Minnenas album! Del 3.

Mellanspel hemma i djupaste Småland!

 


Pappa Sigge och mamma Vivian fanns alltid där för mig när jag kom
hem...

 


...och min gullige lillebror Bo fanns oftast nära mamma och pappa.


I januari 1973 kom jag alltså hals över huvud tillbaks från södra Europa till hemlandet. Jag anlände till flygplatsen i Malmö... eller var det till Köpenhamn? Min härliga bästis från realskolan och gymnasiet, Anna-Kersti, som då bodde i Lund på ett elevhem för sjuksköterskestudenter, såg till att hennes kille, juridikstuderande Bertil (= hennes make sedan mitten av 70-talet), som hade eget rum på sta’n och dessutom ägde en Volkswagen, kom till flygplatsen och fyllde sin Bubbla till bredden med allt som var mitt. Sedan härbärgerade Bertil mig och mitt pick och pack en natt i sin lya. Dagen därpå tog jag tåget till Värnamo och blev som vanligt mottagen med öppna armar av mina föräldrar.

 

Följande morgon satt jag som adressetikettskrivare på lagret i pappas gummifabrik i Forsheda. Jag har ju alltid velat göra ett bra jobb och när man är helt nyanställd spelar det ingen roll vilket jobbet är, för man blir dödstrött av koncentration och nya intryck. Framåt femtiden första arbetsdagen på fabriken såg jag antagligen ganska sliten ut, för då kom en av chaufförerna fram till mig och sa: ”Dä ä inte å unra på att du bli trött å och jobba, nu nä du ha vutt på semeste i Spanien ett helt aår.” Ja det var på det sättet många såg på mig i Forsheda, utan att egentligen veta någonting om mig. Jag var ju dotter till en av samhällets fabriksägare och antogs således av vissa att vara bortskämd. Det fanns ingen anledning för mig att argumentera mot chaufförens förutfattade mening, så jag bara log och nickade. Vad chauffören inte visste var att jag hade försörjt mig själv under hela Spanienvistelsen, inte en krona hade skickats hemifrån. Det var inget konstigt med det, mina föräldrar var inte snåla, bara måna om att jag skulle förstå värdet av att jobba och försörja mig. Men när jag bodde hemma behövde jag inte betala för mig, så alla pengar jag tjänade på gummifabrikens lagerkontor sparade jag till kommande äventyr.

 

Att sitta där och skriva adressetiketter var dock inte min tekopp, så efter fem månader sökte jag och fick jobb som sommarvikarie på Götabanken i Värnamo. Jag fick också hyra en liten lägenhet som hade varit min svågers och låg mittemot banken. Bankdirektören hade såklart stort förtroende för Sigges dotter och jag fick genast ta hand om öppning och stängning av bankens ”back stage”. Den ordinarie styrkan ville ju under sommaren gärna ha sovmorgon eller åka och bada på eftermiddagarna. Men man var aldrig ensam när personalingången och kassavalvet skulle öppnas och stängas. Nycklarna till entrén och valvet var stora och bestod av två delar vardera. Jag fick ansvara för ena delen av vardera nyckel och de andra nyckeldelarna bytte händer mellan olika kamrerer som låste upp och låste tillsammans med mig. Sedan var det bara att tömma bankinkastet och räkna handelsmännens dagskassor. Oj, oj, oj vad mycket pengaräknande det blev. Posthanteringen och en hel del annat smått och gott hamnade också på mitt bord. När mitt vikariat led mot sitt slut gjorde jag en ”Arbetsbeskrivning för vikarier” som min chef alltid brukade påminna mamma om senare i livet. Bankdirektören hade varit så imponerad av min arbetsinsats och min utförliga arbetsbeskrivning för vikarier, och det ville han att mamma skulle veta. Och mamma som alltid varit så stolt över mig blev ju inte mindre stolt av sådant beröm.

 


Min storasyster Eva och hennes familj fanns också alltid där för mig,
och jag för dem som barnvakt lite då och då. På den tiden bestod den
lilla familjen av Eva, maken Yngve och sonen Fredrik.


Efter sommaren var jag tillbaks på ett gästspel i pappas fabrik. Då fick jag jobba med att skriva ut beställningar som säljarna lämnade in till mig. Det var ett roligt jobb, speciellt som säljarna var utåtriktade och trevliga personer. De gick inte och muttrade utan var öppna, fulla av historier och alltid på språng. Det passade mig ganska bra, men jag ville ändå något annat innerst inne. Jag visste inte vad, men kanske var det viktigt att komma någonstans där jag kunde få vara något annat än pappas flicka. Jag längtade till motsatsen av Forsheda och till motsatsen av Marbella. Jag längtade efter att utvecklas i någon annan riktning. Jag visste fortfarande inte i vilken, men valde att resa till London och utbildning i engelska språket. Det bästa jag gjort.

 

Äntligen var jag på väg!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0