Världens Bästa Klimat!

Simon trivs fortfarande i "Världens Bästa Klimat".


Världens Bästa Klimat!

 

Och i morgon är det slut för denna gång. Vi har rest till Gran Canaria sedan 1986. Bosse fyllde trettio, mamma och pappa hade firat fyrtioårig bröllopsdag och Forsheda AB hade haft fyrtioårsjubileum. Allt detta ville pappa Sigge fira tillsammans med hela sin familj och bjöd gänget på en resa till det vi snart kom att kalla ”Världens Bästa Klimat”, mellan +23 och + 27 grader varje dag.  Först var jag mycket tveksam till inbjudan. Jag hade ingen som helst längtan till Gran Canaria och resan inträffade i andra hälften av november när Nicke och jag hade massor av förberedelser inför årets revy som skulle ha premiär den 31 december.

 

Mamma och pappa besökte Gran Canaria årligen några veckor om våren och om hösten sedan början av 70-talet för att värma upp frusna leder, spela golf och umgås med goda vänner.  Jag för min del hade bara varit där en gång och då i Playa Ingles som imponerat föga på mig. Nicke, som tidigare varande sjöman, hade bunkrat flera gånger i Las Palmas hamn, sista uppehållet innan man korsade Atlanten. Mamma och pappa åkte däremot alltid till ett litet hus i San Augustin, med egen täppa och hemkänsla. Vi blev sålda. Veckan med hela familjen blev vårt avstamp mot livslång kärlek till denna ö. Nicke, jag, Albin och Simon bokade in oss hos mamma och pappa i San Augustin varje vår efter avklarad revy, för vila, värme och bästa tänkbara sällskap, det vill säga mormor Vivian och morfar Sigge.

 

Känslan att komma dit var himmelsk. Pojkarna hoppade ur taxin nere vid receptionen och sprang före upp till huset medan vi checkade in. När vi kom ”hem” var barnen redan i full gång med lek och bus i trädgården, jag packade upp i ilfart och kunde inte få fram shorts, solhattar och solkräm fort nog. Simon var sjövild. Han rusade iväg på egen hand så fort han fick chansen. Det har han gjort sedan han lärde sig gå och vi har ägnat en stor del av vår tid att leta efter honom. Albin däremot höll sig inom räckhåll och vågade inte gå längre än att han hade koll på att vi hade koll. Kombinationen var inte så tokig för Albin som fick uppleva mycket tack vare sin frimodige bror. Till exempel när de var sugna på glass och jag var alldeles för baktung för att resa mig från solstolen och Nicke som ju alltid gick sin egen väg stod någonstans och pratade med någon intressant människa han råkat på och inte gick att få kontakt med. Då lärde jag Simon säga ”dos helados por favor”, så fick de springa och köpa sina glassar själva. Albin blev alltid ståendes med ett generat leende snett bakom Simon som glatt beställde ”dos helados por favor”. En gång försökte glassförsäljaren lura barnen på växel, men det noterade Simon direkt, så han tog fighten och fick rätt växel tillbaks. Albin stod som vanligt bredvid och ville bara sjunka genom jorden. Men glassarnas lockelse i Simons hand fick honom att stanna kvar vid lillebrors sida.

Minnena och anekdoterna har blivit många från dessa sköna breddgrader och kanske jag återkommer i skrift med fler en annan gång, men nu är det sista dagen på 24.e året för mig och Nicke i ”Världens Bästa Klimat”, så jag ska ner till den ljumma, mjuka, salta Atlanten och simma min dagliga kilometer. Simon och hans kompis sover ut efter en lååång natt i Centro Comercial Puerto Rico och Albin vågar numera gå längre än vi kan se, men på Facebook ser vi ett kort på vår blyge son med artistnamnet Albin Myers när han står i Indien framför 1000-tals fans och Housar loss. I dag är han på väg hem till Sverige och i morgon är vi det också. Då blir det ström, vilket betyder att hela familjen är samlad och håller om varann. Det är faktiskt Simon som kommit på att det ska heta ström, så någonstans i hans ideligen försvinnande tillvaro älskar även han familjens samvaro.

 

Hälsar MTW från solens, tomaternas, platanos och avokdernas ö!

 


Albin Myers i Indien 27 december 2010.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0