Mycket ska man höra innan öronen ramlar av!


Anna Ploby gör parodi på en operasångerska som sjunger falskt i Apollorevyn 1999.

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av!

Jag älskar att se när folk skapar och förmedlar musik. Det kan vara vilken musik som helst, men när jag ser det hända tycker jag tonerna lyfter till en högre nivå än när man bara lyssnar. Möjligen kan jag njuta av ett musikstycke på CD när jag har sett samma musik framföras live, TV inräknat. Då kan jag liksom ta mig tillbaka till ögonblicket då jag såg musiken ta form.

När jag bodde i London på 70-talet gick jag regelbundet på konserter. Det var mina dåvarande "svärföräldrar" Eva och David Grey som drog med mig och min sambo Julian till Wigmore Hall strax norr om Oxford Street, National Consert Hall på Southbank och The Royal Opera House i Covent Garden. Min sambo var en fantastisk flamencogitarrist, "svärföräldrarna" var balettdansare och älskare av klassisk musik. Jag för min del hade liten erfarenhet av vare sig balett eller klassisk musik, men flamenco hade jag lyssnat en hel del på när jag bodde i Marbella i ett år 1972.

Jag har dock ETT starkt minne från de tidiga tonåren, när jag fick mitt livs första medvetna lyckorus av klassisk musik. Det var när den legendariske Sten Broman som enligt Vikipedia var "tonsättare, musiker, dirigent, musikpedagog och föreläsare, känd som musikkritiker och TV-programledare", besökte sporthallen i Värnamo tillsammans med en symfoniorkester. Alla elever i Högre Allmänna Läroverket var beordrade dit. Broman dirigerade en konsert, men stannade hela tiden upp och beskrev händelseförloppet i musiken med en inlevelse av sällan skådat slag. Sedan spelade orkestern delar av stycket om igen och jag var såld. Tyvärr kommer jag idag inte ihåg vilket musikstycke det var, men skulle jag råka höra det nu skulle jag med stor sannolikhet känna igen det.

OK klassisk musik i all ära, men jag kan njuta lika mycket av Pop, Rock, House, afrikanska rytmer, Intelligent Poprock, Samba, Wienervals, storbandssväng, andlig och profan musik eller vad det nu är. Huvudsaken är att jag har haft en visuell upplevelse av musiken i fråga. Tidigare i kväll tänkte jag att jag skulle få en sådan visuell, musikalisk stund. En granne tvärs över sjön sjunger i kyrkokör. Jag har besökt ett antal konserter med henne i altstämman och jag kan inte säga annat än att det brukar låta bra. Tyvärr har kören ingen större utstrålning, men för mig har det räckt att se min kära granne njuta av de vackra tonerna de frambringar. För ett par vecor sedan sjöng de t.ex. Förklädd Gud tillsammans med flera andra körer och en symfoniorkester och det var nästan smärtsamt vackert. Hursomhelst sjöng de idag in sommaren i vår färgrant utsmyckade 1200-talskyrka. Maken och jag gick dit. Allt var som vanligt. Utan utstrålning sjöngs det vackra toner och grannen stod dessutom för både text och musik till ett par sånger. Inte illa alls. Men så hände det...en solist plägade framföra ett stycke och jag höll på att dö. Jag vågade inte titta på Nicke och jag fick ett utbrott av vallningar, som jag inte haft på flera år. Solisten lät exakt som när man spelar på såg. Jag flämtar nästan när jag skriver om det. Solisten tog sitt uppdrag på största allvar, det fanns inte en tillstymmelse av charm i uppträdandet, nej o nej. Hon stod i sin värld på Metropolitan och sjöng. Hujedamej vad illa det lät. När hon sjungit klart tog tre personer, troligtvis släktingar, upp en applåd - ingen hängde på, trots att "släktingarna" applåderade länge och idogt.

Detta är för mig humor när det är som bäst. Tyvärr kunde jag inte uttrycka mina känslor i kyrkan i kväll, men hade solisten framfört stycket med samma allvar på en revyscen hade jag troligtvis skrattat mig galen, nu fick jag knipa. Märkligt är dock att jag knappast kan ta en ren ton för egen del. Detta till trots, gör sneda toner mig galen om de inte passar in i sammanhanget. Av ren stämsång flyger jag till himlen och jag vet exakt hur jag vill att olika musikstycken ska framföras inför en publik för att uttrycket i musiken ska förmedlas på bästa sätt. Och damen som låter som en såg borde faktisk fundera på att uppföra sitt nummer i någon revy som jag lovar skulle få utsålda hus när ryktet om hennes "sång" spred sig. Jag har haft nöjet att regissera oändligt många musikaliska framträdanden under min karriär och det närmaste jag kan komma kvällens komiska uttryck är när Anna Ploby, i en av våra revyer, sjöng en area med falsk stämma som bara går att få fram om man är extremt tonsäker.


Älskare av vackra toner





Kommentarer
Postat av: Nica

Du skriver bra, som alltid.

Och kan visst sjunga, så det så!

<3 Kram

2010-06-04 @ 15:33:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0