Fredagen den 13:e!


Nils Albin Wagemyr alias Albin Myers.


Fredagen den 13:e!


För 29 år och 181 dagar sedan föddes Albin. Det tog sin lilla tid att få fram honom. Han hade nämligen valt att placera sig asynklitiskt, vilket betyder att "fosterhuvudet från början av förlossningen är snett inställt och får svårare att tränga ner". Då när jag var i trettioett-och-ett-halvt-års-åldern hade jag aldrig tidigare varit utsatt för någon smärta värd namnet, så jag var invaggad i tron att jag hade oerhört hög smärttröskel. Nicke och jag hade gått tillsammans på profylaxkurs och någon annan form av smärtlindring under förlossningen var inget jag övervägde. Hur dum får man vara! Jag tänker inte beskriva min första förlossning i detalj, men några intryck från torsdagen dagen den 12:e och natten till fredagen den 13:e november 1981 vill jag härmed delge mina kära läsare.

 

Värkarna satte igång ganska rejält vid 5-tiden på morgonen den 12:e, men jag hade blivit uppmanad att inte komma in till BB för tidigt, så jag kämpade på mest hela dagen. Vi hade för tillfället en regissör boende hos oss, eftersom min man basade över en produktion med Täby Teatersällskap, som hette ”Täby - sta´n på landet”. En jättesatsning vars förberedelser hade pågått lika länge som min graviditet. En vän i branschen regisserade. Vännen var oerhört förtjust i whiskey och det var inte utan att man önskade honom dit pepparn växer många gånger under denna tid. Men vad offrar man inte för konsten. Han kom och bodde hos i några dagar var fjortonde dag under flera månader, så han kände sig ganska hemma och tyckte att han var i sin fulla rätt att ta den plats han behövde i vårt hem. Han jobbade ju enbart på kvällarna, så på dagarna var han hos mig och magen. Just denna dag hade han lite extra ont i knoppen och då önskade han så klart att jag skulle ta särskild hänsyn till honom, vilket jag gjorde. När jag fick en svår värk gick jag in i ett angränsande rum och gjorde mina grimaser. Faktum är att vännen tackade mig för det. Han sa ”Tack Marianne för att du lämnar rummet när du har värkar, för jag mår så dåligt av att se dig lida." Fint sagt, eller hur? Framåt eftermiddagen åkte vi (alltså maken, magen och jag, vännen stannade hemma) till Danderyds sjukhus och blev väl mottagna. Nu var det inte långt mellan värkarna och snart skulle jag föda vårt barn helt utan smärtlindring. Sååå romantiskt.

 

Tio timmar och oräkneliga krystvärkar senare hävde en 100-kilosdam hela sin vikt över mig för att pressa ut innanmätet ur min livmoder. Men ingenting hände mer än att jag ändrade inställning om smärtlindring. Men tyvärr – det gick inte att ge några bedövningssprutor, för huvudet på den lille där inne satt i vägen, så det vara bar att härda ut. Vid ett tillfälle trodde jag att jag var död, för all smärta försvann och jag såg allt uppifrån och tänkte att det var ju synd om Nicke att han skulle bli ensam med barnet som föddes. När jag kom till sans igen frågade jag om det blev en pojke eller en flicka. En förskräckt leende barnmorska tittade fram mellan mina ben och lät lätt krystad när hon sa - Än har det inte blivit något. Hjärtljuden på bäbisen i magen hade gått ner, och plötsligt blev jag varse elva likbleka varelser runt förlossningsbordet. De hade kommit inrusande under min himlafärd, eftersom jag då utgjutit ett primalskrik av sällan tidigare upplåten ljudnivå.

 

Jag hörde ordet sugklocka och vips så var de inne och rotade runt med en, och drog allt vad tygen höll, men ut kom bara sugklockan, ett nytt försök gjordes, men med samma resultat. DÅ… kom det in en militant, kvinnlig öststatsläkare, hon klappade i händerna och skrek TÅNG!!! Varpå alla närvarande började springa omkring som yra höns och leta tång. En narkosläkare kom in och stod beredd att söva ner mig, jag förstod att jag var på väg till operation, men mitt i kaoset hittade någon en tång och mindre än en minut senare var Albin född. UTAN SMÄRTLINDRING!!! Klockan 00.20 fredagen den 13 november 1981. Albin hade ett stort sår i huvudet efter två misslyckade sugklocksförsök samt bulor vid ena tinningen och bakom örat på andra sidan efter tången, men ut kom han, 4070 gram vägde han och bra blev han. Känd blev han också sin första levnadsdag, eftersom Radio Stockholm ringe Nicke kl 07.00 på morgonen och gjorde en intervju om "Täby - sta'n på landet" som hade genrep samma dag. Intervjun inleddes med ett stort grattis till den nyblivne fadern. Detta i sin tur ledde till att jag blev överöst av blommor, kärlek och värme från när och fjärran. Varje gång det är fredagen den 13:e påminner Albin och jag varandra om att detta är vår gemensamma lyckodag. Albin har till och med tatuerat in ”Friday 13:th” på sin vackra kropp och på så vis påminns han dagligen om den stora lyckan.

 

I dag har vi haft sms-kontakt över Atlanten. Albin Myers är på sin andra USA/Canada-turné för i år. När hans sms kom för två timmar sedan hade han just avslutat en spelning i Orange County och om sju timmar lyfter planet mot Toronto. Och för den som undrar varför jag kan sitta och blogga mitt på dagen en fredag kan jag berätta att producenten/regissören Mathew Moore som är min arbetsgivare (jag jobbar för närvarande som Line Producer på en långfilm) är så rädd att fredagen den 13:e ska föra otur med sig, att han beslutat att ingen inspelning av hans långfilm "Darkest Hour Brightest Night" får äga rum denna dag.

 

Fredagen den 13:e, min och Albins lyckodag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0