Pierce Brosnan, symaskinen och jag!

En av oss har inmundigat för mycket rysk vodka och Champagne. Gissa vem?

Bondmora eller Bondbrud? Välj själv...


Pierce Brosnan, symaskinen och jag!

 

Pierce Brosnan gick i avgångsklassen, (group twelve) och jag gick första året, (group fourteen). Det var på Drama Centre i London, skolåret 1975-76. Vi som gick i ettan fick jobba med treornas slutproduktioner. Jag var med i rekvisitagruppen och var även statist i ett stort spanskt medeltidsdrama. Pierce spelade huvudrollen som blev halshuggen och schavotterad av byborna som dansande runt hans huvud uppstucket på en stör. En avgjutning hade gjorts av Pierces ansikte och någon annan i rekvisitagänget hade format hans huvud i Papier Mache. Jag var en av de dansande byborna. Det var tider det.

 

Jag kom till London 1973 och började studera engelska på halvtid och tog några fina examina i engelska språket. Det var första gången i mitt liv jag tyckte om att plugga. När jag inte pluggade gick jag på teater eller jobbade på Norway Food Centre på Brompton Road innan jag letade mig in bakom kulisserna på Londons teatrar. Jag jobbade under ett och ett halvt år på flera olika teatrar, som påkläderska, tvätterska, sömmerska, inget var mig främmande. Och så mognade beslutet att jag skulle söka in på scenskola. Det fanns fyra erkänt bra scenskolor i London på den tiden. RADA, LAMDA, Central School of Speech and Drama och Drama Centre of London. Jag sökte till alla och på Drama Centre blev jag antagen. Vilken obeskrivlig lycka! Tre fantastiska år gick jag där.

 

Jag umgås fortfarande med flera av mina kamrater från den tiden. En av mina bästa vänner heter Alan Coveney. Han jobbar som skådespelare i Bristol, men han har varit här många gånger, bland annat har han satt upp och medverkat i ett antal produktioner på Apollo Teatern. Vi har även jobbat internationellt tillsammans med företagsteater och numera kommer han och hans sambo då och då till Sverige för svampplockning och relax. En annan god vän från den tiden är den franske film- och teaterskådespelaren Lambert Wilson. Nu var det länge sedan han var här eller jag hos honom, men vi talades vid per telefon för ett litet tag sedan och jag har medverkat i en fransk TV-produktion tillsammans med honom. En annan av mina kamrater från den tiden och som också hållit kontakten är Lizzie Spender som blev kokboksförfattare och gifte sig med Barry Humphries alias Dame Edna, de har hälsat på hos oss i Täby och vi hos dem i London, där de har sitt hem i huset Lizzie köpte 1976, där vi brukade sitta på kvällarna efter skolan och diskutera hennes kompliserade kärleksförhållanden.

 

Åter till Pierce, som är en trevlig bekantskap från den tiden. Vi var inte nära vänner, men vi talades vid då och då. Han och jag levde i stadiga förhållanden, medan de flesta av våra skolkamrater vandrade från famn till famn. Pierce sambo hette Beckie (Rebecca) och hennes högsta dröm var att bli kock. Hon sökte till de finaste kockutbildningarna i Frankrike, men kom inte in. Beckie försörjde sig genom att driva marketenteri på Drama Centre. Mums vilka goda hälsoluncher hon lagade och hennes färska banan- och morotskakor som hon bakade till eftermiddagsrasten varje dag smakade smaskens! När Beckie hade tröttnat på att inte komma in på de fina franska skolorna återvände hon till sitt hemland Canada och Pierce var otröstlig. Ett par år senare när han jobbade på en teater i West End träffades vi en kväll efter föreställningen. Detta var när jag just hade gått ut trean på Drama Centre och var på väg hem till Sverige. Pierce sa ”Don´t go Marianne, don´t go. It will hurt too much.” Han syftade på att han och Beckie hade försökt fortsätta sin relation på distans men misslyckats, och jag stod just I färd med att göra detsamma med min sambo Julian. Hur som helst…när Beckie lämnade England, lämnade hon inte bara Pierce i lägenheten utan hon lämnade även sin gamla Singer trampsymaskin. Och det var den jag köpte när Pierce behövde lite extra cash och jag behövde en symaskin. Jag gav fem pund för maskinen. Så var det med det.

 

När jag trots Pierces avrådan, ändå återvände till Sverige med symaskin på biltaket, visste jag inte att Pierce skulle bli Remington Steel eller James Bond med hela världen. Han var bara en av mina gamla skolkamrater. Jag visste heller inte att Pierce skulle få rätt i att man inte kan leva i ett förhållande på distans. Jag träffade Nicke efter ett tag i Sverige, jag gifte mig och köpte sedermera en modern elektrisk symaskin. Av min Singer gjorde jag ett bord och det bordet hänger alltjämt med. I Täby stod det i köket, numera har det sin plats på sjösidans altan i Rö.

 

När Pierce kom till Svenska premiären av sin första Bondfilm försökte jag bli inbjuden till den. Men jädrar i min lilla låda vad jag fick slita för det. Jag trakasserade festfixarassistenten i två veckor innan jag fick ett muntligt blasé OK till att komma och titta. Jag försökte förklara för den totalt ointresserade festfixarassistenten att jag hade gått scenskolan tillsammans med Pierce för 16 år sedan och att jag trodde att Pierce skulle bli glad över att få träffa mig. Jag kände på mig att han skulle komma ihåg mig, men jag kunde naturligtvis inte vara säker. Vi hade ju inte haft någon kontakt på alla dessa år och vi kände ju inte varandra jätteväl.

 

Jag anlände till den pampiga premiären och alla uppklädda premiärbesökare fick order att gå in i biosalongen innan Pierce kom. ”Shit” tänkte jag. Hur skulle jag nu kunna få ögonkontakt med honom. Jag hade ju blivit placerad på balkongen. Men nöden har ingen lag. Jag ställde mig dikt vid en kameraman och lyckades stå kvar där när de utvalda celebriteterna föstes in som en skock får. Foajén tömdes och Pierce dök upp tillsammans med festfixaren i egen hög person. Jag drog ett djupt andetag och ropade ”Pierce it´s me Marianne! Group fourteen.”. Det var som att öppna dörren till himlen. ”Hello DARLING!” ropade Pierce till mig och under visst tumult ropade han ”See you at the party!” och jag svarade ”I´m not invited!” Pierce ropade ”Who shall I ask to invite you!” Jag svarade ”Him!” och pekade på Gud fader själv.

 

Efter filmen bussades smokingfolket till Grand Hotel där man inte kom in utan passerkort, men jag lyckades ta mig in med hjälp av en tidningsreporter som var mäkta imponerad över att jag kände Pierce. Han skrev om det senare i sin tidning. Jag blev liksom en celebritet för honom. Puh, äntligen förbi ännu ett hinder. Väl inne stod Gud fader och bugade lismande när han såg mig och sa att Pierce hade frågat särskilt om mig. OCH…tänkte jag.

 

Nu var jag där och det var bara att vänta. Varför vet jag inte, men det tog säkert en eller ett par timmar innan Pierce dök upp. Det bjöds på Champagne och rysk kaviar, blinis och vodka i överflöd. Jag mötte en massa människor som jag känner lite grann, men ingen hade ögon eller öron för mig, de bara höjde brynen när de fick syn på mig och en del frågade rakt ut hur det kom sig att jag var där. ”Ni skulle bara veta” tänkte jag. De tyckte väl att jag inte borde spela i deras liga. Jag vantrivdes och väntade bara på Pierce under tiden som jag drack och åt, och drack och åt, och drack och åt. Till slut gjorde han entré och blev placerad på en balustrad där han fick stå och vinka, cool som en kung, innan hans följe visade in honom i ett angränsande rum. Jag tog mig dit och försökte få ögonkontakt med Pierce. Och när han fick syn på mig sken solen och isen smalt. Vi kramades, och kramades, och kramades. Sedan bad han festfixarassistenten att låta oss sitta i fred en stund och där satt vi omringade av biffar som stängde ut alla nyfikna. Och jag fick en egen halvtimme med Pierce. Vi pratade om gemensamma vänner, om Apollo Teatern och om hysterin runt honom. Han sa ”Marianne remember I´m just a simple peasant from Ireland. All this is hysterical”. När vi skulle skiljas tog hans agent ett kort på oss, som han skickade till mig sen. Men det roligaste av allt var att festfixarassistenten jag hade talat med per telefon ett tiotal gånger, skulle försöka ursäkta sig nu när hon hade upptäckt att Pierce kände mig, så hon sa ”Jag som tyckte att du sa att ni hade gått i samma simskola”. ”Jaha” tänkte jag, hade jag inte kvalificerat mig att få träffa honom då eller? Nä hur dum får man vara. Det är klart att inte Pierce vill träffa någon från sin gamla simskola.

 

Sedan dess har jag inte träffat Pierce, men när jag någon gång dristar mig att berätta att jag känner honom, tror folk antingen att jag ljuger eller att de hört fel. Det är konstigt att en människa kan bli så stor stjärna att medmänniskorna nästan inte tror att det är möjligt att en vanlig dödlig som jag kan känna honom, trots att han bara är en enkel bonde från Irland.

 

Starstruck


Min första bästis!


Skolfoto klass 1. Kerstin har blivit tilldelad ett troll som dekoraion på sin bänk. Jag har hängslen.


Min första bästis!


Vi träffades vår första skoldag och hon hette Kerstin Schön. Numera Kerstin Schön Jonsson. Det var i Forsheda skola i augusit 1957. Jag tror det var hårfärgen som förde oss samman. Tre flickor i klassen var rödhåriga och vår fröken Maja Persson placerade oss mitt i klassrummet. Ann-Britt, Kerstin och jag. Ann-Britt till vänster, Kerstin i mitten och jag till höger. Det var då det hände. Det sa klick! Kerstin och jag blev bästisar. Hon bodde på en bondgård tre kilometer från samhället och jag bodde i ett flerfamiljshus ”Solgården” mitt i Forsheda.

 

Kerstin hade två äldre bröder Ingmar och Sigvard och sedermera fick hon en lillasyster Ann-Marie. Ingmar var en retsticka som var tuff med Brylkräm i håret och tyckte om att göra oss generade, men Sigvard var snäll och höll på med sitt. Kerstin hade en jätteplansch från Bildjournalen med Lasse Lönndahl uppklistrad på dörren i sitt rum, för Lasse var ju så snygg.

 

Jag brukade få följa med Kerstin hem efter skolan, det var så roligt hos henne med laggård och grisstia (fast där ville Kerstin inte vara) och utedass med dubbla hål, men framför allt den romantiska höskullen. Min och Kerstins största idol var Elvis Presley. Jag erinrar mig att vi låg i höskullen och höll om varandra och låtsades att en av oss var Elvis. Vi fick vara Elvis varsin stund, för båda ville ju vara ihop med honom. Första gången vi hade läxa var på bokstaven M och läxan bestod i att rita saker på M. Jag minns att det var en morot på lappen M i skolan och jag tror ta mig tusan att vi ritade av moroten. Jag kommer också ihåg att min mamma kom och hämtade mig och morotsteckningen och att mammorna emellan pratade om hur det skulle gå i framtiden om en av oss gifte sig med någon från Haparanda och den andra med någon från Ystad. Katastrof tänkte vi!!!

 

Kerstin var inte mörkrädd men det var jag. När vi blev lite äldre fick vi cykla till varandra och vi brukade följa varandra halva vägen hem. Tack gode Gud att skogen bara gick halva vägen från hennes hus. Det betydde att Kerstin alltid följde mig till skogsbrynet och tvärt om, så jag behövde aldrig cykla ensam genom skogen. Så där höll vi på till och med klass sex, när Kerstin började på realskolan i Värnamo och jag stannade ett år till i Forsheda, för jag var skoltrött och hade inga planer just då, på att fortsätta studera på något Högre Allmänt Läroverk. Kerstin och jag gick konfirmationsläger på Tallnäs tillsammans, men efter det sågs vi mer sällan. Vi har varit på varandras bröllop och vi har firat varandras femtioårsdagar och vi har arrangerat en klassträff tillsammans. Det värmer i hjärtat när jag tänker på Kerstin och jag hoppas att våra vägar möts någon mer gång.

 

Och du…Elvis lever…eller?


Man måste vilja allt man gör, men man måste inte göra allt man vill!


Även älgen gillar att bada i min Rösjö.


Man måste vilja allt man gör, men man måste inte göra allt man vill!

 

En sägning jag hörde i dag som jag tycker stämmer bra på mig. Jag är nämligen en sådan där odrägligt stark och envis människa, så det är inte många gånger i livet jag har gjort något jag inte har velat, men ack så ofta jag måst välja bort saker jag velat göra. OK det kanske inte är hela sanningen, men hur jag än vänder och vrider på stora och små företeelser i mitt liv, känns det så.  Och det är faktiskt en skön känsla. Tänk om man skulle gå runt och göra en massa saker man inte vill göra. Fy vad hemskt! Och tänk om man därtill skulle göra allt man vill, ja då skulle det inte finnas en enda sekund över till kontemplation.

 

Solen skiner, men det blåser snålt och just nu värmer solstålarna som bäst inomhus genom fönstret. Jag har ändå varit ute och stapplat runt mellan isfläckarna för att få lite frisk luft. Mitt hjärta säger JA, JA, JA,  men mina knän säger NEJ, NEJ, NEJ. Tack och lov ska knäna magnetröntgas snart, så jag får besked om hur man bäst kan behandlas fri från smärtan. När sommaren kommer vill jag inte för mitt liv vara orörlig. Kanske måste jag hitta ett sätt att träna utan att belasta knäna. Träna knäna! Jag har i alla fall börjat simma två gånger i veckan på badhuset i Sundsvall. Skööönt! Det var min kollega Malin som kom på åt mig att jag skulle simma regelbundet. Tack Malin! Jag älskar att bada och simma.

 

Tack och lov har vi sjötomt vid vårt hemmavarande i Roslagens Rö, d.v.s. vi äger en bit av Rösjön som huset ligger vid. Vårt hus är ganska litet och enkelt, men helt perfekt för mig och Nicke. Vi har gäststuga och inredd vind med gästsängar, så det finns gott om plats för nära och kära som kommer på besök. På somrarna simmar jag ensam eller tillsammans med vänner så ofta vädret tillåter. Till grannarnas förtret simmar jag rakt ut i sjön så de blir oroliga, men för mig är det den ultimata känslan av frihet. Förr om åren simmade jag i alla väder, men med ålderns rätt väljer jag hellre ett varmbad när det är regn och rusk. I vårt badrum har vi ett gjutjärnsbadkar. Det är höjden av lycka. När man har fyllt ett gjutjärnsbadkar till brädden med varmt vatten, hålls vattnet varmt i över en timma och man kan ligga där och njuta tills skinnet är lika skrynkligt som på en gammal ödla. Och om jag får leva tills jag blir lika skrynklig utan att bada, kommer jag att bada miljoner gånger till.

 

Marianna i badet


Tedenstad bloggar offentligt!


En högst modern bloggares skrivbord.




Tedenstad bloggar offentligt!


Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske…

Den 29 september 2009 bestämde jag mig för att bli en modern människa och startade en blogg. Inte en blogg som vem som helst kan läsa, utan en blogg som bara vissa utvalda kunde komma åt. Jag tänkte att eftersom jag vill skriva om vardagshändelser, om mina nära och kära och om min själs innersta, skulle det nog vara hämmande att skriva för alla i hela världen som kan svenska. Jag bloggade i knappt en månad och mina utvalda läsare gav mig så många upplyftande kommentarer att jag blev alldeles vimmelkantig.
Fyra veckor och tio blogginlägg senare fick min bloggkarriär ett abrupt slut eftersom jag halkade in på ett bananskal i Dröse & Norberg Nöjens stall. Dröse & Norberg Nöjen - en uppstickare bland teater- och nöjesproducenter i vårt avlånga land, ett familjeföretag med ambitioner. Mer om detta senare.

...på det femte gäller der... Nu är jag inte enbart en modern människa, utan jag har även blivit modig. I dag - första lediga dagen på tre veckor - beslutade jag mig för att komma ut ur garderoben.


...på det sjätte smäller det... och så pang, är min offentliga blogg öppen!!! Hur mycket tid jag kommer att lägga på bloggandet vet jag inte, men jag har i alla fall börjat med att lägga in texterna från min gamla bloggsida.

 

Bilder? Det vet jag inte än. Jag har inte lärt mig hur man lägger in bilder. Men förhoppningsvis kommer jag att utvecklas och en vacker dag lyser min vackra nuna upp bloggbesökarnas tillvaro eller kanske något annat vackert som har fastnat på bild.


En nyuppväckt bloggerska


Tonypinnarna är slut!


Tonypinnar vid köksspisen i Roslagens Rö.


Tonypinnarna är slut!

 

Ibland är det skönt att höra en knastrande brasa, även om man läst att öppna spisar drar ut mer värme än de tillför. I Sjösalen har vi en ny superkamin som håller varmt, men i Designrummet har vi en romantisk, gammal öppen spis. I dag vill jag höra den knastra, och sitter man bara tillräckligt nära, värmer den faktiskt en frusen själ.

 

Om bara inte Tonypinnarna varit slut, hade det varit hur lätt som helst att tända på. Tonypinnarna som kommer från Tony Svenssons farbrors pallverkstad i Hillerstorp, är en liten tjärvedsdel som blir över vid palltillverkningen. En låda Tonypinnar och vinterns braständningsbestyr blir enklast i världen. Nya har beställts och kommer att fylla Citroënbagaget när vi åker från södra Sverige om en vecka. I dag får jag försöka tända brasan utan detta underbara hjälpmedel.

 

Men först ska jag hämta ett årgångsvin ur Alkohålet och tillreda en gourmetmåltid med någon del av vår frysta halva gris, vilken del har jag ännu inte bestämt, det kan bli framdel – det kan bli bakdel. Från bokhyllan i Blå Hallen ska jag plocka ut ett litterärt alster och så planerar jag ikläda mig pyjamas, lägga en teddyfilt över benen och låta mig uppslukas av ordens förtrollande makt, eller kanske falla i vinsömnens garn. Men en sak är säker – jag kommer inte att låta någon gnista tända på fel ställe. Nä, jag är en försiktig generalska och slarvar aldrig med brasan!

 

Flickan som inte leker med elden

 

Ordlista:

Sjösalen -  Inglasat uterum som vetter mot sjön

Designrummet - Vardagsrum, möblerat med bland annat ärvda designmöbler

Alkohål – Vinkällare

Blå Hallen - Liten hall på öfvre plan, med blå väggar


(Skrivet den 24 oktober 2009)


Farmor, gå till dom andra!

Samuel
Samuel sommaren 2009.


Farmor, gå till dom andra!

 

Samuel – en svårflörtad kille med integritet som heter duga – tillika mitt barnbarn. Första gången jag träffade honom var han en dag gammal. Då bodde han tillfälligt på hotell, ni vet det där som ligger i Danderyds sjukhus, intill förlossningen. Han hade decimeterlångt svart hår, vägde hela tre kilon och var det vackraste barnbarnet på jorden. Han presenterade sig med en prutt och ett förvånat uttryck när hans nybakade farmor bytte blöjan. Hans pappa, min bonusson Patrick, hade då ännu inte förstått hur sånt går till, så han överlät gladeligen den sysslan åt mig. I det ögonblicket kände jag en oändlig värme strömma mot mig och jag var så lycklig att från och med den stunden kunna bli titulerad farmor.

 

Nästa gång vi sågs jollrade Samuel i mamma Madeleines armar. Jag böjde mig över Samuel med mitt mest älskvärda leende och mitt underbara barnbarn började genast illgnya. Jag har alltid vetat att jag inte har en toppmodells utseende, men inte visste jag att jag såg skräckinjagande ut! Naturligtvis retirerade jag snabbt. Samuel vandrade sedan från famn till famn, hela tiden med ett förvånat leende på sina små bröstmjölkssöta läppar. Famnarna var förutom mamma Madeleines, pappa Patricks, farfar Nickes, farbröderna Simons och Albins och fastern in spe Mimmis. Langen gick och hela tiden log Samuel, tills det var farmors tur att hålla det lilla knytet. Oj, oj, oj, hans ansikte snörptes ihop som ett russin och illgnyet hängde i luften. Till saken hör att Samuel är ett sådant där lugnt, fint önskebarnbarn, som ler mot alla som kommer i hans närhet - utom farmor.

 

Nu har det gått två år, åtta månader och 21 dagar sedan Samuel och jag sågs första gången och mycket vatten har flutit under Paris broar. Samuel har varit reserverad mot sin farmor från time to time, men jag har ändå känt att vi trivs tillsammans. Vi har promenerat, lekt, badat, krupit på golvet och kört med bilar, gungat, läst sagor, målat huset, klippt gräset, tittat på film, ätit och gosat tillsammans. När Samuels mamma och pappa varit borta har jag lyckats söva honom hemma i hans egen säng eller hemma hos mig och farfar i Rö. Bäst har Samuel och jag haft det tillsammans när mamman och pappan inte varit i närheten. Finns föräldrarna till hands är det de som gäller, vilket är fullt begripligt och bara att tugga i sig.

 

För några veckor sedan kände jag att allt hade fallit på plats mellan Samuel och mig. Jag skulle hämta honom på dagis och när jag kom, släppte han allt, utbrast FAAARMOOOR och rusade i min famn. Vi åkte hem tillsammans och lekte, först en stund i sandlådan, sedan gungade jag Samuel i hans gunga… och gungade … och gungade… och gungade. Samuel njöt av fulla drag. Jag fick inte sluta gunga honom och jag kan precis förstå hur skönt han tyckte det var, att efter en hektisk dag på dagis, bara få sitta där i kvällssolen och bli gungad. Den kvällen tänkte jag att nu, nu är vi som ler och långhalm, Samuel och jag.

 

Lite senare kom mamman, pappan och farfadern hem och som vanligt inbegreps Madeleine och Nicke i ett intensivt samtal medan Patrick höll på med matlagningen. Samuel tog mig i handen och vi drog oss undan och läste en saga, sedan gick vi till badrummet och hällde upp vatten i badkaret (Samuel har en ritual som innebär lite plaskande i badkaret innan han ska sova), vi lekte med Barbapappan och Barbamamman och ångbåten – allt klaffade.

 

Men plötsligt blev Samuel alldeles svart i blicken och la sig till med sin allvarligaste uppsyn och sa ”Farmor – gå till dom andra”. Jag blev så paff att jag tappade hakan, men rättade snabbt till anletsdragen och försökte, med några fåniga tillrop, få Samuel att glömma vad han sagt. Men ack nej…Samuel la på sitt stone face och upprepade FARMOR – GÅ TILL DOM ANDRA! Tydligare än så kan det inte sägas. Samuel vill definitivt inte att farmor ska komma och tro att hon kan ta över nattandet bara så där utan vidare när mamman och pappan är hemma.

 

Nej, bara för att man har blivit farmor och fått ännu en underbar varelse att älska får man inte ta något för givet. Även små gullungar har stor integritet.

 

Pussi, pussi Samuel från bloggfarmor

 

(Skrivet den 22 oktober 2009)


Dags att goa in sig!


Heltäckande gardiner i Designrummet.


Dags att goa in sig!

 

”Húalíen va dä ä röset”, är småländska för rikssvenskans ”Fy vad det är kallt, fuktigt och snålblåsigt”. Det inträffar någon gång i oktober varje år. Man blir frusen in i märgen och stel som en pinne. Det blir nattsvart om kvällen i Roslagen och i hela Sverige. Man vet att det finns en stjärnhimmel någonstans ovan molnen, men inte en endaste liten glimrande syns på himlapällen och jakobsstegen finns ju bara i drömmen. Alltså är mörkret här nere på jorden ogenomträngligt. Ett tag hade jag planer på att lysa upp min närmiljö med LED-belysning och halogenlampor i alla regnbågens färger, utspridda i trädgården ner mot sjön, för att få lite djup i tillvaron. Men så känner jag att jag måste ta mitt ansvar och inte påverka naturens gång i negativ riktning mer än nödvändigt. Alltså är överdimensionerad elbelysning inget bra alternativ. Tjocka gardiner från golv till tak framför alla fönster, sådana som de har i England och drar för om kvällen, får bli min lösning.

 

Ett par vänner som köpte ett nytt fritidshus för några år sedan hade hängt upp massor av smakfulla heltäckande gardiner i nya huset och jag förhörde mig lite om hur de hade fått tag på så vackra tyger och snygga uppsättningar. Jo, de hade gått till en gardinspecialist som tagit hand om hela kittet. Vännerna valde ut tyger och modeller, specialisten skötte resten. Vilken bra idé tänkte jag, för något av det värsta som finns är att sy gardiner. Metrar upp och metrar ner ska sys upptill, nertill och i sidorna, de ska rynkbandas och skenor ska fästas i taket. Fållar ska bli raka och inte hänga mer än en centimeter över sneda golv. Nej fy för den lede! Jag frågade vad deras gardiner hade kostat. Etthundratusen kronor!!! OK, tänkte jag, jag måste bejaka min inre sömmerska. Jag hade lilla a i syslöjd och det var det bästa betyget någon någonsin fick. Stort A fanns på betygsskalan, men bara i teorin. Det delades aldrig ut ett stort A, inte i Forsheda i alla fall.

 

Helst skulle jag vilja ha tjocka, vackert fallande tyger i genomvävda enkla mönster i beige och vitt. Jag gick till Lords i Näsby Park. Där har de verkligt vackra tyger. Det tog ingen lång stund att hitta exakt det tyget jag hade tänkt mig – ett franskt bomullstyg. I den butiken måste allt beställas. Jag behövde till att börja med sex längder à 2,40 meter plus fållextra, för att täcka fönstren i vardagsrummet. Innan jag beställde metrarna kollade jag faktiskt priset. Bra gjort, eller hur! Ettusentvåhundra kronor metern! Jag tackade artigt för mig, rätade på ryggen, lämnade butiken och åkte till Linneladan i Penningby och köpte färdigsydda gardinlängder i beige och vitt, något tunnare än jag hade tänkt mig, men helt OK. Tvåhundrasextio kronor per längd! Jag skulle ju bara behöva sy på rynkbanden själv, och be min makalöst ohändige make sätta upp skenorna i taket. Alltså, han är kvoterad att utföra vissa traditionellt manliga sysslor i hemmet, för att skapa jämvikt.

 

Nu sex veckor och många nypåhittade svordomar senare har vi fått upp dem. Med fördragna gardiner som ser skitdyra ut, myser vi på söndagskvällen framför brasan med Profilen – veckans roligaste korsord. Utanför viner vinden och vargen ylar. Jodå den finns, enligt Norrtälje Tidning, vargen som har sitt vandringsstråk mellan Beateberg och Riala. Vi bor vid vägen mot Beateberg!

 

En som tackar syslöjden för gosig hemmiljö

 

(Skrivet den 18 oktober 2009)

Inte utan min mamma!

Mamma

 

Inte utan min mamma!

Den 10:e maj 2004 blev min mamma en ängel. Hon hette Vivian Elisabeth Tedenstad i jordelivet. Nu heter hon bara Vivian Tedenstad, för det är vad som står på hennes fina gravsten. Hade hon levat en dag längre, hade hon blivit 84 år. Jag var 58 när hon gick bort. Hela mitt liv har jag bävat för den dag då jag inte längre skulle ha en mamma. Jag har tänkt så många gånger, att om jag bara får bli 60 år innan mina föräldrar slutar leva, kanske jag kan acceptera det. ”För när man själv är så gammal, måste det väl ändå kännas naturligt att vara föräldralös.” har jag tänkt. När mamma mot alla odds hade överlevt två stora hjärnoperationer och drog sin sista suck, efter vad som brukar kallas - en lång tids sjukdom -  kändes det bra. Jag, mina syskon och min pappa satt vid hennes sida och jag tänkte "Äntligen!".

   Efter 78 år som kärnfrisk, driftig, positiv, vacker, snäll och helt underbar, segnade mamma ner på golfbanan mitt under en distrikts-damtävling. Det var den största ådern innanför skallbenet som brast. Hon kände blodet pulsera i hjärnan och när hon segnade ner tog hennes spelkamrater emot henne, så att hon föll mjukt på tolvans fairway i Värnamo. Ambulans tillkallades och själv ringde hon hem, där vi råkade vara, och sa hur det låg till. Pappa, Nicke, Chaplin och jag var på plats efter några minuter. Medan hon låg där och väntade på ambulansen, stoppades spelet på banan och det tyckte mamma var tokigt, så hon bad sina medspelare att sätta upp sina golfbagar runt henne som skydd, så att övriga startfältet kunde spela vidare. Det gjorde de självklart inte, men det var så typiskt mamma, att inte vilja hindra andra.

   Det blev stor operation i Linköping, men tyvärr vaknade inte mamma upp som hon skulle efteråt, utan blev liggande i koma i flera månader. Många gånger var hon på väg att försvinna från oss och jag var förtvivlad. Men en dag såg vi livstecken och jag utbrast. ”Åh vad härligt mamma, nu kan vi spela familjegolfen innan de stänger banan för vintern!”. Sjukhuspersonalen tittade ängsligt på mig och försökte på ett fint sätt förklara att Vivian kanske inte skulle bli exakt som förut, om hon nu skulle vakna upp över huvud taget. Mot alla odds vaknade upp och fick därefter några ganska fina år. Visserligen var hon mycket försvagad, men hon och pappa kunde med viss hjälp från hemtjänsten, klara sig och de kunde även medverka vid familjefester och andra lustifikationer.

   Ett par år senare, hade mamma och pappa varit på en resa till Falkenberg och sett friluftsteater. Det var den 8 augusti, dagen innan pappas födelsedag, och vi tre syskon med respektive överraskade med ett mindre familjekalas på kvällen. Två kvällar senare när pappa skulle pussa mamma god natt, visade mamma inga livstecken. Ambulans tillkallades, stor operation utfördes, åter följde koma under lång tid. Vi fick information om läget - propp i reptilhjärnan – hoppet om överlevnad var mikroskopisk.

   Det blev till slut ett slags uppvaknande men mamma blev i princip helt sängbunden och hade mycket svårt att förmedla sig med omvärlden. Om hon samlade alla sina krafter kunde hon säga några få ord med mycket svag stämma. Ibland verkade hon förvirrad, men jag tror att hon, när hon låg där, hamnade i drömmar om förr och därför framstod som förvirrad när hon ställdes inför frågor. Då kunde ibland orden hon fick ur sig låta osammanhängande och handla om gamla tider.

   Vi lyckades få in mamma och pappa på ett äldreboende i två rum bredvid varandra. Vi inredde ett sovrum och ett vardagsrum, så likt deras eget hem som möjligt. Vi satte upp tavlor och foton på väggarna exakt som de hade suttit hemma. Vi fixade med gardiner och möbler, så det blev riktigt hemtrevligt. Till saken hör att pappa vid detta laget hade långt framskriden Alzheimers.

   I fyra år låg mamma där i sin säng. Pappa uppfattade inte att mamma var sjuk, hon fanns ju där. Pappa trodde att mamma tog hand om matlagningen och städningen, men att hon vilade lite ibland och då klappade han och pussade på henne. Vi andra runt omkring led av att se mamma ligga som hon gjorde, men hon fyllde en stor funktion för pappa, som upplevde hennes närhet, dag som natt. Han var lycklig.

   I ytterligare fyra år levde pappa ensam och mycket olycklig, han hade liten uppfattning om vad som hände runt honom, han ville leva, men inte utan min mamma. Mina syskon som få båda bodde i Värnamo besökte honom flera gånger per vecka och jag som bodde 45 mil bort, gjorde honom sällskap allt som oftast. Pappa hade dessutom flera släktingar och vänner som besökte honom, men vad hjälpte det, han kände sig ensam och grät och saknade mamma.

   Jag för min del bär mammas själ med mig. Hon lever i mig och hon tröstar mig när jag är ledsen och vi skrattar tillsammans när vi känner för det. Jo, jag tror på själavandring. Så länge en person finns i någons minne, lever själen. Inte i himlen, men i oss som är kvar på jorden. Jag lever med min mamma, men jag måste erkänna att det är konstigt att hon inte ringer under Sportnytt.

 

Mammas lilla flicka

 

P.S. Nicke och jag skrev en text till melodin The Shadow of your Smile som Nicke framförde vid minnesstunden efter begravningen och en tid senare vid gravsättningen.

 

Ditt leende finns kvar, fast du har gått

Det färgar våra liv i himmelsblått

Vi minns dig som en vacker, som en vacker melodi

Vi minns dig som du var, så glad och fri

Du var en sol som sken, i våra liv

Vår mormor, farmor, mor och vän förbliv

Nu när du har himlen nått

Tänker vi på allt vi fått

Av dig som ville alla gott

Ditt leende finns kvar…det finns kvar


(Skrivet den 16 oktober 2009)

 

 


Damerna på Slottet!



Tre surrande Eldflugor på galej.


Damerna på slottet!


Det är en blåhimlad, krispig lördag i mitten av oktober, Eldflugorna – vi som lyser om natten – flyttar in på Häringe Slott för att roa oss kungligt i 24 timmar. Elva galanta damer av olika modejang, bosatta i och norr om Stockholm, glider ner till Västerhaninge och checkar in. Börjar lite lugnt med Afternoon Tea i slottets stora sal, sedan blir det promenad i bedövande vackra omgivningar. Därefter bowling på en sån där gammal bana, där man får ställa upp käglorna och rulla tillbaks kloten själv. Där kommer vi igång. Vilken decibel! Efter en och en halv timmes bowlande i skrattets tecken men med skrala resultat, tar vi en kort skönhetspaus innan vi träffas igen, ombytta och vackrare än någonsin.

 

Vi sammanstrålar i ett av hotellrummen, skålar i Champagne och firar en Eldfluga som har fyllt jämnt. Ljudnivån stiger snabbt i det trånga singelrummet, men efter tre kvart stramar vi upp oss och spatserar i samlad trupp till slottsmatsalen där vi serveras läcker slow-food-middag med butternut-succhini-soppa, renfilé och mycket mer. Smaskens!

 

Trots att vi uppdateras kontinuerligt, av en ganska osexig men väldrillad slottskypare, om hur det går i matchen mellan Danmark och Sverige, vilar inga ledsamheter över sällskapet. Kaskader av skrattexplosioner briserar tills dess att magmusklerna krampar och efter sex timmars high life med näst intill konstant slow-food-intag, stupar vi i säng och sussar gott ända tills en häst gnäggar utanför fönstret vid åttatiden följande morgon. Eldflugorna möts över en dignande slottsfrukost, något mindre glamorösa än kvällen innan, något nertonade, men betydligt sällare, med många nyblivna minnen av diskussioner, skratt och vänskap. Under regntunga skyar går sedan hemfärden norrut.

 

Fakta om oss:

Eldflugornas gemensamma grund är från början männen som bildade ett morgongolfargäng ”Morning Roosters” twenty years ago. Sedan dess slår de ut på Ullna Golfbana kl. 06.00 varje fredagsmorgon hela säsongen och under vinterhalvåret har de olika möten och festar, men de bjuder aldrig med sina respektive. Trist tyckte jag, att våra män blir så nära vänner medan vi fruar aldrig får chansen att lära känna varandra.

 

För exakt femton år sedan beslutade jag att ändra på det. När Roostrarna var på en höstlig golfresa bjöd jag hem fruarna på soppa och presenterade min idé. Då för femton år sedan var vi mycket reserverade och lite blyga i samvaron – nu för vi ett sjuhelsikes liv så fort vi släpps lösa i grupp.

 

Min grundidé var från början att vi skulle träffas en gång i månaden och gå på teater. Jag presenterade idén den första soppkvällen och alla hängde på. Sedan dess har vi träffats minst elva gånger per år (juli är vi ”lediga”). Etthundratrettio skådespel har vi skådat tillsammans, allt från gigantiska uppsättningar på Kungliga Dramaten dito Operan till monologer på Brunnsgatan Fyra och Mosebacke och hela härligheten däremellan. Kulturintaget åtföljs alltid av matintag på någon närliggande krog.

 

Varje juni byter vi ut teaterbesöket mot en stadsvandring och ni kan inte ana vilken lycka det är att lära känna Stockholm genom intressanta, roliga och udda guider. Vi har gått i alla tänkbara stadsdelar och smakat på Stockholm via teman ur böcker, ur historian eller ur spöksägner. Varje augusti har vi årsmöte och då serveras självklart soppa, vi går igenom alla pjäser vi har sett under året och gör upp turordningen för vem som ska boka biljetter månad för månad i ett år framöver. Under senare år har vi luckrat upp lite i vår verksamhet och varit på några utställningar och museibesök och ska faktiskt gå på bio denna månad.

 

Det ser väldigt seriöst ut så här svart på vitt, men jag lovar, det vilar inga ledsamheter över våra träffar. Visst kan vi fördjupa oss i allvarliga ämnen, diskussioner kan hetta till och det händer att man gråter en skvätt i sorgesamma stunder, men mest av allt pratar vi i mun på varandra och skrattar tills vi kiknar.

 

Vi har också lagt oss till med minisemestrar där både det ena och det andra kan hända. En gång höll vi på att bli utkastade från en frukostmatsal i Prag, för att vi var FÖR glada och skrattade för högt. Detta gjorde oss ännu gladare och vi skrattade ännu högre. Minisemestrarna började efter flera års månatliga teatervällar med ett årsmöte i Antibe. EunHee, en av medlemmarna, tyckte sedan till på vår tio-årsjubileumsresa till Visby, och gjorde oss uppmärksamma på att vi, vid vår aktningsvärda ålder, måste resa tillsammans oftare om vi ska hinna göra alla resor vi vill. Så numera jubileumsreser vi vartannat år och gör en kulturresa vartannat.

 

Till dags dato har vi berest Antibe, Visby, Prag, Marbella och nu senast Häringe Slott. Nästa år drar vi västerut och fiskar hummer och i januari ska vi börja plugga italienska för att om två år toppa det med en resa till landet ”där små citroner gula, de växa uppå strand”.

 

En slagdänga som går i sambatakt, med orginaltext och originalmusik av undertecknad, har vi också. Vid lämpliga tillfällen framför vi den med tillhörande originell, suggestiv koreografi.

Texten lyder som följer:

 

Vi är Eldflugor som lyser om natten

Vi har ett gemensamt mål

Att värna teaterskatten

Och på krogen få dricka en skål

Vi vandrar på staden gator

Dock ej på lösaktig grund

//Ty vi är en kulturens donator

På detta vi slutit förbund

Zum, zum, zum!!! //

 

Chao, chao säger Eldflugornas foundress

 

(Skrivet den 13 oktober 2009)



Mina barn har inte lyssnat på mig!


Mon och Bin firar mors dag på Rösk gräsmatta.


Mina barn har inte lyssnat på mig!


Hur många gånger har jag inte försökt förklara för mina söner Albin och Simon att det kommer att gå mycket lättare för dem i livet om de skaffar sig en traditionell utbildning eller ett vanligt jobb. Men inte har de lyssnat! Nu är de visserligen vuxna och utflugna sedan flera år och på något konstigt sätt hankar de sig fram i livet. De är MUSIKER! Inte sådana som spelar covers och får jobb på fester och sånt. Nej, nej, nej. De framför bara e g e n musik. Javisst, det finns musiker/kompositörer som tar sig fram och åtnjuter berömmelse och rikedom, men hur många är de i jämförelse med kämparna i sunkiga replokaler och studios, säger mamman.

 

Albin, den äldste, är född fredagen den 13 november, vilket vi kallar vår lyckodag. När han var sju år och gick i ettan ritade han ett självporträtt, eller snarare en önskebild av sig själv, med tuppkam och skinnjacka och så skrev han ”Jag är cool och tuff och gillar Michael Jackson”. I dag över tjugo år senare HAR han tuppkam och ÄR cool och tuff men också världens gulligaste. Michael Jackson finns med som musikalisk förebild, men Albin valde att som vuxen ägna sig åt HOUSE. Hans artistnamn är Albin Myers. Han är signad i ett skivbolag som jobbar stenhårt för honom. Albin samarbetar med de allra största i branschen och gör remixer åt storheter som David Guetta, Kelly Rowland, Erick Morillo och allt vad de heter. Albin har spelat sin musik i Ryssland, Schweiz, Tyskland, Holland och Spanien och han har legat högt på topplistor i Australien vecka ut och vecka in. Det planeras turnéer i Asien och Australien inom kort och naturligtvis DJ:ar han på alla coola ställen i Sverige också, men den mesta tiden spenderas i en trång studio med utsikt över en oansad bakgård i Solna. Trångboddheten till trots, han är kreativ OCH han lever på sin musik.

 

Simon, min lille kille, delar födelsedag med Jesus. Mitt under SVT:s sändning av julottan sjöng han ut för första gången. Kanske Simons långa dreadlocks är lite annorlunda än den traditionella Jesusfrillan, men Simon är ändå Jesus upp i dagen på något sätt. Han är karismatisk, rebellisk och älskvärd. Simon som bär artistnamnet Kaffe Myers har ett rockband, Euphony (betyder välljud) och ja, de nöter nästan ut ABF:s replokal i Fryshuset, så mycket tid han och bandet spenderar där och så mycket musik de skapar. Men kan de leva på det? Absolut inte! De kämpar som idioter för att få spelningar. Två somrar har de gett sjukt bra konserter på Kungsträdgården och det har blivit några klubbspelningar under vintrarna. Euphony har också gett ut en split singel och nu ligger de i som illrar för att skaffa spelningar i hela landet. Jag hoppas vid Gud att de lyckas, för de är verkligen välljudande. De lever med sin musik men inte av den…än. Tur att BR i Täby C alltid behöver personal så även Simon får in till mat och hyra.

 

Tack Albin och Simon för att ni lyssnar på era egna inre röster och lever som ni lär. Det är personer som ni som står för utveckling och hjälper oss andra att inte fastna i gamla invanda mönster och idéer om hur livet bör levas.

 

Gå in och lyssna på mina pojkar på www.myspace.com/albinmyers och www.myspace.com/euphonyworldwide . De är värda att lyssnas på!

 

Lovar Mamman


(Skrivet den 11 oktober 2009)



Tack gode gud för nattliga behov!


Bilden på månen blev inte bra, därför blir det "Kvällssol i spegelblank Rösjö med lekande Leo Stadell".


Tack gode gud för nattliga behov!

 

Häromnatten vaknade jag kl. 04.00 kissnödig. Inte bra, det är jobbigt att lämna sängen. Jag ligger kvar och låtsas att om jag somnar om går det över. Jag somnar inte om! Det går inte över! OK, jag måste försöka gå upp utan att väcka Nicke. Tar en lem i taget, sakta, sakta tills jag slutligen står upp och kan tassa iväg. När jag passerar badrumsfönstret ser jag att det lyser en lampa ute. Onödigt att bränna lyse så här dags tycker jag och tittar ut för att se vilken lampa jag ska släcka.

 

Wow! Det är himlens starkaste nattlampa. Fullmånen fullkomligt bränner rakt ner i sjön och bildar en ljusgata över vattnet mot mig. Ja, vi har sjötomt. Vi bor ju för sjutton i Roslagens famn. Ljusgatan är alldeles, alldeles rak. Vattnet är helt spegelblankt, inte en krusning. Nästan så man tror att man kan stiga ut och gå på ytan, precis som Jesus gjorde. Det går liksom inte att beskriva hur vackert det är och man skulle definitivt inte kunna måla en sådan natt, det skulle bara bli hötorgskonst. Löjligt, billigt, patetiskt.

 

Nicke måste se detta!!! Tänker jag. NICKE!!!  Ropar jag. KOM!!! Nicke slår upp sina dimmiga grå och fumlar ur sängen, övertygad om att han just ska rädda livet på sin älskling. Nicke och Chaplin, vår 13,5 år gamla Norwich Terrier, kommer yrvaket hack i häl. TITTA PÅ MÅNEN!!!

 

Alla tre blir stående som paralyserade, blickandes ut genom badrumsfönstret, förblindade av skönhetsupplevelsen. Nicke hämtar sin telefon och tar en bild innan vi återvänder till världens skönaste säng och somnar om och sover sött tills morgonsolen värmer den frostnupna marken. Jag har inte sett bilden, men det vete sjutton om jag vill. Jag har ju upplevt himmelriket live i sin bästa skrud.

 

Natti, Natti

 

(Skrivet 7 oktober 2009)


Vårmusseronens tid är inne!


Egenhändigt fiskad middag är mer NIckes melodi.


Vårmusseronens tid är inne!



Mmm…vilken smak! Vilka dofter! Vilken konsistens! Jag sitter och slickar mig om munnen och känner eftersmaken av smörstekta vårmusseroner i Åby-gårds-köttfärssås-med-lök-och-filmjölk, serverad med pasta och Johny-Lonn-vin.

Det ligger nämligen till på detta viset, att om halv gris ska få plats i frysen så när som på åtta kilo sidfläsk och fläsklägg som rimmas på öfvre soldäck måste nämnda frys tömmas på bl.a. vårmusseroner. V å r m u s s e r o n e r – smaka på ordet. Det är lika vackert som den tillredda svampen är god. Nej, vårmusseronen smälter inte i munnen. Den är liksom knaprig och seg på samma gång, lite annorlunda än svampen man plockar på hösten. Möjligen kan man likna den vid väl tillagad taggsvamp, fast ändå inte. Den är helt enkelt rikare och fylligare i smaken och framför allt ovanligare och mer svåråtkomlig.

Ni skulle sett Nickes uppsyn tidigare idag när jag tog fram köttfärsen. Han blev alldeles likblek, spärrade upp ögonen och såg svimfärdig ut när jag sa att jag tänkte göra köttfärssås. Det är Nicke som lagar mat i vanliga fall och han lagar ALDRIG köttfärssås. Men jag trodde faktiskt att jag skulle vara ensam i kväll och att han skulle gå på Stallbröderna och gnägga – jo dom gnäggar på sina träffar. Men det visade sig vara i morgon, på en tisdag! Stallbröderna träffas ju alltid på måndagar!?

Jag tillagade alltså min vårmusseronköttfärssås och tro mig, Nicke är lika nöjd som jag, för när jag kikar på honom ser jag att han ser väldigt belåten ut där han sitter framför Livet i Fagervik och kollar om det är i kvällens avsnitt han är med.

Gourméthustrun

(Skrivet den 5 oktober 2009)


Jag har gått in i läggen!


Ett av Chaplins många smeknamn är "Grisen". Bildtext således "halv gris".


Jag har gått in i läggen!



Jo tack det lunkar på. I går kom jag iväg till röntgen i Norrtälje. Mitt knä är faktiskt mycket bättre, fast inte är det bra. Har i alla fall kastat golfklubborna och tar mig fram utan stöd av två uppochnervända.

I torsdags blev Nicke och jag med halv gris – närproducerad såklart – något jag drömt om länge. Dagen innan grisen hämtades gick vi på en reklamnit från Electrolux och inhandlade en bedårande tusenkronorsrabatterad hushållsmaskin. Vår fina som vi fick när vi gifte oss sålde vi för femhundra spänn innan vi flyttade till Rö – vi hade ju inte använt den på 23 år.

En liten detalj missades när vi köpte den nya. Av fjorton tillbehör medföljde bara två. Så här stod vi med halv gris och ingen köttkvarn men med en vettlöst dyr degknådningsmaskin. OBS! Köttkvarnstillbehören kostar niohundratjugosju kronor extra och måste beställas. Hade vi kollat upp det innan halv gris blev vår. Självklart inte!

Nu har vi, snedsteget till trots, tagit hand om ett otal antal fläskkotletter, fläskkarréer, skinkstekar, skurit till grytbitar av bogen, lånat grannens köttkvarn och malt flera kilo färs, plastpåsepacketerat allt och fryst in. Svål, talg och grisfötter till vinterfåglarna har också fått se frysens inre. Vad återstår? Jo, att rimma ett berg sidfläsk och fläsklägg. Salpeter, socker och kilovis med salt ligger på tur att blandas. Toppen att det är kylslaget ute nu så man kan förvara det på öfvre soldäck tills vidare. ”Jag kan inte rimma men jag kan nästan simma”. Skrev Karin Sporre i min poesibok när hon var åtta år för ett halvt sekel sedan. Jag var heller inte så bra på att rimma i den åldern, men nu kan jag snart rimma i ordets alla bemärkelser och simma har varit en av mina favoritsysselsättningar hela livet. Jag tror att även Karin Sporre sitt skaldande till trots kan bådadera nu. Hon är ju i alla fall bäst. Förlåt - jag menar präst.

Back to basic

(Skrivet den 4 oktober 2009)



Tji svampplockning!


Hemmet innan det blev gröna knutar och fönster.


Tji svampplockning!



Här sitter jag fången i mitt hem. Tji svampplockning, tji promenader, tji städa! Läsa tidning, lösa korsord, svara telefon etc. Läkarvetenskapen pratar menisken, ledband, utslitning… så i morgon eller övermorgon drar jag sta till Norrtälje för röntgen.

Det var i söndags jag fick avbryta en promenad runt Rösjön i Täby. Jag tvangs åka direkt till ett glas vin på Ekoxegränd, där RVSS (Roslagsledens VandringsSällskaps Sidoverksamhet d.v.s. Mia Ståhl, Annica Smedius, Elsie Nyman, Anna Ploby, Vicki Benckert och jag) samlades efter promenaden för ljuvlig höstgryta och tvåårsmöte. Framåt natten fick jag hasa upp för trappan för att lägga mig och jag fick hasa till toan morgonen därpå. Men så kom jag på att mamma brukade använda upp och nedvända golfklubbor till käppar innan hon opererade sina höfter. Så med min B&B-värdinna Annicas hjälp fick jag fram mina klubbor ur bilens bagage och kunde köra till Vallentuna på morgonen för att linka runt och se Mias fina Albertus Pictor utställning innan hon rev den med buller och bång.

Ibland är det väldigt tyst här ute i Rö, men idag har det ringt mycket. Bl.a. har två tidningar hört av sig. Hallandsposten har luskat reda på att Johannes Brost d.v.s. Nicke, jag och Johannes, har skrivit till kommunstyrelsens ordförande i Laholm och frågat om det finns intresse för kommunen att vi kommer och spelar sommarrevy på teatern nästa sommar. Journalisten gjorde en lång telefonintervju med mig angående det. Sedan ringde Täby Danderyd Tidning och frågade ut mig om Ulf Larsson med anledning av hans bortgång.  En vän, Bengt Persson, hade frågat mig tidigare på dagen om jag var en sån som de kunde ringa angående Uffe, men jag svarade honom att ingen tidning kommer att ringa mig, de ringer bara kändisar. Tänkte inte på T&D då.

När jag sitter här och känner mig allmänt ensam, tänker jag att jag kanske ska ta och terapeutera mej och öppna en blogg. Och vips har jag skrivit av mig lite och kan återvända till min bok. Jag läser för närvarande Arto Paasilinna ”Världens bästa by”. Rö skulle vara världens bästa by om RVSS flyttade hit. Hjälp mig till att börja med att få hit Elsie, som ju leker med tanken på att köpa hus inom överskådlig framtid.

KRAM PÅ ER ALLA!

P.S. Nicke och jag har blivit närproduktionsfanatiker och på torsdag ska jag hämta en halv styckad gris och fem kilo nötfärs på Åby Gård. Vi har börjat köpa ägg på Karby Gård, vi har egna tomater, gurkor, äpplen, svamp från skogen och grannens plommon samt alla gäddorna från Rösjön. För att toppa det hela sitter vi i mörker på kvällarna och spar el. Häftigt tycker jag och även lite sexigt!

(Skrivet den 29 september 2009)

RSS 2.0