Minnenas album! Del 6.

Try it!

 


Skådespelarna roade sig tillsammans i väntan
på sina entréer.

 


Under föreställningen "Three Sisters"
var det Alfapet som gällde.

 

Jag hade köpt en gammal cykel för tre pund av Roland, ni vet han som fixade jobbet på Norway Foodcentre. Julians två små ord av kärlek Try it, hade etsats fast i min hjärna och jag tog helt sonika cykeln och Time Out (veckotidningen med allt som händer i London) och trampade runt till teatrarna i West End för att höra mig för om jobb. Jag tänkte att om jag bara får ett kneg, vilket som helst på en teater, så kan jag ta reda på mer om hur man ska bära sig åt för att gå vidare. Jag visste inte vart jag skulle vända mig så jag stegade in genom de enda teaterentréerna jag kände till, nämligen publikfoajéerna där biljettkassorna låg, ställde mig i kö och när det blev min tur frågade om de behövde personal. Överallt skakades på huvuden och gubbarna och gummorna bakom biljettluckorna såg ut som om de hade mött ett UFO. Men mig skrämmer man inte så lätt, så jag fortsatte systematiskt fån den ena teatern till den andra.

 

Så kom jag till Old Vic som låg lite längre bort, inte direkt i West End, men för närvarande hade londonavdelningen av Royal Shakespeare Company sin hemvist där. Kön fram till biljettkassan ringlade sig ut på gatan, solen disade genom londonluften och svettlukten låg som ett dallrande täcke över de köande presumtiva teaterbesökarna. Men till slut kom jag fram och fick ställa min fråga till tanten i biljettluckan som log med hela ansiktet och sa.

- What kind of job are you looking for?

- Anything to do with the theatre, but i´d like to meet actors and actresses because I have some questions to ask them. Svarade jag.

Damen med det vänliga leendet föreslog att jag skulle gå till Stage door och prata med Mr Jones.

- He knows everything there is to know about theatre and he is best friend with all worth knowing. He will help you.

- Thank you, thank you ever so much.

Tanten i Old Vics biljettkassa var den första icke snorkiga, icke högdragna, icke nedlåtande person jag mött i londonteatrarnas biljettluckor. Jag skyndade ut och irrade runt byggnaden några varv innan jag hittade en svart dörr i ett prång där det stod STAGE DOOR. Stage door, dörren alla skådespelare passerar för att komma till jobbet. Från en smal bakgata genom en trång port tre steg ner närmade jag mig dörren med stort D och knackade lite tveksamt på den föga glamorösa och... Sesam öppnade sig. Jag klev in i en smal förhall avgränsad från härligheten med en låst gallergrind. Till vänster bakom en lucka i ett trångt kyffe satt en grånad skrynklig lite sliten liten gubbe med de snällaste ögon jag någonsin mött och när han fick syn på mig sprack han upp i det soligaste, bredaste, mest tandlösa leende jag någonsin sett.

- Can I help you miss.

Om han kunde. Den lille mannen som troligtvis hade suttit bakom luckan och prickat av alla inkommande och utgående storheter sedan Shakespeares tid blev så lycklig när han fick ge mig några goda råd att jag gick ut därifrån stadd i förvissningen om att teater skulle bli min hemvist för resten av livet.

 

Jag följde hans råd och cyklade till Covent Garden, som vid den tiden bestod av grönsakshallar för alla grönsaksgrossister som hade grönsaksauktionen varje natt för alla grönsakshandlare i centrala London. Där i närheten låg *NATKE:s kontor, jag klev in, anmälde mig som arbetssökande, cyklade hem och hann precis innanför dörren när telefonen ringde. Jag sprang till telefonen, lyfte luren och flåsade.

- Hello!

Rösten i andra änden tillhörde personen jag hade träffat fem kilometer tidigare på NATKE och han frågade.

- Can you sow?

- En sådan fråga!?

Nästa dag satt jag på tåget till Watford, ni vet förorten norr om London som Elton John nästan kommer från. Där har de en vacker gammal repertoarteater, Watford Palace Theatre, som sätter upp flera pjäser varje år. Just då arbetade de med Tjechovs Three Sisters och de behövde någon sykunnig i kostymateljén och jag blev den lyckliga sömnadsassistenten. Kanske inte så illa i alla fall att jag hade gått en termin på Stora Segerstads lanthushållsskola och bland annat utvecklat mitt sömnadskunnande lite utöver det vanliga.

 

Under ett års tid pendlade jag mellan London och Watford och blev snart teaterns flitigaste medarbetare. Jag ville ju inte fastna i syateljén där jag visserligen fick träffa skådespelarna under provningarna, men mitt mål var att kunna sitta ner och prata skådespeleri med dem. Snart var jag den som anlände först till teatern på mornarna och lämnade sist på kvällarna. Jag började varje morgon med att tvätta svettiga scenkläder och medan tvättmaskinerna gick satt jag och sydde i knappar, lagade byxknän och utförde andra liknande småsysslor. När jag hade hängt tvätten gick jag till syateljén och sydde och sydde och sydde, jag minns alla volanger jag sydde till horornas kläder i Berthold Brechts Threepenny Opera och inte att förglömma alla kostymer till familjeföreställningen Jack and the Beanstalk. Efter varje heldag i syatljén skulle allt nytvättat strykas och hängas in i logerna. Sedan började övertiden.

 

Framåt kvällningen när skådespelarna anlände assisterade jag dem med snörliv och kjolar och under föreställningens gång hjälpte jag till med klädbyten och plockade och hängde upp kostymer som kastats på golven i snabba byten. Som en iller kilade jag från loge till loge enligt ett bestämt schema där allt måste klaffa. När ridån fallit plockade jag ihop tvätten och ställde in i tvättstugan för att tas hand om av mig själv följande morgon. Jag fanns överallt och fanns till för alla, men jag minns aldrig att jag hann sitta ner och prata med någon om mitt intresse för teater och skådespeleri. Men en av skådespelerskorna på Watford Palace Theatre visste att New London Theatre sökte en påkläderska, så hon rekommenderade mig och jag avancerade från förortsteaterarbetare till dresser på en av Londons respektabla teatrar på Drury Lane i West End.

 


Huvurollsinnhavaren i "Jack and the Beansalk" hade många
byten och alla hjälpte jag till med. Jag hade även sytt upp
de flesta kostymerna. Alltså inte designat utan bara sytt.

 


Många kostymer blev det...

 


...och ibland stora när de skulle täcka flera andra
andra kostymer...

 

...som till exempel denna...

 


...och denna.

 

 


Och så var det ju fler skådespelare...

 


...som också pockade på min uppmärsamhet.


Det var glamoröst värre på Watford Palaca Theatre.

 

* National Association of Theatrical and Kine Employees.

Trackback
RSS 2.0