Mycket ska man höra innan öronen ramlar av!


Anna Ploby gör parodi på en operasångerska som sjunger falskt i Apollorevyn 1999.

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av!

Jag älskar att se när folk skapar och förmedlar musik. Det kan vara vilken musik som helst, men när jag ser det hända tycker jag tonerna lyfter till en högre nivå än när man bara lyssnar. Möjligen kan jag njuta av ett musikstycke på CD när jag har sett samma musik framföras live, TV inräknat. Då kan jag liksom ta mig tillbaka till ögonblicket då jag såg musiken ta form.

När jag bodde i London på 70-talet gick jag regelbundet på konserter. Det var mina dåvarande "svärföräldrar" Eva och David Grey som drog med mig och min sambo Julian till Wigmore Hall strax norr om Oxford Street, National Consert Hall på Southbank och The Royal Opera House i Covent Garden. Min sambo var en fantastisk flamencogitarrist, "svärföräldrarna" var balettdansare och älskare av klassisk musik. Jag för min del hade liten erfarenhet av vare sig balett eller klassisk musik, men flamenco hade jag lyssnat en hel del på när jag bodde i Marbella i ett år 1972.

Jag har dock ETT starkt minne från de tidiga tonåren, när jag fick mitt livs första medvetna lyckorus av klassisk musik. Det var när den legendariske Sten Broman som enligt Vikipedia var "tonsättare, musiker, dirigent, musikpedagog och föreläsare, känd som musikkritiker och TV-programledare", besökte sporthallen i Värnamo tillsammans med en symfoniorkester. Alla elever i Högre Allmänna Läroverket var beordrade dit. Broman dirigerade en konsert, men stannade hela tiden upp och beskrev händelseförloppet i musiken med en inlevelse av sällan skådat slag. Sedan spelade orkestern delar av stycket om igen och jag var såld. Tyvärr kommer jag idag inte ihåg vilket musikstycke det var, men skulle jag råka höra det nu skulle jag med stor sannolikhet känna igen det.

OK klassisk musik i all ära, men jag kan njuta lika mycket av Pop, Rock, House, afrikanska rytmer, Intelligent Poprock, Samba, Wienervals, storbandssväng, andlig och profan musik eller vad det nu är. Huvudsaken är att jag har haft en visuell upplevelse av musiken i fråga. Tidigare i kväll tänkte jag att jag skulle få en sådan visuell, musikalisk stund. En granne tvärs över sjön sjunger i kyrkokör. Jag har besökt ett antal konserter med henne i altstämman och jag kan inte säga annat än att det brukar låta bra. Tyvärr har kören ingen större utstrålning, men för mig har det räckt att se min kära granne njuta av de vackra tonerna de frambringar. För ett par vecor sedan sjöng de t.ex. Förklädd Gud tillsammans med flera andra körer och en symfoniorkester och det var nästan smärtsamt vackert. Hursomhelst sjöng de idag in sommaren i vår färgrant utsmyckade 1200-talskyrka. Maken och jag gick dit. Allt var som vanligt. Utan utstrålning sjöngs det vackra toner och grannen stod dessutom för både text och musik till ett par sånger. Inte illa alls. Men så hände det...en solist plägade framföra ett stycke och jag höll på att dö. Jag vågade inte titta på Nicke och jag fick ett utbrott av vallningar, som jag inte haft på flera år. Solisten lät exakt som när man spelar på såg. Jag flämtar nästan när jag skriver om det. Solisten tog sitt uppdrag på största allvar, det fanns inte en tillstymmelse av charm i uppträdandet, nej o nej. Hon stod i sin värld på Metropolitan och sjöng. Hujedamej vad illa det lät. När hon sjungit klart tog tre personer, troligtvis släktingar, upp en applåd - ingen hängde på, trots att "släktingarna" applåderade länge och idogt.

Detta är för mig humor när det är som bäst. Tyvärr kunde jag inte uttrycka mina känslor i kyrkan i kväll, men hade solisten framfört stycket med samma allvar på en revyscen hade jag troligtvis skrattat mig galen, nu fick jag knipa. Märkligt är dock att jag knappast kan ta en ren ton för egen del. Detta till trots, gör sneda toner mig galen om de inte passar in i sammanhanget. Av ren stämsång flyger jag till himlen och jag vet exakt hur jag vill att olika musikstycken ska framföras inför en publik för att uttrycket i musiken ska förmedlas på bästa sätt. Och damen som låter som en såg borde faktisk fundera på att uppföra sitt nummer i någon revy som jag lovar skulle få utsålda hus när ryktet om hennes "sång" spred sig. Jag har haft nöjet att regissera oändligt många musikaliska framträdanden under min karriär och det närmaste jag kan komma kvällens komiska uttryck är när Anna Ploby, i en av våra revyer, sjöng en area med falsk stämma som bara går att få fram om man är extremt tonsäker.


Älskare av vackra toner





En svensk tiger!


Smultron är lika söta var än de kommer från.


En svensk tiger!

 

Varje dag berikas mitt liv med gränslös mångfald. I går kväll åkte jag till Birsta köpcentrum utanför Sundsvall efter jobbet. Jag brukar åka till simhallen på tisdagar, men jag hade glömt baddräkten i Rö och bestämde mig för att köpa en ny. När jag efter två timmar stegade ut ur detta prisbelönta mammons tempel hade jag ingen ny baddräkt i bagaget, men jag var stolt ägare till ett par nya tyska tofflor tillverkade i Lettland, ett par italienska sandaler tillverkade i Portugal och en nöjd mage efter inmundigandet av kinamat. Måltidens ingredienser var till stor del importerade, men maten var definitivt lagad på plats. Ett kinesiskt par stod för tillredningen. Jag följde deras jobb i minsta detalj. Tre små rätter smakade utsökt. Hade jag hellre velat äta Sushi, Kebab, Pizza, Blinis, Spagetti med köttfärssås, Lasagne, Couscous eller Hamburgare hade det också gått bra, för internationella kök finns det gott om i Birsta. Möjligtvis kan man även köpa svenska köttbullar och lax på någon av restaurangerna. Inte fy skam det heller.

 

I lördags åkte jag och Nicke taxi i Kristianstad efter en generös fest på Yllan (stället heter så, det är en gammal nedlagd ullfabrik). Taxichauffören talade med kraftig brytning, men han kunde stadens gator på sina tio fingrar och tog oss tryggt till vår destination. Om ett par veckor ska jag klippa mig hos min frisör i Danderyd, som talar bättre arabiska än svenska, men han klipper bra, till en rimlig kostnad, han är trevlig, han slår alltid in betalningen i kassaapparaten och man får kvitto. Han har Drop In och kommer man till hans salong på förmiddagen får man trängas med Djursholms hemmafruar, framåt eftermiddagen dyker mammor och barn från Enebyberg upp och väntar man till framåt 17-tiden, vill det till att man håller sin plats i kön bland tuffa businessmän som behöver ansas innan de ska hem till sina bon i Ella Park och göra nya klipp framför datorn. Frisören själv bor med sin familj i en villa i Bromma som han har klippt sig till.

 

När jag ska fylla på vårt färska frukt- och grönsakslager åker jag till torget i Rimbo där de bästa varorna säljs av någon vars namn jag inte kan uttala, detsamma gäller i kiosken i Täby, alltså inte att jag köper de bästa grönsakerna, utan att personen jag köper tidningen av har ett namn jag inte kan uttala. På parkbänken i Värnamo brukar det förresten sitta en svensk representant och skramla med en systempåse och han kan definitivt inte ens uttala sitt eget namn. På snabbmatkedjan vars namn jag kan, men inte vill, uttala tycker jag synd om den svarte städaren som städar svart, men det är väl hans enda möjlighet att få råd med en liten hamburgare. Märkligt, men så är det vart man än kommer, en salig blandning av människor som framlever sina liv, var och en på sitt sätt.

 

Själv framlever jag mitt liv som den medelklassvenska jag är, men jag tillåter mig tankar om hur det skulle vara om jag hade levt i skräck för mitt liv, för att bomber ska falla över mitt hus om natten, för att uttala mina åsikter, för att älska den jag älskar. Tänk om jag hade måst fly från mitt land och starta om i en främmande del av världen. Dessbättre har jag ingen anledning att fly från Sverige mer än möjligtvis under några frusna vinterveckor per år i mån av tid. Men en sak vet jag alldeles säkert, och det är att jag uppskattar att mitt hemland är ett demokratiskt land! Vi invånare borde vara tacksamma för att så många olika personer, från så många olika kulturer kommer hit och berikar det. Innerts inne är vi nog det, men jag tycker svensken tiger för mycket om detta faktum.

 

Våga vägra tiga.


Vad döljer sig under ytan?




På andra sidan sjön bakom träden ligger den vackra Rö kyrka.



Vad döljer sig under ytan?


Inte för att jag hänger med i detaljerna kring debatten om katolska prästers pedofili men nyhetsflödet i ämnet har naturligtvis inte undgått mig. Och ja, det är FRUKTANSVÄRT!!! Detta som har skett under täckmanteln "Katolska präster lever i celibat". Maktens hörnpelare i samhället. Överheten som den lilla sant troende människan inte vågar sätta sig upp mot. "Fy skäms!" säger alla kristna och okristna med en mun. Men då säger min mun "Den som själv är utan skuld kastar första stenen", eller var det kanske Jesus som sa det. Jag vet inte säkert för jag var inte där vid tillfället då denna klokhet uttalades första gången, men jag håller med.


Eftersom jag har haft nöjet att leva i nästan sextio år har jag sett en hel del som inte gått att prata om. Lyckligtvis var jag förskonad från sexuella övergrepp som barn, men visst har jag blivit sexuellt trakasserad. Första gången var under min tid som påkläderska på en av teatrarna i Londons West End och jag var en teaterbiten 24-årig svenska - say no more. Jag kom in i logen, tillhörande pjäsens manlige huvudrollsinnehavare, för att hänga upp en blazer. En blazer som han tog av sig under första akten, men som han skulle ha på sig i akt två. Pjäsens stjärna satt med bar överkropp framför spegeln och bad mig smörja in hans rygg eftersom han hade bränt sig i solen. Självklart, jag var ju anställd för att hjälpa skådespelarna. Jag smorde in ryggen, skruvade sedan tillbaka locket på tuben med hudkräm och var på väg ut när stjärnan kastade sig i en fåtölj och högg i rörelsen tag runt min nacke. HJÄLP! Han var naken och hade utvecklat ett ståtligt äkta stånd! Jag hade kraft att värja mig och undgick hans sprutande sekret med mindre än en millimeter från mitt ansikte, för han höll mig i ett stadigt grepp runt nacken under hela proceduren. Min puls skenade resten av kvällen, men jag berättade inte för våra kollegor på teatern eller för någon annan vad som hänt. Däremot viskade stjärnan till mig under avslutningsfesten "You could have had me if you had played your cards right". Hmmm.


En liknande händelse utspelade sig i hissen på Dramaten. Han (en i mina ögon äldre hyllad svensk skådespelare) och jag (en i hans ögon nyutexaminerad läckerbit som skulle hjälpas upp på den svenska nationalscenen) åkte hiss från översta till nedersta våningen backstage på Dramaten i Stockholm. Skådespelaren i fråga hann utforska mina behag samt visa sina under den korta hissresan, men jag var stark och vann kampen innan hissdörren gick upp vid entréplan. Varken hos mig eller den äldre skådespelaren syntes ett spår av upphetsning när jag lugnt gick därifrån, men jag har inte satt min fot i Dramatens personalhiss sedan dess. Skådespelaren i fråga hade sedan mage att ringa min mamma och undra varför hennes dotter inte hade hört av sig igen, han tyckte vi hade kommit så bra överens. Inte ens då sa jag något om det som hade hänt i hissen. Nej inte ens till min mamma som jag annars kunde anförtro det mesta. Jag var i alla fall vuxen och  "inget hade ju hänt" mer än att jag blivit ganska skärrad. Dessutom är sånt att vänta vid teatern, eller hur? Teaterfolk har ingen skam i kroppen. Eller?


Åter till prästerna. Visst har säkert celibatet en hel del att göra med att vissa katolska präster betett sig som svin, men enligt min tro är den största boven skenheligheten som följer med att man ställer krav på avhållsamhet oavsett om man är katolsk präst eller en helt vanlig svensk pingstvän. Jag har vetskap om pedofili med frireligion som täckmantel. En mig närstående person, vars föräldrar oroade sig för sonens vikande intresse för frireligionen, ville i all välmening rädda honom ur ett fördärv av idrottsintresse och profan musik. Mamman svarade på en annons i en frireligiös tidning. "Skrothandlare söker ung troende arbetsvillig pojk". Lön och fritt vivre utlovades. Pojken skickades dit i mammans sanna tro att sonen skulle räddas från helvetiska världsliga syndamakter. Detaljerna om vad som hände mellan lakanen, mellan arbetspassen, mellan kyrkobesöken hos den frireligiöse skrothandladren besparar jag mina läsare, men inte var det fromheten som kom till tonårspojken i skydd av nattens mörker.


Ibland när jag tänker på hur det var i det lilla samhället där jag växte upp, blir jag så fruktansvärt förbannad. Speciellt förbannad blir jag på de frireligiösa där många såg sig som frommare än andra. Fromheten låg enbart i att de pöste av själgodhet och gjorde allt "syndigt" bakom stängda dörrar, även när de utförde "syndiga" handlingar i sann kärlek. Gud förbjude att de visade sina mänskliga lustar öppet. Jag tror säkert de unga kärleksparen fick förlåtelse av Jesus, men inte i frikyrkan. Om någon ung flicka råkade bli gravid blev hon raskt dömd av sina kamrater och utesluten ur församlingen. Jag har sett det med egna ögon mer än en gång!


Fint är ändå att de flesta underbara, snälla, starkt troende och starkt otroende människor försöker leva upp till sina ideal, vilket i min tro gäller majoriteten av jordens befolkning. Jag har inte rätt att döma någon annan människa men jag blir ändå upprörd när jag tänker på alla vanföreställningar om de religiösas fromhet, vare sig det gäller kristna, judar, muslimer, hinduer eller buddhister. "Älska din nästa som dig själv" borde väl räcka som religion. Jag försöker så gott jag kan.


Ganska lycklig i min tro

RSS 2.0