Minnenas album! Del 16.


Ett erbjudande svårt att motstå!

 

Efter fem år fyllda av nya kärlekar - till teatervärlden, till vännerna på Drama Centre, till konserterna på Wigmore Hall, till ankrätterna på Lee Hoo Fook i China Town, till fikastunderna på Patisserie Valerie vid Old Compton Street i Soho, till Cork & Bottle Wine Bar på Leiscester Square, till Camden Market och Round House i Chalk Farm, till The Observer på söndagar, till Time Out, till flamencomusik och till Julian, var det dags att fatta ett livsavgörande beslut. Jag var 28 år.

 


Högra dörren är 133 Iverson Road. Det pirrar i magen när jag ser bilden
och tänker på vad jag hade kunna göra av detta hus. Notera hålen i
pelarna. Där kom regnvattnet ut från de inbyggda stuprören. Övriga
vattenledningar och avloppsrör satt däremot på husets utsida mot bakgården.



Utanför huset med min ständiga följeslagare, cykeln, som jag hade köpt
några år tidigare av Roland Fridén, kompisen från Marbella och senare
hovmästare på Norway Foodcentre i London.


Vår hyresvärdinna sedan två år, Mrs. Francis på 133 Iverson Road, West Hampstead, London, hade vid det här laget blivit 80 plus och ville sälja sitt typiskt engelska, smalhöga stadsradhus med ’basement’, ’first floor’, ’upstairs’, ’attic’ och ’backyard’. Hon hade fått ett bud av kommunen på 17000 engelska pund, men hade beslutat att sälja det till mig för samma pris, om jag ville ha det. Pundet stod i cirka 10 kr, så jag skulle i så fall få punga ut med 170000 svenska kronor. Även på den tiden ett vrakpris för ett hus i London, så gissa om det drog i nu-vill-jag-stadga-mig-tarmen. Julian och jag hyrde ’upstairs’, som bestod av ett stort rum och ett ganska stort kök, men vi hade också tillgång till ’the attic’ med två små, enkelt inredda rum, vilka Mrs Francis, hennes dotter Margaret och vi använde som gästrum för långväga besökare. ’First floor’ hyste separat toalett och husets enda badrum, som vi således delade med Mrs Francis och Margaret. Deras respektive sovrum låg på också på samma våningsplan. ’Basement’ var inrett med hyresvärdinnans kök och vardagsrum. En bakdörr från köket vette mot en asfalterad ’backyard’ och där stod ett före detta utedass som hade uppgraderats till vattenklosett. Husets alla vatten- och avloppsrör gick längsmed utsidan av huset, men Mrs. Francis som var en förutseende dam hade isolerat dem, till skillnad från grannarna vars rör frös sönder så fort det råkade bli någon köldgrad ute. Då kom de rusande med sina hinkar och tiggde vatten hos oss.

 


Mrs. Francis bjuder på söndagsstek i sitt kök och snålvattnet rinner på Julian.

 

Jag visste att min framgångsrike smålandsindustriidkande far skulle låna mig pengar om jag hade valt att slå till. Pappa hade alltid varit överdrivet noggrann med att hans barn skulle försörja sig på egen hand från första stund efter att man flyttat hemifrån, men hade jag kommit med en förfrågan om ett lån till huset hade han svarat ja, så det var inte där skon klämde. Spörsmålet var min frågeställning till mig själv: - Ville jag satsa på en framtid i London? Jag hade ett hus som ville ha mig som ägare, jag hade en utbildning som ansågs avundsvärd inom teatern och jag hade ett passionerat samboförhållande, men…  huset behövde renoveras, teaterfacket Equity vägrade utländska medborgare arbete inom branschen om man inte var accepterad som flykting eller gift med en engelsman och Julian var inte beredd till giftermål. Vad göra? Jag funderade mycket på både det ena och det andra, men synnerligen på det mest praktiska i tillvaron, nämligen upprustningen av huset. Bland annat tänkte jag att den första åtgärden skulle bli att sätta in dubbla fönster och centralvärme. Jag glömmer aldrig när jag berättade det för en flamencogitarristkollega till Julian som hette Christian Buic. Christian bara gapade av häpnad och sa:  - Dubble glaced windows AND central heating!!!. Något dummare hade han aldrig hört talas om. Egentligen talar hans replik sitt tydliga språk utan förklaringar, åtminstone för mig som bodde i London under 1970-talet, men för den som inte gjorde det, kan jag berätta att engelsmännen hade på den tiden föga kännedom om sambandet mellan uppvärmning av hus och isolering av desamma.

 


Pappa, lillebror Bo och mamma på besök bjöds naturligtvis på Julians
specialitet, bönor och ris, vårt dagliga bröd under mina tre år på Drama Centre.



Storasyster Eva hälsar på. Här i köket tillsammans med min gode vän
Lambert Wilson som allt som oftast var hemma hos oss, även som inneboende
i gästrummet på vinden mellan bostäder.



Min kusin Anette hittade också dit och testade bland annat att rosta
frukostbröd i vår typiskt engelska gasspis med grill överst. Ur kranen
bakom henne fylldes genom åren många hinkar vatten till frusna grannar.
Varmvattnet tappades via gasbehållaren på väggen.

 


En annan vinkel av köket. I bakgrunden står symaskinen som jag hade
köpt av Pierce Brosnan och som jag sydde mina kläder och alla våra
gardiner på. Kolla in mjölkflaskorna på bordet som levererades till dörren
av mjölkbudet varje morgon före frukost.




En glad posör framför egenhändigt sydda blomstergardiner, valda med
omsorg av Julian,
till vårt  kombinerade sov- och vardagsrum. Spegeln
bakom mig, hänger numera i hallen i Roslagens Rö.



Vår säng var en av de självklara umgängesplatserna i vårt hem. Här är jag
tillsammans med Christian, hans gosseleopard, hans tjej och Eva Grey,
min svärmor in spe.

 


En annan umgängesplats var framför gaskaminen, där man fick lite
direktvärme. Här tillsammans med min käre vän och kurskamrat Alan
Coveney
(vi är alltjämt i ständig kontakt med varandra och senast i dag fick
jag mail från Alan som numera bor i Bristol)
, och Birgitta Kjörck som deltog
i undervisningen i tre veckor efter att ha fått ett stipendium från sin arbetsgivare,
Norrköpings Stadsteater, om jag inte missminner mig.

 

Nästa åtgärd jag planerade var att förvandla ’First floor’ till ett spa med gjutjärnsbadkar och bastu samt ett härligt ’master bedroom’ med frukostbalkong i nordost. ’Upstairs’ planerade jag att inreda en studio till mig och skrivarstuga till Julian. ’The basement’ skulle bli ett gränslöst kök och lounge/vardagsrum i ett, som dessutom genom inglasning skulle införliva en del av bakgården. På resterande uteplätt skulle sedan världens minsta gräsmatta få plats mellan rosenrabatter, köksörter, Järnek och Rododendron jämte Murgrönan som skulle klättra på tegelväggarna runt min Londonoas. ’'The attic’ skulle förbli två gulliga gästrum att intas av besökande vänner och familj, kanske i förlängningen två barnkamrar.

 


Gästrum på vinden med handfat och kallvattenskran, vilken ofantlig lyx!



'The backyard' var inte stor, men desto större var mina planer för vad
som skulle kunna bli av den.

 

Alla dessa önsketänkanden skulle mycket väl kunnat bli min framtida verklighet, men som den relationsälskande parperson jag var och är, ville jag uppfylla mina drömmar med någon kär. Javisst hade jag en kär som gärna såg mig som sin främsta partner, men inte som den enda, och det var just på den punkten skon klämde. Så då fick man helt enkelt tänka om och tänka nytt, kanske till och med tänka Sverige. Närmare detaljer om det förtäljes dock icke här och nu.

 


Utsikt från vårt köksfönster.

 

Det var en kär tid.


RSS 2.0