Minnenas album 3

Mellanspel hemma i djupaste Småland!

 


Pappa Sigge och mamma Vivian fanns alltid där för mig när jag kom
hem...

 


...och min gullige lillebror Bo fanns oftast nära mamma och pappa.

 

I januari 1973 kom jag alltså hals över huvud tillbaks från södra Europa till hemlandet. Jag anlände till flygplatsen i Malmö, eller var det Köpenhamn? Min härliga bästis Anna-Kersti, som då bodde i Lund på ett elevhem för sjuksköterskestudenter, bad sin kille juridikstuderande Bertil hämta mig. Bertil kom till flygplatsen och fyllde sin Bubbla till bredden med min packning. Sedan härbärgerade han mig och mitt pick och pack en natt i sin lya i centrala Lund. Dagen därpå tog jag tåget hem till Forsheda och blev som vanligt mottagen med öppna famnen.

   Följande morgon satt jag som adressetikettkrivare på lagret i pappas gummifabrik. Jag har ju alltid velat göra ett bra jobb och när man är nyanställd spelar det ingen roll vilket jobbet är, för man blir dödstrött av koncentration och nya intryck. Framåt femtiden första arbetsdagen på fabriken såg jag antagligen ganska sliten ut, för då kom en av chaufförerna fram till mig och sa: ”Dä’ ä’ inte å un’ra paå att du bli trött å å jobba, nu nä’ du vutt på semeste i Spanien ett helt aår.” I översättning från småländska till svenska betyder det, ”Det är inte att undra på att du blir trött av att jobba, nu när du varit på semester i Spanien i ett helt år.” Det var på det sättet många såg på mig i Forsheda, utan att egentligen veta någonting om mig. Jag var ju dotter till en av samhällets fabriksägare och antogs således vara bortskämd. Det fanns ingen anledning för mig att argumentera mot chaufförens förutfattade mening, så jag bara log och nickade. Vad chauffören inte visste var att jag hade försörjt mig själv under hela Spanienvistelsen, inte en krona hade skickats hemifrån. Det var inget konstigt med det, mina föräldrar var inte snåla, bara måna om att jag skulle förstå värdet av att jobba och försörja mig. Pengarna jag tjänade sparades till kommande äventyr.

   Att sitta där och skriva adressetiketter var dock inte min tekopp, så efter fem månader sökte jag och fick jobb som sommarvikarie på Götabanken i Värnamo. Då hyrde jag en liten lägenhet mittemot banken. Jag var 23 år och det började kännas fel att bo hemma hos mamma och pappa.

   Götabankens direktör hade stort förtroende för ”Sigges dotter” och jag fick genast ta hand om öppning och stängning av bankens ”back stage”. Man var aldrig ensam när personalingången och kassavalvet skulle öppnas och stängas. Nycklarna till entrén och valvet var stora och bestod av två delar vardera. Jag fick ansvara för ena delarna nycklarna och de andra delarna bytte händer mellan olika kamrerer som låste upp och låste tillsammans med mig. Dagens första arbetsuppgift var alltid att tömma bankinkastet och räkna handelsmännens dagskassor. Oj, oj, oj vad mycket pengaräknande det blev i den småländska marknadsstaden. Posthanteringen och en hel del annat smått och gott hamnade också på mitt bord.

   När mitt vikariat led mot sitt slut gjorde jag en ”Arbetsbeskrivning för vikarier” som bankdirektören därefter ofta berättade för mamma. Han var så imponerad av min arbetsinsats och min utförliga arbetsbeskrivning för vikarier, så det ville han att mamma skulle veta. Och mamma som alltid varit så stolt över mig blev ju inte mindre stolt av sådant beröm.

 


Min storasyster Eva och hennes familj fanns också alltid där för mig,
och jag för dem som barnvakt lite då och då. På den tiden bestod den
lilla familjen av Eva, maken Yngve och sonen Fredrik.

  

Efter sommaren var jag tillbaks på ett gästspel i pappas fabrik. Då fick jag jobba med att skriva ut beställningar som säljarna lämnade in till mig. Det var ett roligt jobb, speciellt som säljarna var utåtriktade och trevliga personer. De gick inte och muttrade utan var öppna, fulla av historier och alltid på språng. Det passade mig bra, men jag ville ändå något annat innerst inne. Jag visste inte vad, men kanske var det viktigt att komma någonstans där jag kunde få vara någon annan än pappas flicka. Jag längtade till motsatsen av Forsheda och till motsatsen av Marbella. Jag längtade efter att utvecklas i någon annan riktning. Jag visste fortfarande inte i vilken, men valde att resa till London och plugga engelska. Det bästa jag gjort.

 

 
Trackback
RSS 2.0