Jag minns dem som i går!


Tillsammans med denne man har jag hållit mig vaken i sängen om natten och gjort två barn.


Jag minns dem som i går!

 

Det är tidigt 50-tal, mamma, pappa, storasyster Eva och jag bor i en lägenhet i ett tvåfamiljshus på Egnahemsvägen i Värnamo. Jag är en tvärhand hög där jag står vid trappslutet med huvudet kraftigt bakåtböjt och visar min mamma och hyresvärdinnan att jag har lyckas peta upp en kikärta långt in i ena näsborren. De vuxna lutar sig över mig och jag blir skrämd av deras förfärade blickar. Just så ser det ut, mitt allra första minne. Jag kommer inte ihåg upplösningen, men någon ärta har jag inte kvar i näsan.

 

Mitt andra minne är skräckfyllt. Min syster och hyresvärdparets dotter är stora nog att gå i söndagsskolan och jag känner avund. På något sätt lyckas jag väl övertala alla inblandade att jag ska få följa med de stora barnen. (Att få min vilja igenom är alltjämt en egenskap jag besitter.) I söndagsskolan placeras jag mellan min syster och den andra flickan och ser bara en ryggtavla framför mig trots att inga vuxna sitter i bänkraderna. Alltså är jag väldigt liten. Ljuset släcks, det blir helt svart i lokalen, jag blir livrädd och har ingen vuxen att luta mig mot. Jag säger ingenting till någon utan sitter bara där medan paniken sprider sig inom mig. Troligtvis har jag, för att få följa med, lovat på heder och samvete att inte säga ett knyst. I min efterkonstruktion mörklades lokalen och man visade någon form av bildspel om den gode Jesus och hans tolv lärjungar, fast jag var för kort att se.

 

I mitt tredje minne är vi på bygget till vår nästa bostad, flerfamiljshuset Solgården på Fänestadsvägen i Forsheda. Pappa håller mig i handen och vi går på en planka över en betongklädd avgrund som i själva verket är källaren. Trots pappas stadiga grepp runt min späda hand är det en fasansfull upplevelse.  Pappa och jag kommer till slut över på fast mark vid andra sidan stupet och det finns ingen minnesbild om hur resten av dagen förlöper.

 

Förutom dessa tre rysliga minnen kan jag inte på rak arm komma ihåg att jag någonsin varit lika skrämd senare i livet. Min barndom gick för det mesta i harmonins och filosofins tecken. Mamma Vivian och pappa Sigurd var snälla, mormor Gerda och morfar Emil var snälla, farmor Gerda var snäll och hon berättade för mig att min farfar Ludvig var jättesnäll när han levde, min blinda moster Elsa var snäll, morbror Yngve som jobbade i Svenssons livs var snäll, alla mina sex mostrar, sex morbröder, sex fastrar och sex farbröder var snälla. Mina tjugoen kusiner var snälla, särskilt Roland. Kenneth Lands pappa var snäll, Stina och Arnold på Torpet var otroligt snälla. Storasyster Eva var egentligen snäll fast vi trilskades med varandra ganska mycket och snällast av alla var min lillebror Bo som aldrig bråkade med någon. Ja, alla runt mig var snälla, snälla, snälla.

 

Själv var jag en liten filosof vars tankar ständigt kretsade kring de stora frågorna, men det var det nästan ingen som märkte, för det höll jag oftast för mig själv eftersom jag upplevde att jag möttes av överseende leenden när jag presenterade mina lösningar på världsomspännande problem. Jag var ju helt seriös och tyckte inte om att mina idéer förringades.

 

När jag var i sjuårsåldern och familjen hade bott på Solgården i flera år tänkte jag ut hur man skulle förhindra svälten i Afrika. På vårt matbord i köket stod en sparbössa i papp med foton av svältande afrikanska barn på sidorna. Vi hade fått den i söndagsskolan. Varje måltid tittade dessa svartögda barn rakt på mig när mamma serverade den ena läckerheten efter den andra. Jag tyckte så synd om barnen på bössan och det var med blandade känslor jag fyllde den med slantar som jag fick av pappa. Känslorna bestod av sorg för att det fanns svältande barn och av glädje över tron att jag hjälpte dem. Det var i den vevan jag fick lära mig att det bodde åtta miljoner människor i vårt avlånga nordiska land. Då tänkte jag att om alla i hela Sverige betalade en krona var till Afrika så skulle det inte finnas några svältande barn längre. Jag delgav någon vuxen mina tankar och fick det där överlägsna vuxenleendet och en klapp på huvudet till svar. Det gillade jag inte. Min filosofiska, ekonomiska lösning var ju genialisk. Begreppet "lycklig skattebetalare" hade jag aldrig hört men jag borde väl ha blivit sosse.

 

Ytterligare några år senare, när jag var i tolvårsåldern, hade vi flyttat till ett hus på Forsgatan 5. Snett över gatan bodde ett barnlöst par. I en konversation mellan de vuxna hörde jag grannfrun säga att hon velat ha barn, men att hon tyvärr inte hade blivit gravid. Jag kunde inte sluta tänka på deras olycka och det var mycket nära att jag gick över och berättade om min idé som kanske skulle lösa problemet. Jag visste hur man gjorde barn! Det hade jag lärt mig genom att läsa i en medicinsk bok som stod i vår Bruno Mathsonbokhylla, men i min fantasi ägde homo sapiens parningsakt rum i sömnen. Tro det eller ej, jag var på väg att gå över och säga till grannfrun och hennes man att jag tyckte att de skulle försöka hålla sig vakna någon natt så att de kunde få reda på om de verkligen hade gett befruktningsprocessen en chans. Jag minns inte vad som hindrade mig från att göra det, möjligtvis en inre röst som viskade att jag skulle göra bort mig.

 

Och bort mig har jag gjort många gånger, för jag är en sådan där människa vars inre man kan läsa som en öppen bok och nu bloggar jag dessutom, var månde detta sluta.

 

Har jag gjort bort mig nu igen?


Kommentarer
Postat av: Vicki

Lika ljuvlig text som alltid.

2010-08-19 @ 15:55:16
Postat av: Nica

You did it again :)

Och jag har ju då alltså varit vaken minst två nätter, va? :)

2010-08-19 @ 22:44:09
URL: http://nicasnyttigheter.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0