Minnenas album! Del 7.

New London Theatre!

 


Även mina flinka fingrar har haft semester från tangentbordet.


Threepenny Opera på Watford Palace Theatre hade spelats för sista gången en lördagskväll. Det bjöds gravöl tillsammans med hela teatergänget på den lokala puben, juice för mig eftersom jag ännu inte hade lärt mig tycka om öl och vinet som serverades på pubarna smakade rävgift. Jag fick mina sista drickspengar och massor av presenter. Ja, så fugerade det i England, i alla fall i mitten av 1970-talet. Som påkläderska hade man oförskämt låg lön, vilket kompenserades med att man fick dricks från skådespelarna en gång i veckan. Men eftersom jag gjorde mycket mer än påkläderi hade jag naturligtvis hyfsad lön ändå. En annan engelsk företeelse är att alla teateranställda har ledigt på söndagar, till skillnad från i Sveriges teatervärld där måndagen anses helig. Så efter sista pubkvällen i Watford och en ledig söndag, började jag på måndagen jobba som påkläderska på New London Theatre i Covent Garden, ni vet kvarteret där Eliza Doolittle sålde violer på Operans trappa.

 

Det var alltså dags att blåsa nytt liv i Londons gamla kära musikteaterkvarter med en nybyggd och modern privatteater. Deja Revue i regi av Victor Spinetti med Sheila Hancock och George Cole som dragplåster hade nyligen haft premiär och man var i akut behov av just mig. Jag var ännu inte tillräckligt högt rankad i påkläderibranschen för stjärnpåkläderi, så jag hade hand om de halvstora stjärnorna en trappa ner, Hilary Labow och Josie Ashcroft. Men jag var en i teamet och träffade dagligen legendariske George och primadonnan Sheila samt alla de andra fantastiskt framstående och charmerande scenpersonligheterna. Bland annat följde jag ett kärlekspars märkliga bestyr. Varje kväll efter föreställningen kom en vansinnigt snygg man, tillika känd Stand Up Comedian, och hämtade en av skådespelerskorna. De levde sedan tio år tillsammans i en flott lägenhet i centrala London, men en kväll i veckan, närmare bestämt på lördagarna när han hade kört hem henne, lämnade han sin ljuva aktris ensam och åkte vidare till sin vackra fru och sina två välartade döttrar, varav den ena var född flera år efter att förhållandet med tidigare nämnda ljuva akrtis startat. Hustru och döttrar förvarade denne framgångsrike Stand Up Comedian i en fashionabel förort norr om London. Och detta accepterade den ljuva aktrisen?!?!! Hon sa till mig att han skulle skilja sig snart, bara barnen vuxit upp. Stackars söta, rara, dumma aktris. Vad frun anbelangar verkade hon leva i lycklig tro att maken, för att stå på topp inte orkade pendla dagligen, så därför var han tvungen att övernatta fem nätter per vecka på hotell i London.

 

Hur som helst, jag jobbade vidare och alltid hände det något speciellt. Före varje föreställning när alla förberedelser var klara och vi väntade på att ridån skulle gå upp, brukade jag och även vissa stjärnor kika ut i salongen genom ett litet hål i ridån för att se vem som satt på VIP-platserna. En kväll när jag var på väg att kika som vanligt blev jag stoppad av scenchefen som kvällen till ära hade anlagt en mycket förnäm min och med högdragen artikulation lät meddela att Prince Charles satt i salongen och ingen fick kika genom något jäkla hål för då skulle man bli skjuten rakt i ögat av säkerhetsvakterna. Det var ord och inga visor det.

 

Åtta föreställningar per vecka; måndag, tisdag, onsdag matiné, onsdag kväll, torsdag, fredag, lördag matiné och lördag kväll och inte en enda paus utan att alla orkestermedlemmar gick till den lokala puben och halsade flera pint vardera. Jag hade som extra uppgift att springa över varje kväll och samla in den halvfulla hopen musiker tills orkesterdiket var helfullt inför andra akten.

 

En onsdagsmatiné dök den ena skådespelaren inte upp inför föreställningen. Jag och den övriga scenpersonalen ringde systematiskt till alla tänkbara sjukhus, trafikinformationsplatser och hem till vederbörande men helt utan resultat. Han var som bortblåst. Detta var ju före mobiltelefonins tid och föreställningen fick skyndsamt omorganiseras och några minuter försenat gick ridån upp. Tur att det var en revy, för i sketcher där ingen annan kunde täcka upp för honom fick vi helt enkelt stryka numret. Vilken pärs. Alla kostymbyten, all rekvisita, alla textrader… allt som fick ändras på minuten. Hela teamet gjorde en brakinsats och kom ut med äran i behåll, men mitt under krismötet inför kvällens föreställning strosade vederbörande skådis in som om ingenting hade hänt. Han hade helt enkelt tagit fel på dag och suttit och fikat på ett café i närheten i väntan på kvällens föreställning. Jag tror bestämt att bakelserna i hans mage gjorde helt om den aftonen, men något mer besök på New Londons scen blev det inte för hans del. Det stod ju tusen åter som snabbt ville hoppa in i hans ställe och en av dem blev en lycklig själ.

 

Jag tror inte att det var så lyckat med en gammaldags revy i ett nybyggt teaterpalats, för efter en säsong lades Deja Revue ner, men jag hade blivit rikare på erfarenheter och påklädseldricksen i West End var betydligt mer väl tilltagen än på Watford Palace Theatre, för att inte tala om efterfesten som vackra Sheila Hancock och den store charmören George Cole bjöd på i the Green room med Champagne och snittar och en groggbuffé av sällan tidigare skådat slag. Det var förresten Sheila Hanckock som jag hörde säga ”You name it - I’ve got it” första gången i mitt liv, ett uttryck som jag tog till mig och sedan dess har använt vid passande tillfällen. Den kvällen fick jag även The Complete Works of William Shakespeare tjusigt signerad av mina kära påklädesobjekt. En bok som fick mig att upptäcka hur många fenomenalt roliga saker man kan göra med språk och jag fick en ny kärlek i William S.

 

Anbud på nya teaterjobb i West End stod som spön i backen, men efter ett år på Watford Palace Theatre och en säsong på New London Theatre utan avbrott, var jag ganska utarbetad och beslutade mig för att ta ledigt ett par veckor och vila upp mig innan jag hoppade på något nytt, vilket jag utan tvekan kommer att skriva om inom kort.

 

Nästa gång jag besökte New London Theatre var det som publik under Nickes och min bröllopsresa 1981, när Andrew Lloyd Webbers Cats nyligen hade haft premiär. För inte så länge sedan huserade Blue Man Group på teatern. Vilka världssuccéer på min gamla arbetsplats!

 


Tim Barret, Shelia Hancock och George Cole.

 


Hilary Labows klädbyten var mitt ansvar. Hilary med armarna korslagda.
Bredvid henne någon och Anna Dawson.



Nigel Williams t.v. träffade jag flera år senare när han var i Sverige för
att ta ut lämpliga dansare till "A Chorus Line" på Oscarsteatern i Stockholm.
Josie Ashcrofts klädbyten låg på min göralista.

 

P.S. Jag kommer fortfarande ihåg de första textraderna i öppninglåten:


It's good to see the same old faces,
Sitting in the same old places,
Same old programs in the same old laps,
Same old *Drury in the same old *Reps'.


Drury syftar på gatan *Drury Lane där teatern ligger och där låg tidigare The Winter Garden Theatre, en legendarisk repertoarteater (*Reps') med otaliga revyer och Music Hall på sitt samvete, men som revs i slutet av 1960-talet för att ge plats åt New London Theatre samt en underjordisk jätteparkeringsplats.


RSS 2.0