Minnenas album! Del 10.

Ett passus man helst hade velat glömma!



Fyra brudar i ensemblen, här ganska välklädda.


Sommaren 1975 gick mot sitt slut och så gjorde min karriär inom teaterpåklädesbranschen.  Efter New London Theatre hade jag tagit mig ett par veckors semester, men det visade sig när jag kom tillbaka och ville hitta ett roligt jobb, att det inte fanns ett enda ledigt kvar. Jag som tidigare hade blivit erbjuden flera bra kneg stod plötsligt utan. Fan ta den frilansare som behöver andas ut. Jag fick jobba strökvällar på Norway Foodcentre för att hålla inkomsterna vid liv, men hade ju tänkt mig något annat innan scenskolestudierna skulle börja i september.


Men när det såg som mörkast ut dök det plötsligt upp ett jobb på en teater som hette Whitehall Theatre. Whitehall Theatre var en vacker, vit byggnad inredd i Art Deco, som låg ganska nära The Parlamentet och 10 Downing Street. Det var fina kvarter, men när ridån gick upp på Whitehall Theatre tog det vackra slut. Eller kanske var det där det vackra började enligt vissa. Huvuddelen av dekoren bestod av en simbassäng som hade en genomskinlig glasvägg ut mot publiken. De flesta teaterföreställningar i världen besöks till största delen av kvinnor mella 40 och 60 år, men här besatts bänkraderna mestadels av medelålders män i regnrockar och på scenen var det ganska naket om man säger så. Det var inte helt ovanligt med den typen av teater på Londons scener på på 1970-talet då titlar som No sex please we are British, innehållande massor av Sverigeskämt var i ropet. På Whitehall Theatre hade en pjäs som hette Pyjama Tops spelats i över fem år. Nu var det dags för en ny långkörare – trodde man. Jag fick påklädarjobbet som bestod av till exempel snabba byten från badmössa till peruk, eller att slita en kritstrecksrandig kostym av en skådespelare som efter en kort, men ack så upphetsande scen gjort sorti och skulle återvända in på scenen en minut senare, då iklädd enbart leopardstring. Skådespelaren jag hjälpte med det bytet tilltalade mig sällan vid namn utan kallade mig The worlds’ best undresser - en fin titel att stoltsera med när man började på den seriösa scenskolan. Whitehall Theatre ägdes förresten av en Mr Paul Raymond som bland annat även drev ett antal stripteaseklubbar i Soho.

 


Två av skådisarna som hade hoppats tjäna storkovan på
Whitehall Theatre.


Ja det var dålig smak av mig att jobba där, men de spelade som alla andra teatrar, åtta föreställningar per vecka, så det blev bra betalt i jämförelse med Norway Foodcentre som enbart kunde erbjuda strökvällar.

 

Jag har tidigare bloggat om en mycket obehaglig händelse som jag fick uppleva på Whitehall Theatre och härmed citerar jag min egen text: Jag kom in i logen tillhörande pjäsens manlige huvudrollsinnehavare för att hänga upp en blazer. En blazer som han tog av sig under första akten, men som han skulle ha på sig i akt två. Pjäsens stjärna satt med bar överkropp framför spegeln och bad mig smörja in hans rygg eftersom han hade bränt sig i solen. Självklart, jag var ju anställd för att hjälpa skådespelarna. Jag smorde in ryggen, skruvade sedan tillbaka locket på tuben med hudkräm och var på väg ut när stjärnan kastade sig i en fåtölj och högg i rörelsen tag runt min nacke. HJÄLP! Han var naken och hade utvecklat ett ståtligt äkta stånd! Jag hade kraft att värja mig och undgick hans sprutande sekret med mindre än en millimeter från mitt ansikte, för han höll mig i ett stadigt grepp runt nacken under hela proceduren. Min puls skenade resten av kvällen, men jag berättade inte för våra kollegor på teatern eller för någon annan vad som hänt. Däremot viskade stjärnan till mig under avslutningsfesten "You could have had me if you had played your cards right". Hmmm.

 

Pjäsen gick i konkurs i lagom tid innan scenskolan startade, så jag hann skaka av mig min upplevelse så till den milda grad, att den enda jag hade berättat detta för innan jag skrev om händelsen i mitt blogginlägg 35 år senare, var Nicke.

 


Till vänster en lika trevlig som snygg tjej och till höger
äckelgubben nummer ett.

 

Ibland vore glömskan en lisa!


Minnenas album! Del 9.

Jag sökte inträde till min yrkesframtid!



Picknick på Hampton Court. Julian med ryggen mot kameran, hade väldigt
mycket till övers för mina söta norska väninnor från Norway Foodcentre.



Han kunde inte släppa blicken på de nydeliga norskorna ens när han
matade de tama rådjuren. S
må snedsteg för egen del hade Julian inget
emot
, men jag fick inte visa någon svartsjuka för sådant hatade han.

 

Efter allt kneg på Watford Palace Theatre och New London Theatre hade jag sällat mig till de sommarledigas själar. Först två ljuvliga veckor med midsommarutflykt till Stonehenge, högsommarpicknick i Hampton Court och garden parties i de minimala Londonska trädgårdarna, allt tillsammans med polarna från Norway Foodcentre och flamencogitarristpassionen Julian. Han och jag gjorde också långa vandringar på public footpaths och besökte Claygate där  mina då tilltänkta svärföräldrar bodde, de äkta konstnärssjälarna Eva och David, som tillsammans med Julian uppmuntrade mig i alla mina strävanden mot teatervärlden. Eva och David hade långa internationella karriärer som balettdansare i Ballet Jooss och Ballets Russes bakom sig. David hade också en välrecenserad vernissage i sitt bagage, men hans bana som framgångsrik målare hade fått ett snöpligt slut när andra världskriget bröt ut och konstmarknaden liksom tagit en paus. David kom aldrig riktigt igång med måleriet igen efter det. Han hade också skrivit och illustrerat en biografi om en världsberömd balettdansör som hade tilldelats första pris i en biografitävlig, samt ritat kostymer för Ballet Russe. De hade drivit dansskola tillsammans i Caracas, Venezuela när barnen var små, men när jag kom in i bilden jobbade Eva på Brittiska kosulatet som sekreterare och David som lay outare på det välrenommerade konstmagasinet Apollo Magazine, vilket senare faktiskt inspirerade mig att föreslå för Nicke att vår teater skulle heta Apollo Teatern.

 


I den Claygateska trädgården med bröd, ost och vin till lunch. David
liggande, Eva på huk, Julians brorsas tjej på knäna och min kusin
Roland med benen i kors. Myspys minst sagt.

 


Julian tränade sina otroligt flinka gitarrfingrar varje dag,
han var/är? perfektionist i allt han tog/tar? sig för.

 


Två njutare i Clayhate, Grizella och hennes kompis vars namn
jag inte kommer ihåg.

 

Ett par kvällar i veckan spelade Julian gitarr på vinbaren Cork and Bottle vid Leichester Sguare och vissa kvällar i restaurangen Chandos i Covent Garden, där de ofta hade flamencoaftnar en trappa ner. Vid större helger hände det att han blev engagerad i flamencoshower på något av Londons bättre hotell. Dagtid filade han delvis på en barnbok som några år tidigare hade blivit refuserad av ett förlag, men han skulle göra den till världens bästa barnbok, bättre än hans favoritbok Alice i Underlandet, så det var mycket filande. Delvis gick han på Wu Shu Kwan, en typ av Martial arts eller kinesisk kick boxning om man så vill. I detta tog han sedermera svart bälte och mer därtill, vad det nu var kommer jag inte ihåg, men enligt honom själv stod han högt i rang bland Londons Kung Fu-idkare och även om jag var trollbunden av allt förträffligt med honom kunde jag kallt konstatera att han faktiskt var bra på både det ena och det andra.

 


På middag hos Julians Martial arts-vänner. Notera att de dricker juice,
emedan ohälsosamma jag dricker vitt vin. Men de ser ju ut att ha minst
lika roligt ändå.

 

Under min tid på New London Theatre hade jag börjat leta efter scenskolor och hittat några som var mycket respekterade i branschen. Det var RADA (Royal Academy of Dramatic Art), Central School of Speach and Drama och Drama Centre London. Det fanns en skola som hette LAMDA också, vilket betydde ungefär London Academy of Music and Drama …, men att sjunga var inte min grej, så den skippade jag. De andra tre sökte jag till. Mina skådespelarkontakter från New London Theatre hade presenterat mig för en bra dramalärare som gav privatlektioner, så hos henne repeterade jag mina ansökningsmonologer. Vi jobbade med ett lysande stycke ur Nobelpristagaren i litteratur 1925 George Bernard Shaws Major Barbara, där titelns kvinna just hade nödlandat ett enmotorigt flygplan i någons orangeri, klivit ur planet och håller ett brandtal till var och en av männen som samlats runt henne under nödlandningsuppståndelsen. Jag gjorde en rakryggad och kaxig Major Barbara och som pendang valde jag Helenas (eller var det Hermias) monolog i Shakespeares En midsommarnattsdröm som andra stycke. Den där monologen där Helena pratar med Hermia (eller var det tvärtom) om deras svunna vänskap, om hur de hade varit som två körsbär på samma gren och så vidare. Jag minns att jag föll på knä och framförde större delen av monologen bedjande om en förklaring till den motsättning som uppstått mellan dessa bästa av väninnor.

 

Visst låter mina val väl genomtänkta och verkar komma från någon som känner till den engelska världsdramatiken. Så var det också, G B Shaw var nämligen Julians idé, Julian var oerhört beläst, intellektuell, såg upp till den fria, kaxiga kvinnotypen i Shaws pjäs och ville att jag skulle vara som Major Barbara helt enkelt. Shakespearemonologen var ett av förslagen från scenskolorna, de hade skickat några olika att välja mellan och jag hade med hjälp av min dramalärare valt Helenas (eller om det var Hermias) eftersom monologens innehåll och individens karaktärsdrag skilde sig mycket från Major Barbaras.

 

Jag minns alla tre söktillfällen väl. De två första var ganska likartade. Vid entréerna var det skyltat till en väntsal där man sedan fick trängas bland massor av nervösa skådespelarsugna ungdomar som mumlade sina monologer, ingen såg den andre i ögonen, man var ju rivaler. Man blev inropad, fick gå upp på en scen och svara på några frågor ställda av en jury på fyra, fem personer som satt bakom ett bord i salongen, en motläsare satt på en stol bredvid scenen och man lämnade sina manus till denne, sedan blev det kompakt tystnad i teaterrummet och dags att dra monologerna. Efter kraftansträngningen som det var att framföra monologerna blev man utvisad till korridoren och fick vänta tills eftermiddagen då en lapp sattes upp med namnen på de som gått vidare till nästa prov. Det var flera hundra sökanden till varje skola och de antog enbart ett fåtal elever, jag tillhörde inte en av dem.

 

Efter det negativa beskedet från RADA kom en lika besviken kvinna som jag fram till mig och undrade om vi skulle gå och fika tillsammans. Det gjorde vi och slickade varandras sår en stund innan vi skildes åt. Hon hette Elisabeth Spender och var dotter till den välkände engelske poeten sedermera adlad till Sir Steven. Inte illa att komma hem till Julian och berätta om det. Steven Spenders poesi var han givetvis mycket väl bekant med. Eller rättare sagt, kunde direkt ur minnet plocka fram och recitera flera av hans poetiska verk.

 


Fin skylt på på sliten byggnad med fantastiskt innehåll.
Jag uppdressad som madame på något franskt hak i en
uppsättning på skolan.

 

Den tredje skolan, Drama Centre London, kallade till audition sist och när jag kom dit var det nästan same procedure as usual. Det som skilde Drama Centre från de andra skolorna var att den huserade i en nedgången före detta kyrkolokal medan de andra två skolornas verksamhet skedde i tjusiga byggnader med imponerande repetitionssalar och teatersalonger. När man kom in på Drama Centres fjösiga scen presenterade sig juryn mycket artigt. I denna jury ingick inte enbart teaterstofiler, förlåt jag menar professorer, utan även en elev som skulle börja trean till hösten. Jag minns bland annat skolans rektor Christopher Fetters med sitt uppnosiga men vänliga ansiktsuttryck, jag minns svenskfödde Yat (Gert) Malmgrens förvirrade nuna och jag minns eleven Johns lystna min. Christopher nickade, log och fick ur sig ett kluckande ljud när jag berättade att jag skulle göra Major Barbaras monolog. Jag var magisk den dagen, kände mig på topp, presterade mitt bästa hittills och kände mig mycket nöjd när jag trodde jag var klar. Då öppnade Yat munnen och sa på mycket svenskklingande engelska.

-       Can you sing a Swedish folk song?

Jag ville bara dö men lyckades ta mig igenom Du linda-ahar av olvon en midso-hommarkrans och binde-herer om ditt hår o.s.v.

-       That´s not a folk song sa Yat när jag sjungit klart båda verserna.

-       Can you sing Här är gudagott att vara?

-       Gud så elakt tänkte jag medan jag förnedrad stod där och sjöng så gudagott jag någonsin kunde och alla i juryn log sina bredaste leenden.

Den eftermiddagen sattes inga förödmjuknings- eller lyckoruslappar upp på någon tavla, utan man fick snällt gå hem och vänta på ett brev. Om man hade kommit in skulle man få en tjock lunta med massor av information om terminsstart och annat. Om man inte hade kommit in skulle man få ett tunt brev med negativt besked. Jag fick ett tunt ett, men med beskedet att jag stod på väntelistan. Skolans regel var att ta in fjorton elever av vardera kön, men man hade enbart hittat tretton manliga som passerat testet, så de sökte i första hand efter en sista manlig elev, men hade mig som favorit till den lediga platsen. Ja, jag har ju alltid varit lite manhaftig av mig. Det blev en oliiidligt lång väntan i några veckor. Jag satt i fönstret och passade brevbäraren varje dag och rusade ner i hallen och rafsade ihärdigt bland posten till de elva lägenheterna. EN DAG DAMP DEN TJOCKA LUNTAN NER!!! Jag minns att det kändes som om jag tog trappan till andra våningen i två steg, jag kastade upp dörren till vår lägenhet, hoppade upp på scenen/sängen, slet upp kuvertet och deklamerade innehållet högt för Julian. Juryn hade beslutat at ta in femton kvinnor och tretton män eftersom de inte hittat vad de sökt bland de manliga adepterna, men DE VILLE HA MIG!!! Julian blev lika lycklig som jag, men gjorde sitt bästa att hålla en lägre profil när han sa.

- Of course they want you, you are the best and they are intelligent people who can se such things.

Den kvällen ringde jag berusande lycklig från Norway Foodcentres gästtelefon hem till mamma i Sverige och berättade. Hon sa.

-       Jaha

Antingen fattade hon inte hur stort detta var för mig eller så hade hon och pappa kanske andra tankar för min framtid. Mamma levde hela sitt vuxna liv som mycket aktivt uppbackande hustru till pappa, en gummiindustriföretagare som med mammas hundraprocentiga stöd hade börjat med tomma händer och arbetat sig upp och lyckats ta sig ur fattigdomens hårda grepp genom beslutsamhet, framåtanda och råjobb, utan någon som helst förankring i konstnärlighetens underbara värld. Jag kommer aldrig att få veta hur de kände när jag berättade om min största lycka hittills i livet, för när de väl hade insett vad jag höll på med visade de bara stolthet och glädje över mina framgångar och nu när mamma är i himlen och pappa i dess väntrum där sekretess råder, så kommer det att förbli outrett huruvida de blev glada eller ledsna. Fast ännu känns mammas första, spontana reaktion lite sorglig i mitt hjärta för jag hade trott att hon skulle jubla när jag berättade om min bravad eftersom mammas och mina känslor oftast gick hand i hand.

 

Glad men med lite sorg i hjärtat.


Minnenas album! Del 8.


Min första egna lägenhet i London!



Mamma och pappa hälsade på oss i Willesden Green 1976. Kolla de
vackert svarvade stolsryggarna och bordsbenen, fast de syns visst
knappast på bilden.

 

Min flamencogitarristpassion Julian och jag hade redan innan jag började på Watford Palace Theatre efter mycken möda och stort besvär, lyckats få en liten lägenhet mellan Kilburns och Willesden Greens tunnelbanestationer i London W2. Ja det var egentligen inte hans möda utan enbart min, för även om han dagligen manifesterade att han älskade mig över allt annat på jorden och jag var hans Number One alla kategorier, kunde han inte tänka sig att binda sig, utan sa sig vilja bo kvar i hyresrummet på fyra kvadratmeter med vägglöss och utsikt över Chelsea Football Court i Fulham. Inte för att han gillade fotboll eller för att han tyckte det var roligt att bo i en rivningskåk, utan för att han var en fri människa.

 

Jag hade bott hos honom ett par månader medan jag sökte bostad och det var minst sagt passionsprövande, med stickande lökstekos från kökets matlagande, universitetsstuderande hyresgäster, lusjakt vid sängdags, en smal, nerlegad enkelsäng att dela på två och ett badrum med 1800-talsstandard att dela mellan fem fattiga hyresgäster och deras tillfälliga relationer. Varje morgon under två månader steg jag upp med tuppen och cyklade till Evening Standards tryckeri i östra delen av metropolen och var där när första upplagan av tidningen kom ut och fick tag i ett exemplar. Vi var runt tio, femton personer som trängdes runt tryckeriet varje morgon. Efter att jag sedan fått tidningen i min hand cyklade jag i ilfart till närmsta telefonkiosk som låg precis nedanför tryckeriuppfarten. Om då någon annan hade lyckats komma före vara det bara att trampa vidare till nästa, några hundra meter längre bort. Sedan stod man i den pissoarluktande telefonkiosken och ringde upp alla intressanta uthyrningslägenhetsannonsörer. Oftast fick man till svar att det redan var för sent trots att man hade varit först att läsa annonsen. På något sätt spred sig budskapen om lediga lägenheter som farsoter i samma ögonblick som annonserna bokades och där hade jag inga känningar. Ibland stod det inget telefonnumer i annonsen men dock en adress och tid när det skulle vara visning, ofta samma dag som annonsen var inne, då cyklade jag dit och ställde mig i köer som alltid upplöstes när hyresvärden kom ut och sa,

- Nu kan ni gå hem, lägenheten är uthyrd.

Alltså var det näst intill omöjligt att fixa lägenhet i London.

 

Jag fick nog av hitta-lägenhets-motgångarna och skrev ett brev till Götabankens direktör Gunnar Härenstam i Värnamo, han som hade gillat mig så mycket när jag sommarvikarierade där. Jag bad honom skriva ett intyg som jag hoppades skulle övertyga någon framtida hyresvärd i London om min förträfflighet. Jag till och med översatte till engelska hur han skulle formulera sig och la in en passus om att min mycket högt aktade far dessutom var ordförande i banken. Inom en vecka mottog jag brevet med intyget skrivet på Götabankens tryckta brevpapper med reliefstämpel, undertecknat av bankdirektören i egen hög person. Genom att hålla upp det brevet framför näsan på nästa presumtiva hyresvärd, fick jag lägenheten i Willesden Green. Hyresvärden gick ut som en kung och förkunnade till alla som hade stått bakom mig i kön att nu var lägenheten uthyrd. Fy för den lede! Men jag hade i alla fall fått min etta på andra våningen i ett vitt Tudorskt korsvirkeshus. Lägenheten var möblerad med ett vackert brunt klaffbord med svarvade ben, fyra tillhörande stolar, två trasiga fåtöljer som jag klädde om, två garderober, en kommod, dubbelsäng, pentry, ett gaselement med tillhörande polettmaskin som tömdes av hyresvärden varje vecka och trädgård!!! I huset inrymdes elva ettor, två toaletter, en gemensam betaltelefon i korridoren och gemensamt badrum, men många hade egen dusch dock ej jag, så det blev ingen trängsel till badkaret i alla fall. Jag flyttade dit och Julian kom efter senare samma dag. Mer fri än så behövde han inte vara när allt kom omkring.

 


På min 25-årdag den 15 maj 1975 satte jag upp alla gratulations-
korten på kommoden. I ett av korten ligger det en check på 500 kr
som jag fick av mina föräldrar. Jag köpte min första stereo för pengarna.

 


Roland Fridén från Norway Foodcentre kom på besök ibland. Det var
ont om plats, så sängen fick agera soffa. Bastskyddet och mattan
på väggen satte jag upp för att skyla över de smutsiga tapeterna.

 


Julian ser ut att trycka ner mig, men faktum var att han gjorde mig
till den kämpande person jag förblivit genom livet. Han lärde mig
att tro på mig själv och aldrig ge upp mina drömmar.

 

Ett klappande hjärta.


RSS 2.0