Minnenas album 2

Högre allmänna läroverket mot min vilja!

 


Mamma och pappa var glada när jag tog realen. Jag också för den delen.

 

Jag var äldre än mina klasskamrater när jag tog realen eftersom jag började på Högre Allmänna Läroverket ”HAL” i Värnamo efter sjuan, i stället för efter sexan. Jag var skoltrött och ville få slutbetyg så fort som möjligt, vilket man kunde få efter sjuan i Forsheda på den tiden. Det gick åt pipsvängen med mina planer. Rektor Hillerdal ringde till mamma och sa, "Marianne som har så fina betyg måste fortsätta studera.". Mamma blev självklart stolt och övertalade mig att fortsätta. Att mina fina betyg från sjuan enbart var resultatet av att vår ordinarie lärare i folkskolan varit sjukskriven och jag hade lyckats charma vår unge, snygge vikarie så han trodde jag hade insupit en massa kunskaper, visste ju inte mamma. Jag ville naturligtvis inte göra mina föräldrar besvikna, så jag började på HAL. Därefter genomled jag den treåriga realskolan. Typiskt mig att det blev ett år längre i skolan, när jag hade suktat så innerligt efter att sluta. Inte att förglömma det positiva under den tiden, för jag blev bästis med Anna-Kersti Jonsson, numera Stridh, vilket ledde till livslång vänskap.

   Efter allt firande med släkten och fester med kamraterna åkte Anna-Kersti och jag till Öland och sommarjobbade på ”Kaffetorpet” vid Solliden. Vi hyrde ett rum med kakelugn och snedtak på Trädgårdsgatan i Borgholm. I taket satte vi upp fräcka bilder och kakelugnen blev vårt barskåp. Vi jobbade hårt hela sommaren men roade oss också kungligt. Anna-Kersti som var rågblond, med klara ljusblå ögon och vansinnigt vacker hade en svans av kavaljerer runt sig på dansbanorna, medan rödhåriga jag var panelhöna. Anna-Kersti var redan då upp över öronen förälskad och hade sällskap med Värnamos snygging nummer ett, Bertil Stridh, så hon höll distans till pojkarna. Jag som suktade efter ett förhållande var tyvärr inte lika lyckligt lottad, det var pojkarna som höll distans till mig.

   Så kom augusti och hade man tagit realen var det självklart att man skulle fortsätta på gymnasiet. Jag började på Humanistisk Estetisk linje i den nyreformerade gymnasieutbildningen. Lika skoltrött då som efter sexan. Det blev inte mycket pluggat, desto mer deltagande i skolspexet, både som idéspruta och aktör. Dessutom ägnade jag en hel del tid åt utgivningen av skoltidningen "Hugin & Munin". Sån’t var ju kul! Skolspexet blev mycket lyckat, men värre blev det för elevrådets ordförande Bertil Stridh, tillika ansvarig utgivare för "Hugin & Munin". På avslutningsdagen tvingades han göra avbön i kyrkan för komprometterande uppgifter som vi hade satt på pränt i bladet, ingen tryckfrihet där inte.

   För att riktigt toppa det hela, ringde studierektorn hem till mamma under sommarlovet och sa att jag var tvungen att gå om första gymnasieåret, för jag verkade inte ha pluggat. Aj, aj, aj, jag som bara längtade till slutet av gymnasietiden fick fejsa fakta en gång till. Jag lovade då mamma att inte medverka i vare sig skolspexet eller skriva i "Hugin & Munin". Jag lydde nästan. Veckan innan följande års skolspex skulle uppföras ringde Allan "Svensson & Svensson" Svensson och undrade om jag kunde vara konferencier. Självklart kunde jag det, det räckte med en repetition och sedan var det bara att köra. Den här gången påverkades inte mina studier som jag bedrev på mitt alldeles egna sätt, genom att bevista alla lektioner och lyssna intensivt på lärarnas genomgångar och lära mig allt de förmedlade. Jag tyckte dessutom om spanska, engelska, allmän språkkunskap, gymnastik och dramatik, så i de ämnena gick det väldigt bra. Jag var dock sällan bra på skriftliga prov, utom en gång då jag var bäst i klassen. Det var ett nationalprov i nutidsorientering och jag hade alla rätt. Efter att vi fått tillbaka det provet kom läraren fram till mig under rasten och sa att han hela tiden hade vetat att det fanns något hos mig att bygga på. Tyvärr lyckades han ändå inte väcka mitt studieintresse till liv. Jag fick i alla fall hyfsat bra studentbetyg trots min udda studieteknik, även om jag aldrig öppnade en läxbok under hela gymnasietiden.

   Efter studenten var det dags att välja väg. Det var inte lätt när jag fortfarande var skoltrött och det enda jag visste var att jag längtade bort från småstadsmentaliteten där alla visste allt om alla, hade förutfattade meningar om varandra och dessutom hade åsikter om hur andra borde vara och om vad man borde göra. Jag längtade bort, bort, bort! Mina vänner hade vid det laget gått vidare och begivit sig till Lund, Göteborg och Stockholm, de pluggade till sjuksköterskor, socialsekreterare, advokater, psykologer, förskollärare med mera, men jag? Vad sjutton skulle jag hitta på? Att fejka sig igenom realskolan och gymnasiet hade gått bra, men att fortsätta på samma sätt med akademiska studier skulle självklart aldrig ha funkat. Det fattade till och med jag.

 


1971
tog man oftast konventionella studentbilder och skickade
som tackkort, men för mig var det viktigt att markera att nu drar jag.
Jag övertalade därför fotografen att ta denna bild.

 

Ett par år senare, när jag hade flyttat till England förändrades dock min inställning till pluggandet och jag plöjde studieböckerna tills jag fått ut allt som gick och lite till. Jag vet inte varför, men jag passade aldrig in i det svenska skolsystemet och det har inte min man och våra barn gjort heller. Var det fel på skolan eller var det fel på oss? Frågan kvarstår, men det var något som inte stämde.

 

Stora Segerstad

 

Stackars mig, jag var hela 21 år innan jag blev vald till Lucia för första
och hittills enda gången, fast då var det förstås bara på skoj och jag bar
en värmeljusstake som luciakrona.

 

Jag hade hört av vänner hemma i Forsheda att det roligaste som fanns var att gå på Stora Segerstad, en lanthushållskola med internat. Där började jag min dummer, och gick en termin. Jag kunde redan allt de undervisade i, med råge, för min mamma hade verkligen varit bra på att lära mig hur man sköter ett hushåll. Ja, till och med ett lanthushåll eftersom vi alltid köpt hem halva kor och halva grisar som vi med hjälp av ”Kerstin Kock” tillrett hemma i köket. Det blev allt från pressylta, koldolmar och korvar av alla de slag till kalops och bogfläsk. Safta, sylta, tvätta, stryka, sy kläder, städa allt kunde jag redan. Så det enda jag lärde mig på Stora Segerstad var hur man gömmer en kille i garderoben när rektorn gör razzia mitt i natten.

   Fast det var förstås väldigt roligt att vara där och busa och ändå få toppbetyg på slutet, men någon mening i övrigt var det inte för min del med den utbildningen.

 


Alla på Stora Segerstad älskade Ingvar, men när han och jag befann oss
i samma rum blixtrade det...


... och det var i min garderob han gömde sig.

 

 

Ett år i Marbella.

 


En ledig stund i Marbella
.

 

   När jag till jul slutat på Stora Segerstad, fick jag syn på en annons i Svenska Dagbladet. Det stod ”Au Pair sökes till anglosaxisk familj i Marbella”. Jag ringde genast och blev bjuden till Stockholm för att träffa familjen som var i Sverige på jullov. De gillade mig. Att jag hade vissa kunskaper i spanska var en fjäder i hatten eftersom de ville att jag skulle jobba både som Au Pair och som assistent på mannens arkitektkontor. Så det blev Marbella för hela slanten i ett helt år. Från och med februari 1972 till och med januari 1973. Efter sex månader, när jag fullföljt kontraktet med arkitektfamiljen och var ganska trött på mannens sexuellas stötar slutade jag där. Min chef Victor Hugh-Jones närmanden hade gått så långt att en arkitekt på kontoret bad mig att avsluta mitt förhållande med Victor eftersom han ansåg det olämpligt nu när hans hustru Eva var gravid. Det var så absurt, eftersom Victor för mig bara var ett slemmigt äckel som jag inte för ett ögonblick hade övervägt att ha ett förhållande med.

 


Familjen Hugh-Jones som jag jobbade hos första halvåret bestod av pappan Victor,
gravida mamman Eva och 5-åriga dottern Pia.

  

I stället för att fortsätta som Au pair efter kontrakterad sexmånadsperiod, valde jag att leva det glada livet som hovmästarinna på den lilla restaurangen La Tricicleta, nära Apelsintorget. Under den tiden jobbade jag enbart kvällstid, fram till midnatt ungefär, sedan var det ut och dansa. Äntligen var jag fri. Jag hade så roligt, var ute halva nätterna, festade, dansade och blev bästis med Marbellas bögkoloni. Det var så skönt att vara ute och roa sig tillsammans med män utan att behöva bli sexuellt trakasserad, vilket alla tjejer som var ute på egen hand annars blev.

   Fast jag saknade inte kavaljerer längre. En av dem var en riktigt charmig kille från England, ja det vill säga han bjöd inte ut bara mig, utan ett helt gäng tjejer. Efter en vecka tillsammans med honom fick jag se hans bild i en tidning med rubriken ”George Best har setts med brudar i Marbellas nattvimmel”. OK killen jag hade varit ute med var alltså en bortsprungen, mycket känd fotbollsspelare, men det visste inte jag, för mitt fotbollsintresse var lika med noll. Men roligt hade jag tillsammans med numera hädangågne foltbollsoraklet George Best.

 


Några av mina underbara bögkompisar - Niels från bandet Nielsmen, Robert, Gunnar och Kurt
som gjorde det så lätt att leva i nuet.

 


Mina barkompisar var ett brokigt gäng från överallt. George Best fick jag tyvärr inte med på bild.

 

   På min 22-årsdag var jag ute och roade mig tillsammans med ett par riktigt fantastiska sångare/musiker. Den ene hade just fått ett genombrott i Sverige. Han var och hälsade på en kompis som sjöng på en nattklubb. Den ene var Thomas Ledin och kompisen Claes Janson. Claes stöter jag på lite då och då än i dag, men jag vet inte om han kommer ihåg vårt möte i Marbella. Thomas har jag tyvärr inte träffat sen dess, men på min 22-årsdag bjöd han på sig själv, sjöng och diktade visor till mig så det stod härliga till.

 


Den här killen gav mig sin idolbild på min 22-årsdag.

 

När julen kom reste jag hem till Forsheda och när jag sedan återvände till Marbella efter nyår kände jag plötsligt att jag hade festat klart, fått ur mig allt uppdämt skoj som man inte skulle kunna ha ostraffat i Värnamotrakten. Jag sa upp mig från La Tricicleta, bjöd alla mina Marbellavänner på en brakfest med köttbullar, som jag tillrett enligt mamma Vivians recept och lingonsylt från Sverige. Därefter gjorde jag en avskedsbarrunda. På skivtallrikarna la man då på Noel Harrison´s ”So Long, Marianne”. Låten ekade mellan husen i Marbellas gränder när jag strosade hemåt framåt småtimmarna och jag sa adjö till den frigjorda livsstilen forever.

 


Jag bodde ihop med engelsmannen Gordon och en tokig dansk. Vi var flatmates, vilket var
ganska nytt på den tiden, alltså att dela bostad med homo sapiens av det motsatta könet
utan att ha ett förhållande.

 

Trackback
RSS 2.0