Minnenas album 3

Mellanspel hemma i djupaste Småland!

 


Pappa Sigge och mamma Vivian fanns alltid där för mig när jag kom
hem...

 


...och min gullige lillebror Bo fanns oftast nära mamma och pappa.

 

I januari 1973 kom jag alltså hals över huvud tillbaks från södra Europa till hemlandet. Jag anlände till flygplatsen i Malmö, eller var det Köpenhamn? Min härliga bästis Anna-Kersti, som då bodde i Lund på ett elevhem för sjuksköterskestudenter, bad sin kille juridikstuderande Bertil hämta mig. Bertil kom till flygplatsen och fyllde sin Bubbla till bredden med min packning. Sedan härbärgerade han mig och mitt pick och pack en natt i sin lya i centrala Lund. Dagen därpå tog jag tåget hem till Forsheda och blev som vanligt mottagen med öppna famnen.

   Följande morgon satt jag som adressetikettkrivare på lagret i pappas gummifabrik. Jag har ju alltid velat göra ett bra jobb och när man är nyanställd spelar det ingen roll vilket jobbet är, för man blir dödstrött av koncentration och nya intryck. Framåt femtiden första arbetsdagen på fabriken såg jag antagligen ganska sliten ut, för då kom en av chaufförerna fram till mig och sa: ”Dä’ ä’ inte å un’ra paå att du bli trött å å jobba, nu nä’ du vutt på semeste i Spanien ett helt aår.” I översättning från småländska till svenska betyder det, ”Det är inte att undra på att du blir trött av att jobba, nu när du varit på semester i Spanien i ett helt år.” Det var på det sättet många såg på mig i Forsheda, utan att egentligen veta någonting om mig. Jag var ju dotter till en av samhällets fabriksägare och antogs således vara bortskämd. Det fanns ingen anledning för mig att argumentera mot chaufförens förutfattade mening, så jag bara log och nickade. Vad chauffören inte visste var att jag hade försörjt mig själv under hela Spanienvistelsen, inte en krona hade skickats hemifrån. Det var inget konstigt med det, mina föräldrar var inte snåla, bara måna om att jag skulle förstå värdet av att jobba och försörja mig. Pengarna jag tjänade sparades till kommande äventyr.

   Att sitta där och skriva adressetiketter var dock inte min tekopp, så efter fem månader sökte jag och fick jobb som sommarvikarie på Götabanken i Värnamo. Då hyrde jag en liten lägenhet mittemot banken. Jag var 23 år och det började kännas fel att bo hemma hos mamma och pappa.

   Götabankens direktör hade stort förtroende för ”Sigges dotter” och jag fick genast ta hand om öppning och stängning av bankens ”back stage”. Man var aldrig ensam när personalingången och kassavalvet skulle öppnas och stängas. Nycklarna till entrén och valvet var stora och bestod av två delar vardera. Jag fick ansvara för ena delarna nycklarna och de andra delarna bytte händer mellan olika kamrerer som låste upp och låste tillsammans med mig. Dagens första arbetsuppgift var alltid att tömma bankinkastet och räkna handelsmännens dagskassor. Oj, oj, oj vad mycket pengaräknande det blev i den småländska marknadsstaden. Posthanteringen och en hel del annat smått och gott hamnade också på mitt bord.

   När mitt vikariat led mot sitt slut gjorde jag en ”Arbetsbeskrivning för vikarier” som bankdirektören därefter ofta berättade för mamma. Han var så imponerad av min arbetsinsats och min utförliga arbetsbeskrivning för vikarier, så det ville han att mamma skulle veta. Och mamma som alltid varit så stolt över mig blev ju inte mindre stolt av sådant beröm.

 


Min storasyster Eva och hennes familj fanns också alltid där för mig,
och jag för dem som barnvakt lite då och då. På den tiden bestod den
lilla familjen av Eva, maken Yngve och sonen Fredrik.

  

Efter sommaren var jag tillbaks på ett gästspel i pappas fabrik. Då fick jag jobba med att skriva ut beställningar som säljarna lämnade in till mig. Det var ett roligt jobb, speciellt som säljarna var utåtriktade och trevliga personer. De gick inte och muttrade utan var öppna, fulla av historier och alltid på språng. Det passade mig bra, men jag ville ändå något annat innerst inne. Jag visste inte vad, men kanske var det viktigt att komma någonstans där jag kunde få vara någon annan än pappas flicka. Jag längtade till motsatsen av Forsheda och till motsatsen av Marbella. Jag längtade efter att utvecklas i någon annan riktning. Jag visste fortfarande inte i vilken, men valde att resa till London och plugga engelska. Det bästa jag gjort.

 

 

Minnenas album 2

Högre allmänna läroverket mot min vilja!

 


Mamma och pappa var glada när jag tog realen. Jag också för den delen.

 

Jag var äldre än mina klasskamrater när jag tog realen eftersom jag började på Högre Allmänna Läroverket ”HAL” i Värnamo efter sjuan, i stället för efter sexan. Jag var skoltrött och ville få slutbetyg så fort som möjligt, vilket man kunde få efter sjuan i Forsheda på den tiden. Det gick åt pipsvängen med mina planer. Rektor Hillerdal ringde till mamma och sa, "Marianne som har så fina betyg måste fortsätta studera.". Mamma blev självklart stolt och övertalade mig att fortsätta. Att mina fina betyg från sjuan enbart var resultatet av att vår ordinarie lärare i folkskolan varit sjukskriven och jag hade lyckats charma vår unge, snygge vikarie så han trodde jag hade insupit en massa kunskaper, visste ju inte mamma. Jag ville naturligtvis inte göra mina föräldrar besvikna, så jag började på HAL. Därefter genomled jag den treåriga realskolan. Typiskt mig att det blev ett år längre i skolan, när jag hade suktat så innerligt efter att sluta. Inte att förglömma det positiva under den tiden, för jag blev bästis med Anna-Kersti Jonsson, numera Stridh, vilket ledde till livslång vänskap.

   Efter allt firande med släkten och fester med kamraterna åkte Anna-Kersti och jag till Öland och sommarjobbade på ”Kaffetorpet” vid Solliden. Vi hyrde ett rum med kakelugn och snedtak på Trädgårdsgatan i Borgholm. I taket satte vi upp fräcka bilder och kakelugnen blev vårt barskåp. Vi jobbade hårt hela sommaren men roade oss också kungligt. Anna-Kersti som var rågblond, med klara ljusblå ögon och vansinnigt vacker hade en svans av kavaljerer runt sig på dansbanorna, medan rödhåriga jag var panelhöna. Anna-Kersti var redan då upp över öronen förälskad och hade sällskap med Värnamos snygging nummer ett, Bertil Stridh, så hon höll distans till pojkarna. Jag som suktade efter ett förhållande var tyvärr inte lika lyckligt lottad, det var pojkarna som höll distans till mig.

   Så kom augusti och hade man tagit realen var det självklart att man skulle fortsätta på gymnasiet. Jag började på Humanistisk Estetisk linje i den nyreformerade gymnasieutbildningen. Lika skoltrött då som efter sexan. Det blev inte mycket pluggat, desto mer deltagande i skolspexet, både som idéspruta och aktör. Dessutom ägnade jag en hel del tid åt utgivningen av skoltidningen "Hugin & Munin". Sån’t var ju kul! Skolspexet blev mycket lyckat, men värre blev det för elevrådets ordförande Bertil Stridh, tillika ansvarig utgivare för "Hugin & Munin". På avslutningsdagen tvingades han göra avbön i kyrkan för komprometterande uppgifter som vi hade satt på pränt i bladet, ingen tryckfrihet där inte.

   För att riktigt toppa det hela, ringde studierektorn hem till mamma under sommarlovet och sa att jag var tvungen att gå om första gymnasieåret, för jag verkade inte ha pluggat. Aj, aj, aj, jag som bara längtade till slutet av gymnasietiden fick fejsa fakta en gång till. Jag lovade då mamma att inte medverka i vare sig skolspexet eller skriva i "Hugin & Munin". Jag lydde nästan. Veckan innan följande års skolspex skulle uppföras ringde Allan "Svensson & Svensson" Svensson och undrade om jag kunde vara konferencier. Självklart kunde jag det, det räckte med en repetition och sedan var det bara att köra. Den här gången påverkades inte mina studier som jag bedrev på mitt alldeles egna sätt, genom att bevista alla lektioner och lyssna intensivt på lärarnas genomgångar och lära mig allt de förmedlade. Jag tyckte dessutom om spanska, engelska, allmän språkkunskap, gymnastik och dramatik, så i de ämnena gick det väldigt bra. Jag var dock sällan bra på skriftliga prov, utom en gång då jag var bäst i klassen. Det var ett nationalprov i nutidsorientering och jag hade alla rätt. Efter att vi fått tillbaka det provet kom läraren fram till mig under rasten och sa att han hela tiden hade vetat att det fanns något hos mig att bygga på. Tyvärr lyckades han ändå inte väcka mitt studieintresse till liv. Jag fick i alla fall hyfsat bra studentbetyg trots min udda studieteknik, även om jag aldrig öppnade en läxbok under hela gymnasietiden.

   Efter studenten var det dags att välja väg. Det var inte lätt när jag fortfarande var skoltrött och det enda jag visste var att jag längtade bort från småstadsmentaliteten där alla visste allt om alla, hade förutfattade meningar om varandra och dessutom hade åsikter om hur andra borde vara och om vad man borde göra. Jag längtade bort, bort, bort! Mina vänner hade vid det laget gått vidare och begivit sig till Lund, Göteborg och Stockholm, de pluggade till sjuksköterskor, socialsekreterare, advokater, psykologer, förskollärare med mera, men jag? Vad sjutton skulle jag hitta på? Att fejka sig igenom realskolan och gymnasiet hade gått bra, men att fortsätta på samma sätt med akademiska studier skulle självklart aldrig ha funkat. Det fattade till och med jag.

 


1971
tog man oftast konventionella studentbilder och skickade
som tackkort, men för mig var det viktigt att markera att nu drar jag.
Jag övertalade därför fotografen att ta denna bild.

 

Ett par år senare, när jag hade flyttat till England förändrades dock min inställning till pluggandet och jag plöjde studieböckerna tills jag fått ut allt som gick och lite till. Jag vet inte varför, men jag passade aldrig in i det svenska skolsystemet och det har inte min man och våra barn gjort heller. Var det fel på skolan eller var det fel på oss? Frågan kvarstår, men det var något som inte stämde.

 

Stora Segerstad

 

Stackars mig, jag var hela 21 år innan jag blev vald till Lucia för första
och hittills enda gången, fast då var det förstås bara på skoj och jag bar
en värmeljusstake som luciakrona.

 

Jag hade hört av vänner hemma i Forsheda att det roligaste som fanns var att gå på Stora Segerstad, en lanthushållskola med internat. Där började jag min dummer, och gick en termin. Jag kunde redan allt de undervisade i, med råge, för min mamma hade verkligen varit bra på att lära mig hur man sköter ett hushåll. Ja, till och med ett lanthushåll eftersom vi alltid köpt hem halva kor och halva grisar som vi med hjälp av ”Kerstin Kock” tillrett hemma i köket. Det blev allt från pressylta, koldolmar och korvar av alla de slag till kalops och bogfläsk. Safta, sylta, tvätta, stryka, sy kläder, städa allt kunde jag redan. Så det enda jag lärde mig på Stora Segerstad var hur man gömmer en kille i garderoben när rektorn gör razzia mitt i natten.

   Fast det var förstås väldigt roligt att vara där och busa och ändå få toppbetyg på slutet, men någon mening i övrigt var det inte för min del med den utbildningen.

 


Alla på Stora Segerstad älskade Ingvar, men när han och jag befann oss
i samma rum blixtrade det...


... och det var i min garderob han gömde sig.

 

 

Ett år i Marbella.

 


En ledig stund i Marbella
.

 

   När jag till jul slutat på Stora Segerstad, fick jag syn på en annons i Svenska Dagbladet. Det stod ”Au Pair sökes till anglosaxisk familj i Marbella”. Jag ringde genast och blev bjuden till Stockholm för att träffa familjen som var i Sverige på jullov. De gillade mig. Att jag hade vissa kunskaper i spanska var en fjäder i hatten eftersom de ville att jag skulle jobba både som Au Pair och som assistent på mannens arkitektkontor. Så det blev Marbella för hela slanten i ett helt år. Från och med februari 1972 till och med januari 1973. Efter sex månader, när jag fullföljt kontraktet med arkitektfamiljen och var ganska trött på mannens sexuellas stötar slutade jag där. Min chef Victor Hugh-Jones närmanden hade gått så långt att en arkitekt på kontoret bad mig att avsluta mitt förhållande med Victor eftersom han ansåg det olämpligt nu när hans hustru Eva var gravid. Det var så absurt, eftersom Victor för mig bara var ett slemmigt äckel som jag inte för ett ögonblick hade övervägt att ha ett förhållande med.

 


Familjen Hugh-Jones som jag jobbade hos första halvåret bestod av pappan Victor,
gravida mamman Eva och 5-åriga dottern Pia.

  

I stället för att fortsätta som Au pair efter kontrakterad sexmånadsperiod, valde jag att leva det glada livet som hovmästarinna på den lilla restaurangen La Tricicleta, nära Apelsintorget. Under den tiden jobbade jag enbart kvällstid, fram till midnatt ungefär, sedan var det ut och dansa. Äntligen var jag fri. Jag hade så roligt, var ute halva nätterna, festade, dansade och blev bästis med Marbellas bögkoloni. Det var så skönt att vara ute och roa sig tillsammans med män utan att behöva bli sexuellt trakasserad, vilket alla tjejer som var ute på egen hand annars blev.

   Fast jag saknade inte kavaljerer längre. En av dem var en riktigt charmig kille från England, ja det vill säga han bjöd inte ut bara mig, utan ett helt gäng tjejer. Efter en vecka tillsammans med honom fick jag se hans bild i en tidning med rubriken ”George Best har setts med brudar i Marbellas nattvimmel”. OK killen jag hade varit ute med var alltså en bortsprungen, mycket känd fotbollsspelare, men det visste inte jag, för mitt fotbollsintresse var lika med noll. Men roligt hade jag tillsammans med numera hädangågne foltbollsoraklet George Best.

 


Några av mina underbara bögkompisar - Niels från bandet Nielsmen, Robert, Gunnar och Kurt
som gjorde det så lätt att leva i nuet.

 


Mina barkompisar var ett brokigt gäng från överallt. George Best fick jag tyvärr inte med på bild.

 

   På min 22-årsdag var jag ute och roade mig tillsammans med ett par riktigt fantastiska sångare/musiker. Den ene hade just fått ett genombrott i Sverige. Han var och hälsade på en kompis som sjöng på en nattklubb. Den ene var Thomas Ledin och kompisen Claes Janson. Claes stöter jag på lite då och då än i dag, men jag vet inte om han kommer ihåg vårt möte i Marbella. Thomas har jag tyvärr inte träffat sen dess, men på min 22-årsdag bjöd han på sig själv, sjöng och diktade visor till mig så det stod härliga till.

 


Den här killen gav mig sin idolbild på min 22-årsdag.

 

När julen kom reste jag hem till Forsheda och när jag sedan återvände till Marbella efter nyår kände jag plötsligt att jag hade festat klart, fått ur mig allt uppdämt skoj som man inte skulle kunna ha ostraffat i Värnamotrakten. Jag sa upp mig från La Tricicleta, bjöd alla mina Marbellavänner på en brakfest med köttbullar, som jag tillrett enligt mamma Vivians recept och lingonsylt från Sverige. Därefter gjorde jag en avskedsbarrunda. På skivtallrikarna la man då på Noel Harrison´s ”So Long, Marianne”. Låten ekade mellan husen i Marbellas gränder när jag strosade hemåt framåt småtimmarna och jag sa adjö till den frigjorda livsstilen forever.

 


Jag bodde ihop med engelsmannen Gordon och en tokig dansk. Vi var flatmates, vilket var
ganska nytt på den tiden, alltså att dela bostad med homo sapiens av det motsatta könet
utan att ha ett förhållande.

 


Minnenas album 1

 Världens bästa farmor

 


Min farmor Gerda

 

Min farmor Gerda som var född på 1800-talet blev änka vid 44 års ålder. Det var ingen lätt situation att bli ensam med sex söner och en dotter när det varken fanns änkepension eller barnbidrag. Farmor gjorde allt för sina barn och barnen allt för henne, så på något sätt klarade de situationen. De äldsta fick hjälpa till med försörjningen. Detta var under andra världskriget och min pappa Sigge som var äldst blev årligen inkallad till militär beredskap på Gotland. Ändå fick han slantar över som skickades hem till mor och småsyskon. Under den tiden gick pappas fästmö Vivian varje lördagskväll och hälsade på sin blivande svärmor för att känna närhet till sin älskade. Hon brukade ta med sig godis till Sigges småsyskon. Sjuårige Egon blev förälskad i den vackra godisfen. Egon trodde att Vivian kom till dem för hans skull. Gissa om besvikelsen blev stor när han upptäckte vem Vivian egentligen var kär i. Den kvällen gav han Vivian en sårad blick. Du ä’ Siggessassa fjälla, hulkade han. Det tog tid för Egon att smälta nesan, men när han blev äldre äktade han fröken Ulla-Britt som var en kopia av Vivian med sitt mörka hår och bruna ögon.

   På femtio- och sextitalet minns jag hur farmor jobbade med hemarbete från pappas gummifabrik. En chaufför levererade gummibitar som skulle stansas och där satt farmror vid sitt köksbord och stansade några timmar varje dag. En gång i månaden åkte pappa dit med ett brunt kuvert. På den tiden fick man lön i kontanter, alltid i ett brunt kuvert. Jag brukade följa med för det var så mysigt hos farmor. Kaffebordet stod dukat med sju sorters kakor när vi kom, vare sig det var dags för det bruna kuvertet eller ej. När hon blev gammal och inte orkade jobba längre åkte pappa ändå dit regelbundet med ett brunt kuvert.

   Den 27 december var farmors födelsedag. Då bjöds det på kalas med  kaffe för de stora och sockerdricka till barnen. Till det serverades ostkaka, jordgubbssylt och vispad grädde. Det var faster Elvy som bakade ostkakan i egenskap av släktens ostkakespecialist. Alla kusinerna lekte med varandra och mina farbröder som kallade sig Elvys brothers sjöng vackert fyrstämmigt både ur sin sakrala och profana repertoar. Det var stojigt och härligt för oss barn, men säkert en hel del jobb för farmor att samla hela sin stora familj i en liten lägenhet.

   Farmor var djupt troende och gick till missionskyrkan minst två gånger i veckan. Hon tyckte det var synd att hänga tvätt på vilodagen och när teven kom tyckte hon det var ett förkastligt media. Min pappa försökte få henne att inse att det var roligt och bra med teve, men det tog sin lilla tid att övertyga henne. Jag minns när farmor motvilligt satte sig framför televisionsapparaten hemma hos oss första gången, då blev det typiskt nog myrornas krig på skärmen. När tevebilden väl kom gick ett program med balettinslag, en syndig konstart som kunde leda till otukt enkigt missionskyrkans budskap. Då fick farmor vatten på sin kvarn. Men några år senare hyllade hon tevens intåg i sitt eget hem. I början tittade hon mest på religiösa program men tids nog satt hon framför Låt hjärtat va’ me och Strindbergs Hemsöborna. Hon ogillade att skådespelarna svor, men i övrigt älskade farmor dessa skildringar av gamla tider och teven blev ett kärt sällskap när alla barnen hade flyttat hemifrån.

   Farmor och jag kom varandra mycket nära då jag bodde hos henne under mitt sista gymnasieår. Farmor hade en underfundig humor, vi skrattade mycket tillsammans och pratade om allt. Det var under den perioden vi avslöjade alla möjliga hemligheter för varandra. En intressant sak med farmor var att hon erkände för mig att hon blivit socialdemokrat trots att partiets politik på den tiden inte gick ihop med hennes religiösa identitet. Farmor var socialdemokratin evigt tacksam för den utveckling hon fått uppleva. Om sitt partival berättade hon bara för mig, inte för sina barn. En annan hemlighet farmor bar på var att hon hade blivit förälskad i en pastor och drömde om honom på nätterna. Längre än till drömmen ledde dock inte förhållandet.   

   Farmor älskade barnen och ville skydda dem från allt ont. Hon berättade att när barnen var små kunde det bli ganska handfast beskydd ibland. När hon bakade bröd i den vedeldade järnspisen brukade hon binda barnen med ett rep runt midjan och fästa andra änden av repet i ett bordsben så att de inte kunde krypa fram bränna sig på den glödheta spisen.

   Ett av mina minnen av farmor var att hon varje julaftonskväll tände en cigarr och la i en askkopp som hon ställde på en plåtbricka. Det påminde henne om maken, min farfar möbelsnickaren Ludvig, som jag aldrig fick träffa. Till vardags hade farfar rökt cigaretter, men varje julafton hade han unnat sig att puffat en cigarr.

   En gång på 70-talet tog mamma och pappa med farmor till Gran Canaria. På den tiden sa man att man måste börja dagen med några centiliter whisky för att inte bli dålig i magen under semestern. Farmor som aldrig tidigare hade druckit en enda droppe sprit, gjorde som hon blev rekommenderad. I efterhand berättade hon hur otroligt bra hon hade mått av de där whiskydropparna. Hon hade nästan varit på väg att be pappa gå och köpa en flaska som hon kunde ha hemma i medicinskt syfte. Fast där kände hon kanske ändå att gränsen gick, så någon mer whisky blev det inte för hennes del. Min kära, kära farmor som levde i nästan 90 år, fostrade sju barn, passade sexton barnbarn, blev gammelfarmor och gammelmormor flera gånger om och fick uppleva så mycket glädje och så mycket sorg. Min egen farmor som älskades av alla.

 
 

Ett ungdomsförhållande

 


Ungdomsförhållandet och jag besökte Tivoli i Köpenhamn

 

Bäste S. Du och jag höll ihop i nästan tre år. Vi gillade varandra och hade mycket roligt tillsammans. Vi var nog inte direkt kära, men jag tror både du och jag tyckte om att vara i ett förhållande. Det var så man som ung på 60-talet hade mest roligt på den småländska landsbygden, tillsammans med andra par. På helgerna arrangerade vi fester, på somrarna åkte vi vattenskidor och det hände till och med att vi fick för oss att åka till Köpenhamn på lunch och gå på Tivoli någon söndag. Du hade varit basist i det populära bandet Jucie Fruits som spelade på klubbarna i och runt Värnamo. Vi blev ihop efter bandets storhetstid, men bandmedlemmarnas fortsatta gemenskap var det inget att ta miste på. Jucie Fruits sångare och casanova var Lång-Olle. Han bytte tjej oftare än du bytte skjorta, men jag minns Lång-Olle säga att om han någon gång skulle gifta sig så skulle det vara med Brigitte Bardot eller med den lika vackra E. H. Det blev E. H. Thord var trummis och Lill-Olle keyboardist. Oftast umgicks du, jag, Lång-Olle, E. och Thord med flickvän. Mina käraste vänner Anna-Kesrti och Bertil var såklart också med allt som oftast. Vi festade förslagsvis i olika sommarstugor runt Bolmen. Jag minns speciellt natten mot söndagen den tredje september 1967. Vi åkte till vår sommarstuga i vänstertrafik och åkte hem dagen efter på höger sida. Det var enda gången det var helt legitimt att inte komma hem på natten, för all biltrafik i hela landet var avstängd. Jag minns också att Lång-Olle och du spelade och sjöng oavbrutet. En morgon efter en fest i Lång-Olles föräldrars sommarstuga halvlåg ni på varsin bänk och klinkade på gitarrerna, du såg mig djupt i ögonen och sjöng smäktande If you ever change your mind, about leaving, leaving me behind…  Den morgonen var jag nästan kär på riktigt. Men annars tror jag att du och jag mest tyckte om känslan att ingå i sammanhanget, för roligt hade vi nästan hela tiden.

   Vi umgicks också med A-C och T, som fick barn tillsammans under tidiga tonåren. Deras föräldrar ställde upp på allt för att ungdomarna skulle klara föräldraskapet. En lördagskväll 1969 då vi var hemma hos A-C och T, bestämde vi oss för att gå Kungsleden tillsammans och vi satte våra planer i verket ganska omgående. Far- och morföräldrarna tog hand om barnet och vi begav oss av till Kiruna för vandring mellan Abisko och Nikkaluokta. När vi vandrade leden över Kebnekaise var det isande vindar och snöyra. A-C sa då att detta äventyr var betydligt jobbigare än det hade varit att genomgå en förlossning. A-C och T klarade även utmaningen Kungsleden med förhållandet i behåll, men du S och jag kom senare fram till att vi skulle vandra skilda vägar. Visserligen hade du sagt till mig tidigare att om du inte fick mig skulle du aldrig bli kär i någon annan. En vecka efter vi gjorde slut träffade du din blivande fru som du fick tre barn med. Så vitt jag vet lever ni tillsammans den dag som i dag är. Jag var tydligen inte så svår att byta ut. Själv tog jag ytterligare nio år på mig att hitta den rätte.

 

 


Jag och Stellan                                                        E.H. och Lång-Olle

Stellan och Lång-Olle jobbade och tjänade bra i sina pappors fabriker och skjutsade sina brudar i
fräcka sportbilar.

 


Vi vandrade Kungsleden, men semestrade även på varmare breddgrader tillsammans.


 

 


”Secken röra!”

”Secken röra!”...

 

… skulle min kära farmor Gerda, vars ordningssinne jag ärvt, ha sagt med skorrande r, om hon hade varit här i Rö min första lediga dag på länge (helger inkluderat). Fast jag ärvde det inte fullt ut – ordningssinnet alltså. Men i dag fick jag ett plötsligt infall att sortera foton tagna mellan 1971 och 1989. Under årens lopp har jag av och till haft intensiva fotograferingsperioder runt semestrar och speciella tillfällen. Många otroligt dåliga bilder har jag tagit, men vid dess åsyn ges minnena ett romantiskt skimmer. Vilket fantastiskt liv jag har levt tänkte jag mitt i sorteringsträsket. Fotona låg i en avlång arkiveringsbox. För längesedan hade jag ett system i lådan, men jag tror att jag tappade hela lådans innehåll på golvet någon gång för ett tiotal år sedan och la tillbaks allt huller om buller. Så har det förblivit – huller om buller.

 

I dag sorterade jag fotona i kuvert, men det var inte lätt att komma på hur jag skulle rubricera kuverten. Jag fick tänka ut det efter hand. Fotona spänner över en tid då jag vandrade Kungsleden tillsammans med ett treårigt ungdomsförhållande som strax därpå upphörde, gick på lanthushållsskola, var au pair och servitris/hovmästarinna i Marbella, arbetade i pappas fabrik i Forsheda, räknade dagskassor på Götabanken i Värnamo, flyttade till London, studerade och tog akademiska examina i engelska, arbeidet på Norway Food Centre, knogade bakom kulisserna på Watford Palace Theatre, New London Theatre och Whitehall Theatre, blev antagen och gick treåriga scenskolan Drama Centre of London, levde i ett passionerat femårigt samboförhållande, lämnade passionen när föremålet visade sig ha fler passioner, återvände till Sverige, agerade Carl von Linnés dotter på Göteborgs Kammarteater och fattig flicka på Lule Stassteater, arkiverade på Arena Teaterbåten, våldgästade moster Birgits familj i Hägersten i flera veckor, skaffade lägenhet på Lilla Essingen, assisterade födlsar på S:t Eriks sjukhus, tog tåget till Paris en midsommarafton och medverkade i ett TV-drama om franska revolutionen, clownade på Jönköpings Länsteater, mötte kärleken, flyttade till Näsbydal, åkte med blivande fästmannen på IK Frejs fotbollsläger till Bulgarien, seglade från Vaxholm till Karlskrona tillsammans med min trolovade, hans son Patrick och två vänner, gifte mig ändå, turnerade med maken i parkerna med egen barnteater, spelade ”Borta på vinden” på Byteatern i Kalmar, köpte och renoverade hus, födde barn, reste till vänner i Paris, Bristol och London då och då, spelade teater och kämpade med Uffe Larssons alkoholism på Cocos Teatern, medverkade i SVT:s storsatsning ”Rid i natt” med Kjelle Bergqvist i huvudrollen, ritade och byggde till huset, regisserade Täby Teatersällskap, inredde och drev Apollo Teatern i Täby, satte upp barnteater och dramer på den egna scenen och revyer på Tibble Teater, semestrade på Cran Canaria, vid Hindsens strand utanför Värnamo och hos släktingarna i USA.

 

Hade jag inte varit rödhårig och fräknig och dotter till det lilla småländska samhällets fabriksägare, hade inget av detta hänt, för då hade jag i stället blivit uppvaktad och äktad under tidigt 70-tal som alla mina vänner. Lugnt och fint hade det varit, men ödet ville något annat. Och hade nu scannern fungerat så skulle jag med glädje publicerat några bilder här, men det tekniska underverket är ”out of order”, så det blir ingen ögonfägnad denna gång. Men vänta bara ett par dagar, så ska ni få se hur jag, mina vänner, min familj och salig farmor Gerda såg ut en gång för länge sedan.

 

Foton ljög inte på den tiden.


Fredagen den 13:e!


Nils Albin Wagemyr alias Albin Myers.


Fredagen den 13:e!


För 29 år och 181 dagar sedan föddes Albin. Det tog sin lilla tid att få fram honom. Han hade nämligen valt att placera sig asynklitiskt, vilket betyder att "fosterhuvudet från början av förlossningen är snett inställt och får svårare att tränga ner". Då när jag var i trettioett-och-ett-halvt-års-åldern hade jag aldrig tidigare varit utsatt för någon smärta värd namnet, så jag var invaggad i tron att jag hade oerhört hög smärttröskel. Nicke och jag hade gått tillsammans på profylaxkurs och någon annan form av smärtlindring under förlossningen var inget jag övervägde. Hur dum får man vara! Jag tänker inte beskriva min första förlossning i detalj, men några intryck från torsdagen dagen den 12:e och natten till fredagen den 13:e november 1981 vill jag härmed delge mina kära läsare.

 

Värkarna satte igång ganska rejält vid 5-tiden på morgonen den 12:e, men jag hade blivit uppmanad att inte komma in till BB för tidigt, så jag kämpade på mest hela dagen. Vi hade för tillfället en regissör boende hos oss, eftersom min man basade över en produktion med Täby Teatersällskap, som hette ”Täby - sta´n på landet”. En jättesatsning vars förberedelser hade pågått lika länge som min graviditet. En vän i branschen regisserade. Vännen var oerhört förtjust i whiskey och det var inte utan att man önskade honom dit pepparn växer många gånger under denna tid. Men vad offrar man inte för konsten. Han kom och bodde hos i några dagar var fjortonde dag under flera månader, så han kände sig ganska hemma och tyckte att han var i sin fulla rätt att ta den plats han behövde i vårt hem. Han jobbade ju enbart på kvällarna, så på dagarna var han hos mig och magen. Just denna dag hade han lite extra ont i knoppen och då önskade han så klart att jag skulle ta särskild hänsyn till honom, vilket jag gjorde. När jag fick en svår värk gick jag in i ett angränsande rum och gjorde mina grimaser. Faktum är att vännen tackade mig för det. Han sa ”Tack Marianne för att du lämnar rummet när du har värkar, för jag mår så dåligt av att se dig lida." Fint sagt, eller hur? Framåt eftermiddagen åkte vi (alltså maken, magen och jag, vännen stannade hemma) till Danderyds sjukhus och blev väl mottagna. Nu var det inte långt mellan värkarna och snart skulle jag föda vårt barn helt utan smärtlindring. Sååå romantiskt.

 

Tio timmar och oräkneliga krystvärkar senare hävde en 100-kilosdam hela sin vikt över mig för att pressa ut innanmätet ur min livmoder. Men ingenting hände mer än att jag ändrade inställning om smärtlindring. Men tyvärr – det gick inte att ge några bedövningssprutor, för huvudet på den lille där inne satt i vägen, så det vara bar att härda ut. Vid ett tillfälle trodde jag att jag var död, för all smärta försvann och jag såg allt uppifrån och tänkte att det var ju synd om Nicke att han skulle bli ensam med barnet som föddes. När jag kom till sans igen frågade jag om det blev en pojke eller en flicka. En förskräckt leende barnmorska tittade fram mellan mina ben och lät lätt krystad när hon sa - Än har det inte blivit något. Hjärtljuden på bäbisen i magen hade gått ner, och plötsligt blev jag varse elva likbleka varelser runt förlossningsbordet. De hade kommit inrusande under min himlafärd, eftersom jag då utgjutit ett primalskrik av sällan tidigare upplåten ljudnivå.

 

Jag hörde ordet sugklocka och vips så var de inne och rotade runt med en, och drog allt vad tygen höll, men ut kom bara sugklockan, ett nytt försök gjordes, men med samma resultat. DÅ… kom det in en militant, kvinnlig öststatsläkare, hon klappade i händerna och skrek TÅNG!!! Varpå alla närvarande började springa omkring som yra höns och leta tång. En narkosläkare kom in och stod beredd att söva ner mig, jag förstod att jag var på väg till operation, men mitt i kaoset hittade någon en tång och mindre än en minut senare var Albin född. UTAN SMÄRTLINDRING!!! Klockan 00.20 fredagen den 13 november 1981. Albin hade ett stort sår i huvudet efter två misslyckade sugklocksförsök samt bulor vid ena tinningen och bakom örat på andra sidan efter tången, men ut kom han, 4070 gram vägde han och bra blev han. Känd blev han också sin första levnadsdag, eftersom Radio Stockholm ringe Nicke kl 07.00 på morgonen och gjorde en intervju om "Täby - sta'n på landet" som hade genrep samma dag. Intervjun inleddes med ett stort grattis till den nyblivne fadern. Detta i sin tur ledde till att jag blev överöst av blommor, kärlek och värme från när och fjärran. Varje gång det är fredagen den 13:e påminner Albin och jag varandra om att detta är vår gemensamma lyckodag. Albin har till och med tatuerat in ”Friday 13:th” på sin vackra kropp och på så vis påminns han dagligen om den stora lyckan.

 

I dag har vi haft sms-kontakt över Atlanten. Albin Myers är på sin andra USA/Canada-turné för i år. När hans sms kom för två timmar sedan hade han just avslutat en spelning i Orange County och om sju timmar lyfter planet mot Toronto. Och för den som undrar varför jag kan sitta och blogga mitt på dagen en fredag kan jag berätta att producenten/regissören Mathew Moore som är min arbetsgivare (jag jobbar för närvarande som Line Producer på en långfilm) är så rädd att fredagen den 13:e ska föra otur med sig, att han beslutat att ingen inspelning av hans långfilm "Darkest Hour Brightest Night" får äga rum denna dag.

 

Fredagen den 13:e, min och Albins lyckodag.


RSS 2.0