Inte utan min mamma!

Mamma

 

Inte utan min mamma!

Den 10:e maj 2004 blev min mamma en ängel. Hon hette Vivian Elisabeth Tedenstad i jordelivet. Nu heter hon bara Vivian Tedenstad, för det är vad som står på hennes fina gravsten. Hade hon levat en dag längre, hade hon blivit 84 år. Jag var 58 när hon gick bort. Hela mitt liv har jag bävat för den dag då jag inte längre skulle ha en mamma. Jag har tänkt så många gånger, att om jag bara får bli 60 år innan mina föräldrar slutar leva, kanske jag kan acceptera det. ”För när man själv är så gammal, måste det väl ändå kännas naturligt att vara föräldralös.” har jag tänkt. När mamma mot alla odds hade överlevt två stora hjärnoperationer och drog sin sista suck, efter vad som brukar kallas - en lång tids sjukdom -  kändes det bra. Jag, mina syskon och min pappa satt vid hennes sida och jag tänkte "Äntligen!".

   Efter 78 år som kärnfrisk, driftig, positiv, vacker, snäll och helt underbar, segnade mamma ner på golfbanan mitt under en distrikts-damtävling. Det var den största ådern innanför skallbenet som brast. Hon kände blodet pulsera i hjärnan och när hon segnade ner tog hennes spelkamrater emot henne, så att hon föll mjukt på tolvans fairway i Värnamo. Ambulans tillkallades och själv ringde hon hem, där vi råkade vara, och sa hur det låg till. Pappa, Nicke, Chaplin och jag var på plats efter några minuter. Medan hon låg där och väntade på ambulansen, stoppades spelet på banan och det tyckte mamma var tokigt, så hon bad sina medspelare att sätta upp sina golfbagar runt henne som skydd, så att övriga startfältet kunde spela vidare. Det gjorde de självklart inte, men det var så typiskt mamma, att inte vilja hindra andra.

   Det blev stor operation i Linköping, men tyvärr vaknade inte mamma upp som hon skulle efteråt, utan blev liggande i koma i flera månader. Många gånger var hon på väg att försvinna från oss och jag var förtvivlad. Men en dag såg vi livstecken och jag utbrast. ”Åh vad härligt mamma, nu kan vi spela familjegolfen innan de stänger banan för vintern!”. Sjukhuspersonalen tittade ängsligt på mig och försökte på ett fint sätt förklara att Vivian kanske inte skulle bli exakt som förut, om hon nu skulle vakna upp över huvud taget. Mot alla odds vaknade upp och fick därefter några ganska fina år. Visserligen var hon mycket försvagad, men hon och pappa kunde med viss hjälp från hemtjänsten, klara sig och de kunde även medverka vid familjefester och andra lustifikationer.

   Ett par år senare, hade mamma och pappa varit på en resa till Falkenberg och sett friluftsteater. Det var den 8 augusti, dagen innan pappas födelsedag, och vi tre syskon med respektive överraskade med ett mindre familjekalas på kvällen. Två kvällar senare när pappa skulle pussa mamma god natt, visade mamma inga livstecken. Ambulans tillkallades, stor operation utfördes, åter följde koma under lång tid. Vi fick information om läget - propp i reptilhjärnan – hoppet om överlevnad var mikroskopisk.

   Det blev till slut ett slags uppvaknande men mamma blev i princip helt sängbunden och hade mycket svårt att förmedla sig med omvärlden. Om hon samlade alla sina krafter kunde hon säga några få ord med mycket svag stämma. Ibland verkade hon förvirrad, men jag tror att hon, när hon låg där, hamnade i drömmar om förr och därför framstod som förvirrad när hon ställdes inför frågor. Då kunde ibland orden hon fick ur sig låta osammanhängande och handla om gamla tider.

   Vi lyckades få in mamma och pappa på ett äldreboende i två rum bredvid varandra. Vi inredde ett sovrum och ett vardagsrum, så likt deras eget hem som möjligt. Vi satte upp tavlor och foton på väggarna exakt som de hade suttit hemma. Vi fixade med gardiner och möbler, så det blev riktigt hemtrevligt. Till saken hör att pappa vid detta laget hade långt framskriden Alzheimers.

   I fyra år låg mamma där i sin säng. Pappa uppfattade inte att mamma var sjuk, hon fanns ju där. Pappa trodde att mamma tog hand om matlagningen och städningen, men att hon vilade lite ibland och då klappade han och pussade på henne. Vi andra runt omkring led av att se mamma ligga som hon gjorde, men hon fyllde en stor funktion för pappa, som upplevde hennes närhet, dag som natt. Han var lycklig.

   I ytterligare fyra år levde pappa ensam och mycket olycklig, han hade liten uppfattning om vad som hände runt honom, han ville leva, men inte utan min mamma. Mina syskon som få båda bodde i Värnamo besökte honom flera gånger per vecka och jag som bodde 45 mil bort, gjorde honom sällskap allt som oftast. Pappa hade dessutom flera släktingar och vänner som besökte honom, men vad hjälpte det, han kände sig ensam och grät och saknade mamma.

   Jag för min del bär mammas själ med mig. Hon lever i mig och hon tröstar mig när jag är ledsen och vi skrattar tillsammans när vi känner för det. Jo, jag tror på själavandring. Så länge en person finns i någons minne, lever själen. Inte i himlen, men i oss som är kvar på jorden. Jag lever med min mamma, men jag måste erkänna att det är konstigt att hon inte ringer under Sportnytt.

 

Mammas lilla flicka

 

P.S. Nicke och jag skrev en text till melodin The Shadow of your Smile som Nicke framförde vid minnesstunden efter begravningen och en tid senare vid gravsättningen.

 

Ditt leende finns kvar, fast du har gått

Det färgar våra liv i himmelsblått

Vi minns dig som en vacker, som en vacker melodi

Vi minns dig som du var, så glad och fri

Du var en sol som sken, i våra liv

Vår mormor, farmor, mor och vän förbliv

Nu när du har himlen nått

Tänker vi på allt vi fått

Av dig som ville alla gott

Ditt leende finns kvar…det finns kvar


(Skrivet den 16 oktober 2009)

 

 

Trackback
RSS 2.0