Minnenas album! Del 15.

Ibland får man stå på sig lite extra!



Mitt symboliska farväl från Drama Centre den 7 juli 1978.
Kram från Christopher Fettes, applåderande lärare på scenen och
klasskamraterna i publiken tjuter. Gråt och glädje i ett enda sammelsurium.


Utbildningen på Drama Centre var unik. Skolan var modern och inte bunden till traditionell engelsk teater, som Royal Academy of Dramatic Art och de andra scenskolorna i London på den tiden. Drama Centre hade samlat lärare som lärde ut olika metoder och meningen var att varje enskild elev senare under yrkeslivet skulle kunna använda den metod som funkar bäst för en själv, eller plocka lite från varje. Inom talteknik och diktion fick vi dock klassisk utbildning.

 


Jag tillsammans med min favoritlärare och senare nära vän
Doreen Cannon.


Doreen Cannon som kom från USA, var min absoluta favoritlärare. Hon utbildade oss i sin specialmetod som var en utveckling av Lee Strassbergs, Actors Studio New York, och Konstatin Stanislavskijs, som finns beskriven i hans bok En skådespelares arbete med sig själv - många skådespelares bibel. Doreen Cannons lektioner gick helt enkelt ut på att man skulle agera "inifrån och ut" och genom olika övningar lära sig att trycka på personliga, imaginära knappar för att locka fram känslor och behärska dem så att man inte fastnar i en känsla längre än man ska. Det vill säga att man ska kunna gå vidare i dramats handling, som ofta spänner över lång tid, men ska spelas upp på ungefär två timmar, och under den tiden kanske man ska skildra både ond bråd död och högsta möjliga lyckorus, eller bara vara. Efter varje föreställning ska man sedan trycka på rätt knapp för att kunna gå opåverkad ut i den egna vardagen. Doreen var stenhård. Om man försökte fejka en känsla såg hon direkt rakt igenom en – I don´t beleive you! kom då mycket bryskt från hennes läppar mitt under övningen, och det var bara att ta nya tag tills den rätta känslan infann sig. Oj, vilka utmaningar hon utsatte en för, men vilken utveckling man genomgick under hennes lektioner. Det var förresten till hennes sommarkurser Nicke sedan reste för att utveckla sitt skådespeleri och det var till London och Doreen vi åkte 1987 tillsammans med Mia Ståhl och jobbade med karaktärerna inför Apollo Teaterns uppsättning av Strindbergs klassiker Fröken Julie. Doreen var en hård lärare men en underbar och varm person privat. Jag och Nicke hade glädjen att bli Doreens nära vänner och vi träffades ofta, både i hennes hem i England och hemma hos oss i Täby, under hela återstoden av hennes liv. Tyvärr gick hon bort i cancer alldeles för tidigt. Men även Royal Academy of Dramatic Art upptäckte hennes fantastiska metod, och hon blev en viktig del i dess utveckling mot modernare utbildning, vilken senare hennes dotter Dee tog över. Även Teaterhögskolan i Göteborg anlitade Doreen flitigt och flera gånger besökte hon Stockholm och undervisade kunskapshungriga professionella skådespelare som ville utvecklas.

 


Yat viskade något långt och länge i mitt öra under avskedceremonin,
men jag hörde inte vad han sa och kände mig för dum för att fråga efteråt.
Jag undrar så vilka visdomsord han ville att jag skulle ta med mig ut i livet.
Hur dum får man vara?

 

Yat Malmgren (en av skolans tre grundare) undervisade i Labanmetoden, vilket han hade blivit personligen ombedd av gurun Laban att föra vidare. Labans metod sprang ur dans, men de fysiska övningarna kallades rätt och slätt Movement och teorin kallades Movement Psychology. Labanmetoden går ut på att man via sitt rörelsemönster visar vad man egentligen uttrycker. Under Yats lektioner i Movement Psychology fick alla nedteckna sin egen bok med komplicerade kuber, streck och pilar som visade hur man kan uttrycka varje uns av känsla via sitt kroppsspråk och det är nästan så att man kan se rakt igenom de individer man möter senare i livet, bara man har lärt sig Labanmetoden. I Movement Psychology ingick också att vi fick i hemuppgift att skriva olika scenarier och sedan spela upp dem på lektionerna. Varje scenario skulle innehålla flera olika ingredienser från teorin Movement Psychology. Enligt Labanmetoden finns det sex olika grunduttryck för personligheter och inom varje grundpersonlighet finns 36 olika riktningar som innehåller uttryck för olika karaktärsdrag, men tyvärr klarar jag inte att redogöra för detta närmre. Fyra uttryck från metoden har jag dock haft extra mycket glädje av; Near, Strong, Remote och Adream, försök tyda det om du kan! Under Yats lektioner i Movement blev vi vid varje tillfälle placerade på olika ställen i salen, dels för att man inte skulle goa in sig på en invand plats, utan man tvangs lära sig att vara bekväm var man än befann sig, dels för att olika personer utstrålar olika mycket energi och de som utstrålar mest energi ska placeras så att deras energi sprids till de andra. Jag minns väl när Yat, på sin fruktansvärt svenskklingande engelska, förklarade att jag var ett lysande exempel på positiv energi  – She radiates, one feels it strongly, Marianne radiates. Ja, just den dagen kände jag mig extra glad om nu det var möjligt, för jag var nästan alltid lycklig på Drama Centre.

 


Min klasskamrat och vän Elisabeth Spender (numera gift med Barry
Humphries = Dame Edna), John Blatchley och jag på examensdagen.


John Blatchley (en av skolans tre grundare) hade mer eller mindre gått i pension när Group Fourteen började, men hans fru, fransyskan Catarina, undervisade i hans specialitet som var improvisation. Under hennes lektioner fick vi bland annat lära oss att hitta karaktärsdrag genom att titta på djur. Under första året på Drama Centre ingick fri entré till London Zoo för att vi skulle studera djurens beteende. Åh, vad många timmar vi vandrade runt på Zoo efter lektionerna på lördagarna eller på söndagsförmiddagarna. Vi fick sedan välja olika djur som senare skulle gestaltas i klassrummet. Jag minns att jag var en isbjörn under en del av utbildningen. Detta kanske låter knäppt, men faktiskt kan det vara användbart att tänka sig en karaktär som ett djur, till exempel hal som en ål, listig som en räv, arg som ett bi o.s.v.

 


Mamma och Christopher Fettes på min examnesdag.


Christopher Fettes (en av skolans tre grundare) undervisade oftast regieleverna och han var själv skolans mest klart lysande regissör. Under hans regi ledde han oss i användandet av de olika metoderna och han kunde få vem som helst att göra vad som helst på scenen. Han hade en aura som satte alla i nästan gudomlig respekt för hans person, men hans leende när han var nöjd med något, smittande av sig så man blev alldeles varm i hjärtat.

 

Utöver dessa nämnda lärare hade vi olika röst- och tallärare av varierande kvalitet, samt en lärare i mask d.v.s. teatersminkning. Under en tid hade vi en fruktansvärt dålig lärare i talteknik. Alla elever var överens om detta, men ingen vågade klaga. En dag när jag fick en obefogad anmärkning för något hon tyckte att jag inte hade tagit till mig, brast det för mig och jag talade om för henne vad jag och alla med mig ansåg om hennes obefintliga förmåga att lära ut sitt ämne. Oj, oj, oj, det tog hus i helvete!!!... och höll på att få förödande följder för mig. Samtalsämnet dagen efter bland alla skolans elever och lärare gällde mitt beteende dagen innan. Jag kände ett starkt stöd från många elever, men andra vågade knappast visa sig tillsammans med mig. På kvällen efter skolans lektioner blev jag kallad till Diciplinary Board på kansliet en trappa upp. Där på plats satt alla de som hade varit med när jag gjorde min audition för att komma in på skolan. D.v.s. Christopher, Yat, John, en tredjeårselev och någon mer, vem det nu var. De satt bredvid varandra bakom ett gigantiskt bord och jag fick slå mig ner mittemot. Vilket filmklipp det skulle ha blivit, från utskällning till avrättning in spe. Där blev jag uppläxad så det osade om det. Jag fick bland annat veta att Drama Centre enbart höll sig med mycket kvalificerade lärare. Jag fattar inte varifrån jag fick styrkan, men jag höll fast vid min åsikt och vek inte en tum. Jag fick veta att vem som än uttryckte sitt missnöje på det sätt som jag hade gjort, obönhörligen kastades ut från skolan. Blev relegerad helt enkelt! I nästa mening sa Yat att det inte gällde mig, de hade beslutat att göra ett undantag. Ja nog hade alla ett gott öga till mig, det var bara det att de lät svensfödde Yat framföra att jag var välkommen att fortsätta utbildningen. Sedan tror jag att de innerst inne visste att de anställt en lärare som inte höll måttet, men att de gjort ett sådant misstag kunde de naturligtvis inte erkänna för en uppkäftig elev.


Just den läraren i talteknik sågs ej mer på skolan.


Minnenas album! Del 14.

Min vän Lambert!

 


Lambert i en fransk senapsåker...

 


... och jag likaså.

 

Ungefär tre veckor in på första terminen, första året på Drama Centre, var jag redan ganska less på en av mina klasskamrater. Han var otroligt ung, otroligt snygg, otroligt efterhängsen, otroligt passionerad och otroligt fransk i hela sin uppenbarelse. Men när han mitt under en lektion, i stimmet mellan två dramaövningar, kastade sig på knä framför mina fötter och utbrast på frangelska - Marianne, you are just like my mother, föll jag pladask. Han var nyss fyllda 17 och jag 25. Från den dagen var vi nära vänner, inte så att vi umgicks jämt, för han var ute och flaxade lite varstans medan mitt liv levdes mer jordnära, han pratade med allt och alla medan jag var mer reserverad. Jag hade ju också mitt lidelsefulla liv med Julian under denna tid. Men min nyvunne vän satt bredvid mig på Drama Centre så ofta han fick chansen. Jag minns speciellt i kafeterian. Jag hade nästan alltid med mig egna smaskiga lunchmackor för att spara på utläggen, men mina hembredda mackor älskades av vännen och aldrig fick jag ha dem för mig själv. Inte undra på att man var trådsmal. Fast till eftermiddagsfikat brukade jag köpa en kopp kaffe och en banan- eller morotskaka nybakad av Pierce Brosnans tjej Beckie (Rebecca) som drev kafeterian.

 

Lambert Wilson är vännens namn, son till en mycket aktad fransk skådespelare och regissör vid namn George Wilson och hans fantastiska fru Nicole. George, Nicole och Lamberts äldre bror Jean-Marie, tre hundar och en papegoja bodde i en nedlagd 1600-talskvarn i Clairefontaine, cirka fem mil sydväst om Paris. De hade ett stall med hästar och på kvarnens ena gavel hade de också inrett en lägenhet som beboddes av ett par från Portugal som var familjens trogna husfru och gårdskarl fram tills nyligen då både Nicole och George lämnade jordelivet.

 


Nicole och George Wilson i sin trädgård.

 


George, Nicole, hundar, papegoja och yngste sonen Lambert.

 

 


Lambert och Jean-Marie hemma i köket.

Min och Lamberts vänskap utvecklades till något alldeles särskilt och hans replik till mig om att jag var som hans mamma stämde bra i vårt förhållande, fast kanske kom vi varandra ännu djupare inpå livet eftersom jag tillhörde en yngre, modernare generation och levde mer emanciperat än hans mamma någonsin gjort. Jag spelade även hans mor i ett uppspel på skolan. Det var regieleverna som hade fått i uppgift att dramatisera några av de kända grekiska myterna. De skrev alltså egna manus och använde såklart oss skådespelarelever som aktörer i sina dramer. En av regieleverna skulle gestalta Kung Oidipus liv och hade skrivit en ryslig historia som började med modern Lokastes förlossning. Ja ni fattar, jag var Lokaste och Lambert Oidipus. Regieleven begärde att få uppföra sin uppsättning direkt på morgonen för den krävde pikanta förberedelser som ingen fick känna till. Lambert, jag och regissören träffades arla på morgonen för föreställningens genomförande. Lambert fick sedan rulla ihop sig, naken, till en boll och vi svepte honom i gladpack tills han bara hade ett litet lufthål kvar att andas genom. Sedan placerades han mitt på golvet. Jag bar en otroligt vid kjol och fick ställa mig bredbent över Lambert, så att kjolen täckte honom helt. Jag stod liksom framåtlutad med händerna på knäna och det måste ha sett väldigt märkligt ut när publiken anlände. Jag tvangs stå blick stilla i minst en halvtimme för att inte riskera att avslöja vad som doldes under min kjol. Klockan nio satt lärare och elever på publikplats och verket skulle spelas upp för att sedan granskas och analyseras. Föreställningen öppnades med att jag gav ifrån mig ett primalskrik och den svettiga gladpacksbollen rullade fram och gigantfostret frigjorde sig. Att inte publiken dog av skratt fattar jag inte än i dag, men eftersom det var menat som en gravallvarlig föreställning vågade väl ingen släppa loss. Men att se den nakna Lambert rulla runt och försöka komma ut ur sitt gladpackspaket var verkligen en syn för gudarna. Wow om det hade varit i dag med smygfilmningar och u-tube.

 

Lambert tog ofta med mig till sin familj på ferier och det hände att jag och min andra mycket gode vän Alan Coveney tog tåget till Paris över någon långhelg ibland. Jag minns oss köpa sista-minuten-biljetter utan platsbiljett och en natt på väg hem från Paris när tåget var överbefolkat fick vi stå innanför ett gallerskydd mellan vagnarna och höll på att frysa ihjäl. Detta var ju långt före tunnelns tid, så man åkte tågfärja. Ni kanske kan föreställa er hur det kändes när det blåste nordanvindar över Engelska kanalen och det fanns ingenstans att värma sig eftersom man inte fick kliva av tåget. Men det var det värt. Lambert flög ofta tur och retur till sina föräldrar. Bland annat varje gång tvättkorgen var full med smutstvätt, sedan kom han tillbaks på måndagsmornarna med rena, välstrukna skjortor.

 

 


En sensommarbild av det clairefontaineska huset.

 

Jag hade aldrig tidigare varit i ett vackrare hus än Lamberts föräldrars. Det var byggt av metertjocka stenar, uppburna av gigantiska bjälkar och fönstersmygarna var således lika djupa som stenarna var tjocka. Alla sovrum, och de var många, hade separata badrum utom Jean-Maries och Lamberts, de två pojkarna delade ett badrum broderligt, och alla sängar hade sådana där antika, quiltade sängöverkast som man på senare tid har börjat se i fashionabla inredningsmagasin. I köket stod ett kolossalt gammalt, gigantiskt ekbord, golven var stenbelagda och den öppna spisen i sällskapsrummet eldades med jätteklabbar. I alla rum på nedre botten hade de franska fönster som vette ut mot en sagolik trädgård där George arbetade så fort han fick tid och även Lambert som också var/är en hängiven trädgårdsidkare. Från denna Edens lustgårds tomtgräns, bredde en skog ut sig som flöt in i evigheten. Och jag, min svenska dummer, vandrade in där med Lambert i hälarna. Lamberts ansiktuttryck visade på skräckblandad förtjusning, när vi traskade runt i storstövlarna bland måssbevuxna stubbar och stenar. Det jag inte visste men blev varse med visst eftertryck, var att i franska skogar strövar man banne mig inte omkring i godan ro. Djupt inne i denna ljuva bokskogsgrönska kom en skogvaktare skuffandes med geväret i högsta hugg och vi lade benen på ryggen och återvände inte till någon storskog tillsammans förrän Lambert kom till Skarpäng sisådär tio år senare.

 


George mitt i skiten... jag menar vårbruket.

 


Lambert ansar en rosa dröm som blommar på bar kvist.


Lågan i härden hölls alltid vid liv under den kalla årstiden.

 

Lambert slog sig aldrig riktigt till ro i någon lägenhet i London, utan flyttade som en hoppjärka från det ena stället till det andra och en tid under sista scenskoleåret bodde han på vinden ovanför mig och Julian. Där bodde också vid olika tillfällen alla andra gäster som kom och hälsade på i London. Bland annat min kusin Anette och Lamberts moster Monique, som även hon blev min nära vän. Numera har Lambert en egen kvarn nära Paris, som han säkerligen har inrett minst lika vackert som föräldrarnas. Jag har inte besökt honom där ännu, men jag, min familj och Alan Coveney har varit i hans tidigare egenägda kvarn som låg i Dijon. Att beskriva den skulle kräva ett eget kapitel, men jag har tagit med mig en liten inredningsdetalj därifrån till Röska Palatset. Lambert hade nämligen plexiglasgolv i en del av köket som låg över vattendraget som tidigare drivit kvarnen, så där gick man på vattnet och kände sig som Jesus. Häftigt. Nu har Nicke och jag en plexiglaslucka ner till alkohålet, det vill säga vinkällaren i Roslagens Rö, och känner oss synnerligen nöjda med det.

 

Efter Drama Centre blev Lambert genast en mycket eftertraktad teater- och filmskådespelare både i Frankrike och England och är fortfarande det. Senast i vintras såg jag honom som huvudrollsinnehavare i en rikligt hyllad, fransk dramafilm som heter Gudar och Människor. Han spelar förresten alltid huvudroller i allt han gör och har gjort genom hela sin karriär. En gång när jag kände mig ledsen och ensam efter att ha flyttat tillbaks till ett i alla bemärkelser iskallt Sverige, ringde Lambert och sa - Kom ner till mig så ska jag fixa jobb i en TV-serie jag håller på med. Det var natten till midsommarafton 1979 och jag satte mig på tåget kl 07.00 på morgonen och blickade sorgset ut mot det svenska midsommarfirandet från min fönsterplats. Det blev byte i Köpenhamn och sovvagn till Paris dit jag anlände följande morgon. Sedan vidare med franskt snabbtåg till Bretagne där en limousine hämtade vid stationen och på måndagsmorgonen sminkades jag till studenthora i ett TV-drama om franska revolutionen. Jag dansade bland annat utanför en historisk byggnad och ropade - au feu de prefie = bränn stället. Det blev tre veckors filmande med hyfsat betalt och som varande huvudrollsinnehavarens bästa vän fick även jag stjärnstatus och det var mycket upplyftande som omväxling.

 

 


Jag dressad till fransk studenthora. Närmare än så kom inte
kvinnorna den högre utbildningsinstansen före franska revolutionen,
men många utnyttjade situationen och lät sig undervisas av sina
fattiga studentkunder som betalning.



Regissören lägger sista hand vid min outfit före tagning.



Tystnad, tagning... jag leder en segerdans efter vilda studentuppror.
Regissören håller i kameran, men har han inte lite fel vinkling?
Tja, jag får nöja mig med att dansa förbi händelsernas centrum.

 

Lambert har alltid varit generös och delat med sig av sin värme och sina möjligheter. På en av hans födelsedagar skulle han vara solist i en konsert med Monte Carlo symfoniorkester, jo han sjunger opera också, det hade jag glömt att skriva. Då var han så stolt och ville absolut att jag skulle komma ner, så han skickade en flygbiljett från Stockholm till Paris, sedan låg det en biljett till Nice, att hämtas ut i mitt namn, i informationsdisken på De Gaulles flygplats. När jag landat i Nice stod limmon och väntade på mig. Väl framme i fursteriket blev jag inkvarterad i ett tjusigt hotell. Det var helt sjukt. Jag kom ner två dagar före konserten och gick omkring och kollade Monte Carlos alla hörn och vrår medan Lambert repeterade. På kvällarna var det middagsbjudningar på olika hotell och på själva födelsedagen anslöt George, Nicole plus en annan god vän och Lambert sjöng ur La bohème med mera och överraskningsfirades från scenen av hela symfoniorkestern. Efter föreställningen bjöds det galamiddag i Casinots festvåning. Morgonen därpå hämtades Lambert och jag med helikopter, för det var bråttom av bara tusan, han skulle sitta i sminket för en film i Paris kl 10.00.

 


Jo förresten, Lambert spelar piano också, fast George och Jean-Marie
var mer fullfjädrade musiker. Ofta stängde de två in sig i musikrummet
i timmar, Gorge trakterade flygeln och Jean-Marie saxofon.
Jean-Marie är numera yrkesmusiker.

 

När jag var nere i lilleputtriket och frotterade mig, lämnade jag Nicke hemma ensam med Albin och Simon. Nicke, den stackaren, som inte klarade av att byta bajsblöjor utan att kasta upp, så det kändes föstås inte helt rätt för mig när jag reste, speciellt eftersom Simon hade varit lös i magen i ett par dagar. Men min man är född med flyt. Simon bajsade inte på tre dagar. Han hade tydligen tömt sig innan jag åkte. När jag kom tillbaks och Simon fick syn på mig, brakade det till i blöjan och han placerade ett jättelass där, som jag fick ta hand om. Tänk vad härligt det var att vara småbarnsmamma till Albin, Simon och extramamma till Lambert. Men ännu härligare är att dessa barn utvecklats till vuxna supermän, var och en på sitt sätt. Min vän Lambert har blivit sin familjs starkaste länk, ansvarstagande, kärleksfull och generös. I dag är han kittet mellan många.

 


Vänner i stjärnglans och vardag, men aldrig intimare än så här.

 


Senaste bilden på oss är från den 24 juli 2011. Lambert var på
blixtvisit i Stockholm. Vi åt en lunch tillsammans, sedan körde jag
honom till Arlanda. Vi har båda blivit visare och större (fast på olika
sätt), men värmen och vänskapen mellan oss är densamma.

 

Lambert kan bland annat ses på bio/DVD som Merovingian i sista Matrixfilmen.


RSS 2.0