Bengt är för ung för att få den vård han behöver!


Ibland blir Sveriges största diva Börje Ahlstedt ombedd att guida en grupp
på Dramaten, då ber han Bengt om hjälp för det är Bengt som har kunskapen.

Bengt är för ung för att få den vård han behöver!

 

Vi svenska medborgare bor i en av jordklotets modernaste demokratier. Dagligen gläds jag åt att just jag är en av de 9302123 invånare som har ynnesten att tillhöra detta fantastiska land som värnar om frihet och mänskliga rättigheter. Javisst, jag skojar ofta om att jag inte kan förstå varför Gud valde att placera mig här i detta kalla klimat, jag som älskar värme, har sydligt temperament och som allt som oftast kallas osvensk i ordets positiva mening. Men det är som sagt bara som jag skojar. Jag är faktiskt överlycklig över min plats på jorden.

 

I dag är det nyårsafton och jag ska fira med de godaste av goda vänner. Vi ska skåla i äkta Champagne, äta hjortfilé och glassbomb, jag ska läsa ringklockan och tillsammans med vänkretsen ska jag beskåda och beundra täbybornas miljonpåkostade hemfyrverkerier ståendes på terrassen hos underbara Vicki Benckert. Vad finns det mer att önska – förutom fred på jorden.

 

Jag är begåvad med ett stort nätverk i olika konstellationer, lyckligt lottad helt enkelt. Det är även min vän Bengt Persson som är en mycket speciell person och äger en bit av mitt hjärta. Bengt jobbar bland annat som guide och publikvärd på Kungliga Dramaten och han är en av de mest teaterkunniga och teaterälskande människor jag någonsin träffat. Våra vägar korsades första gången på ett enveckarsseminarium på Teaterhögskolan i Stockholm 1981.

 

Nästa gång vi träffades var sex år senare på min egen Apollo Teatern i Täby. Mia Ståhl, Nicke och jag hade sminkat av oss, Elsie Nyman hade släckt ljuset och vi skulle bomma igen teatern för natten. Då stod han där och lutade sig mot baldakinens pelare efter en föreställning av ”Fröken Julie”. Han hade väntat ut oss och ville bara säga att han hade sett  XX uppsättningar av Fröken Julie och detta var en av de bästa. Fyra år senare kom han tillbaks och såg det som jag själv tycker var min bästa uppsättning ”Tribadernas Natt”.

 

Åren gick, Apollo Teaterns verksamhet i egen lokal blev ett minne blott och jag började frilansa. 2005 fick jag mitt första icke Apollojobb på tjugo år, som producent på Västbergs Teater och Nöje, Boulevardteatern. Då stod han plötsligt där igen - Bengt Persson - jag visste inte att han var han, men han visste att jag var jag. Han jobbade som publikvärd inte bara på Dramaten utan också på Boulevard, dagtid även som producentassistent. Bengt har en ljuvlig telefonröst och hans engelska är ren och vacker, så han satt och ringde skolor och andra presumtiva teaterbokare varav flera engelskspråkiga. Bengt gjorde ett mycket bra jobb och fick folk att välja Västbergs Teater och Nöje, Boulevardteatern.

 

En dag när han stod där i Boulevards lilla kontor på Söders höjder och lutade sig mot väggen, kände jag att han iakttog mig på ett alldeles speciellt sätt. Jag tyckte han var lite kufisk och undrade vad han kunde stå och tänka på. Till slut sa han – Vi har träffats förut, men du kommer inte ihåg mig. Så sant, så sant… Hjärnverksamheten gick upp i högvarv och det enda jag ville, var att minnas. Efter en stunds huvudbry, dök bilden upp för min inre syn. Han var killen som hade stått utanför Apollo Teatern den där kvällen efter ”Fröken Julie”.

 

Sedan tiden på Boulevard har Bengt och jag blivit mycket goda vänner. Vi har till och med jobbat en del tillsammans. Jag har lett en ”reading” av en av Bengts pjäser och vi har skrivit ett synopsis till ett filmmanus baserat på nämnda pjäs och i dag för ett år sedan hade Nicke premiär på sin singelrevy i Täby med Bengt som inspicient och faktiskt som skådespelare med en replik.

 

Bengt skriver och har mycket god fallenhet för dramatik och språk, han är en gudabenådad skådespelare som har gått Skara scenskola och han är dessutom bra på att jonglera. Förra året agerade han i en serie reklamfilmer och i somras fick han visa prov på sin artistiska begåvning när han spelade Ulla i ”Mirandas Saga” på sommarscenen Slottsgrunden i Solnas Hagapark och han fick lysande recensioner. Just då levde Bengt i ett lyckorus. Ja man skulle kunna säga att Bengts liv utvecklats till en riktig framgångssaga.

 

Men Bengts egen identitet är framför allt som dyslektiker. Ett halvt liv stod han vid sidan om, kände sig utanför, kände sig som mindre begåvad och det gjorde ont. Dyslexin fick han till slut hjälp med och Bengt har gjort stora framsteg som den högst intellektuelle, begåvade person han är. Men det onda och ledsna sitter kvar i själen och fast Bengt har fina vänner som bryr sig, är han ensam. Det är inget man tänker på när livet flyter på. Alla bär vi på våra sorger, men vi som har familj bär våra sorger tillsammans. Det gör inte Bengt. Han bär sina sorger på den ensammes stig.

 

Under näst sista föreställningen av ”Mirandas Saga” trampade Bengt Persson snett i Slottsgrunden. Han blev liggandes i en och en halv timme innan ambulansen kom och föreställningen avslutades utan Ulla. Det visade sig att han hade ett mycket allvarligt brott på höftbenet. Det blev stor operation, kort rehabilitering på Furuhöjden i Täby och hem till lägenheten på två och en halv trappa utan hiss i Bromma. Dit kom hemtjänsten med mat, vänner besökte honom, ”Vännerna på Dramaten” skickade blommor. Jag besökte honom en gång och hämtade ut mediciner, Roger Westberg besökte honom många gånger och hjälpte till med alltmöjligt. Men när det blev mörkt om kvällen var Bengt ensam.

 

Månaderna gick, jag jobbade med mitt, vilket bland annat innebär att åka skytteltrafik mellan Sundsvall och Rö. Jag har talat i telefon någon enstaka gång med Bengt som oroar sig för sin framtid. Bengt har aldrig varit fast anställd. Under hela sitt yrkesliv har han väntat dagligen på att Dramaten ska ringa och säga att de vill att han ska hoppa in som publikvärd eller att de ska boka honom för en guidning. Detsamma gäller hans jobb på Boulevard. Bengt är orolig för hur det ska gå med hyran och räkningarna nu när han inte kan jobba. Han passar ju inte riktigt in i det svenska systemet eftersom han alltid jobbat på timpenning och den har inte varit hög, snarare tvärtom. Bengt mår inte alls bra, men han kämpar på och gläds åt att han har vänner och att han lever. Och så ringer de från Dramaten och erbjuder honom en roll till hösten.  Helt fantastiskt. Livsandarna kommer tillbaks. Bengt tillfrisknar sakta och går helt upp i sitt jobb. Han är euforisk över att få stå på Dramatens scen som skådespelare och efter premiären blir han överöst av beröm. Han är någon och han är bra.

 

Dagen efter Dramatenpremiären går benbrottet upp, det blir ny operation, några dagar på rehabilitering i Täby och hem till två och en halv trappa utan hiss. Och mitt liv, som det gestaltar sig just nu med familj i fyra generationer, jobb i Sundsvall och hus i Roslagens Rö rymmer inte mycket tid för en sjuk vän. Jag uppslukas av min egen vardag. Jag har fullt upp och så är det för de flesta av Bengts vänner. Bengt är ensam och deprimerad, men vi ringer ibland till varandra och jag blir varm i hjärtat när jag tänker på Bengt som trots sitt handikappade tillstånd, trots sin ensamhet och trots sin oro för ekonomin utstrålar glädje över det som har hänt i hans karriär under det gångna året. Bengt kan hitta till lyckan mitt i misären. Beundransvärt.

 

I dag har jag pratat med Bengt igen. Han har fått en blodpropp i benet och benbrottet har av någon anledning inte läkts som det skulle och under julen har han opererats en tredje gång. Vi har talat länge med varandra i telefon och Bengt kände dödsångest. Han brottas fortfarande med en gnagande oro för hur det ska gå för honom. Bevisligen kan han inte klara sig själv på två och en halv trappa utan hiss med bara hemtjänsten. Och hur ska han betala hyran i framtiden? Hot om utskrivning från sjukkassan har kommit. Jag kan inte förstå detta. Han får stanna över helgen på hemmet i Täby, men sen finns det ingen annan hjälp att få än hemtjänsten. Hade han varit över 65 år hade han kunnat få komma till ett hem med personal, men han är bara 53, så han har blivit föreslagen att söka upp familj eller vänner som kan ta hand om honom.

 

Alla vi som är vän med Bengt är yrkesversamma personer som knappast har möjlighet att vara lediga och ta hand om vår vän i våra hem. Hur i helvete kan det vara så att det inte finns möjlighet att vårda Bengt på ett hem med utbildad personal under den tid som behövs för att han ska kunna bli frisk och stark?  Vore det inte billigare för skattebetalarna att ge den hjälp en person behöver för att bli frisk, i stället för att operera samma skada en, två och tre gånger.

 

Bengt du har varit så stark och du är fortfarande stark. I dag när vi pratade kunde vi som vanligt skämta och skratta åt vissa saker, trots att du är en så hårt prövad person. Inte konstigt att du får dödsångest efter sex månaders ensamt, sjukt helvete bakom dig och ingen ljusning i sikte. Fast detta är inte slutet. Sveriges politiker måste bevisa motsatsen! Och du, jag vill se dig på Dramtens scen och jag vill höra dig berätta om när du trampar historisk mark i Dramatens vinklar och vrår under dina guidningar.

 

GOTT NYTT ÅR BENGT!

Önskar din vän Marianne

 

 


Världens Bästa Klimat!

Simon trivs fortfarande i "Världens Bästa Klimat".


Världens Bästa Klimat!

 

Och i morgon är det slut för denna gång. Vi har rest till Gran Canaria sedan 1986. Bosse fyllde trettio, mamma och pappa hade firat fyrtioårig bröllopsdag och Forsheda AB hade haft fyrtioårsjubileum. Allt detta ville pappa Sigge fira tillsammans med hela sin familj och bjöd gänget på en resa till det vi snart kom att kalla ”Världens Bästa Klimat”, mellan +23 och + 27 grader varje dag.  Först var jag mycket tveksam till inbjudan. Jag hade ingen som helst längtan till Gran Canaria och resan inträffade i andra hälften av november när Nicke och jag hade massor av förberedelser inför årets revy som skulle ha premiär den 31 december.

 

Mamma och pappa besökte Gran Canaria årligen några veckor om våren och om hösten sedan början av 70-talet för att värma upp frusna leder, spela golf och umgås med goda vänner.  Jag för min del hade bara varit där en gång och då i Playa Ingles som imponerat föga på mig. Nicke, som tidigare varande sjöman, hade bunkrat flera gånger i Las Palmas hamn, sista uppehållet innan man korsade Atlanten. Mamma och pappa åkte däremot alltid till ett litet hus i San Augustin, med egen täppa och hemkänsla. Vi blev sålda. Veckan med hela familjen blev vårt avstamp mot livslång kärlek till denna ö. Nicke, jag, Albin och Simon bokade in oss hos mamma och pappa i San Augustin varje vår efter avklarad revy, för vila, värme och bästa tänkbara sällskap, det vill säga mormor Vivian och morfar Sigge.

 

Känslan att komma dit var himmelsk. Pojkarna hoppade ur taxin nere vid receptionen och sprang före upp till huset medan vi checkade in. När vi kom ”hem” var barnen redan i full gång med lek och bus i trädgården, jag packade upp i ilfart och kunde inte få fram shorts, solhattar och solkräm fort nog. Simon var sjövild. Han rusade iväg på egen hand så fort han fick chansen. Det har han gjort sedan han lärde sig gå och vi har ägnat en stor del av vår tid att leta efter honom. Albin däremot höll sig inom räckhåll och vågade inte gå längre än att han hade koll på att vi hade koll. Kombinationen var inte så tokig för Albin som fick uppleva mycket tack vare sin frimodige bror. Till exempel när de var sugna på glass och jag var alldeles för baktung för att resa mig från solstolen och Nicke som ju alltid gick sin egen väg stod någonstans och pratade med någon intressant människa han råkat på och inte gick att få kontakt med. Då lärde jag Simon säga ”dos helados por favor”, så fick de springa och köpa sina glassar själva. Albin blev alltid ståendes med ett generat leende snett bakom Simon som glatt beställde ”dos helados por favor”. En gång försökte glassförsäljaren lura barnen på växel, men det noterade Simon direkt, så han tog fighten och fick rätt växel tillbaks. Albin stod som vanligt bredvid och ville bara sjunka genom jorden. Men glassarnas lockelse i Simons hand fick honom att stanna kvar vid lillebrors sida.

Minnena och anekdoterna har blivit många från dessa sköna breddgrader och kanske jag återkommer i skrift med fler en annan gång, men nu är det sista dagen på 24.e året för mig och Nicke i ”Världens Bästa Klimat”, så jag ska ner till den ljumma, mjuka, salta Atlanten och simma min dagliga kilometer. Simon och hans kompis sover ut efter en lååång natt i Centro Comercial Puerto Rico och Albin vågar numera gå längre än vi kan se, men på Facebook ser vi ett kort på vår blyge son med artistnamnet Albin Myers när han står i Indien framför 1000-tals fans och Housar loss. I dag är han på väg hem till Sverige och i morgon är vi det också. Då blir det ström, vilket betyder att hela familjen är samlad och håller om varann. Det är faktiskt Simon som kommit på att det ska heta ström, så någonstans i hans ideligen försvinnande tillvaro älskar även han familjens samvaro.

 

Hälsar MTW från solens, tomaternas, platanos och avokdernas ö!

 


Albin Myers i Indien 27 december 2010.


Dagbok från julafton 2010!


En blivande vinnare av julaftonens minigolftävling.


Dagbok från julafton 2010!

 

I år har vi firat julafton två gånger. Första gången var hemma i Roslagens Rö den 19 december tillsammans med vår lilla familj som består av åtta personer. Patrick, Madeleine, Samuel, Albin, Mimmi, Jesusbarnet, det vill säga Simon som har födelsedag den 25 december, Nicke och jag. Vi hade julgran med blingbling, dopp i grytan och tomte som kånkande genom snödrivorna med klappfylld säck. Samuel fyra år, utstrålade  skräckblandad förtjusning trots att han starkt misstänkte att det var farfar bakom masken. Jodå, han till och med sa “Det är farfar som har klätt ut sig”, ändå behandlade han tomten med allra största respekt och efteråt bekymrade han sig över att han inte hade kommit sig för att krama tomtefar. Den kvällen avslutades med galen Wiigolf, Wiiboxning och Wiibowling som satte värkande spår i slappa muskelpartier. Traditionellt, lekfullt och fint alltihopa.

 

Några dagar senare bar det iväg söderut. Nicke, jag, Simon och hans kompis Marcus hade kommit fram till att vi behöver värme och vila och begav oss därför av till Cran Canaria. Albin reser ju jämt i sin proffession och föredrog Sverige och svärfamiljen i Nacka den 24 december och Partrick med familj ska åka på semester i januari, så de valde hemmet samt tog hand om mormor och morfar i Vallentuna. Men vi som hade lämnat Svedala i -26 grader och landat i +23 grader på ön nära ekvatorn tog bara hand om oss själva. Vi startade vår julafton med en mumsig frukost på balkongen, därefter promenerade vi i solskenet till stranden och jag simmade min kilometer i den turkosa Atlanten. Till lunch intogs den bästa kinamat alla kategorier i strandrestaurangen, sedan gick vi en hård match minigolf, Simon vann. På kvällen gästade vi en irländsk pub, drack Irish Coffee och underhölls av en trubadur. Vid midnatt fick alla pubgäster en psykadeliskt mönstrad foliepåse som innehöll en rolig hatt, en Zorromask, vampyrtänder,  hulahulakrans och serpentiner, så det så. Kvällen avslutades med karaoke och Nicke och Simon blev så klart nattens primörer assoluta.

 

Kul i jul har vi haft och lite busigt känns det på något sätt, men traditioner är väl till för att brytas ibland, eller?

 

God fortsättning önskar en  nyutsprungen ros på GC.


Irländskt julkul på "Durty Nelly´s".




Varför är det OK att mobba kungen?


Så offentliga och så nära.

Varför är det OK att mobba kungen?

 

Och varför måste drottningen bära skuld för sin pappas handlingar? Ansvariga utgivare för så kallade seriösa dagstidningar och Sveriges Television verkar tycka det är helt OK. Jag fattar ingenting! Har det plötsligt blivit politiskt korrekt att mobba och döma människor utifrån deras ursprung? Jag trodde det var rasism och att våra tyngsta media stod över sådant.

 

Kungen må mellan varven ha gjort pinsamma och plumpa saker, men jag tror faktiskt ärligt att han har kämpat kolossalt för att göra sitt allra bästa i den roll han är född att axla och nog tusan bär han kronan med den äran. Fast jag tvivlar på att han hade valt sin position om möjligheten funnits. Drottningen å sin sida har sedan 34 år jobbat outtröttligt för mänskliga rättigheter över alla gränser, speciellt för barn, och verkar uppriktigt engagerad i sin gärning. Detta trots att hon är dotter till en businessman som för flera decennier sedan kanske köpte ett företag från en jude för att eventuellt förhindra judarnas framfart som lyckosamma företagare.

 

Kritisk granskning av kungahusets agerande är essentiellt och det är inte mer synd om Kungen och Drottningen än om andra som blir shavotterade, men det är aldrig OK med mobbing och rasism. Jag är absolut inte rojalist, nej jag tycker det är förlegat med ärftliga titlar och positioner i samhället. Icke förty, fascineras jag av kunglig glans och grät glädjetårar framför TV:n på min och Nickes 29-åroga bröllopsdag den 19:e juni när det franska soldatblodet förenades med Ockelbos tjänstemannadito, vilket jag för övrigt tror stärker Sveriges konungadöme.

 

Ett helt liv har jag i min egen lilla värld stretat mot generaliseringar och främlingsfientlighet och för varje åsikt jag tillåter mig ha om en medmänniska försöker jag komma ihåg att utgå från egna erfarenheter av den enskilda individens handlingar. Inte för att jag är en speciellt god människa, nej ibland är jag ganska dum och understundom tycker jag synnerligen illa om vissa andra, men jag anser faktiskt inte att någon enda person ska behöva sona sina förfäders synder, inte ens Carl Gustaf och Silvia.

 

Vad tycker du?

 


RSS 2.0