Minnenas album! Del 2.

HAL mot min vilja!

 


Mamma och pappa var glada när jag tog realen... och jag också för den
delen, för på HAL träffade jag Anna-Kersti Jonsson (numera Stridh), och
vi blev bästisar för livet.

 

Jag var äldre än mina klasskamrater när jag tog realen eftersom jag hade börjat i Högre Allmänna Läroverket HAL i Värnamo efter sjuan i stället för efter sexan. Jag var nämligen trött på skolan redan efter sexan, då man egentligen skulle gått vidare till realskolan. Jag ville bara få slutbetyg så fort som möjligt, och det kunde man få efter sjuan i Forsheda. Men det gick åt pipsvängen med mina planer. Rektor Hillerdahl på HAL ringde till mamma efter att jag hade fått mitt slutbetyg i sjuan och sa, "Marianne som har så fina slutbetyg måste fortsätta studera."

Mamma blev stolt och förmedlade till mig att hon todde det skulle vara bra för mig om jag fortsatte skolan. Att mina fina betyg från sjuan enbart var resultatet av att vår ordinarie, urtrista lärarinna i folkskolan varit sjukskriven sista terminen varpå jag hade lyckats charma vår unge, snygge vikarie så till den milda grad att han trodde jag hade insupit en massa kunskaper, visste ju inte mamma. Jag ville inte göra henne och pappa besvikna, så jag började på HAL ett år senare än mina förståndiga klasskamrater. Därefter genomled jag den treåriga realskolan. Typiskt mig att jag fick gå ett år längre i skolan, bara för att jag hade suktat så innerligt efter att sluta.

   Sedan var ruljansen igång. Hade man tagit realen var det självklart att man skulle fortsätta på gymnasiet. Jag började därför på Humanistisk Estetisk linje i den nyreformerade gymnasieutbildningen. Lika skoltrött då som efter sexan. Det blev inte mycket pluggat, desto mer deltagande i skolspexet, både som idéspruta och aktör. Dessutom ägnade jag en hel del tid åt utgivningen av skoltidningen "Hugin och Munin". Sånt var ju kul! Skolspexet blev mycket lyckat, men värre blev det för elevrådets ordförande, tillika ansvarig utgivare för "Hugin & Munin", Bertil Stridh, eftersom han tvingades att på avslutningsdagen göra avbön i kyrkan för komprometterande uppgifter som vi hade satt på pränt i bladet, ingen tryckfrihet där inte.

   För att riktigt toppa det hela, ringde studierektorn hem till mamma under sommarlovet och sa att jag var tvungen att gå om första gymnasieåret, för jag verkade inte ha lärt mig något från läroplanen. Aj, aj, aj, jag som bara längtade till slutet av gymnasietiden fick fejsa fakta och gå om. Jag lovade då mamma att inte medverka i vare sig skolspexet eller skriva i "Hugin & Munin". Jag lydde nästan. Veckan innan nästa års skolspex skulle uppföras ringde Allan (Svensson & Svensson) Svensson och undrade om jag kunde vara konferencier. Självklart kunde jag det, det räckte med en repetition och sedan var det bara att köra. Skitkul tyckte jag och alla med mig. Den här gången påverkades inte mina studier som jag bedrev på mitt alldeles egna sätt, genom att bevista alla lektioner och lyssna intensivt på lärarnas genomgångar och lära mig allt de förmedlade. Jag tyckte dessutom om flera ämnen, som gymnastik, dramatik, spanska, engelska och allmän språkkunskap, så i de ämnena gick det väldigt bra. Jag var inte så bra på skriftliga prov, utom en gång då jag var bäst. Det var något slags gemensamt prov för hela landet och handlade om nutidsorientering. Efter att vi fått tillbaka det provet kom läraren fram till mig och sa att han hela tiden hade vetat att det fanns något hos mig att bygga på, men tyvärr lyckades han inte väcka något studieintresse i mig. Jag fick i alla fall hyfsat bra studentbetyg trots min udda studieteknik, med flera femmor, även om jag aldrig öppnde en läxbok under gymnasietiden.

 


1971 tog man konventionella studentbilder och skickade som
tackkort, men för mig var det viktigt att markera att, "Nu drar
jag!". Jag övertalade därför fotografen att ta denna bild.

  

   Efter studenten var det dags att välja väg. Det var inte lätt när jag fortfarande var skoltrött och det enda jag visste var att jag längtade bort från by-/småstadsmentaliteten där alla visste allt om alla, hade förutfattade meningar om varandra och dessutom hade åsikter om hur andra borde vara och vad man borde göra. Jag längtade bort, bort, bort! Mina vänner hade vid det laget gått vidare och begivit sig till Lund, Göteborg och Stockholm och pluggade till barnmorskor, socialsekreterare, advokater, psykologer, förskollärare med mera, men jag… vad sjutton skulle jag hitta på. Att fejka sig igenom realskolan och gymnasiet hade ju gått bra, men att fortsätta på samma sätt med akademiska studier skulle självklart aldrig ha funkat. Det fattade till och med jag.

   Ett par år senare, när jag hade flyttat till Enland utvecklades dock min inställning till pluggandet till något positivt och jag plöjde studieböckerna där tills jag fått ut allt som gick och lite till. Jag vet inte varför, men jag passade aldrig in i det svenska skolsystemet och det har inte min man och våra barn gjort heller. Var det fel på skolan eller var det fel på oss? Frågan kvarstår, men det var något som inte stämde.


En vilsen student.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Stora Segerstad.



Stackars mig, jag var hela 21 år innan jag blev vald till Lucia, fast då
var det förstås bara på skoj och jag bar en värmeljusstake på huvudet.

 

Jag hade hört av vänner hemma i Forsheda att det roligaste som fanns var att gå på Stora Segerstad, en lanthushållskola med internat. Och dit åkte jag min dummer, och gick en termin. Jag kunde redan allt de undervisade i… med råge, för min mamma hade verkligen varit bra på att lära mig hur man sköter ett hushåll. Ja, till och med ett lanthushåll eftersom vi alltid köpte hem halva kor och halva grisar som vi med hjälp av ”Kerstin Kock” tillredde hemma i köket. Det blev allt från pressylta, koldolmar och korvar av alla de slag till kalops och bogfläsk. Safta, sylta, tvätta, stryka, sy kläder, städa allt, allt, allt kunde jag redan. Så det enda jag lärde mig på Stora Segerstad var hur man gömmer en kille i garderoben när rektorn gör razzia mitt i natten.

   Fast det var förstås väldigt roligt att vara där och busa och ändå få toppbetyg på slutet, men någon mening i övrigt var det inte för min del med den ”utbildningen”.



Alla på Stora Segerstad älskade Ingvar, men när han och jag befann oss
i samma rum blixtrade det...


... och det var i min garderob han gömde sig.

 

En termin i livets skola.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett år i Marbella.

 


Att sola var en av mina fritidsysselsättningar i Marbella
.

 


Familjen Hugh-Jones som jag jobbade hos första halvåret bestod av pappan Victor,
gravida mamman Eva och 5-åriga dottern Pia .

 

   När jag kom hem till jul såg jag en annons i Svenska Dagbladet. Det stod ”Au Pair sökes till anglosaxisk familj i Marbella.”. Jag ringde genast och blev bjuden till Stockholm för att träffa familjen som var i Sverige på jullov. De gillade mig, och att jag hade vissa spanskakunskaper var ju en fjäder i hatten eftersom de ville att jag skulle jobba både som Au Pair och som assistent på mannens arkitektkontor. Så det blev Marbella för hela slanten i ett helt år. Från och med februari 1972 till och med januari 1973. Men efter sex månader när jag fullföljt kontraktet med arkitektfamiljen, valde jag att leva det glada livet som hovmästarinna på den lilla restaurangen La Tricicleta, nära Apelsintorget mitt i centrala Marbella. Då jobbade jag enbart kvällar, fram till midnatt ungefär, sedan var det bara ut och dansa. Äntligen var jag fri. Jag hade så roligt, var ute halva nätterna, festade och levde livets glada dagar. Blev bästis med alla bögar, det var så skönt att vara ute och roa sig tillsammans med män utan att behöva bli sexuellt trakasserad, vilket alla tjejer som var ute på egen hand annars blev. Fast jag saknade inte kavaljerer heller. En av dem var en riktigt charmig kille från England, ja det vill säga han bjöd inte ut bara mig, utan ett helt gäng med tjejer. Efter en veckas festande tillsammans med honom fick jag se hans bild i en tidning med rubriken ”George Best har setts festande med brudar i Marbella”. OK killen jag hade varit ute med var alltså en bortsprungen, mycket känd fotbollsspelare, men det visste ju inte jag, för mitt fotbollsintresse var lika med noll. Men roligt hade jag haft tillsammans med numera hädangågne foltbollsoraklet George Best.

 


Några av mina underbara bögkompisar - Niels från bandet Nielsmen, Robert, Gunnar och Kurt
som gjorde det så lätt att leva i nuet.

 


Mina barkompisar - ett brokigt gäng från överallt, men George Best fick jag inte med på bild.

 

   På min 22-årsdag var jag ute och roade mig tillsammans med ett par riktigt fantastiska sångare/musiker. Den ene hade just fått ett genombrott i Sverige och han var därnere och hälsade på en kompis som sjöng på en nattklubb. Han som hade fått genombrottet hette Thomas Ledin och nattklubbssångaren tror jag banne mig var Claes Janson. Jag har träffat Claes nyligen, men inte tagit upp något om vårt möte i Marbella för 39 år sedan. Jag vill ju inte göra bort mig om det nu inte var han. Thomas har jag tyvärr inte träffat någon mer gång, men den kvällen bjöd han på sig själv och diktade och sjöng för mig på födelsedagen så det stod härliga till.

 


Den här killen gav mig sin idolbild på min 22-årsdag.

 

   När julen kom åkte jag hem till Forsheda och när jag sedan återvände till Marbella efter nyår kände jag plötsligt att jag hade festat klart, fått ur mig allt uppdämt skoj som man inte skulle kunna ha fått ur sig ostraffat i Värnamotrakten. Jag sa upp mig från restaurangen, bjöd alla mina Marbellavänner på en brakfest med köttbullar, som jag spenderade en hel dag att tillreda enligt mamma Vivians recept, och lingonsylt jag hade haft med mig hemifrån. Sedan gjorde jag en sista barrunda. Just då låg låten ”So Long, Marianne” med Noel Harrison på allas skivtallrikar och ekade på barerna när jag vandrade hem genom Marbellas gränder, denna min sista svarta medelhavsnatt. Jag hade sagt adjö till den livsstilen forever.

 


Jag delade lägenhet med engelsmannen Gordon och en tokig dansk. Vi var alltså "flatmates"
inget annat, vilket var ganska nytt på den tiden, alltså att vara "flatmates" med det motsatta könet.

 

Ett år att minnas med ett leende

Trackback
RSS 2.0