Minnenas album! Del 4.

London – here I come!



Mina klasskamrater, jag och en lärare (iförd slips) på utflykt till
Stratford-upon-Avon där vi såg "Romeo and Juliet" framföras av
Royal Shakespeare Company. Inte undra på att vi ser glada ut.

 

Det var i september 1973. Jag hade äntligen packat väskan och var på väg till ett nytt liv som lärjunge på en skola med adepter från hela världen, men enbart engelska språket på schemat. Den låg på Shaftesbury Avenue, mitt i smeten mellan Soho och China Town, två minuters promenad till Piccadilly Circus. Mitt första husrum var ett hostel i Kilburn där råttorna dansade på bordet. Jag delade rum med fem personer och badrum med tio. På mornarna kom en blek tant och serverade Cheese on toast & tea och på kvällarna utspisades Baked beans on toast & tea. Resten av dagen fick den brokiga skaran inneboende klara matfrågan bäst det gick. Köket hade vi inte tillgång till, så till råttornas glädje förvarade vi våra eventuella matvaror på rummen. Efter en månad i råttboet hittade jag ett uthyrningsrum nära Kensington High Street, det var minimalt, men jag slapp dela det med vare sig råttor eller andra studenter, jag hade tillgång till kök och badrum och behövde bara trängas där med värdparet och en inneboende till. Vilket lyft!

 


Frihetens rum i Kensington. Litet men naggande gott. Kolla tackkorten
till vänster. Mina vänner i Sverige gifte sig på löpande band medan jag
började hitta rätt kurs på andra sidan Nordsjön.

 

På skolan fick vi genomgå ett antal prover för att sedan placeras i lämplig klass. Jag hamnade direkt i den mest avancerade gruppen. Alltså hade jag ändå insupit en del kunskaper i engelska språket under tidigare skolgång och naturligtvis hade jag även bättrat på engelskan under året i Marbella där jag umgåtts med flera engelsmän. Men här i London hände något nytt. Jag hade kanske mognat, eller var det arbetsmetoderna som passade mig, inte vet jag, men ju mer jag studerade desto mer väcktes lusten att lära. Jag pluggade handelsengelska, läste William Shakespeare och Bernard Shaw, Charles Dickens och Graham Greene och skrev uppsatser så pennan glödde. En helt ny värld öppnade sig där jag chockade mig själv med att vråljobba under lördagskvällar med uppsatser som skulle lämnas in. Jag gav mig inte förrän jag hade uppnått perfekta resultat. Något som till min glädje och besvikelse fick en lärare att fråga om jag tagit hjälp av någon engelsman, vilket inte funnits på kartan för mig att göra, så först blev jag ganska sur men sedan stolt. Vad som hade hänt var att jag inspirerats av Tom från USA som blev min vän när vi dagligen simmade ikapp i universitets pool. Han gick på University of London och studerade till läkare och efter ett antal simturer där ingen lyckats slå den andre, lade vi oss till med ovanan att umgås genom att sitta i samma rum och plugga, vi lagade mat tillsammans och upptäckte Monty Python ihop med hundra andra studenter som delade TV i hans studentboende. När vi träffade folk presenterade han mig som - My closest associate, best friend and lover, her name is Mary-Ann. Det uttrycket använder jag ibland än i dag när jag presenterar Nicke. Närmare än så kan man nämligen inte beskriva Nickes och mitt förhållande.

 


Tom såg ut som Groucho Marx utan att vara utklädd.

Det var kostsamt att leva i en metropol och snart nog var det dags att fylla på i kassan. Jag tog då kontakt med Roland, en av mina bögkompisar från Marbella som jag visste jobbade i London, och direkt blev jag inhoppare på Norway Foodcentre, Brompton Road i Knightsbridge, en restaurang med enbart norska delikatesser på menyn. Jag gick alltså i skolan på förmiddagarna, simmade, pluggade och tog pianolektioner tillsammans med Tom på eftermiddagarna, jobbade på kvällarna och gick i en gymnastikgrupp på lördagarna samt tog högsta möjliga Cambridge och Oxford examina i engelska språket. Men inte minns jag att jag någonsin var trött. Jag var bara glad och njöt av livet. Fast det bästa som skulle hända lurade fortfarande runt hörnet.

 


Så här fina var källarmästarinnan och Roland när de
serverade på Norway Foodcentre den 17 maj.


En svenska och tre norrmän på syttende maj.
Efter stängning var klädkoden "Barn".



På vänstra bilden chefskocken Roald Dahl och på högra bilden Roland och jag.


En glad student i London.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0