Pierce Brosnan, symaskinen och jag!

En av oss har inmundigat för mycket rysk vodka och Champagne. Gissa vem?

Bondmora eller Bondbrud? Välj själv...


Pierce Brosnan, symaskinen och jag!

 

Pierce Brosnan gick i avgångsklassen, (group twelve) och jag gick första året, (group fourteen). Det var på Drama Centre i London, skolåret 1975-76. Vi som gick i ettan fick jobba med treornas slutproduktioner. Jag var med i rekvisitagruppen och var även statist i ett stort spanskt medeltidsdrama. Pierce spelade huvudrollen som blev halshuggen och schavotterad av byborna som dansande runt hans huvud uppstucket på en stör. En avgjutning hade gjorts av Pierces ansikte och någon annan i rekvisitagänget hade format hans huvud i Papier Mache. Jag var en av de dansande byborna. Det var tider det.

 

Jag kom till London 1973 och började studera engelska på halvtid och tog några fina examina i engelska språket. Det var första gången i mitt liv jag tyckte om att plugga. När jag inte pluggade gick jag på teater eller jobbade på Norway Food Centre på Brompton Road innan jag letade mig in bakom kulisserna på Londons teatrar. Jag jobbade under ett och ett halvt år på flera olika teatrar, som påkläderska, tvätterska, sömmerska, inget var mig främmande. Och så mognade beslutet att jag skulle söka in på scenskola. Det fanns fyra erkänt bra scenskolor i London på den tiden. RADA, LAMDA, Central School of Speech and Drama och Drama Centre of London. Jag sökte till alla och på Drama Centre blev jag antagen. Vilken obeskrivlig lycka! Tre fantastiska år gick jag där.

 

Jag umgås fortfarande med flera av mina kamrater från den tiden. En av mina bästa vänner heter Alan Coveney. Han jobbar som skådespelare i Bristol, men han har varit här många gånger, bland annat har han satt upp och medverkat i ett antal produktioner på Apollo Teatern. Vi har även jobbat internationellt tillsammans med företagsteater och numera kommer han och hans sambo då och då till Sverige för svampplockning och relax. En annan god vän från den tiden är den franske film- och teaterskådespelaren Lambert Wilson. Nu var det länge sedan han var här eller jag hos honom, men vi talades vid per telefon för ett litet tag sedan och jag har medverkat i en fransk TV-produktion tillsammans med honom. En annan av mina kamrater från den tiden och som också hållit kontakten är Lizzie Spender som blev kokboksförfattare och gifte sig med Barry Humphries alias Dame Edna, de har hälsat på hos oss i Täby och vi hos dem i London, där de har sitt hem i huset Lizzie köpte 1976, där vi brukade sitta på kvällarna efter skolan och diskutera hennes kompliserade kärleksförhållanden.

 

Åter till Pierce, som är en trevlig bekantskap från den tiden. Vi var inte nära vänner, men vi talades vid då och då. Han och jag levde i stadiga förhållanden, medan de flesta av våra skolkamrater vandrade från famn till famn. Pierce sambo hette Beckie (Rebecca) och hennes högsta dröm var att bli kock. Hon sökte till de finaste kockutbildningarna i Frankrike, men kom inte in. Beckie försörjde sig genom att driva marketenteri på Drama Centre. Mums vilka goda hälsoluncher hon lagade och hennes färska banan- och morotskakor som hon bakade till eftermiddagsrasten varje dag smakade smaskens! När Beckie hade tröttnat på att inte komma in på de fina franska skolorna återvände hon till sitt hemland Canada och Pierce var otröstlig. Ett par år senare när han jobbade på en teater i West End träffades vi en kväll efter föreställningen. Detta var när jag just hade gått ut trean på Drama Centre och var på väg hem till Sverige. Pierce sa ”Don´t go Marianne, don´t go. It will hurt too much.” Han syftade på att han och Beckie hade försökt fortsätta sin relation på distans men misslyckats, och jag stod just I färd med att göra detsamma med min sambo Julian. Hur som helst…när Beckie lämnade England, lämnade hon inte bara Pierce i lägenheten utan hon lämnade även sin gamla Singer trampsymaskin. Och det var den jag köpte när Pierce behövde lite extra cash och jag behövde en symaskin. Jag gav fem pund för maskinen. Så var det med det.

 

När jag trots Pierces avrådan, ändå återvände till Sverige med symaskin på biltaket, visste jag inte att Pierce skulle bli Remington Steel eller James Bond med hela världen. Han var bara en av mina gamla skolkamrater. Jag visste heller inte att Pierce skulle få rätt i att man inte kan leva i ett förhållande på distans. Jag träffade Nicke efter ett tag i Sverige, jag gifte mig och köpte sedermera en modern elektrisk symaskin. Av min Singer gjorde jag ett bord och det bordet hänger alltjämt med. I Täby stod det i köket, numera har det sin plats på sjösidans altan i Rö.

 

När Pierce kom till Svenska premiären av sin första Bondfilm försökte jag bli inbjuden till den. Men jädrar i min lilla låda vad jag fick slita för det. Jag trakasserade festfixarassistenten i två veckor innan jag fick ett muntligt blasé OK till att komma och titta. Jag försökte förklara för den totalt ointresserade festfixarassistenten att jag hade gått scenskolan tillsammans med Pierce för 16 år sedan och att jag trodde att Pierce skulle bli glad över att få träffa mig. Jag kände på mig att han skulle komma ihåg mig, men jag kunde naturligtvis inte vara säker. Vi hade ju inte haft någon kontakt på alla dessa år och vi kände ju inte varandra jätteväl.

 

Jag anlände till den pampiga premiären och alla uppklädda premiärbesökare fick order att gå in i biosalongen innan Pierce kom. ”Shit” tänkte jag. Hur skulle jag nu kunna få ögonkontakt med honom. Jag hade ju blivit placerad på balkongen. Men nöden har ingen lag. Jag ställde mig dikt vid en kameraman och lyckades stå kvar där när de utvalda celebriteterna föstes in som en skock får. Foajén tömdes och Pierce dök upp tillsammans med festfixaren i egen hög person. Jag drog ett djupt andetag och ropade ”Pierce it´s me Marianne! Group fourteen.”. Det var som att öppna dörren till himlen. ”Hello DARLING!” ropade Pierce till mig och under visst tumult ropade han ”See you at the party!” och jag svarade ”I´m not invited!” Pierce ropade ”Who shall I ask to invite you!” Jag svarade ”Him!” och pekade på Gud fader själv.

 

Efter filmen bussades smokingfolket till Grand Hotel där man inte kom in utan passerkort, men jag lyckades ta mig in med hjälp av en tidningsreporter som var mäkta imponerad över att jag kände Pierce. Han skrev om det senare i sin tidning. Jag blev liksom en celebritet för honom. Puh, äntligen förbi ännu ett hinder. Väl inne stod Gud fader och bugade lismande när han såg mig och sa att Pierce hade frågat särskilt om mig. OCH…tänkte jag.

 

Nu var jag där och det var bara att vänta. Varför vet jag inte, men det tog säkert en eller ett par timmar innan Pierce dök upp. Det bjöds på Champagne och rysk kaviar, blinis och vodka i överflöd. Jag mötte en massa människor som jag känner lite grann, men ingen hade ögon eller öron för mig, de bara höjde brynen när de fick syn på mig och en del frågade rakt ut hur det kom sig att jag var där. ”Ni skulle bara veta” tänkte jag. De tyckte väl att jag inte borde spela i deras liga. Jag vantrivdes och väntade bara på Pierce under tiden som jag drack och åt, och drack och åt, och drack och åt. Till slut gjorde han entré och blev placerad på en balustrad där han fick stå och vinka, cool som en kung, innan hans följe visade in honom i ett angränsande rum. Jag tog mig dit och försökte få ögonkontakt med Pierce. Och när han fick syn på mig sken solen och isen smalt. Vi kramades, och kramades, och kramades. Sedan bad han festfixarassistenten att låta oss sitta i fred en stund och där satt vi omringade av biffar som stängde ut alla nyfikna. Och jag fick en egen halvtimme med Pierce. Vi pratade om gemensamma vänner, om Apollo Teatern och om hysterin runt honom. Han sa ”Marianne remember I´m just a simple peasant from Ireland. All this is hysterical”. När vi skulle skiljas tog hans agent ett kort på oss, som han skickade till mig sen. Men det roligaste av allt var att festfixarassistenten jag hade talat med per telefon ett tiotal gånger, skulle försöka ursäkta sig nu när hon hade upptäckt att Pierce kände mig, så hon sa ”Jag som tyckte att du sa att ni hade gått i samma simskola”. ”Jaha” tänkte jag, hade jag inte kvalificerat mig att få träffa honom då eller? Nä hur dum får man vara. Det är klart att inte Pierce vill träffa någon från sin gamla simskola.

 

Sedan dess har jag inte träffat Pierce, men när jag någon gång dristar mig att berätta att jag känner honom, tror folk antingen att jag ljuger eller att de hört fel. Det är konstigt att en människa kan bli så stor stjärna att medmänniskorna nästan inte tror att det är möjligt att en vanlig dödlig som jag kan känna honom, trots att han bara är en enkel bonde från Irland.

 

Starstruck


Kommentarer
Postat av: Nettis

Pesant or not, han är Din Pierce... men du..? Kallades han inte för något annat än Pierce..? Vad trevligt du skriver. Du kan ju kika in hos mig... vet inte hur länge till man är "sweaiusa"... Åker till Kackerlacky på tisdag och säljer huset. Vi Stanna!

2010-03-28 @ 12:45:09
URL: http://sweaiusa.blogspot.com
Postat av: Ankan

Haha! Historien kan jag ju sen länge - men den är lika ljuvlig att läsa igen!!



Kram på dig, fining!

2010-03-28 @ 16:12:33
URL: http://nicasnyttigheter.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0