Minnenas album! Del 6.

Try it!



Skådespelarna roade sig tillsammans i väntan
på sina entréer.

 


Under föreställningen "Three Sisters"
var det Alfapet som gällde.

 

Jag hade köpt en gammal cykel för tre pund av Roland, ni vet han som fixade jobbet på Norway Foodcentre. Julians två små ord av kärlek Try it, hade etsats fast i min hjärna och jag tog helt sonika cykeln och Time Out (veckotidningen med allt som händer i London) och trampade runt till teatrarna i West End för att höra mig för om jobb. Jag tänkte att om jag bara får ett kneg, vilket som helst på en teater, så kan jag ta reda på mer om hur man ska bära sig åt för att gå vidare. Jag visste inte vart jag skulle vända mig så jag stegade in genom de enda teaterentréerna jag kände till, nämligen publikfoajéerna där biljettkassorna låg, ställde mig i kö och när det blev min tur frågade om de behövde personal. Överallt skakades på huvuden och gubbarna och gummorna bakom biljettluckorna såg ut som om de hade mött ett UFO. Men mig skrämmer man inte så lätt, så jag fortsatte systematiskt fån den ena teatern till den andra.

 

Så kom jag till Old Vic som låg lite längre bort, inte direkt i West End, men för närvarande hade londonavdelningen av Royal Shakespeare Company sin hemvist där. Kön fram till biljettkassan ringlade sig ut på gatan, solen disade genom londonluften och svettlukten låg som ett dallrande täcke över de köande presumtiva teaterbesökarna. Men till slut kom jag fram och fick ställa min fråga till tanten i biljettluckan som log med hela ansiktet och sa.

- What kind of job are you looking for?

- Anyhing to do with the theatre, but i´d like to meet actors and actresses because I have some questions to ask them. Svarade jag.

Damen med det vänliga leendet föreslog att jag skulle gå till Stage door och prata med Mr Jones.

- He knows everything there is to know about theatre and he is best friend with all worth knowing. He will help you.

- Thank you, thank you ever so much.

Tanten i Old Vics biljettkassa var den första icke snorkiga, icke högdragna, icke nedlåtande person jag mött i londonteatrarnas biljettluckor. Jag skyndade ut och irrade runt byggnaden några varv innan jag hittade en svart dörr i ett prång där det stod STAGE DOOR. Stage door, dörren alla skådespelare passerar för att komma till jobbet. Från en smal bakgata genom en trång port tre steg ner närmade jag mig dörren med stort D och knackade lite tveksamt på den föga glamorösa och... Sesam öppnade sig. Jag klev in i en smal förhall avgränsad från härligheten med en låst gallergrind. Till vänster bakom en lucka i ett trångt kyffe satt en grånad skrynklig lite sliten liten gubbe med de snällaste ögon jag någonsin mött och när han fick syn på mig sprack han upp i det soligaste, bredaste, mest tandlösa leende jag någonsin sett.

- Can I help you miss.

Om han kunde. Den lille mannen som troligtvis hade suttit bakom luckan och prickat av alla inkommande och utgående storheter sedan Shakespeares tid blev så lycklig när han fick ge mig några goda råd att jag gick ut därifrån stadd i förvissningen om att teater skulle bli min hemvist för resten av livet.

 

Jag följde hans råd och cyklade till Covent Garden, som vid den tiden bestod av grönsakshallar för alla grönsaksgrossister som hade grönsaksauktionen varje natt för alla grönsakshandlare i centrala London. Där i närheten låg *NATKE:s kontor, jag klev in, anmälde mig som arbetssökande, cyklade hem och hann precis innanför dörren när telefonen ringde. Jag sprang till telefonen, lyfte luren och flåsade.

- Hello!

Rösten i andra änden tillhörde personen jag hade träffat fem kilometer tidigare på NATKE och han frågade.

- Can you sow?

- En sådan fråga!?

Nästa dag satt jag på tåget till Watford, ni vet förorten norr om London som Elton John nästan kommer från. Där har de en vacker gammal repertoarteater, Watford Palace Theatre, som sätter upp flera pjäser varje år. Just då arbetade de med Tjechovs Three Sisters och de behövde någon sykunnig i kostymateljén och jag blev den lyckliga sömnadsassistenten. Kanske inte så illa i alla fall att jag hade gått en termin på Stora Segerstads lanthushållsskola och bland annat utvecklat mitt sömnadskunnande lite utöver det vanliga.

 

Under ett års tid pendlade jag mellan London och Watford och blev snart teaterns flitigaste medarbetare. Jag ville ju inte fastna i syateljén där jag visserligen fick träffa skådespelarna under provningarna, men mitt mål var att kunna sitta ner och prata skådespeleri med dem. Snart var jag den som anlände först till teatern på mornarna och lämnade sist på kvällarna. Jag började varje morgon med att tvätta svettiga scenkläder och medan tvättmaskinerna gick satt jag och sydde i knappar, lagade byxknän och utförde andra liknande småsysslor. När jag hade hängt tvätten gick jag till syateljén och sydde och sydde och sydde, jag minns alla volanger jag sydde till horornas kläder i Berthold Brechts Threepenny Opera och inte att förglömma alla kostymer till familjeföreställningen Jack and the Beanstalk. Efter varje heldag i syatljén skulle allt nytvättat strykas och hängas in i logerna. Sedan började övertiden.

 

Framåt kvällningen när skådespelarna anlände assisterade jag dem med snörliv och kjolar och under föreställningens gång hjälpte jag till med klädbyten och plockade och hängde upp kostymer som kastats på golven i snabba byten. Som en iller kilade jag från loge till loge enligt ett bestämt schema där allt måste klaffa. När ridån fallit plockade jag ihop tvätten och ställde in i tvättstugan för att tas hand om av mig själv följande morgon. Jag fanns överallt och fanns till för alla, men jag minns aldrig att jag hann sitta ner och prata med någon om mitt intresse för teater och skådespeleri. Men en av skådespelerskorna på Watford Palace Theatre visste att New London Theatre sökte en påkläderska, så hon rekommenderade mig och jag avancerade från förortsteaterarbetare till dresser på en av Londons respektabla teatrar på Drury Lane i West End.

 


Huvurollsinnhavaren i "Jack and the Beansalk" hade många
byten och alla hjälpte jag till med. Jag hade även sytt upp
de flesta kostymerna. Alltså inte designat utan bara sytt.

 


Många kostymer blev det...



...och ibland stora när de skulle täcka flera andra
andra kostymer...


...som till exempel denna...



...och denna.



Och så var det ju fler skådespelare...



...som också pockade på min uppmärsamhet.


Det var glamoröst värre på Watford Palaca Theatre.


* National Association of Theatrical and Kine Employees.


Marianne + Nicke = Sant

30 år sedan jag stod brud!



Nickes drömbrud.

 

Det är 30 år sedan jag äktade mannen i mitt liv – Nicke Nils Roland Wagemyr - den mest kärleksfulle, slarvige, godhjärtade, bekväme, rolige och seriöse man jag någonsin träffat. Han blev min och jag blev hans i Forsheda kyrka den 19 juni 1981 kl 11.14.51. (Brudnäbben Fredrik Törn klockade.) Kyrkan var fullsatt och himlen bjöd på växlande molnighet och några droppar regn. Jag bar en vit tredelad dräkt i bomullscrépe med resår i midjan för att Albin i magen inte skulle känna sig klämd och mina fötter smektes av ett par mjuka stövlar i vit nappa som blev ”talk of the town” resten av året. Brudbuketten och huvudkransen bestod av sju sorters vilda blommor. Tanterna sa att allt hade  varit perfekt om bruden bara hade haft sandaletter på fötterna. Nicke hade vit kostym, ansad mustasch och ringen i fickan. Syskonbarnen Louise och Fredrik trippade högtidligt före och Anna-Kersti och Bertil skred efter oss uppför altargången. Min vackert trumpetande kusin Jonas Tedenstad spelade A Trumpet Voluntary och en kusins man, tillika professionell violinist, spelade Après un Rêve och vi lovade varandra evig trohet. Vilken lycka för oss båda!

 

Efter bröllopsakten smorde vi kråset med familj och vänner i Näsbyholm. Nickes mamma sjöng ”Kviddeviddevitt, kviddeviddevitt, kviddeviddevitt Gud så underbar är…” och inte ett öga var torrt. Pappas skönt stämsjungande bröder ”Elvys Brothers” framförde Taubevisor, kusiner och farbröder spelade brudvals på bläckinstrument, gästerna reste en midsommarstång och vi dansade till Sigvard Schöns dragspelstoner. På kvällen var det efterfest i Toftnäs och grannarna som hade gjort en ärebåge ropade brudparet ut i den ljusa sommarnatten som avrundades i en bröllopsbäddad säng med enris vid fotändan, men vi sov för djupt för att upptäcka det.

 


Vilket ljuvligt brudfölje, men vad har bruden på fötterna? Och en så duktig brudnäbb.

 


Mamma Vivian, pappa Sigge, Nicke och jag ställer upp för fotografering.

 


Svärmor Astrid sjunger så det står härliga till. Svärfar Helmer håller i texten.

 


Kusiner och farbröder spelar.

 


Vi njuter av att vara man och fru...            och dansar brudvalsen, men vad har bruden på fötterna?



Midsommarstången reses...              och än slank han hit och än slank han dit...



På efterfesten underhöll gästerna...   och lät sig underhållas... men visst är det väl Allan,
brevbäraren från Svensson & Svensson som står där och kliar sig på hakan. Ja det stämmer -
och han är ju faktiskt från Värnamo också.



Grannarna hade gjort ärebåge och ropade ut brudparet. Bruden hade
bytt om till svart mjukisdress och brudgummen till ledigare kläder.
Det syns verkligen hur vi skäms.

 


Stackars grannar som sett fram emot att få beundra ett vackert brudpar,
måste ha blivit så besvikna. Värst av allt, bruden bar träskor.



Men hos fotografen var vi vackra tillsammans med Bertil,
Anna-Kersti, Fredrik och Louise... om det inte hade varit
för stövlarna.

 

I dag ska vi kalasa med familj och vänner i Röska Palatset och ser fram emot ännu många livfulla år tillsammans.


Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter!


Minnenas album! Del 5.

En gymnast trillar dit!



En skicklig fotograf har fångat Julian poserandes utan
gitarr.

 

Jag hade just briljerat med en handvolt på plint, det vill säga gjort avstamp från en sviktbräda, kastat mig upp på händerna, skjutit ifrån i en båge, landat på fötterna, ställt mig sist i kön och kände mig sådär härligt vig och sprallig när 65 kilo testosteron dök upp i dörren, gled in och placerade sig bakom mig. Jag bar en urtvättad collegetröja med texten Long Island som jag hade köpt på, jo det är sant, LONG ISLAND. Så här löd vår första konversation:

J: Are you American?
M. No I´m Swedish.
J: Really, so is my mother.
M: And you are?
J: Julian.
M: It´s my turn.
J: Come on then.


- Fan han är bög, tänkte jag senare samma dag på buss 73 mot Kensington. Han skulle mot Fulham och jag hade upptäckt hans långa, vackra, polerade naglar precis innan han klev av i Knightsbridge. Det visade sig framöver att han var flamencogitarrist och de långa naglarna var bara på högerhandens fingrar. Vi blev ett par och inte bara han utan även hans söta mor och stilige far älskade mig från första stund. Modern hade lämnat Sverige som nittonåring för att turnera världen över som dansös, först hos Kurt Jooss och därefter i Ballet Russe. Under en turné i Nord- och Sydamerika träffade hon sin dansande, blivande make och kommande barns far. De slog sig ner i Caracas Venezuela, startade dansskola och fick tvenne söner som växte upp och skickades till internatskola i Midhurst i södra England, långt innan föräldrarna återvände till det forna imperiet och bosatte sig i Londonförorten Claygate.

 


Dåvarande svärmor och...



... svärfar in spe.


Åter till mitt ego… Jag jobbade som sagt idogt med mina studier i engelska och hade som enda mål att vara bäst på det. Julians filosofi var att allt är möjligt och en dag sa han – Marianne, what do you really want to do professionally? – Act, svarade jag på skoj, för jag gillade ju teater men att ha det som yrke fanns inte ens i min fantasi. Då kontrade Julian med en axelryckning – Try it. Där och då tog mitt liv en annan vändning.


Nästa hopp blev en frivolt.

Minnenas album! Del 4.

London – here I come!



Mina klasskamrater, jag och en lärare (iförd slips) på utflykt till
Stratford-upon-Avon där vi såg "Romeo and Juliet" framföras av
Royal Shakespeare Company. Inte undra på att vi ser glada ut.

 

Det var i september 1973. Jag hade äntligen packat väskan och var på väg till ett nytt liv som lärjunge på en skola med adepter från hela världen, men enbart engelska språket på schemat. Den låg på Shaftesbury Avenue, mitt i smeten mellan Soho och China Town, två minuters promenad till Piccadilly Circus. Mitt första husrum var ett hostel i Kilburn där råttorna dansade på bordet. Jag delade rum med fem personer och badrum med tio. På mornarna kom en blek tant och serverade Cheese on toast & tea och på kvällarna utspisades Baked beans on toast & tea. Resten av dagen fick den brokiga skaran inneboende klara matfrågan bäst det gick. Köket hade vi inte tillgång till, så till råttornas glädje förvarade vi våra eventuella matvaror på rummen. Efter en månad i råttboet hittade jag ett uthyrningsrum nära Kensington High Street, det var minimalt, men jag slapp dela det med vare sig råttor eller andra studenter, jag hade tillgång till kök och badrum och behövde bara trängas där med värdparet och en inneboende till. Vilket lyft!

 


Frihetens rum i Kensington. Litet men naggande gott. Kolla tackkorten
till vänster. Mina vänner i Sverige gifte sig på löpande band medan jag
började hitta rätt kurs på andra sidan Nordsjön.

 

På skolan fick vi genomgå ett antal prover för att sedan placeras i lämplig klass. Jag hamnade direkt i den mest avancerade gruppen. Alltså hade jag ändå insupit en del kunskaper i engelska språket under tidigare skolgång och naturligtvis hade jag även bättrat på engelskan under året i Marbella där jag umgåtts med flera engelsmän. Men här i London hände något nytt. Jag hade kanske mognat, eller var det arbetsmetoderna som passade mig, inte vet jag, men ju mer jag studerade desto mer väcktes lusten att lära. Jag pluggade handelsengelska, läste William Shakespeare och Bernard Shaw, Charles Dickens och Graham Greene och skrev uppsatser så pennan glödde. En helt ny värld öppnade sig där jag chockade mig själv med att vråljobba under lördagskvällar med uppsatser som skulle lämnas in. Jag gav mig inte förrän jag hade uppnått perfekta resultat. Något som till min glädje och besvikelse fick en lärare att fråga om jag tagit hjälp av någon engelsman, vilket inte funnits på kartan för mig att göra, så först blev jag ganska sur men sedan stolt. Vad som hade hänt var att jag inspirerats av Tom från USA som blev min vän när vi dagligen simmade ikapp i universitets pool. Han gick på University of London och studerade till läkare och efter ett antal simturer där ingen lyckats slå den andre, lade vi oss till med ovanan att umgås genom att sitta i samma rum och plugga, vi lagade mat tillsammans och upptäckte Monty Python ihop med hundra andra studenter som delade TV i hans studentboende. När vi träffade folk presenterade han mig som - My closest associate, best friend and lover, her name is Mary-Ann. Det uttrycket använder jag ibland än i dag när jag presenterar Nicke. Närmare än så kan man nämligen inte beskriva Nickes och mitt förhållande.

 


Tom såg ut som Groucho Marx utan att vara utklädd.

Det var kostsamt att leva i en metropol och snart nog var det dags att fylla på i kassan. Jag tog då kontakt med Roland, en av mina bögkompisar från Marbella som jag visste jobbade i London, och direkt blev jag inhoppare på Norway Foodcentre, Brompton Road i Knightsbridge, en restaurang med enbart norska delikatesser på menyn. Jag gick alltså i skolan på förmiddagarna, simmade, pluggade och tog pianolektioner tillsammans med Tom på eftermiddagarna, jobbade på kvällarna och gick i en gymnastikgrupp på lördagarna samt tog högsta möjliga Cambridge och Oxford examina i engelska språket. Men inte minns jag att jag någonsin var trött. Jag var bara glad och njöt av livet. Fast det bästa som skulle hända lurade fortfarande runt hörnet.

 


Så här fina var källarmästarinnan och Roland när de
serverade på Norway Foodcentre den 17 maj.


En svenska och tre norrmän på syttende maj.
Efter stängning var klädkoden "Barn".



På vänstra bilden chefskocken Roald Dahl och på högra bilden Roland och jag.


En glad student i London.


RSS 2.0