That´s what friends are for!


Utsikt från vår balkong i Alicante.

That´s what friends are for!

 

Tack för hjälpen Simon, Ann-Marie, Mia, Maths, Annica, Mathilda, Sanna och Erik. I dagarna två har ni och jag fixat en flytt från 2:a i 86:an till 3:a i 318, samma gata. Maken och en delsbo som borde vara de naturliga flyttgubbarna, lönearbetade förstås som alltid när det är flyttdags. Men jag är ju så innerligt lyckligt lottad med en stab av arbetsfrivilliga vänner som kånkar i snö och slask när man kallar. Just därför kunde männen jag delar vinterboningen/kontoret med, stiga in i möblerade rum efter veckans Liketspelningar i Uddevalla, Nässjö, Motala och Norrköping. Nåja, så enkelt som en flytt från den ena till den anda lägenheten var det förstås inte.

 

I fredgas, direkt efter avslutat bostadsrättsköp, proppade sonen Simon och jag C5:an full med fyllda resväskor från mäklarens garage (mäklaren ställde upp med lagerutrymmet så jag kunde stajla 86:an inför visningarna) sedan blev det två småprylsresor tur och retur mellan Roslagens Rö och nya lyan. Därefter tömde vi 86:ans källarutrymme på kostymer från 60 produktioner (dessbättre ganska rensat sedan tidigare flyttar) vilket blev tre fram-och-tillbaka-resor mellan gamla och nya källaren och därefter en sista småprylsresa från den ena till den andra lägenheten. Vi hann faktisk med en vegochili till lunch i Rö och en snabbkomponerad vegomiddag framför ”På Spåret” och ”Skavlan” innan dagens sista lass avpolleterades. Sedan gjorde vi natt. Simon hos sig och jag i Rö.

 

Lördag morgon var det på det igen. Jag lastade bilen full i Rö och tömde i 318. Klockan 12.30 kom förstärkningen (bestående av alla de övriga ovan nämnda utom Simon) till 86:an, där det genast sattes igång med ett frenetiskt packande av innehåll från köksskåp och andra utrymmen medan Maths och jag hämtade en lastbil i vilken vi lastade och lossade glasdörrade Billyhyllor, som liksom de fyllda resväskorna Simon och jag hade hämtat dagen innan, hade fått vila ett par veckor i mäklarens garage. Innanmätet från alla skåp och lådor i 86:an fick nya placeringar på 318 av den ena styrkan medan den andra tog lastbilen till Rö för att hämta soffgrupp, Bruno Mathssonstolen Pernilla, säng och kista som skulle till 318 enär vi ska göra en möbelrockad, inte bara flytta. Efter avslutat värv intogs Chili con Carne i trötta vänners lag. Tyvärr blev det ganska tomt i Röska palatset eftersom vi planerat att möblera där med bland annat soffan som vi inte kan ta från den stylade 86:an som ännu ej hittat sin nya ägare. Men det sägs att man måste ha is i magen när man ska sälja lägenheter, och det har maken och jag för vi sitter just nu på ett plan till Alicante. Där ska vi rulla tummarna i fem dagar, sånär som på en timme då maken ska upplåta sin vackraste Sinatrastämma för 80 svenskar i förskingringen, medan jag ska förgås av nervositet över att behöva sköta tekniken.

 

Tack Simon och alla käraste vänner för hjälpen, utan er hade jag inte kunnat genomföra flytten.


En äkta Lasse Brandebyare – det kan du fethaja!


Lasse och Carina in action.                               Foto: Peter Knutson

En äkta Lasse Brandebyare – det kan du fethaja!

 

Min man är för närvarande på turné tillsammans med bland andra Lasse Brandeby, Carina Lidbom och Johannes Brost. De spelar en klassisk Ray Cooney-fars som är inne på tredje säsongen. Nypremiären är i morgon på Wisby Strand, men i går kväll hade de generalrepetition på Klockargården i Tällberg. Det behövs ju alltid en liten uppfräschning efter ett längre uppehåll även om dessa skådespelare är mycket erfarna och vet precis hur man ur minnet tar fram aktioner och texter som har legat i träda en tid.

 

Och inte vet jag vad som hände igår, men Lasse som är en mästare i sitt skrå fick någon slags black out mitt i ett inpass sekunden innan han fönstervägen skulle göra sorti  tillsammans med Carina. Han ska säga - Det kan du fethaja! en replik som vid cirka 80 tidigare föreställningar fått publiken att brista ut i ett unisont gapflabb. Det är något med kombinationen äldre distingerad herre och ungdomligt uttryck som blir så himla roligt, speciellt som den distingerade herren heter Lasse Brandeby och har en timing som är få förunnad.  I går sa han inte - Det kan du fethaja! utan han sa – Det kan du fetnoja!. Carina som redan stod på utsidan av fönstret, kunde bara ta ett steg åt sidan innan hon utom synhåll för publiken, brast i skratt liksom kollegorna som stod där bakom. Sen kom Lasse ut med ett helt oförstående uttryck i nunan, såg sina fnittrande kollegor och undrade på sin genuina, lite släpiga göteborgska – Va’ fan sa jag?

 

Ja, vad fan sa han? Fetnoja??? Vad betyder det? Tillsammans roade ensemblen sig med att försöka komma på vad det kan betyda och till slut kom min älskade make fram till att fetnoja måste vara det som hans älskade hustru, nämligen jag, har.  Och där träffade han huvudet på spiken. För har man som jag bantat i tjugo år och gått upp lika många kilon då får man fetnoja det kan väl vem som helst fethaja.

 

Hur publiken reagerade på repliken vet jag inte, för jag var hemma och tittade på TV när den yttrades, men är du sugen på att skratta kan jag rekommendera att du går in på http://drosenorberg.se och kollar turnéplanen för att se om de gör halt på någon teater nära dig. Köp i så fall en biljett! Jag lovar att det kommer vara värt pengarna. Farsen heter Liket som visste för mycket och Dröse & Norberg Entertainment står bakom produktionen.

 

Break a leg på nypremiären i morgon kära vänner.      

 

 

 


Född

Född

 

1 februari 2011

 

Vår Norwich Terrier


HAMLET (Fast när han kom blev namnet Poppe Pavarotti)

 

Hämtas i Skåne av Malte och Palte  den 17 april 2011

 

 


Ungefär så här ser han ut nu.
Foto: Lena Hiort af Ornäs



Ungefär så här kommer han att se ut den 17 april.
Foto: Ulla Bärg


TILL SALU – MILSVID UTSIKT!



Utsikt från frukostbordet.

TILL SALU – MILSVID UTSIKT!


Hela dan får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta, putsa, diska, tvätta, damma… Det är ju hon som knogar tills hon blir alldeles virrig, darrig, stirrig. Visst är det så mössen sjunger om Askungen när de syr hennes balklänning. Helgen som gick hade den sångtexten passat lika bra om mig.

 

En nyrenoverad trea blev vår efter ett idogt letande på nätet, ett springande på visningar och en mycket spännande budgivning som vi förlorade i tisdags. Vår ångest hade pågått från det att vi budat tvåhundratusen kronor över planerad budget, men då höjdes priset ytterligare 50.000 kronor. Vi andades ut och lade oss platt, trots lägenhetens förträfflighet. Men plötsligt hände det! Just när vi hade accepterat vårt bakslag. På onsdagsförmiddagen ringde mäklaren och sa att vår utmanare hade backat. Vad gjorde vi då? Jo vi tänkte  - Take it or leave it – och la ett nytt bud på 50.000 under vår tidigare planerade budget. Ägaren svarade med att acceptera om de fick 50.000 över vårt bud och vi slog till – på vår planerade utgångsbudget! Och så hade vi blivit med trea.

 

Nu återstod bara en liten detalj. Vi måste sälja vår övernattnings-/kontorstvåa i Storstugan och den var belamrad med hela vårt livsverk. Nämligen all dokumentation från ApolloTeaterns 60 produktioner, alla kontorsmaskiner, alla aktuella och inaktuella kostymer från Nickes ständigt pågående musikprogram, fyllda hyllor, lådor, skåp och garderober och ett komplett möblemang. Och vad gör jag då? Jo jag jobbar, stretar, putsar, diskar, tvättar, dammar, och knogar tills jag blir alldeles virrig, darrig, stirrig. Men i går klockan 11 stod homestajlaren Tedenstads och hennes kånkandes och packandes makes 54 kvadratmeter i Storstugan klar för fotografering.  Och så här blev resultatet.

 


Alla bilder är tagna av Fisheye Foto

 

 

Känner du någon som skulle vilja bo i just  denna lägenhet, så berätta gärna att den är till salu och säljs via Alf Jonsson på Mäklarringen, tel: 08-544 733 54, 0739-626 111, alf.jonsson@maklarringen.se och vill du ha mer kött på benen är det bara att gå in på http://www.hemnet.se/beskrivning/1432835?r=3


Låt budgivningen starta!


En stillbild i mammans album!


Snyggt, men var är hjälmen?


En stillbild i mammans album!


Livets dagar och nätter passerar revy, roliga och allvarliga sketcher avlöser varandra i ett ganska jämt, välregisserat tempo, löper på som en film. Men ibland är det som om någon utanför ens egen kontroll trycker på pausknappen och stillbilder kommer upp på duken. Stillbilder där varje detalj etsar sig fast i själen, stillbilder som framkallas och klistras in i livets album. Det brukar hända mig någon gång om året och en stor procent av mina stillbilder är på Simon.

 

Natten till den 21 januari 2011 klistrades en ny bild in i mitt livs fotoalbum. Ett klick på datorn, ett facebookinlägg och så satt den på plats, bilden av natten då Simon försvann i Pyreneerna. Så här gick det till: Jag gick in på Facebook och tänkte kolla runt lite. Överst låg ett inlägg från Filip som är i Andorra på snowboardsemester tillsammans med lillpojken Simon 27, även kallad Kaffe Myers. Jag läste - "Interesting turn of events Kaffe Myers currently lost in the mountains...".

 

Jag tog omedelbart kontakt med kamraterna som berättade att Mountain Rescures var ute och skannade Pyreneerna efter min son. Klockan var då cirka 20:30 och Simon hade försvunnit vid 17-tiden, naturligtvis lättklädd. Simon är inte den som planerar långt framåt och att strålande solsken snabbt kan övergå i snöstorm en januaridag i Pyreneerna tänkte väl inte han på när han gick ut tillsammans med en väninna som hade det goda omdömet att vända om när vädret blev sämre. Simon däremot fortsatte äventyret på egen hand... och gick vilse. Försökte tydligen ta en genväg genom att kasa nerför berget. Det gör man inte! Inte i Pyreneerna!

 

Jag fick i alla fall tag på Simon per telefon. Han svarade:):):) Och som hastigtast sa han att han var tvungen att lägga på direkt eftersom hans batteri inte fick ladda ur och han väntade på livstecken från Mountain Rescures. Och där satt jag kattvakt tillsammans med den gode fadern i Näsby Park, och pappa Nicke tyckte att eftersom vi ändå inte kunde göra något åt situationen kunde man lika gärna kolla på handboll på TV. Jag trodde jag skulle bli tokig.

 

I min nästa kontakt med någon okänd kamrat till Simon i Andorra fick jag reda på att två andra kamrater hade blivit hämtade av räddningsmanskapet för att försöka hjälpa till och beskriva i vilken härad de trodde att Simon kunde finnas med tanke på varifrån han hade utgått, men inget tydde på att de skulle hitta sonen under natten. Väntan var oliiidlig! Någon gång i timmen sms:ade jag Simon och fick faktiskt svar. På så sätt visste jag att han fortfarande var vid liv. Jag uppmanade honom att röra på sig och han sms:ade tillbaka att han stod på en klippavsats och sjöng glada sånger med sin allra mäktigaste röst.

Runt midnatt hade de lokaliserat Simon med hjälp av starka lampor som de riktade mot bergen och via telefon kunde Simon svara om ljuset lyste över, under, till höger eller till vänster om honom. Det var en lång process, men slutligen lyste de rakt på honom och fast de inte kunde se honom visste de vart de skulle ta sig. En hundpartull skickades ut och efter en ganska besvärlig räddningsaktion, fick jag slutligen prata med Simon när han satt inlindad i filtar på brandstationen i Andorra alldeles hel och välbehållen. Då var klockan kvart över ett på natten och han hade varit försvunnen i åtta timmar.

Ibland är Simon en riktig pratkvarn, men inte just nu och inte i just detta ämne, så exakt vad som hände vet jag fortfarande inte, men på Facebook lade han ut en länk till en tidningsartikel om händelseförloppet och via googleöversättningen förstod jag att min älskade son hade haft änglavakt den natten. Sedan dess har Simon och hans kamrater bland annat blivit evakuerade från lägenheten på grund av att en elbrand utbrutit, de har fått bo gratis på ett spahotell i samband med evakueringen och de har bilat i flera timmar i mörkret på världens smalaste serpentinvägar tur och retur Barcelona för att tvätta sina kläder i en tvättautomat. Bilderna på Facebook vittnar om djärva snowboardturer, men om cirka tre och en halv veckor planerar Simon att komma tillbaka till Sverige och tjäna ihop mer pengar för att spendera på nya äventyr. Älskade Simon, mitt livs största utmaning är att vara mamma till dig, och du får aldrig glömma...

... att du är så förvinnande god att ha vid liv.





RSS 2.0