Svartklubben, vilket ljus i vintermörkret!


Lite ljus i vintermörkret.

Svartklubben, vilket ljus i vintermörkret!

 

I lördags besökte jag ”Svartklubben” tillsammans med mina kära RVSS-vänner = Roslagsledens VandringsSällskaps Sidoverksamhet-vänner. Svartklubben huserar i en restaurang i ett nybyggt område vid Liljeholmens kaj, och med tanke på de flytande njutningstillskott vi planerade inta under kvällen, beslutade vi norrortsbor att samåka kommunalt. Elsie som bor på Söder och hade arrangerat denna aftons aktiviteter mötte upp vid Liljeholmens tunnelbanestation.  Ett sånt äventyr. Jag menar, bara detta att åka buss och tunnelbana tillsammans var en upplevelse, speciellt för de övriga passagerarna. Tänk er ett gäng fullvuxna damer som tjattrar i mun på varandra som de värsta fjortisar.  För så är det när vi träffas, inte en lugn minut.

 

Väl samlade i restaurangen fick vi en introduktion av Ulf som utmärkte sig med sin vita käpp. Ulf är helt blind och nu var det vår tur att prova detta tillstånd. Vi fick gå till en närliggande lokal som var mörklagd. Och då menar jag att det var HELT SVART där inne. Inte en enda liten glipa att orientera sig mot. Vi ledsagades två och två till våra platser runt bordet. Entrérätten var framdukad, det var dubbla bestick, vattenglas och vinglas på hög fot. Nu gällde det att inte göra bort sig. En hel del klirr hördes när folk skulle känna var glasen stod. Jag för min del klarade det galant, uppväxt som jag är med en mycket kär moster, som inte kunde se skillnad mellan natt och dag.  Jag vet att man inte sticker handen rakt fram över ett dukat bord. Nej, man tar på bordskanten, sedan följer man tallriken med fingrarna tills man kommer runt den, och så känner man lugnt och fint efter glasen, med utgångspunkt från bordsskivan. Inte uppe i luften. Fast det hindrade inte mig från att dricka upp RVSS-Mias vatten såväl som mitt eget. Vinglasen däremot klarade var och en att hålla reda på sitt.

 

Ulf och hans två lika blinda kamrater stod för service och underhållning. De bar tallrikar och bestick, de serverade maten, vinet fick vi i små flaskor som innehöll ett glas vardera, så det fick vi hälla upp själva. Även vattnet hällde man upp själv. Så här går det till: Man tar vin-/vattenflaskan, skruvar av korken, sticker pekfingret en bit ner i glaset och häller. När pekfingret blir blött slutar man hälla. Lätt som en plätt.  Blev man kissnödig – och det blev man – kom Ulf och ledsagade till toan. På toan hade de ställt ett värmeljus i hörnet bakom en möbel för att hjälpa oss stackars nyblinda. De ville väl helt enkelt inte ägna resten av natten åt att torka kiss efter oss.

 

Maten smakade ljuvligt, underhållningen i form av sång till gitarr- och munspelskomp samt lite allsång var hur bra som helst. Wallmans för blinda! Vi RVSS:are och våra gelikar i lokalen skärpte våra sinnen och den samlade känslan var varm, trygg och helt enkelt underbar.

 

Elsie bjöd på efterfest i sin fenomenalt kreativa lya på Bondegatan. I hennes etta får man breda ut sig bland tyger, pågående dekormålningar, innovativa mobiler och vackra ting hon hittat i skogen, på stranden eller i någon container. Elsie bjöd på te och vin och ostar och nötter och fikon och oliver, alla bjöd på mera prat om livet, om döden, om kärleken, om polska byggarbetare och allt däremellan. En helkväll plus en halvnatt jag inte hade velat vara utan.

 

Vill du skärpa dina sinnen för en kväll, gå in på Svartklubbens hemsida www.svartklubben.nu sedan är det bara att ringa till Ulf och boka bord!  Efterfesten, ring Elsie! Eller förresten, ordna en egen efterfest.

 

Blind för en afton.


Min mamma tyckte också om att skriva!


Min mamma tyckte också om att skriva!

I förgår var jag och Nicke hos min pappa Sigge och hälsade på. Han bor på Luddö Äldreboende i Värnamo och eftersom vi bor i Roslagens Rö och jag pendlar till jobbet i Sundsvall, hinner vi numera inte besöka honom särskilt ofta, men när vi är där stannar vi så länge som möjligt. Pappa känner inte igen de som besöker honom, men han njuter av varje stund någon gör honom sällskap. Speciellt roligt tycker han det är när Nicke sjunger tillsammans med honom. Pappa har en fantastiskt stark och vacker sångröst och de gamla Taubetexterna och en del andra sånger sitter som en smäck. Det går faktiskt lika lätt att få honom att dra en låt, som det gick att få igång en låt i jukeboxen på Thoréns Café i Forsheda när jag var tonåring.

Hur som helst, i förgår när Nicke och pappa sjöng så kristallkronan skallrade på Luddö, passade jag på att städa lite i pappas schiffonjé. Bland födelsedagsdikter, tackkort och dödsannonser hittade jag en berättelse om mammas och pappas bröllop den 23 juni 1946. Mamma skrev texten 1996 och läste upp den i samband med deras 50-åriga bröllopsdag, då de bjöd på familjemiddag på Hooks Herrgård utanför Vaggeryd. Jag tycker mammas text är en så fin beskrivning av ett 40-talsbröllop på landet att jag vill dela med mig av den, därför har jag skrivit av hennes vackert handskrivna skildring och bifogar den.

 


Mamma och pappa midsommarafton 1946.


”I dag för 50 år sedan vaknade jag upp till en solig och härlig midsommarafton. Jag kläddes till brud av väninnan Alice Lundberg, som var hårfrisörska. Klänningen var hellång av vitt siden och syddes av Eva Björk, som jobbade på skrädderiet i Törns, där jag var biträde i affären sedan våren -43. Slöjan av slät tyll var 5 m. lång. Brudbuketten bestod av midsommarblommor och röda rosor. På toppen av hela härligheten satt Forsheda Kyrkas brudkrona, och jag tågade in i kyrkan till tonerna av ”Bröllopsmarsch ur Lohengrin”, med drömprinsen vid min sida. Sigge hade låtit sy sin frack på Törns för de sista slantarna som han hade kvar, sedan vi betalt vårt enkla bo kontant. Fracken kostade 360:-. Som tärna fungerade min syster Sonja, som då var 19 år. Hon hade en turkos klänning i tunn georgette med helplisserad lång kjol och spetsliv i samma färg. Sonja bodde förresten hos oss i över ett år. På så sätt fick vi lite hjälp med hyran. Två rum, möblerbar hall, kök och badrum var ganska lyxigt för nygifta. Vi låg själva i finrummet i dyschan, som bäddades ihop på dagen. När Eva var född flyttade Sonja och vi köpte sängkammarmöbler.

Min konfirmationslärare Prosten David Johansson vigde oss, och kyrkan var fullsatt av nyfikna Forshedabor. Det var ju årets bröllop.

Jag minns inte hur många gästerna var, men 60-70 stycken var det nog. Pappa hade låtit göra om den gamla gräsmattan framför huset på Lundbyholm så där var gott om plats att umgås utomhus i det vackra vädret. Middagen var dukad som sittande i alla de små rummen på båda våningarna. Som drycker serverades Johannadricka och hemlagad citronsaft. Hon som serverade det flytande gick omkring hela tiden och det enda hon sade var…Mörkt eller ljust – mörkt eller ljust. Det har vi ofta skojat om sedan dess. Sigges morbror Georg från Fallnaveka var förutseende, och det pratades om att han hade en halvpanna gömd i kyrkogårdsmuren, och efter akten flyttades den till lämpligt ställe under Kjyllenstjärnas granar.

Jag tror det var helstekt fläskrygg med tillbehör som varmrätt och glass och frukt till efterrätt. Glass var inta alls vanligt på den tiden, utan förekom bara på stora kalas och måste göras hemma eftersom inte frysboxar fanns. Den här glassen har sin särskilda historia. Elsa, som redan då var synskadad, skulle på kvällen före bröllopet bära ner den stora senserkrukan med grädden till källaren där isblocken fanns. Hon snubblade olyckligtvis i trappan och där låg hon bland skärvor och grädde. Som tur var klarade Elsa sig med rena förskräckelsen, och så var det bara att skicka bud efter ny, dyr grädde och börja på ny kula.

Jag jobbade ju så jag kunde inte hjälpa till så mycket, så mamma och Elsa gjorde väl de flesta förberedelserna, men jag hade ju vissa synpunkter och åsikter om hur det skulle vara. Bl.a. minns jag att jag tyckte att det skulle vara stora, rejäla pappersservetter som gick att bryta fint.

Mellan maten och kaffet var det god tid att umgås i trädgården. Gösta Tybrant fanns bland gästerna och han gick hem och hämtade gitarren. Sedan tågade han i täten, följd av brudparet och bröllopsgästerna par om par. Vi tågade till Björkeberg och sjöng de gamla fina visorna: ”Vi går över daggstänkta berg fallera…”, ”I sommarens soliga dagar…” m.fl. Där plockade vi löv och blommor och vandrade sjungande tillbaka och klädde en midsommarstång att dansa runt.

När det led mot kvällen och kaffet och tårtan var aväten, började bygdens folk att samlas utanför för att ropa ut brudparet. Där var en massa folk och efter att talkören skrikit ”Brudparet uuuuut” tre gånger, gick brudparet ut och ställde sig på trappan under äreporten, som ungdomarna hade klätt kvällen innan. Efter en stund ropades brudparet och bröllopsgästerna ut, och då gick man en sväng för att alla skulle se ordentligt. Sedan var det kökspersonalens tur, och då kom dom och gick efter med skramlande vispar och grytlock.

Så småningom skingrades både åskådare och gäster. Det var bara några få kvar, Gösta Tybrant, Maj, Karl-Henrik samt Sigges båda kusiner från Stockholm, Greta och Vivan Rosell och så Sigge och jag. Vi bestämde oss att åka till Herrestad, där Tybrants hade en liten stuga vid sjön. Mamma tyckte att det var bäst att jag lämnade brudkronan hemma så den lades i sin ask i linneskåpet.

Stugan var verkligen liten. Där fanns nog bara två stolar och ett litet bord, så vi fick sitta i både över- och undersängarna, medan Gösta ordnade lite vickning. Det enda huset förmådde, var te och några Mariekex.

Kvällen var ljuvlig och det bäddades brudsäng i Ekan, med en gammal sovsäck. Vi beordrades ombord och ekan sköts ut. Frälsningsarmens midsommarfirande pågick som bäst ute på ön med tjusig sång och musik, och sjön låg spegelblank i den ljusa sommarnatten. När båten sakta drev tillbaka mot land, måste gondoljären ta till årorna och ro ut igen. Solen började gå upp över horisonten när vi kom hem till Egnahemsvägen 5, så att vi kunde sova en stund innan husets värdinna, Karin Sandén, kom ner med kaffe på sängen.

Alltså var vi då ordentligt gifta och vardagen kunde börja med allt vad det innebar av bekymmer och glädjeämnen."

 

Mammas berättelse fortsatte med minnen från de tre barnens respektive bröllop, men jag nöjer mig med att ”publicera” det hon skrev om sin och pappas stora dag.


Tack mamma Vivian för att du lämnade din fina text i schiffonjén.


RSS 2.0