Vad döljer sig under ytan?




På andra sidan sjön bakom träden ligger den vackra Rö kyrka.



Vad döljer sig under ytan?


Inte för att jag hänger med i detaljerna kring debatten om katolska prästers pedofili men nyhetsflödet i ämnet har naturligtvis inte undgått mig. Och ja, det är FRUKTANSVÄRT!!! Detta som har skett under täckmanteln "Katolska präster lever i celibat". Maktens hörnpelare i samhället. Överheten som den lilla sant troende människan inte vågar sätta sig upp mot. "Fy skäms!" säger alla kristna och okristna med en mun. Men då säger min mun "Den som själv är utan skuld kastar första stenen", eller var det kanske Jesus som sa det. Jag vet inte säkert för jag var inte där vid tillfället då denna klokhet uttalades första gången, men jag håller med.


Eftersom jag har haft nöjet att leva i nästan sextio år har jag sett en hel del som inte gått att prata om. Lyckligtvis var jag förskonad från sexuella övergrepp som barn, men visst har jag blivit sexuellt trakasserad. Första gången var under min tid som påkläderska på en av teatrarna i Londons West End och jag var en teaterbiten 24-årig svenska - say no more. Jag kom in i logen, tillhörande pjäsens manlige huvudrollsinnehavare, för att hänga upp en blazer. En blazer som han tog av sig under första akten, men som han skulle ha på sig i akt två. Pjäsens stjärna satt med bar överkropp framför spegeln och bad mig smörja in hans rygg eftersom han hade bränt sig i solen. Självklart, jag var ju anställd för att hjälpa skådespelarna. Jag smorde in ryggen, skruvade sedan tillbaka locket på tuben med hudkräm och var på väg ut när stjärnan kastade sig i en fåtölj och högg i rörelsen tag runt min nacke. HJÄLP! Han var naken och hade utvecklat ett ståtligt äkta stånd! Jag hade kraft att värja mig och undgick hans sprutande sekret med mindre än en millimeter från mitt ansikte, för han höll mig i ett stadigt grepp runt nacken under hela proceduren. Min puls skenade resten av kvällen, men jag berättade inte för våra kollegor på teatern eller för någon annan vad som hänt. Däremot viskade stjärnan till mig under avslutningsfesten "You could have had me if you had played your cards right". Hmmm.


En liknande händelse utspelade sig i hissen på Dramaten. Han (en i mina ögon äldre hyllad svensk skådespelare) och jag (en i hans ögon nyutexaminerad läckerbit som skulle hjälpas upp på den svenska nationalscenen) åkte hiss från översta till nedersta våningen backstage på Dramaten i Stockholm. Skådespelaren i fråga hann utforska mina behag samt visa sina under den korta hissresan, men jag var stark och vann kampen innan hissdörren gick upp vid entréplan. Varken hos mig eller den äldre skådespelaren syntes ett spår av upphetsning när jag lugnt gick därifrån, men jag har inte satt min fot i Dramatens personalhiss sedan dess. Skådespelaren i fråga hade sedan mage att ringa min mamma och undra varför hennes dotter inte hade hört av sig igen, han tyckte vi hade kommit så bra överens. Inte ens då sa jag något om det som hade hänt i hissen. Nej inte ens till min mamma som jag annars kunde anförtro det mesta. Jag var i alla fall vuxen och  "inget hade ju hänt" mer än att jag blivit ganska skärrad. Dessutom är sånt att vänta vid teatern, eller hur? Teaterfolk har ingen skam i kroppen. Eller?


Åter till prästerna. Visst har säkert celibatet en hel del att göra med att vissa katolska präster betett sig som svin, men enligt min tro är den största boven skenheligheten som följer med att man ställer krav på avhållsamhet oavsett om man är katolsk präst eller en helt vanlig svensk pingstvän. Jag har vetskap om pedofili med frireligion som täckmantel. En mig närstående person, vars föräldrar oroade sig för sonens vikande intresse för frireligionen, ville i all välmening rädda honom ur ett fördärv av idrottsintresse och profan musik. Mamman svarade på en annons i en frireligiös tidning. "Skrothandlare söker ung troende arbetsvillig pojk". Lön och fritt vivre utlovades. Pojken skickades dit i mammans sanna tro att sonen skulle räddas från helvetiska världsliga syndamakter. Detaljerna om vad som hände mellan lakanen, mellan arbetspassen, mellan kyrkobesöken hos den frireligiöse skrothandladren besparar jag mina läsare, men inte var det fromheten som kom till tonårspojken i skydd av nattens mörker.


Ibland när jag tänker på hur det var i det lilla samhället där jag växte upp, blir jag så fruktansvärt förbannad. Speciellt förbannad blir jag på de frireligiösa där många såg sig som frommare än andra. Fromheten låg enbart i att de pöste av själgodhet och gjorde allt "syndigt" bakom stängda dörrar, även när de utförde "syndiga" handlingar i sann kärlek. Gud förbjude att de visade sina mänskliga lustar öppet. Jag tror säkert de unga kärleksparen fick förlåtelse av Jesus, men inte i frikyrkan. Om någon ung flicka råkade bli gravid blev hon raskt dömd av sina kamrater och utesluten ur församlingen. Jag har sett det med egna ögon mer än en gång!


Fint är ändå att de flesta underbara, snälla, starkt troende och starkt otroende människor försöker leva upp till sina ideal, vilket i min tro gäller majoriteten av jordens befolkning. Jag har inte rätt att döma någon annan människa men jag blir ändå upprörd när jag tänker på alla vanföreställningar om de religiösas fromhet, vare sig det gäller kristna, judar, muslimer, hinduer eller buddhister. "Älska din nästa som dig själv" borde väl räcka som religion. Jag försöker så gott jag kan.


Ganska lycklig i min tro
Trackback
RSS 2.0