Minnenas album! Del 3.

Mellanspel hemma i djupaste Småland!

 


Pappa Sigge och mamma Vivian fanns alltid där för mig när jag kom
hem...

 


...och min gullige lillebror Bo fanns oftast nära mamma och pappa.


I januari 1973 kom jag alltså hals över huvud tillbaks från södra Europa till hemlandet. Jag anlände till flygplatsen i Malmö... eller var det till Köpenhamn? Min härliga bästis från realskolan och gymnasiet, Anna-Kersti, som då bodde i Lund på ett elevhem för sjuksköterskestudenter, såg till att hennes kille, juridikstuderande Bertil (= hennes make sedan mitten av 70-talet), som hade eget rum på sta’n och dessutom ägde en Volkswagen, kom till flygplatsen och fyllde sin Bubbla till bredden med allt som var mitt. Sedan härbärgerade Bertil mig och mitt pick och pack en natt i sin lya. Dagen därpå tog jag tåget till Värnamo och blev som vanligt mottagen med öppna armar av mina föräldrar.

 

Följande morgon satt jag som adressetikettskrivare på lagret i pappas gummifabrik i Forsheda. Jag har ju alltid velat göra ett bra jobb och när man är helt nyanställd spelar det ingen roll vilket jobbet är, för man blir dödstrött av koncentration och nya intryck. Framåt femtiden första arbetsdagen på fabriken såg jag antagligen ganska sliten ut, för då kom en av chaufförerna fram till mig och sa: ”Dä ä inte å unra på att du bli trött å och jobba, nu nä du ha vutt på semeste i Spanien ett helt aår.” Ja det var på det sättet många såg på mig i Forsheda, utan att egentligen veta någonting om mig. Jag var ju dotter till en av samhällets fabriksägare och antogs således av vissa att vara bortskämd. Det fanns ingen anledning för mig att argumentera mot chaufförens förutfattade mening, så jag bara log och nickade. Vad chauffören inte visste var att jag hade försörjt mig själv under hela Spanienvistelsen, inte en krona hade skickats hemifrån. Det var inget konstigt med det, mina föräldrar var inte snåla, bara måna om att jag skulle förstå värdet av att jobba och försörja mig. Men när jag bodde hemma behövde jag inte betala för mig, så alla pengar jag tjänade på gummifabrikens lagerkontor sparade jag till kommande äventyr.

 

Att sitta där och skriva adressetiketter var dock inte min tekopp, så efter fem månader sökte jag och fick jobb som sommarvikarie på Götabanken i Värnamo. Jag fick också hyra en liten lägenhet som hade varit min svågers och låg mittemot banken. Bankdirektören hade såklart stort förtroende för Sigges dotter och jag fick genast ta hand om öppning och stängning av bankens ”back stage”. Den ordinarie styrkan ville ju under sommaren gärna ha sovmorgon eller åka och bada på eftermiddagarna. Men man var aldrig ensam när personalingången och kassavalvet skulle öppnas och stängas. Nycklarna till entrén och valvet var stora och bestod av två delar vardera. Jag fick ansvara för ena delen av vardera nyckel och de andra nyckeldelarna bytte händer mellan olika kamrerer som låste upp och låste tillsammans med mig. Sedan var det bara att tömma bankinkastet och räkna handelsmännens dagskassor. Oj, oj, oj vad mycket pengaräknande det blev. Posthanteringen och en hel del annat smått och gott hamnade också på mitt bord. När mitt vikariat led mot sitt slut gjorde jag en ”Arbetsbeskrivning för vikarier” som min chef alltid brukade påminna mamma om senare i livet. Bankdirektören hade varit så imponerad av min arbetsinsats och min utförliga arbetsbeskrivning för vikarier, och det ville han att mamma skulle veta. Och mamma som alltid varit så stolt över mig blev ju inte mindre stolt av sådant beröm.

 


Min storasyster Eva och hennes familj fanns också alltid där för mig,
och jag för dem som barnvakt lite då och då. På den tiden bestod den
lilla familjen av Eva, maken Yngve och sonen Fredrik.


Efter sommaren var jag tillbaks på ett gästspel i pappas fabrik. Då fick jag jobba med att skriva ut beställningar som säljarna lämnade in till mig. Det var ett roligt jobb, speciellt som säljarna var utåtriktade och trevliga personer. De gick inte och muttrade utan var öppna, fulla av historier och alltid på språng. Det passade mig ganska bra, men jag ville ändå något annat innerst inne. Jag visste inte vad, men kanske var det viktigt att komma någonstans där jag kunde få vara något annat än pappas flicka. Jag längtade till motsatsen av Forsheda och till motsatsen av Marbella. Jag längtade efter att utvecklas i någon annan riktning. Jag visste fortfarande inte i vilken, men valde att resa till London och utbildning i engelska språket. Det bästa jag gjort.

 

Äntligen var jag på väg!


Minnenas album! Del 2.

HAL mot min vilja!

 


Mamma och pappa var glada när jag tog realen... och jag också för den
delen, för på HAL träffade jag Anna-Kersti Jonsson (numera Stridh), och
vi blev bästisar för livet.

 

Jag var äldre än mina klasskamrater redan när jag tog realen eftersom jag hade börjat i Högre Allmänna Läroverket HAL i Värnamo efter sjuan i stället för efter sexan. Jag var nämligen trött på skolan redan efter sexan, då man egentligen skulle gått vidare till realskolan, så jag ville få slutbetyg så fort som möjligt, och det kunde man få efter sjuan i Forsheda.

   Men det gick åt pipsvängen med mina planer. Rektor Hillerdahl på HAL ringde till mamma efter att jag hade fått mitt slutbetyg i sjuan och sa,

"Marianne som har så fina slutbetyg måste fortsätta studera."

Mamma blev stolt och förmedlade till mig att hon todde det skulle vara bra för mig om jag fortsatte skolan. Att mina fina betyg från sjuan enbart var resultatet av att vår ordinarie, urtrista lärarinna i folkskolan var sjukskriven sista terminen och jag hade lyckats charma vår unge, snygge vikarie så till den milda grad att han trodde jag hade insupit en massa kunskaper, visste ju inte mamma. Så vad skulle jag säga? Jag ville inte göra henne och pappa ledsna och började på HAL ett år senare än mina förståndiga klasskamrater som hade börjat redan efter sexan. Sedan genomled jag den treåriga realskolan. Typiskt att jag då fick gå ett år mer i skolan än kamraterna, bara för att jag hade suktat så innerligt efter slutbetyget från sjuan.

   Sedan var ruljansen igång. Hade man tagit realen var det självklart att man skulle fortsätta på gymnasiet. Jag började därför på Humanistisk Estetisk linje i den nyreformerade gymnasieutbildningen. Lika skoltrött då som efter sexan. Det blev inte mycket pluggat, desto mer deltagande i skolspexet, både som idéspruta och aktör. Dessutom ägnade jag en hel del tid åt utgivningen av skoltidningen "Hugin och Munin". Sånt var ju kul! Skolspexet blev mycket lyckat, men värre blev det för elevrådets ordförande, tillika ansvarig utgivare för "Hugin & Munin", Bertil Stridh, eftersom han tvingades att på avslutningsdagen göra avbön i kyrkan för komprometterande uppgifter som vi hade satt på pränt i bladet, ingen tryckfrihet där inte.

   För att riktigt toppa det hela, så ringde studierektorn hem till mamma efter avslutningen och sa att jag var tvungen att gå om första gymnasieåret, för jag verkade inte ha lärt mig något från läroplanen. Aj, aj, aj, jag som bara längtade till slutet av gymnasietiden fick fejsa fakta och gå om. Jag lovade då mamma att inte medverka i vare sig skolspexet eller skriva i "Hugin & Munin". Jag lydde nästan. Veckan innan nästa års skolspex skulle uppföras ringde Allan (Svensson & Svensson) Svensson och undrade om jag kunde vara konferencier. Självklart kunde jag det, det räckte med en repetition och sedan var det bara att köra. Skitkul tyckte jag och alla med mig. Den här gången påverkades inte mina studier som jag bedrev på mitt alldeles egna sätt, genom att bevista alla lektioner och lyssna intensivt på lärarnas genomgångar och lära mig allt de förmedlade. Jag tyckte dessutom om ämnena gymnastik, dramatik, spanska, engelska och allmän språkkunskap, så i de ämnena gick det väldigt bra. Jag var inte så bra på skriftliga prov, utom en gång då jag var bäst. Det var något slags gemensamt prov för hela landet och handlade om nutidsorientering. Efter att vi fått tillbaka det provet kom läraren fram till mig och sa att han hela tiden hade vetat att det fanns något därinne i min hjärna att bygga på, men tyvärr lyckades han inte väcka något studieintresse i mig. Jag fick i alla fall hyfsat bra studentbetyg trots min udda studieteknik, med flera femmor, även om jag aldrig öppnde en läxbok under gymnasietiden.

 


1971 tog man konventionella studentbilder och skickade som
tackkort, men för mig var det viktigt att markera att, "Nu drar
jag!". Jag övertalade därför fotografen att ta denna bild.

  

   Efter studenten var det dags att välja väg. Det var inte lätt när jag fortfarande var skoltrött och det enda jag visste var att jag längtade bort från by-/småstadsmentaliteten där alla visste allt om alla, hade förutfattade meningar om varandra och dessutom hade åsikter om hur alla andra borde vara och vad man borde göra. Jag längtade bort, bort, bort! Mina vänner hade vid det laget gått vidare och begivit sig till Lund, Göteborg och Stockholm och pluggade till barnmorskor, socialsekreterare, advokater, psykologer, förskollärare med mera, men jag… vad sjutton skulle jag hitta på. Att fejka sig igenom realskolan och gymnasiet hade ju gått alldeles utmärkt, men att fortsätta på samma sätt med akademiska studier skulle självklart aldrig ha funkat. Det fattade till och med jag.

   Ett par år senare, när jag hade flyttat till Enland utvecklades dock min inställning till pluggandet till något positivt och jag plöjde studieböckerna där tills jag fått ut allt som gick och lite till. Jag vet inte varför, men jag passade aldrig in i det svenska skolsystemet och det har inte min man och våra barn gjort heller. Var det fel på skolan eller var det fel på oss? Frågan kvarstår, men det var något som inte stämde.


En vilsen student.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Stora Segerstad.



Stackars mig, jag var hela 21 år innan jag blev vald till Lucia, fast då
var det förstås bara på skoj och jag bar en värmeljusstake på huvudet.

 

Jag hade hört av vänner hemma i Forsheda att det roligaste som fanns var att gå på Stora Segerstad, en lanthushållskola med internat. Och dit åkte jag min dummer, och gick en termin. Jag kunde redan allt de undervisade i… med råge, för min mamma hade verkligen varit bra på att lära mig hur man sköter ett hushåll. Ja, till och med ett lanthushåll eftersom vi alltid köpte hem halva kor och halva grisar som vi med hjälp av ”Kerstin Kock” tillredde hemma i köket. Det blev allt från pressylta, koldolmar och korvar av alla de slag till kalops och bogfläsk. Safta, sylta, tvätta, stryka, sy kläder, städa allt, allt, allt kunde jag redan. Så det enda jag lärde mig på Stora Segerstad var hur man gömmer en kille i garderoben när rektorn gör razzia mitt i natten.

   Fast det var förstås väldigt roligt att vara där och busa och ändå få toppbetyg på slutet, men någon mening i övrigt var det inte för min del med den ”utbildningen”.



Alla på Stora Segerstad älskade Ingvar, men när han och jag befann oss
i samma rum blixtrade det...


... och det var i min garderob han gömde sig.

 

En termin i livets skola.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett år i Marbella.

 


Att sola var en av mina fritidsysselsättningar i Marbella
.

 


Familjen Hugh-Jones som jag jobbade hos första halvåret bestod av pappan Victor,
gravida mamman Eva och 5-åriga dottern Pia .

 

   När jag kom hem till jul såg jag en annons i Svenska Dagbladet. Det stod ”Au Pair sökes till anglosaxisk familj i Marbella.”. Jag ringde genast och blev bjuden till Stockholm för att träffa familjen som var i Sverige på jullov. De gillade mig, och att jag hade vissa spanskakunskaper var ju en fjäder i hatten eftersom de ville att jag skulle jobba både som Au Pair och som assistent på mannens arkitektkontor. Så det blev Marbella för hela slanten i ett helt år. Från och med februari 1972 till och med januari 1973. Men efter sex månader när jag fullföljt kontraktet med arkitektfamiljen, valde jag att leva det glada livet som hovmästarinna på den lilla restaurangen La Tricicleta, nära Apelsintorget mitt i centrala Marbella. Då jobbade jag enbart kvällar, fram till midnatt ungefär, sedan var det bara ut och dansa. Äntligen var jag fri. Jag hade så roligt, var ute halva nätterna, festade och levde livets glada dagar. Blev bästis med alla bögar, det var så skönt att vara ute och roa sig tillsammans med män utan att behöva bli sexuellt trakasserad, vilket alla tjejer som var ute på egen hand annars blev. Fast jag saknade inte kavaljerer heller. En av dem var en riktigt charmig kille från England, ja det vill säga han bjöd inte ut bara mig, utan ett helt gäng med tjejer. Efter en veckas festande tillsammans med honom fick jag se hans bild i en tidning med rubriken ”George Best har setts festande med brudar i Marbella”. OK killen jag hade varit ute med var alltså en bortsprungen, mycket känd fotbollsspelare, men det visste ju inte jag, för mitt fotbollsintresse var lika med noll. Men roligt hade jag haft tillsammans med numera hädangågne foltbollsoraklet George Best.

 


Några av mina underbara bögkompisar - Niels från bandet Nielsmen, Robert, Gunnar och Kurt
som gjorde det så lätt att leva i nuet.

 


Mina barkompisar - ett brokigt gäng från överallt, men George Best fick jag inte med på bild.

 

   På min 22-årsdag var jag ute och roade mig tillsammans med ett par riktigt fantastiska sångare/musiker. Den ene hade just fått ett genombrott i Sverige och han var därnere och hälsade på en kompis som sjöng på en nattklubb. Han som hade fått genombrottet hette Thomas Ledin och nattklubbssångaren tror jag banne mig var Claes Janson. Jag har träffat Claes nyligen, men inte tagit upp något om vårt möte i Marbella för 39 år sedan. Jag vill ju inte göra bort mig om det nu inte var han. Thomas har jag tyvärr inte träffat någon mer gång, men den kvällen bjöd han på sig själv och diktade och sjöng för mig på födelsedagen så det stod härliga till.

 


Den här killen gav mig sin idolbild på min 22-årsdag.

 

   När julen kom åkte jag hem till Forsheda och när jag sedan återvände till Marbella efter nyår kände jag plötsligt att jag hade festat klart, fått ur mig allt uppdämt skoj som man inte skulle kunna ha fått ur sig ostraffat i Värnamotrakten. Jag sa upp mig från restaurangen, bjöd alla mina Marbellavänner på en brakfest med köttbullar, som jag spenderade en hel dag att tillreda enligt mamma Vivians recept, och lingonsylt jag hade haft med mig hemifrån. Sedan gjorde jag en sista barrunda. Just då låg låten ”So Long, Marianne” med Noel Harrison på allas skivtallrikar och ekade på barerna när jag vandrade hem genom Marbellas gränder, denna min sista svarta medelhavsnatt. Jag hade sagt adjö till den livsstilen forever.

 


Jag delade lägenhet med engelsmannen Gordon och en tokig dansk. Vi var alltså "flatmates"
inget annat, vilket var ganska nytt på den tiden, alltså att vara "flatmates" med det motsatta könet.

 

Ett år att minnas med ett leende


Minnenas album! Del 1.

 Världens bästa farmor.

 


Min farmor Gerda.

 

Farmor blev änka vid 44 års ålder. Det var ingen lätt situation för henne, att bli ensam med sju barn när det varken fanns änkepension eller barnbidrag. Men farmor gjorde allt för sina barn och barnen gjorde allt för henne, så på något sätt klarade de situationen tillsammans. De äldsta fick hjälpa till med försörjningen, och den allra äldste var min pappa Sigurd. Under andra världskriget blev pappa ofta inkallad till militär beredskap på Gotland, men trots låg ersättning från det militära, fick han slantar över som han skickade hem till mor Gerda och småsyskonen.

   Under den tiden gick pappas fästmö Vivian varje lördagskväll och hälsade på sin blivande svärmor för att få känna närhet till sin älskade genom hans mor Gerda och småbröderna. Pappas två yngsta bröder, Egon och Ove, såg alltid fram emot dessa högtidsstunder, för Vivian brukade ta med sig en varsin strut med karameller till dem. Egon, som var i sjuårsåldern, blev förälskad i den vackra karamell-flickan. Han trodde att Vivian kom till dem enbart för att hon var kär i just honom. Gissa om besvikelsen blev stor när han upptäckte vem Vivian egentligen var förälskad i. Den kvällen gav Egon Vivian en tårad, sårad blick och hulkande sa han ”Du ä’ Siggessa-ssa fjälla.”. Det tog tid för Egon att smälta nesan, men när han blev äldre äktade han faster Ulla-Britt, en kopia av Vivian, som han lever lycklig med än i dag.

   På femtio- och sextitalet minns jag hur farmor jobbade med hemarbete från min pappas gummifabrik. Hon brukade sitta vid köksbordet och stansa någon sorts gummidetaljer med en stor hårdgummi-hammare med träskaft. Pappa och jag brukade åka dit med ett brunt lönekuvert med jämna mellanrum. Kaffebordet stod alltid dukat med sju sorters kakor, och så klart hemlagad saft till mig, vare sig vi kom med det bruna kuvertet eller ej. När hon blev gammal och inte orkade jobba längre åkte vi ändå regelbundet till farmor Gerda med ett brunt kuvert, innehållande något att dryga ut den skrala pensionen med, och kaffebordet stod alltid lika fint dukat.

   Den 27 december var farmors födelsedag, då bjöds det på släktkalas. Först på eftermiddagen var det kaffe/saft, sju sorters kakor och tårta. Lite senare på kvällen bjöd hon på sockerdricka, hemgjord ostkaka, jordgubbssylt och vispad grädde. Farmors enda dotter, faster Elvy, bakade alltid ostkakan i egenskap av släktens ostkakespecialist. De vuxna på kalaset var ett ganska högljutt, glatt gäng, bestående av farmors sex söner, Sigurd, Carl-Henrik, Sven-Olov, Hans, Egon och Ove samt dottern Elvy, plus alla deras respektive, plus vi barbarn som till slut blev 16 stycken, totalt var vi drygt trettio personer på varje släktkalas. Jag minns att vi lekte intensiva lekar med varandra. Mina farbröder  brukade också sjunga vackert fyrstämmigt både ur sin sakrala och profana repertoar, då kallade de sig "Elvys Brothers". Humor saknades inte, även om ett frireligiöst skimmer begränsade nöjesutbudet. Det var stojigt och härligt för oss barn, men säkert en hel del jobb för farmor att samla sin stora familj i den lilla lägenheten på Tånnögatan i Värnamo.

   Farmor hade en stark gudstro och hon gick till missionskyrkan minst två gånger i veckan. Hon tyckte det var synd att hänga tvätt på vilodagen och när Televisionen kom tyckte hon det var ett förkastligt media. Min pappa försökte få henne att inse att det var roligt och bra med TV, men det tog sin lilla tid att övertyga henne. Jag minns när farmor motvilligt satte sig framför TV:n hemma hos oss för första gången, då blev det typiskt nog "myrornas krig" på skärmen. Sedan när bilden kom tillbaka var det ett program med balett. Så farmor fick verkligen vatten på sin kvarn om att TV:n spred syndens budskap. Att dansa var nämligen jättesyndigt, all form av dans, förutom ringdans runt granen och midsommarstången. Kanske var det inte själva dansen som var syndig, men det som dansen kunde leda till var definitivt syndigt förklarade en gång min faster Siv för mig. Vad det gällde televisionen, gav farmor till slut efter och hennes barn fick köpa en TV till henne. Några år senare hyllade hon dess intåg i egna hemmet. I början hade hon mest  tittat på religiösa program, men tids nog satt hon som klistrad framför ”Låt hjärtat va´ me’!” och Strindbergs ”Hemsöborna”. Även om farmor ogillade att de svor i "Hemsöborna", så älskade farmor de igenkännande skildringarna om gamla tider, och TV:n blev ett kärt sällskap när den siste sonen Ove hade flyttat hemifrån.

   Jag och farmor kom mycket nära varandra när jag bodde hos henne under mitt sista gymnasieår. Det var då vi avslöjade alla möjliga hemligheter för varandra. Farmor hade en härlig humor, vi skrattade mycket tillsammans och pratade om allt. En otippad sak med farmor var att hon erkände för mig att hon blivit sosse, trots att partiets politik på den tiden inte gick ihop med hennes tro. Men hon var Socialdemokraterna evigt tacksam för den sociala utveckling hon fått uppleva. Hon berättade att när sossarna kommit till makten, fick hon bland annat för första gången i sitt liv känna hur det var att ha råd att klä sig i hela, olagade underkläder. Sitt partival avstod hon nog dock att berätta om för sina barn. Bland dem fanns det inga sossar så vitt jag vet.

   Farmor berättade många historier om sitt liv för mig. Till exempel berättade hon att när barnen var små hade hon tvingats binda dem med ett rep runt midjan och fästa repet i bordsbenet, så att barnen inte skulle komma i vägen och bränna sig när hon bakade bröd. Hon berättade också att hon på gamladar hade börjat drömma om en av pastorerna i missionsförsamlingen som hon var förälskad i. Hon tyckte han verkade ha ett gott öga till henne också, mer än så blev det tyvärr inte av den romansen. Men farmor tyckte i alla fall om att det pirrade till i magen när hon tänkte på pastorn. 

   Jag minns att varje julaftonskväll tände farmor en cigarr och la i en askkopp som hon ställde på en plåtbricka, för den påminde henne om den största kärleken, maken, möbelsnickaren, lekmannapredikanten Ludvig, som hade flyttat till himlen bara 50 år gammal. Ludvig hade rökt en cigarr varje julafton. Tydligen var det inte synd att röka, för till vardags hade han rökt cigaretter enligt farmor. Det tyckte jag var konstigt, för när jag växte upp fördömde de frireligiösa rökning av alla slag.

   En gång tog mamma och pappa med farmor på semester till Gran Canaria. På den tiden sas det att man var tvungen att börja dagen med två centiliter whisky för att inte bli dålig i magen under kanariesemestern. Så min farmor, som aldrig tidigare hade druckit en enda droppe sprit, gjorde som hon blev rekommenderad. I efterhand berättade hon för mig hur otroligt bra hon hade mått av de där whiskydropparna på mornarna. Hon hade nästan varit på väg att be pappa köpa en flaska som hon skulle ha hemma Värnamo – i medicinskt syfte. Men där gick väl ändå gränsen för farmors promiskuösa leverne, så någon mer whisky blev det inte för hennes del. Min kära, kära farmor som levde i nästan 90 år, fostrade sju barn, passade sexton barnbarn, blev gammelfarmor och gammelmormor flera gånger om och fick uppleva så mycket glädje och så mycket sorg.

 

Du är min alldeles egna kära farmor i minnenas album, men du älskades av alla i din stora fina familj.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett ungdomsförhållande.

 


Ungdomsförhållandet och jag besökte Tivoli i Köpenhamn.

 

Bäste S. Du och jag kämpade ihop i nästan tre år. Vi var väl inte direkt kära, men vi tyckte om varandra och hade mycket roligt tillsammans. Du hade varit basist i det populära bandet ”Jucie Fruits” som spelade på klubbarna i och runt Värnamo. Vi blev dock ihop efter er storhetstid, men bandmedlemmarnas fortsatta gemenskap var det inget att ta miste på. Bandets sångare och casanova var Lång-Olle. Han bytte tjej oftare än du bytte skjorta, jag minns Lång-Olle säga att om han någon gång skulle gifta sig så skulle det vara med Brigitte Bardot eller med den lika vackra E. H. Det blev E. H. Thord var trummis och Lill-Olle keyboardist. Oftast umgicks du, jag, Lång-Olle och E. Thord med flickvän var med på våra fester ibland och mina käraste vänner Anna-Kesrti och Bertil var också med allt som oftast. Vi festade förslagsvis i olika sommarstugor runt Bolmen. Jag minns speciellt den natten Sverige övergick till högertrafik, då åkte vi till vår sommarstuga i vänstertrafik och åkte hem dagen efter på höger sida om vägen. Det var enda gången det var helt legitimt att inte komma hem på natten, för all biltrafik i hela landet var avstängd. Jag minns också att Lång-Olle och du spelade och sjöng oavbrutet. En morgon efter en fest i Lång-Olles föräldrars sommarstuga, låg ni på varsin träbänk och spelade, du såg mig djupt i ögonen och sjöng smäktande ”If you ever change your mind, about leaving, leaving me behind… ” Den morgonen var jag nästan kär på riktigt. Men annars tror jag mest att du och jag tyckte om känslan att ingå i sammanhanget, för roligt hade vi.

   Vi umgicks också med A-C och T, som fick barn tillsammans i tonåren. Deras föräldrar ställde upp på allt för att ungdomarna skulle klara sitt förhållande och barnet. En lördagskväll, kanske var det på vårvintern 1969 då vi var hemma hos A-C och T, bestämde vi oss för att gå Kungsleden tillsammans till sommaren. Vi satte våra planer i verket, far- och morföräldrarna tog hand om A-C:s och T:s lilla flickebarn och vi begav oss av i två bilar mot Kiruna där vi parkerade för att vandra vidare med tunga, pösande ryggsäckar, fyllda med varma kläder, tält, sovsäckar och torrfoder för 14 dagar.

   Över stock och sten, forsar med hängbroar, bland tusentals myggor, fjäll upp och fjäll ner på den rösade leden mellan Abisko och Nikkaluokta var det ganska krävande att hålla humöret uppe, men vi lyckades med den äran. När vi vandrade över Kebenekajse överrumplades vi av isande vindar och snöyra. A-C som ju hade fött barn, sa att den situation vi bafann oss i just då, var betydligt jobbigare än det hade varit att geomgå en förlossning. A-C och T klarade utmaningen Kungsleden med förhållandet i behåll och de är i dag ett par med barn, barnbarn och barnbarnsbarn. S och jag kom senare fram till att vi skulle vandra skilda vägar. Visserligen hade du S sagt till mig tidigare att om du inte fick mig skulle du aldrig bli kär i någon annan, men en vecka efter vi hade gjort slut träffade du din blivande fru som du fick tre barn med, och så vitt jag vet, lever ni tillsammans den dag som i dag är, så jag var tydligen inte så svår att byta ut, eller hur. Själv tog jag ytterligare nio år på mig att hitta den rätte.

 


Stellan och Lång-Olle jobbade och tjänade bra i sina pappors fabriker och skjutsade sina brudar i
fräcka sportbilar. Vänstra bilden: Jag och Stellan. Högra bilden: E. H. och Lång-Olle.

 


Vi vandrade Kungsleden, men semestrade även på varmare breddgrader  tillsammans.


Så förgyllde vi vår ungdomstid S och jag.

 


”Secken röra!”

”Secken röra!”...

 

… skulle min kära farmor Gerda, vars ordningssinne jag ärvt, ha sagt med skorrande r, om hon hade varit här i Rö min första lediga dag på länge (helger inkluderat). Fast jag ärvde det inte fullt ut – ordningssinnet alltså. Men i dag fick jag ett plötsligt infall att sortera foton tagna mellan 1971 och 1989. Under årens lopp har jag av och till haft intensiva fotograferingsperioder runt semestrar och speciella tillfällen. Många otroligt dåliga bilder har jag tagit, men vid dess åsyn ges minnena ett romantiskt skimmer. Vilket fantastiskt liv jag har levt tänkte jag mitt i sorteringsträsket. Fotona låg i en avlång arkiveringsbox. För längesedan hade jag ett system i lådan, men jag tror att jag tappade hela lådans innehåll på golvet någon gång för ett tiotal år sedan och la tillbaks allt huller om buller. Så har det förblivit – huller om buller.

 

I dag sorterade jag fotona i kuvert, men det var inte lätt att komma på hur jag skulle rubricera kuverten. Jag fick tänka ut det efter hand. Fotona spänner över en tid då jag vandrade Kungsleden tillsammans med ett treårigt ungdomsförhållande som strax därpå upphörde, gick på lanthushållsskola, var au pair och servitris/hovmästarinna i Marbella, arbetade i pappas fabrik i Forsheda, räknade dagskassor på Götabanken i Värnamo, flyttade till London, studerade och tog akademiska examina i engelska, arbeidet på Norway Food Centre, knogade bakom kulisserna på Watford Palace Theatre, New London Theatre och Whitehall Theatre, blev antagen och gick treåriga scenskolan Drama Centre of London, levde i ett passionerat femårigt samboförhållande, lämnade passionen när föremålet visade sig ha fler passioner, återvände till Sverige, agerade Carl von Linnés dotter på Göteborgs Kammarteater och fattig flicka på Lule Stassteater, arkiverade på Arena Teaterbåten, våldgästade moster Birgits familj i Hägersten i flera veckor, skaffade lägenhet på Lilla Essingen, assisterade födlsar på S:t Eriks sjukhus, tog tåget till Paris en midsommarafton och medverkade i ett TV-drama om franska revolutionen, clownade på Jönköpings Länsteater, mötte kärleken, flyttade till Näsbydal, åkte med blivande fästmannen på IK Frejs fotbollsläger till Bulgarien, seglade från Vaxholm till Karlskrona tillsammans med min trolovade, hans son Patrick och två vänner, gifte mig ändå, turnerade med maken i parkerna med egen barnteater, spelade ”Borta på vinden” på Byteatern i Kalmar, köpte och renoverade hus, födde barn, reste till vänner i Paris, Bristol och London då och då, spelade teater och kämpade med Uffe Larssons alkoholism på Cocos Teatern, medverkade i SVT:s storsatsning ”Rid i natt” med Kjelle Bergqvist i huvudrollen, ritade och byggde till huset, regisserade Täby Teatersällskap, inredde och drev Apollo Teatern i Täby, satte upp barnteater och dramer på den egna scenen och revyer på Tibble Teater, semestrade på Cran Canaria, vid Hindsens strand utanför Värnamo och hos släktingarna i USA.

 

Hade jag inte varit rödhårig och fräknig och dotter till det lilla småländska samhällets fabriksägare, hade inget av detta hänt, för då hade jag i stället blivit uppvaktad och äktad under tidigt 70-tal som alla mina vänner. Lugnt och fint hade det varit, men ödet ville något annat. Och hade nu scannern fungerat så skulle jag med glädje publicerat några bilder här, men det tekniska underverket är ”out of order”, så det blir ingen ögonfägnad denna gång. Men vänta bara ett par dagar, så ska ni få se hur jag, mina vänner, min familj och salig farmor Gerda såg ut en gång för länge sedan.

 

Foton ljög inte på den tiden.


Fredagen den 13:e!


Nils Albin Wagemyr alias Albin Myers.


Fredagen den 13:e!


För 29 år och 181 dagar sedan föddes Albin. Det tog sin lilla tid att få fram honom. Han hade nämligen valt att placera sig asynklitiskt, vilket betyder att "fosterhuvudet från början av förlossningen är snett inställt och får svårare att tränga ner". Då när jag var i trettioett-och-ett-halvt-års-åldern hade jag aldrig tidigare varit utsatt för någon smärta värd namnet, så jag var invaggad i tron att jag hade oerhört hög smärttröskel. Nicke och jag hade gått tillsammans på profylaxkurs och någon annan form av smärtlindring under förlossningen var inget jag övervägde. Hur dum får man vara! Jag tänker inte beskriva min första förlossning i detalj, men några intryck från torsdagen dagen den 12:e och natten till fredagen den 13:e november 1981 vill jag härmed delge mina kära läsare.

 

Värkarna satte igång ganska rejält vid 5-tiden på morgonen den 12:e, men jag hade blivit uppmanad att inte komma in till BB för tidigt, så jag kämpade på mest hela dagen. Vi hade för tillfället en regissör boende hos oss, eftersom min man basade över en produktion med Täby Teatersällskap, som hette ”Täby - sta´n på landet”. En jättesatsning vars förberedelser hade pågått lika länge som min graviditet. En vän i branschen regisserade. Vännen var oerhört förtjust i whiskey och det var inte utan att man önskade honom dit pepparn växer många gånger under denna tid. Men vad offrar man inte för konsten. Han kom och bodde hos i några dagar var fjortonde dag under flera månader, så han kände sig ganska hemma och tyckte att han var i sin fulla rätt att ta den plats han behövde i vårt hem. Han jobbade ju enbart på kvällarna, så på dagarna var han hos mig och magen. Just denna dag hade han lite extra ont i knoppen och då önskade han så klart att jag skulle ta särskild hänsyn till honom, vilket jag gjorde. När jag fick en svår värk gick jag in i ett angränsande rum och gjorde mina grimaser. Faktum är att vännen tackade mig för det. Han sa ”Tack Marianne för att du lämnar rummet när du har värkar, för jag mår så dåligt av att se dig lida." Fint sagt, eller hur? Framåt eftermiddagen åkte vi (alltså maken, magen och jag, vännen stannade hemma) till Danderyds sjukhus och blev väl mottagna. Nu var det inte långt mellan värkarna och snart skulle jag föda vårt barn helt utan smärtlindring. Sååå romantiskt.

 

Tio timmar och oräkneliga krystvärkar senare hävde en 100-kilosdam hela sin vikt över mig för att pressa ut innanmätet ur min livmoder. Men ingenting hände mer än att jag ändrade inställning om smärtlindring. Men tyvärr – det gick inte att ge några bedövningssprutor, för huvudet på den lille där inne satt i vägen, så det vara bar att härda ut. Vid ett tillfälle trodde jag att jag var död, för all smärta försvann och jag såg allt uppifrån och tänkte att det var ju synd om Nicke att han skulle bli ensam med barnet som föddes. När jag kom till sans igen frågade jag om det blev en pojke eller en flicka. En förskräckt leende barnmorska tittade fram mellan mina ben och lät lätt krystad när hon sa - Än har det inte blivit något. Hjärtljuden på bäbisen i magen hade gått ner, och plötsligt blev jag varse elva likbleka varelser runt förlossningsbordet. De hade kommit inrusande under min himlafärd, eftersom jag då utgjutit ett primalskrik av sällan tidigare upplåten ljudnivå.

 

Jag hörde ordet sugklocka och vips så var de inne och rotade runt med en, och drog allt vad tygen höll, men ut kom bara sugklockan, ett nytt försök gjordes, men med samma resultat. DÅ… kom det in en militant, kvinnlig öststatsläkare, hon klappade i händerna och skrek TÅNG!!! Varpå alla närvarande började springa omkring som yra höns och leta tång. En narkosläkare kom in och stod beredd att söva ner mig, jag förstod att jag var på väg till operation, men mitt i kaoset hittade någon en tång och mindre än en minut senare var Albin född. UTAN SMÄRTLINDRING!!! Klockan 00.20 fredagen den 13 november 1981. Albin hade ett stort sår i huvudet efter två misslyckade sugklocksförsök samt bulor vid ena tinningen och bakom örat på andra sidan efter tången, men ut kom han, 4070 gram vägde han och bra blev han. Känd blev han också sin första levnadsdag, eftersom Radio Stockholm ringe Nicke kl 07.00 på morgonen och gjorde en intervju om "Täby - sta'n på landet" som hade genrep samma dag. Intervjun inleddes med ett stort grattis till den nyblivne fadern. Detta i sin tur ledde till att jag blev överöst av blommor, kärlek och värme från när och fjärran. Varje gång det är fredagen den 13:e påminner Albin och jag varandra om att detta är vår gemensamma lyckodag. Albin har till och med tatuerat in ”Friday 13:th” på sin vackra kropp och på så vis påminns han dagligen om den stora lyckan.

 

I dag har vi haft sms-kontakt över Atlanten. Albin Myers är på sin andra USA/Canada-turné för i år. När hans sms kom för två timmar sedan hade han just avslutat en spelning i Orange County och om sju timmar lyfter planet mot Toronto. Och för den som undrar varför jag kan sitta och blogga mitt på dagen en fredag kan jag berätta att producenten/regissören Mathew Moore som är min arbetsgivare (jag jobbar för närvarande som Line Producer på en långfilm) är så rädd att fredagen den 13:e ska föra otur med sig, att han beslutat att ingen inspelning av hans långfilm "Darkest Hour Brightest Night" får äga rum denna dag.

 

Fredagen den 13:e, min och Albins lyckodag.


RSS 2.0