Minnenas album! Del 10.

Ett passus man helst hade velat glömma!



Fyra brudar i ensemblen, här ganska välklädda.


Sommaren 1975 gick mot sitt slut och så gjorde min karriär inom teaterpåklädesbranschen.  Efter New London Theatre hade jag tagit mig ett par veckors semester, men det visade sig när jag kom tillbaka och ville hitta ett roligt jobb, att det inte fanns ett enda ledigt kvar. Jag som tidigare hade blivit erbjuden flera bra kneg stod plötsligt utan. Fan ta den frilansare som behöver andas ut. Jag fick jobba strökvällar på Norway Foodcentre för att hålla inkomsterna vid liv, men hade ju tänkt mig något annat innan scenskolestudierna skulle börja i september.


Men när det såg som mörkast ut dök det plötsligt upp ett jobb på en teater som hette Whitehall Theatre. Whitehall Theatre var en vacker, vit byggnad inredd i Art Deco, som låg ganska nära The Parlamentet och 10 Downing Street. Det var fina kvarter, men när ridån gick upp på Whitehall Theatre tog det vackra slut. Eller kanske var det där det vackra började enligt vissa. Huvuddelen av dekoren bestod av en simbassäng som hade en genomskinlig glasvägg ut mot publiken. De flesta teaterföreställningar i världen besöks till största delen av kvinnor mella 40 och 60 år, men här besatts bänkraderna mestadels av medelålders män i regnrockar och på scenen var det ganska naket om man säger så. Det var inte helt ovanligt med den typen av teater på Londons scener på på 1970-talet då titlar som No sex please we are British, innehållande massor av Sverigeskämt var i ropet. På Whitehall Theatre hade en pjäs som hette Pyjama Tops spelats i över fem år. Nu var det dags för en ny långkörare – trodde man. Jag fick påklädarjobbet som bestod av till exempel snabba byten från badmössa till peruk, eller att slita en kritstrecksrandig kostym av en skådespelare som efter en kort, men ack så upphetsande scen gjort sorti och skulle återvända in på scenen en minut senare, då iklädd enbart leopardstring. Skådespelaren jag hjälpte med det bytet tilltalade mig sällan vid namn utan kallade mig The worlds’ best undresser - en fin titel att stoltsera med när man började på den seriösa scenskolan. Whitehall Theatre ägdes förresten av en Mr Paul Raymond som bland annat även drev ett antal stripteaseklubbar i Soho.

 


Två av skådisarna som hade hoppats tjäna storkovan på
Whitehall Theatre.


Ja det var dålig smak av mig att jobba där, men de spelade som alla andra teatrar, åtta föreställningar per vecka, så det blev bra betalt i jämförelse med Norway Foodcentre som enbart kunde erbjuda strökvällar.

 

Jag har tidigare bloggat om en mycket obehaglig händelse som jag fick uppleva på Whitehall Theatre och härmed citerar jag min egen text: Jag kom in i logen tillhörande pjäsens manlige huvudrollsinnehavare för att hänga upp en blazer. En blazer som han tog av sig under första akten, men som han skulle ha på sig i akt två. Pjäsens stjärna satt med bar överkropp framför spegeln och bad mig smörja in hans rygg eftersom han hade bränt sig i solen. Självklart, jag var ju anställd för att hjälpa skådespelarna. Jag smorde in ryggen, skruvade sedan tillbaka locket på tuben med hudkräm och var på väg ut när stjärnan kastade sig i en fåtölj och högg i rörelsen tag runt min nacke. HJÄLP! Han var naken och hade utvecklat ett ståtligt äkta stånd! Jag hade kraft att värja mig och undgick hans sprutande sekret med mindre än en millimeter från mitt ansikte, för han höll mig i ett stadigt grepp runt nacken under hela proceduren. Min puls skenade resten av kvällen, men jag berättade inte för våra kollegor på teatern eller för någon annan vad som hänt. Däremot viskade stjärnan till mig under avslutningsfesten "You could have had me if you had played your cards right". Hmmm.

 

Pjäsen gick i konkurs i lagom tid innan scenskolan startade, så jag hann skaka av mig min upplevelse så till den milda grad, att den enda jag hade berättat detta för innan jag skrev om händelsen i mitt blogginlägg 35 år senare, var Nicke.

 


Till vänster en lika trevlig som snygg tjej och till höger
äckelgubben nummer ett.

 

Ibland vore glömskan en lisa!


Kommentarer
Postat av: Mimmi

Fy fan vilket svin! Hemskt att du ska behöva skämmas när det han som borde göra det, men bra att du skriver om det då det tyvärr verkar vanligt med sexuella trakasserier i den branschen!

2011-08-23 @ 14:17:28
URL: http://www.finest/se/mimioh

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0