Min första bästis!


Skolfoto klass 1. Kerstin har blivit tilldelad ett troll som dekoraion på sin bänk. Jag har hängslen.


Min första bästis!


Vi träffades vår första skoldag och hon hette Kerstin Schön. Numera Kerstin Schön Jonsson. Det var i Forsheda skola i augusit 1957. Jag tror det var hårfärgen som förde oss samman. Tre flickor i klassen var rödhåriga och vår fröken Maja Persson placerade oss mitt i klassrummet. Ann-Britt, Kerstin och jag. Ann-Britt till vänster, Kerstin i mitten och jag till höger. Det var då det hände. Det sa klick! Kerstin och jag blev bästisar. Hon bodde på en bondgård tre kilometer från samhället och jag bodde i ett flerfamiljshus ”Solgården” mitt i Forsheda.

 

Kerstin hade två äldre bröder Ingmar och Sigvard och sedermera fick hon en lillasyster Ann-Marie. Ingmar var en retsticka som var tuff med Brylkräm i håret och tyckte om att göra oss generade, men Sigvard var snäll och höll på med sitt. Kerstin hade en jätteplansch från Bildjournalen med Lasse Lönndahl uppklistrad på dörren i sitt rum, för Lasse var ju så snygg.

 

Jag brukade få följa med Kerstin hem efter skolan, det var så roligt hos henne med laggård och grisstia (fast där ville Kerstin inte vara) och utedass med dubbla hål, men framför allt den romantiska höskullen. Min och Kerstins största idol var Elvis Presley. Jag erinrar mig att vi låg i höskullen och höll om varandra och låtsades att en av oss var Elvis. Vi fick vara Elvis varsin stund, för båda ville ju vara ihop med honom. Första gången vi hade läxa var på bokstaven M och läxan bestod i att rita saker på M. Jag minns att det var en morot på lappen M i skolan och jag tror ta mig tusan att vi ritade av moroten. Jag kommer också ihåg att min mamma kom och hämtade mig och morotsteckningen och att mammorna emellan pratade om hur det skulle gå i framtiden om en av oss gifte sig med någon från Haparanda och den andra med någon från Ystad. Katastrof tänkte vi!!!

 

Kerstin var inte mörkrädd men det var jag. När vi blev lite äldre fick vi cykla till varandra och vi brukade följa varandra halva vägen hem. Tack gode Gud att skogen bara gick halva vägen från hennes hus. Det betydde att Kerstin alltid följde mig till skogsbrynet och tvärt om, så jag behövde aldrig cykla ensam genom skogen. Så där höll vi på till och med klass sex, när Kerstin började på realskolan i Värnamo och jag stannade ett år till i Forsheda, för jag var skoltrött och hade inga planer just då, på att fortsätta studera på något Högre Allmänt Läroverk. Kerstin och jag gick konfirmationsläger på Tallnäs tillsammans, men efter det sågs vi mer sällan. Vi har varit på varandras bröllop och vi har firat varandras femtioårsdagar och vi har arrangerat en klassträff tillsammans. Det värmer i hjärtat när jag tänker på Kerstin och jag hoppas att våra vägar möts någon mer gång.

 

Och du…Elvis lever…eller?


Kommentarer
Postat av: Ankan

Vad fint du skriver! Det blir levande -det blir historia -och det blir DU! :)

2010-03-14 @ 18:48:47
Postat av: Bengt Frithiofsson

Elvis lever ! Självklart ...och Brylcremen och tjejerna som luktade liljekonvaljparfym och "styrdansen" som var äkta tryckare med glödande snabb andedräkt i örat .. Jag tror det börjar bli vår !

Tack Marianne. Fortsätt.

2010-03-15 @ 15:05:30
Postat av: Värnamobloggen

Hittade din blogg av en slump. Den är verkligen rolig att läsa, särskilt om din uppväxt, eftersom jag själv är från trakten.

2010-05-27 @ 00:16:18
URL: http://mingataistan.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0