Han är ju bara en hund!

Chaplin
Chaplin


Han är ju bara en hund!

 

Ungefär i tolvårsåldern händer det. Man börjar så smått dra sig undan alla vuxnas kramar och pussar i tid och otid, det blir liksom lite otympligt att sitta i knät på mamma och det känns fånigt att springa ikapp med brorsan för att hinna först till bästa platsen i sängen (mellan föräldrarna) innan man stiger upp på morgonen. I det vakuumet mellan barnmys och vuxenmys beslutade Simon att han ville ha en hund att mysa med. EN HUND! Aldrig i livet, tänkte jag, nu när vi äntligen ser friheten runt hörnet, kan vi inte låta en hund binda upp våra liv.

 

Simon är en kille som alltid får sin vilja igenom. Hur man än försökt styra honom har han gått sin egen väg. Och det skulle inte vara någon idé att konferera med pappa Nicke som bara skulle bli upp över öronen förtjust och säga - Självklart ska du ha en hund Simme-limme-liten Simme-limme-lan hela-hela dan. Jag var alltså tvungen att på egen hand tänka ut en strategi som skulle hindra oss från att bli en fjantig hundägarfamilj. Hundägare är nämligen fjantiga. De har hund för att de är socialt handikappade. Och det gäller inte vår familj. Mitt vapen mot hundägardrömmarna skulle bli en utfästelse med en sex månaders omöjlig utmaning som självklart skulle få Simon att inse att det inte kunde bli tal om någon hund.


Efter åtta månaders bäddning av säng varje dag innan han gick till skolan, hade jag inget att sätta emot. Men vid tidpunkten för utfästelsen hade jag ju bara känt Simon i tolv år och missat några av hans styrkor, varav en var att bädda sig till en Norwich Terrier. Simon hade även studerat all tänkbar hundlitteratur och när han hade hittat svart på vitt ”Norwich Terrier - inga kända nackdelar” så var valet av ras självklart. Nicke och jag diskuterade hur vi skulle göra för att inte bli bundna vid hemmet och Gud förbjuder att vi skulle bli fjantiga. Självklart skulle vi lämna hunden på hundhotell när vi reste bort, inget tjafs, det är ju i alla fall bara en hund. Så sa vi innan vi visste att just vår hund var annorlunda. Det visade sig att vi var Guds utvalda att bli ägare till Chaplin, en intelligent hund som kunde lämnas endast till kärleksfulla vänner.

 

När Chaplin var bäbis, förlåt jag menar valp, kunde han inte gå några långa sträckor. På promenaderna runt Mörtsjön (2,5 km) fick han ibland sitta och titta up ur Nickes jackficka. På nätterna skulle han vara inhägnad i en sådan där grön komposthage med en hundsäng i galon och tidningspapper på golvet, så vi inte skulle behöva gå ut med honom i tid och otid innan han blev rumsren. Stackars, stackars Chaplin! Efter en hel dag med bus och kel studsade han som en guttaperkaboll i hagen om natten (alltså första och enda natten i hagen) och gnydde tills våra hjärtan höll på att förblöda. Av någon underlig anledning hamnade han i sängen mellan Nicke och mig, men bara för en enda natt, sen skulle det bli annat av! Snart sprang Simon och Albin ikapp in till oss på mornarna igen, för självklart måste ju hela familjen trängas i samma säng som Chaplin.

 

Ett chaplinspråk utvecklades med Nicke i bräschen. Ett språk som alltjämt är modersmålet hemma hos oss. Man säger endast de sista stavelserna i flerstaviga ord. Inte så lätt för utomstående att förstå, men om man ingår i Wagemyrs klan blir man snart chaplinspråkligt fullfjädrad. Alla som stod Chaplin nära fick dessutom ett chaplinnamn – alla utom Abbe-labbe-liten som trampade i bajset (Albin), för han tyckte det var löjligt. Några chaplinnamn är Malte, Palte, Hulse, Brolte, Molte, Molfe, Polte, Alte, Bälte, Telte och så vidare. Namnen tillhör mamma Marianne, pappa Nicke, husse Simon, storebror Patrick, sonhustru Madeleine, mormor Vivian, morfar Sigge, Anna-Kersti, Bertil och Therese med flera. Det var förresten Simon som valde namnet Chaplin till vår yngste familjemedlem. Det skulle visa sig vara perfekt, eftersom vår Chaplin hade otroligt många likheter med sin mer kände namne, med roliga gångstilar, snubblandes titt som tätt, skakandes lite snabbt på sig om han fick en smäll i huvudet, för att sedan fortsätta som om ingenting hänt.

 

Efter fjorton års tramp på jordegruset, fick Chaplin vingar. Hans urna står nu på hyllan i designrummet och vi kan inte låta bli att ta ner honom och ruska om honom kärleksfullt lite då och då. Begravning, nä inte än, vi måste först smälta det faktum att han inte kommer tillbaks mer än i anden.

 

Sov gott Chappe-Lappe säger Malte

 

P.S. Den bästa boken Nicke och jag någonsin har läst heter Marley och jag, närmare än så kan man inte komma en kärleksförklaring till en hund. Förresten, var i all sin dar fick jag det ifrån, att ”hundägare är fjantiga”?


RSS 2.0