Mac Bett räcker ut tungan åt mig när jag ska bada!


Minken Målles rester på Karlsudde.


Mac Bett räcker ut tungan åt mig när jag ska bada!

 

Han bor i stenmuren på Karlsudde, mäter en meter och har två gula fläckar, en på vardera sida om hjässan. Han glor på mig och väser - Vad tusan gör du här i min trädgård? Jag svarar med samma mynt, stirrar tillbaka och säger hotfullt - Denna plats på jorden tillhör mig och Nicke! Då räcker han ut sin kluvna tunga och gör obscena gester. Det är så man baxnar, minst sagt! Men jag brukar vinna kampen och han ringlar långsamt ner i sitt bo innan jag vadar till djupt vatten och tar min dagliga simtur.

 

Men faktum är att vi sällan får ha vår udde i fred. Många av Guds skapelser vistas gärna där. Minken Målle använder Karlsudde som matsal. Han dinerar på musslor och låter skalen ligga kvar och skräpa. Gåsfamiljen Gåttfridson använder samma plats som toalett. Helt obegripligt hur man kan bajsa i någons matsal. Ingen hyfs, ingen fason! Vad tänker de på när de uppfostrar sina tre ungar? Vi har måst sätta upp ett snörstaket runt udden för att förhindra detta otyg.  Första morgonen efter staketresningen stod jag och tittade på när gåsalängan kom simmande med tydlig riktning mot Karlsudde. Det såg så harmoniskt ut, men när de en efter en nådde målet, blev de alldeles perplexa. Knatte, Fnatte och Tjatte som kläcktes för bara några veckor sedan var helt oförstående, medan mamma och pappa Gåttfridson simmade runt och skannade in hela uddkusten för att hitta en uppgång. Men ack vilken kalldusch de fick. Efter att ha konstaterat att de kommit till Fort Nox drog de iväg med en hastighet som skapade svallvågor à la Cinderella på kryssning mellan Kapellskär och Mariehamn. Gud vad bajsnödiga de måste ha varit då.

 

Ett par ofödda små stackare kom till Karlsudde häromdagen i form av vita ägg, något större än tamhönsägg. De låg liksom gömda i en liten grop. När jag råkade se dem beslutade jag att inte röra dem, men mitt beslut till trots, var de som uppslukade av Målle dagen därpå. Hur de kom dit förtäljer inte historien, för vi har inte sett till någon ruvande fågel på Karlsudde, ej heller någon ruvande krokodil. Fast krokodiler kanske inte ruvar?

 

Några andra udda uddbesökare vi haft är Röräven, Älgen Hälga med två kalvar och Rådjuret Råbert. Även många gäddor och abborrar har besökt denna underbara utbuktning i Rösjön, men de har ju storfiskaren Nicke bjudit in, så det kan man inte säga något om. Svanparet Pelle och Pellelina har inte visat upp årets kull ännu, men de brukar hålla sig ett par meter utanför Mac Betts revir. Hägern Hagge har däremot sin dagliga fiskerunda i vattnet alldeles bredvid ormens bo. Men jag har fått för mig att Mac Bett är morgontrött, så han lämnar sin arla besökare i fred, och inte låter jag mig skrämmas av en uppkäftig, slö snok för jag har bara ett liv och i det tänker jag simma med utgångspunkt från Karlsudde så ofta vattentemperaturen tillåter.

 

Lady Mac Bett




Karlsudde älskad av många.




Jag har iPhone, MacBook Pro och flyger till jobbet!


En ganska så modern ikon.

 

Jag har iPhone, MacBook Pro och flyger till jobbet!

 

Jag är helt enkelt en människa med de rätta tillbehören för att leva ett teatralt digitalt, flygande liv. Vid fyllda tjugo trampade jag mig fram per velociped och skrev mina brev för hand. Vid trettio bilade jag och skrev ut sketcher, monologer och repetitionsscheman på en Triumph skrivmaskin där man fick trycka ner tangenterna hårt för att bokstäverna skulle ta. Vid fyrtio bilade jag fortfarande till jobbet på teatern, men jag skrev på en elektrisk skrivmaskin med inbyggd tippex (fint som snus). Vid femtio började jag känna mig för hur det var att åka kommunalt, men jag visste inte hur man slog på en dator och jag trodde fortfarande att en ikon var någon slags religiös tavla. Vid fyllda sextio livar jag upp mitt liv med alla de rätta tillbehören i den digitala världen.

 

iPhone är faktiskt den första tekniska pryl jag någonsin önskat mig innan jag fick den, förutom vårt kylskåp med inbyggd frukost-TV av märket "coolMedia" förstås. Annars är det alltid Nicke som ger mig prylarna i present, för HAN TYCKER jag ska ha dem. Jag har svurit och fräst över att det så ofta går fel när jag använder dem, och alla i min närhet inklusive Nicke och jag själv var till slut övertygade om att min lekamen utstrålar någon slags elektronisk spänning som gör att teknikprylar inte fungerar i min hand. Men, men… tji fick vi alla och envar. Nu nyttjar jag digitalteknikens underbara verktyg och dansar fram över tangentborden/pek- och dragskärmarna dagarna i ända, inte för att jag tycker det är så himla kul utan för att det är det enda sättet att kommunicera med omvärlden som yrkesverksam. Väldigt långt från hur jag såg mitt liv gestalta sig när jag låg på Drama Centres golv och gjorde andningsövningar tillsammans med Pierce, Lamberth och de andra.

 

Men det är mitt eget val.  Efter tjugosju år som VD och regissör med ansvar för allt, allt, allt… på Nickes och min älskade Apollo Teater, är det en lisa att bara vara anställd, även om det innebär att jag måste leva livets digitala dagar, med pendling mellan Roslagens Rö och Dröse & Norberg Entertainments Sundsvall. Och om man bortser från allt packande och flackande så är det ju ändå tufft och statushöjande på alla sätt och vis när man flyger till jobbet och slänger upp sin MacBook Pro på kontrollbandet samtidigt som man hastigt avslutar ett öronproppssamtal via iPhone. Och du som läser detta och inte förstår självironin hoppas jag ler lite grand åt tidens tand.

 

För tekniken i tiden


RSS 2.0