Minnenas album! Del 8.


Min första egna lägenhet i London!



Mamma och pappa hälsade på oss i Willesden Green 1976. Kolla de
vackert svarvade stolsryggarna och bordsbenen, fast de syns visst
knappast på bilden.

 

Min flamencogitarristpassion Julian och jag hade redan innan jag började på Watford Palace Theatre efter mycken möda och stort besvär, lyckats få en liten lägenhet mellan Kilburns och Willesden Greens tunnelbanestationer i London W2. Ja det var egentligen inte hans möda utan enbart min, för även om han dagligen manifesterade att han älskade mig över allt annat på jorden och jag var hans Number One alla kategorier, kunde han inte tänka sig att binda sig, utan sa sig vilja bo kvar i hyresrummet på fyra kvadratmeter med vägglöss och utsikt över Chelsea Football Court i Fulham. Inte för att han gillade fotboll eller för att han tyckte det var roligt att bo i en rivningskåk, utan för att han var en fri människa.

 

Jag hade bott hos honom ett par månader medan jag sökte bostad och det var minst sagt passionsprövande, med stickande lökstekos från kökets matlagande, universitetsstuderande hyresgäster, lusjakt vid sängdags, en smal, nerlegad enkelsäng att dela på två och ett badrum med 1800-talsstandard att dela mellan fem fattiga hyresgäster och deras tillfälliga relationer. Varje morgon under två månader steg jag upp med tuppen och cyklade till Evening Standards tryckeri i östra delen av metropolen och var där när första upplagan av tidningen kom ut och fick tag i ett exemplar. Vi var runt tio, femton personer som trängdes runt tryckeriet varje morgon. Efter att jag sedan fått tidningen i min hand cyklade jag i ilfart till närmsta telefonkiosk som låg precis nedanför tryckeriuppfarten. Om då någon annan hade lyckats komma före vara det bara att trampa vidare till nästa, några hundra meter längre bort. Sedan stod man i den pissoarluktande telefonkiosken och ringde upp alla intressanta uthyrningslägenhetsannonsörer. Oftast fick man till svar att det redan var för sent trots att man hade varit först att läsa annonsen. På något sätt spred sig budskapen om lediga lägenheter som farsoter i samma ögonblick som annonserna bokades och där hade jag inga känningar. Ibland stod det inget telefonnumer i annonsen men dock en adress och tid när det skulle vara visning, ofta samma dag som annonsen var inne, då cyklade jag dit och ställde mig i köer som alltid upplöstes när hyresvärden kom ut och sa,

- Nu kan ni gå hem, lägenheten är uthyrd.

Alltså var det näst intill omöjligt att fixa lägenhet i London.

 

Jag fick nog av hitta-lägenhets-motgångarna och skrev ett brev till Götabankens direktör Gunnar Härenstam i Värnamo, han som hade gillat mig så mycket när jag sommarvikarierade där. Jag bad honom skriva ett intyg som jag hoppades skulle övertyga någon framtida hyresvärd i London om min förträfflighet. Jag till och med översatte till engelska hur han skulle formulera sig och la in en passus om att min mycket högt aktade far dessutom var ordförande i banken. Inom en vecka mottog jag brevet med intyget skrivet på Götabankens tryckta brevpapper med reliefstämpel, undertecknat av bankdirektören i egen hög person. Genom att hålla upp det brevet framför näsan på nästa presumtiva hyresvärd, fick jag lägenheten i Willesden Green. Hyresvärden gick ut som en kung och förkunnade till alla som hade stått bakom mig i kön att nu var lägenheten uthyrd. Fy för den lede! Men jag hade i alla fall fått min etta på andra våningen i ett vitt Tudorskt korsvirkeshus. Lägenheten var möblerad med ett vackert brunt klaffbord med svarvade ben, fyra tillhörande stolar, två trasiga fåtöljer som jag klädde om, två garderober, en kommod, dubbelsäng, pentry, ett gaselement med tillhörande polettmaskin som tömdes av hyresvärden varje vecka och trädgård!!! I huset inrymdes elva ettor, två toaletter, en gemensam betaltelefon i korridoren och gemensamt badrum, men många hade egen dusch dock ej jag, så det blev ingen trängsel till badkaret i alla fall. Jag flyttade dit och Julian kom efter senare samma dag. Mer fri än så behövde han inte vara när allt kom omkring.

 


På min 25-årdag den 15 maj 1975 satte jag upp alla gratulations-
korten på kommoden. I ett av korten ligger det en check på 500 kr
som jag fick av mina föräldrar. Jag köpte min första stereo för pengarna.

 


Roland Fridén från Norway Foodcentre kom på besök ibland. Det var
ont om plats, så sängen fick agera soffa. Bastskyddet och mattan
på väggen satte jag upp för att skyla över de smutsiga tapeterna.

 


Julian ser ut att trycka ner mig, men faktum var att han gjorde mig
till den kämpande person jag förblivit genom livet. Han lärde mig
att tro på mig själv och aldrig ge upp mina drömmar.

 

Ett klappande hjärta.


Kommentarer
Postat av: Thord

Hej igen!

Som vanligt rolig läsning från din tid i London.Jag minns att du brukar berätta för mej om Abbey Road studion och The Long and Winding Road hem till lägenheten,om det nu var densamma som du skrev om här vet jag inte men det ploppar upp små minnesbilder hos mej när jag läser dina minnen!Tack för dom,ha de bra!Kram!

2011-08-15 @ 23:20:52
Postat av: Anonym

Ja det där med Abbey Rd kommer längre fram. Vi bodde först i Willesden Green i två år, sedan på Iverson Road i West Hampstead, som även du besökte fast efter min tid.

2011-08-16 @ 11:17:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0