Minnenas album! Del 1.

 Världens bästa farmor.

 


Min farmor Gerda.

 

Farmor blev änka vid 44 års ålder. Det var ingen lätt situation för henne, att bli ensam med sju barn när det varken fanns änkepension eller barnbidrag. Men farmor gjorde allt för sina barn och barnen gjorde allt för henne, så på något sätt klarade de situationen tillsammans. De äldsta fick hjälpa till med försörjningen, och den allra äldste var min pappa Sigurd. Under andra världskriget blev pappa ofta inkallad till militär beredskap på Gotland, men trots låg ersättning från det militära, fick han slantar över som han skickade hem till mor Gerda och småsyskonen.

   Under den tiden gick pappas fästmö Vivian varje lördagskväll och hälsade på sin blivande svärmor för att få känna närhet till sin älskade genom hans mor Gerda och småbröderna. Pappas två yngsta bröder, Egon och Ove, såg alltid fram emot dessa högtidsstunder, för Vivian brukade ta med sig en varsin strut med karameller till dem. Egon, som var i sjuårsåldern, blev förälskad i den vackra karamell-flickan. Han trodde att Vivian kom till dem enbart för att hon var kär i just honom. Gissa om besvikelsen blev stor när han upptäckte vem Vivian egentligen var förälskad i. Den kvällen gav Egon Vivian en tårad, sårad blick och hulkande sa han ”Du ä’ Siggessa-ssa fjälla.”. Det tog tid för Egon att smälta nesan, men när han blev äldre äktade han faster Ulla-Britt, en kopia av Vivian, som han lever lycklig med än i dag.

   På femtio- och sextitalet minns jag hur farmor jobbade med hemarbete från min pappas gummifabrik. Hon brukade sitta vid köksbordet och stansa någon sorts gummidetaljer med en stor hårdgummi-hammare med träskaft. Pappa och jag brukade åka dit med ett brunt lönekuvert med jämna mellanrum. Kaffebordet stod alltid dukat med sju sorters kakor, och så klart hemlagad saft till mig, vare sig vi kom med det bruna kuvertet eller ej. När hon blev gammal och inte orkade jobba längre åkte vi ändå regelbundet till farmor Gerda med ett brunt kuvert, innehållande något att dryga ut den skrala pensionen med, och kaffebordet stod alltid lika fint dukat.

   Den 27 december var farmors födelsedag, då bjöds det på släktkalas. Först på eftermiddagen var det kaffe/saft, sju sorters kakor och tårta. Lite senare på kvällen bjöd hon på sockerdricka, hemgjord ostkaka, jordgubbssylt och vispad grädde. Farmors enda dotter, faster Elvy, bakade alltid ostkakan i egenskap av släktens ostkakespecialist. De vuxna på kalaset var ett ganska högljutt, glatt gäng, bestående av farmors sex söner, Sigurd, Carl-Henrik, Sven-Olov, Hans, Egon och Ove samt dottern Elvy, plus alla deras respektive, plus vi barbarn som till slut blev 16 stycken, totalt var vi drygt trettio personer på varje släktkalas. Jag minns att vi lekte intensiva lekar med varandra. Mina farbröder  brukade också sjunga vackert fyrstämmigt både ur sin sakrala och profana repertoar, då kallade de sig "Elvys Brothers". Humor saknades inte, även om ett frireligiöst skimmer begränsade nöjesutbudet. Det var stojigt och härligt för oss barn, men säkert en hel del jobb för farmor att samla sin stora familj i den lilla lägenheten på Tånnögatan i Värnamo.

   Farmor hade en stark gudstro och hon gick till missionskyrkan minst två gånger i veckan. Hon tyckte det var synd att hänga tvätt på vilodagen och när Televisionen kom tyckte hon det var ett förkastligt media. Min pappa försökte få henne att inse att det var roligt och bra med TV, men det tog sin lilla tid att övertyga henne. Jag minns när farmor motvilligt satte sig framför TV:n hemma hos oss för första gången, då blev det typiskt nog "myrornas krig" på skärmen. Sedan när bilden kom tillbaka var det ett program med balett. Så farmor fick verkligen vatten på sin kvarn om att TV:n spred syndens budskap. Att dansa var nämligen jättesyndigt, all form av dans, förutom ringdans runt granen och midsommarstången. Kanske var det inte själva dansen som var syndig, men det som dansen kunde leda till var definitivt syndigt förklarade en gång min faster Siv för mig. Vad det gällde televisionen, gav farmor till slut efter och hennes barn fick köpa en TV till henne. Några år senare hyllade hon dess intåg i egna hemmet. I början hade hon mest  tittat på religiösa program, men tids nog satt hon som klistrad framför ”Låt hjärtat va´ me’!” och Strindbergs ”Hemsöborna”. Även om farmor ogillade att de svor i "Hemsöborna", så älskade farmor de igenkännande skildringarna om gamla tider, och TV:n blev ett kärt sällskap när den siste sonen Ove hade flyttat hemifrån.

   Jag och farmor kom mycket nära varandra när jag bodde hos henne under mitt sista gymnasieår. Det var då vi avslöjade alla möjliga hemligheter för varandra. Farmor hade en härlig humor, vi skrattade mycket tillsammans och pratade om allt. En otippad sak med farmor var att hon erkände för mig att hon blivit sosse, trots att partiets politik på den tiden inte gick ihop med hennes tro. Men hon var Socialdemokraterna evigt tacksam för den sociala utveckling hon fått uppleva. Hon berättade att när sossarna kommit till makten, fick hon bland annat för första gången i sitt liv känna hur det var att ha råd att klä sig i hela, olagade underkläder. Sitt partival avstod hon nog dock att berätta om för sina barn. Bland dem fanns det inga sossar så vitt jag vet.

   Farmor berättade många historier om sitt liv för mig. Till exempel berättade hon att när barnen var små hade hon tvingats binda dem med ett rep runt midjan och fästa repet i bordsbenet, så att barnen inte skulle komma i vägen och bränna sig när hon bakade bröd. Hon berättade också att hon på gamladar hade börjat drömma om en av pastorerna i missionsförsamlingen som hon var förälskad i. Hon tyckte han verkade ha ett gott öga till henne också, mer än så blev det tyvärr inte av den romansen. Men farmor tyckte i alla fall om att det pirrade till i magen när hon tänkte på pastorn. 

   Jag minns att varje julaftonskväll tände farmor en cigarr och la i en askkopp som hon ställde på en plåtbricka, för den påminde henne om den största kärleken, maken, möbelsnickaren, lekmannapredikanten Ludvig, som hade flyttat till himlen bara 50 år gammal. Ludvig hade rökt en cigarr varje julafton. Tydligen var det inte synd att röka, för till vardags hade han rökt cigaretter enligt farmor. Det tyckte jag var konstigt, för när jag växte upp fördömde de frireligiösa rökning av alla slag.

   En gång tog mamma och pappa med farmor på semester till Gran Canaria. På den tiden sas det att man var tvungen att börja dagen med två centiliter whisky för att inte bli dålig i magen under kanariesemestern. Så min farmor, som aldrig tidigare hade druckit en enda droppe sprit, gjorde som hon blev rekommenderad. I efterhand berättade hon för mig hur otroligt bra hon hade mått av de där whiskydropparna på mornarna. Hon hade nästan varit på väg att be pappa köpa en flaska som hon skulle ha hemma Värnamo – i medicinskt syfte. Men där gick väl ändå gränsen för farmors promiskuösa leverne, så någon mer whisky blev det inte för hennes del. Min kära, kära farmor som levde i nästan 90 år, fostrade sju barn, passade sexton barnbarn, blev gammelfarmor och gammelmormor flera gånger om och fick uppleva så mycket glädje och så mycket sorg.

 

Du är min alldeles egna kära farmor i minnenas album, men du älskades av alla i din stora fina familj.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett ungdomsförhållande.

 


Ungdomsförhållandet och jag besökte Tivoli i Köpenhamn.

 

Bäste S. Du och jag kämpade ihop i nästan tre år. Vi var väl inte direkt kära, men vi tyckte om varandra och hade mycket roligt tillsammans. Du hade varit basist i det populära bandet ”Jucie Fruits” som spelade på klubbarna i och runt Värnamo. Vi blev dock ihop efter er storhetstid, men bandmedlemmarnas fortsatta gemenskap var det inget att ta miste på. Bandets sångare och casanova var Lång-Olle. Han bytte tjej oftare än du bytte skjorta, jag minns Lång-Olle säga att om han någon gång skulle gifta sig så skulle det vara med Brigitte Bardot eller med den lika vackra E. H. Det blev E. H. Thord var trummis och Lill-Olle keyboardist. Oftast umgicks du, jag, Lång-Olle och E. Thord med flickvän var med på våra fester ibland och mina käraste vänner Anna-Kesrti och Bertil var också med allt som oftast. Vi festade förslagsvis i olika sommarstugor runt Bolmen. Jag minns speciellt den natten Sverige övergick till högertrafik, då åkte vi till vår sommarstuga i vänstertrafik och åkte hem dagen efter på höger sida om vägen. Det var enda gången det var helt legitimt att inte komma hem på natten, för all biltrafik i hela landet var avstängd. Jag minns också att Lång-Olle och du spelade och sjöng oavbrutet. En morgon efter en fest i Lång-Olles föräldrars sommarstuga, låg ni på varsin träbänk och spelade, du såg mig djupt i ögonen och sjöng smäktande ”If you ever change your mind, about leaving, leaving me behind… ” Den morgonen var jag nästan kär på riktigt. Men annars tror jag mest att du och jag tyckte om känslan att ingå i sammanhanget, för roligt hade vi.

   Vi umgicks också med A-C och T, som fick barn tillsammans i tonåren. Deras föräldrar ställde upp på allt för att ungdomarna skulle klara sitt förhållande och barnet. En lördagskväll, kanske var det på vårvintern 1969 då vi var hemma hos A-C och T, bestämde vi oss för att gå Kungsleden tillsammans till sommaren. Vi satte våra planer i verket, far- och morföräldrarna tog hand om A-C:s och T:s lilla flickebarn och vi begav oss av i två bilar mot Kiruna där vi parkerade för att vandra vidare med tunga, pösande ryggsäckar, fyllda med varma kläder, tält, sovsäckar och torrfoder för 14 dagar.

   Över stock och sten, forsar med hängbroar, bland tusentals myggor, fjäll upp och fjäll ner på den rösade leden mellan Abisko och Nikkaluokta var det ganska krävande att hålla humöret uppe, men vi lyckades med den äran. När vi vandrade över Kebenekajse överrumplades vi av isande vindar och snöyra. A-C som ju hade fött barn, sa att den situation vi bafann oss i just då, var betydligt jobbigare än det hade varit att geomgå en förlossning. A-C och T klarade utmaningen Kungsleden med förhållandet i behåll och de är i dag ett par med barn, barnbarn och barnbarnsbarn. S och jag kom senare fram till att vi skulle vandra skilda vägar. Visserligen hade du S sagt till mig tidigare att om du inte fick mig skulle du aldrig bli kär i någon annan, men en vecka efter vi hade gjort slut träffade du din blivande fru som du fick tre barn med, och så vitt jag vet, lever ni tillsammans den dag som i dag är, så jag var tydligen inte så svår att byta ut, eller hur. Själv tog jag ytterligare nio år på mig att hitta den rätte.

 


Stellan och Lång-Olle jobbade och tjänade bra i sina pappors fabriker och skjutsade sina brudar i
fräcka sportbilar. Vänstra bilden: Jag och Stellan. Högra bilden: E. H. och Lång-Olle.

 


Vi vandrade Kungsleden, men semestrade även på varmare breddgrader  tillsammans.


Så förgyllde vi vår ungdomstid S och jag.

 

Trackback
RSS 2.0