Olika uttryck för samma kroppsfixering!


Min systerdotterson Axel med burka, nej jag menar burk.



Olika uttryck för samma kroppsfixering!

 

Bara axlar eller burka? Vad är skillnaden? I Sverige motiverar vi burkans icke berättigande med att ”man måste kunna se folk i ögonen”. Jag håller med – det är jätteviktigt att kunna se folk i ögonen. Men när såg du senast en man som tittade i ögonen på en trådsmal kvinna med silikonstinn byst, blottad navel och de nedre regionerna inklämda i ett par åtsmitande jeans som knappt når över ändan? Vad är det som får kvinnor att vilja se ut så? Och hur i all sin dar kan kvinnor gå med på att bära burka? Beror det på att den västerländska kvinnan är så mycket mer frigjord än kvinnan under burkan? Knappast.

 

I vissa länder skriver man lagar om hur kvinnan ska se ut, i andra är lagarna oskrivna. ”Våga inte hetsa upp en annan man, då dödar jag dig.” eller ”Titta på min kvinna, hon är sexigare än din.” verkar vara de bakomliggande motiven. Jag undrar när vi ska sluta tillåta männens sexualdrift sätta lagar för vår kvinnliga framtoning? Drömscenariot vore väl i ärlighetens namn om kvinnor och män kunde se varandra i ögonen utan vare sig burka eller silikontuttar som skymmer sikten. Eller är jag bara en gammal rulta som är avundsjuk på att tiden då män visslade efter mig är förbi.

 

Man kan ju undra.


Jag minns dem som i går!


Tillsammans med denne man har jag hållit mig vaken i sängen om natten och gjort två barn.


Jag minns dem som i går!

 

Det är tidigt 50-tal, mamma, pappa, storasyster Eva och jag bor i en lägenhet i ett tvåfamiljshus på Egnahemsvägen i Värnamo. Jag är en tvärhand hög där jag står vid trappslutet med huvudet kraftigt bakåtböjt och visar min mamma och hyresvärdinnan att jag har lyckas peta upp en kikärta långt in i ena näsborren. De vuxna lutar sig över mig och jag blir skrämd av deras förfärade blickar. Just så ser det ut, mitt allra första minne. Jag kommer inte ihåg upplösningen, men någon ärta har jag inte kvar i näsan.

 

Mitt andra minne är skräckfyllt. Min syster och hyresvärdparets dotter är stora nog att gå i söndagsskolan och jag känner avund. På något sätt lyckas jag väl övertala alla inblandade att jag ska få följa med de stora barnen. (Att få min vilja igenom är alltjämt en egenskap jag besitter.) I söndagsskolan placeras jag mellan min syster och den andra flickan och ser bara en ryggtavla framför mig trots att inga vuxna sitter i bänkraderna. Alltså är jag väldigt liten. Ljuset släcks, det blir helt svart i lokalen, jag blir livrädd och har ingen vuxen att luta mig mot. Jag säger ingenting till någon utan sitter bara där medan paniken sprider sig inom mig. Troligtvis har jag, för att få följa med, lovat på heder och samvete att inte säga ett knyst. I min efterkonstruktion mörklades lokalen och man visade någon form av bildspel om den gode Jesus och hans tolv lärjungar, fast jag var för kort att se.

 

I mitt tredje minne är vi på bygget till vår nästa bostad, flerfamiljshuset Solgården på Fänestadsvägen i Forsheda. Pappa håller mig i handen och vi går på en planka över en betongklädd avgrund som i själva verket är källaren. Trots pappas stadiga grepp runt min späda hand är det en fasansfull upplevelse.  Pappa och jag kommer till slut över på fast mark vid andra sidan stupet och det finns ingen minnesbild om hur resten av dagen förlöper.

 

Förutom dessa tre rysliga minnen kan jag inte på rak arm komma ihåg att jag någonsin varit lika skrämd senare i livet. Min barndom gick för det mesta i harmonins och filosofins tecken. Mamma Vivian och pappa Sigurd var snälla, mormor Gerda och morfar Emil var snälla, farmor Gerda var snäll och hon berättade för mig att min farfar Ludvig var jättesnäll när han levde, min blinda moster Elsa var snäll, morbror Yngve som jobbade i Svenssons livs var snäll, alla mina sex mostrar, sex morbröder, sex fastrar och sex farbröder var snälla. Mina tjugoen kusiner var snälla, särskilt Roland. Kenneth Lands pappa var snäll, Stina och Arnold på Torpet var otroligt snälla. Storasyster Eva var egentligen snäll fast vi trilskades med varandra ganska mycket och snällast av alla var min lillebror Bo som aldrig bråkade med någon. Ja, alla runt mig var snälla, snälla, snälla.

 

Själv var jag en liten filosof vars tankar ständigt kretsade kring de stora frågorna, men det var det nästan ingen som märkte, för det höll jag oftast för mig själv eftersom jag upplevde att jag möttes av överseende leenden när jag presenterade mina lösningar på världsomspännande problem. Jag var ju helt seriös och tyckte inte om att mina idéer förringades.

 

När jag var i sjuårsåldern och familjen hade bott på Solgården i flera år tänkte jag ut hur man skulle förhindra svälten i Afrika. På vårt matbord i köket stod en sparbössa i papp med foton av svältande afrikanska barn på sidorna. Vi hade fått den i söndagsskolan. Varje måltid tittade dessa svartögda barn rakt på mig när mamma serverade den ena läckerheten efter den andra. Jag tyckte så synd om barnen på bössan och det var med blandade känslor jag fyllde den med slantar som jag fick av pappa. Känslorna bestod av sorg för att det fanns svältande barn och av glädje över tron att jag hjälpte dem. Det var i den vevan jag fick lära mig att det bodde åtta miljoner människor i vårt avlånga nordiska land. Då tänkte jag att om alla i hela Sverige betalade en krona var till Afrika så skulle det inte finnas några svältande barn längre. Jag delgav någon vuxen mina tankar och fick det där överlägsna vuxenleendet och en klapp på huvudet till svar. Det gillade jag inte. Min filosofiska, ekonomiska lösning var ju genialisk. Begreppet "lycklig skattebetalare" hade jag aldrig hört men jag borde väl ha blivit sosse.

 

Ytterligare några år senare, när jag var i tolvårsåldern, hade vi flyttat till ett hus på Forsgatan 5. Snett över gatan bodde ett barnlöst par. I en konversation mellan de vuxna hörde jag grannfrun säga att hon velat ha barn, men att hon tyvärr inte hade blivit gravid. Jag kunde inte sluta tänka på deras olycka och det var mycket nära att jag gick över och berättade om min idé som kanske skulle lösa problemet. Jag visste hur man gjorde barn! Det hade jag lärt mig genom att läsa i en medicinsk bok som stod i vår Bruno Mathsonbokhylla, men i min fantasi ägde homo sapiens parningsakt rum i sömnen. Tro det eller ej, jag var på väg att gå över och säga till grannfrun och hennes man att jag tyckte att de skulle försöka hålla sig vakna någon natt så att de kunde få reda på om de verkligen hade gett befruktningsprocessen en chans. Jag minns inte vad som hindrade mig från att göra det, möjligtvis en inre röst som viskade att jag skulle göra bort mig.

 

Och bort mig har jag gjort många gånger, för jag är en sådan där människa vars inre man kan läsa som en öppen bok och nu bloggar jag dessutom, var månde detta sluta.

 

Har jag gjort bort mig nu igen?


I dag skulle du ha sett oss Börje!


Börje hade en högt uppsatt position hos oss.

I dag skulle du ha sett oss Börje!

 

Nicke har klättrat i träd och kapat topparna på alarna, så att de förblir vackra och rakstammade med lövverk som bollar. Jag har ansat Samuelstrand och Karlsudde, sådant som du brukade hjälpa oss med.

 

När du kom in i vårt liv för si sådär fem sex år sedan blev det så enkelt att förverkliga alla våra drömmar om en fin trädgård med planteringar, Yellow Brick Road, Främre och Öfvre soldäck, Franska terrasser, Snickeboa och Sjösal. Du och jag Börje, vi fixade allt det där tillsammans. Jag designade och gjorde bygglovsritningar, du stod för grovgörat och jag för finliret. Och så skrattade vi hela dagarna. Det var något med våra skilda sätt att se på saker men samma humor som gjorde allt så roligt. Nicke var sällan närvarande när vi jobbade, men vi åt frukost tillsammans alla tre innan Nicke stack iväg och skrev, sjöng eller spelade teater.  Sedan jobbade du utan avbrott. Jag brukade tillreda enkla luncher och du uppskattade dem alltid. När jag gjorde Gazpacho var du lyrisk ”Sån här mat skulle jag vilja äta jämt, det är så gott och det känns så nyttigt.” sa du.

 

Förutom allt grävande, byggande, stensättande, murande, trädfällande, gjutande, skottande och städande, hämtade du oss på Arlanda när vi hade varit utomlands, tände du marschaller för att välkomna oss hem, tog du hand om Chaplin när vi var borta, plockade du blomster till sommarfesterna och rönnbär att dekorera kräftfestens bord med. Och allt gjorde du för att du älskade att hålla igång. Du tyckte inte alls om att vara sysslolös och det var du aldrig heller. Många var dem du ställde upp för.

 

Första året bodde du rakt över gatan hos Ella, en käresta sedan 15-årsåldern. Ni hade levat ömsom var för sig, ömsom tillsammans sedan dess.  Ni hade en kärlek som aldrig tröt, den bara vilade ibland. Under en sådan vila blev ni särbos i centrala Rimbo. Ella flyttade till ett hus och du till en lägenhet. Du och Ella förblev oss nära trots flytten. Vi åt middagar tillsammans lite då och då, oftast hos Ella, ibland här, men även hemma hos dig. Kommer du ihåg dagen före julafton när du bjöd på Janssons frestelse som du hade provlagat för att sedan laga mer till dina barn på julafton? Kommer du ihåg när Sjösalen var klar och vi festade och sjöng en specialsång till dig? Kommer du ihåg överraskningsfesten hemma hos Gun-Britt när du hade fyllt 70 i januari förra året? Du, Ella, Gun-Britt, Nicke och jag, vilket gäng! Vad roligt vi hade tillsammans.

 

En kylig novemberlördag för snart nio månader sedan var jag på Vasateatern i mitt jobb. Telefonsamtalet kom precis före paus och jag höll på att sammanställa aftonens statistik. Det var Ellas vän som ringde från Norrtälje sjukhus. Ella satt bredvid och grät ljudligt. Du hade hjälpt 92-åriga tant Kerstin i Rimbo med att klippa buskar, sedan hade du åkt till Salmunge för att lasta av riset. När personalen på återvinningscentralen tyckte du varit nere vid risavlämningen väldigt länge, gick de ner och kollade. Då låg du där framstupa och redan kall. Grepen hade du lutat mot släpet.

 

Jag hade ringt dig dagen innan och frågat om du kunde komma på kort varsel och städa mina golv. ”Hur kort? ” sa du. Jag sa ”I morgon eller på måndag.” och du svarade ”Då tar jag det måndag förmiddag, för på eftermiddagen ska jag hjälpa Nicke sätta upp affischer i Täby och i morgon ska jag klippa buskar hos tant Kerstin.”

 

Häromnatten kom du till mig i drömmen. Jag drömde att jag låg och sov i Paulunen. När jag vaknade och drog upp rullgardinen, stod du där på en stege med ditt breda leende och målade fönstret. Jag log tillbaka och sa - ”Men där kan du inte stå Börje, du är ju död.”. Då bleknade du i kanterna och suddades sakta ut. Hade jag varit religiös hade jag definitivt trott att det var en uppenbarelse, men nu är jag inte det, och jag måste acceptera att det bara var en dröm.

 

Du saknas oss varje dag.



Snickeboa, ett av Börjes och mina alster.


RSS 2.0