Minnenas album! Del 15.

Ibland får man stå på sig lite extra!



Mitt symboliska farväl från Drama Centre den 7 juli 1978.
Kram från Christopher Fettes, applåderande lärare på scenen och
klasskamraterna i publiken tjuter. Gråt och glädje i ett enda sammelsurium.


Utbildningen på Drama Centre var unik. Skolan var modern och inte bunden till traditionell engelsk teater, som Royal Academy of Dramatic Art och de andra scenskolorna i London på den tiden. Drama Centre hade samlat lärare som lärde ut olika metoder och meningen var att varje enskild elev senare under yrkeslivet skulle kunna använda den metod som funkar bäst för en själv, eller plocka lite från varje. Inom talteknik och diktion fick vi dock klassisk utbildning.

 


Jag tillsammans med min favoritlärare och senare nära vän
Doreen Cannon.


Doreen Cannon som kom från USA, var min absoluta favoritlärare. Hon utbildade oss i sin specialmetod som var en utveckling av Lee Strassbergs, Actors Studio New York, och Konstatin Stanislavskijs, som finns beskriven i hans bok En skådespelares arbete med sig själv - många skådespelares bibel. Doreen Cannons lektioner gick helt enkelt ut på att man skulle agera "inifrån och ut" och genom olika övningar lära sig att trycka på personliga, imaginära knappar för att locka fram känslor och behärska dem så att man inte fastnar i en känsla längre än man ska. Det vill säga att man ska kunna gå vidare i dramats handling, som ofta spänner över lång tid, men ska spelas upp på ungefär två timmar, och under den tiden kanske man ska skildra både ond bråd död och högsta möjliga lyckorus, eller bara vara. Efter varje föreställning ska man sedan trycka på rätt knapp för att kunna gå opåverkad ut i den egna vardagen. Doreen var stenhård. Om man försökte fejka en känsla såg hon direkt rakt igenom en – I don´t beleive you! kom då mycket bryskt från hennes läppar mitt under övningen, och det var bara att ta nya tag tills den rätta känslan infann sig. Oj, vilka utmaningar hon utsatte en för, men vilken utveckling man genomgick under hennes lektioner. Det var förresten till hennes sommarkurser Nicke sedan reste för att utveckla sitt skådespeleri och det var till London och Doreen vi åkte 1987 tillsammans med Mia Ståhl och jobbade med karaktärerna inför Apollo Teaterns uppsättning av Strindbergs klassiker Fröken Julie. Doreen var en hård lärare men en underbar och varm person privat. Jag och Nicke hade glädjen att bli Doreens nära vänner och vi träffades ofta, både i hennes hem i England och hemma hos oss i Täby, under hela återstoden av hennes liv. Tyvärr gick hon bort i cancer alldeles för tidigt. Men även Royal Academy of Dramatic Art upptäckte hennes fantastiska metod, och hon blev en viktig del i dess utveckling mot modernare utbildning, vilken senare hennes dotter Dee tog över. Även Teaterhögskolan i Göteborg anlitade Doreen flitigt och flera gånger besökte hon Stockholm och undervisade kunskapshungriga professionella skådespelare som ville utvecklas.

 


Yat viskade något långt och länge i mitt öra under avskedceremonin,
men jag hörde inte vad han sa och kände mig för dum för att fråga efteråt.
Jag undrar så vilka visdomsord han ville att jag skulle ta med mig ut i livet.
Hur dum får man vara?

 

Yat Malmgren (en av skolans tre grundare) undervisade i Labanmetoden, vilket han hade blivit personligen ombedd av gurun Laban att föra vidare. Labans metod sprang ur dans, men de fysiska övningarna kallades rätt och slätt Movement och teorin kallades Movement Psychology. Labanmetoden går ut på att man via sitt rörelsemönster visar vad man egentligen uttrycker. Under Yats lektioner i Movement Psychology fick alla nedteckna sin egen bok med komplicerade kuber, streck och pilar som visade hur man kan uttrycka varje uns av känsla via sitt kroppsspråk och det är nästan så att man kan se rakt igenom de individer man möter senare i livet, bara man har lärt sig Labanmetoden. I Movement Psychology ingick också att vi fick i hemuppgift att skriva olika scenarier och sedan spela upp dem på lektionerna. Varje scenario skulle innehålla flera olika ingredienser från teorin Movement Psychology. Enligt Labanmetoden finns det sex olika grunduttryck för personligheter och inom varje grundpersonlighet finns 36 olika riktningar som innehåller uttryck för olika karaktärsdrag, men tyvärr klarar jag inte att redogöra för detta närmre. Fyra uttryck från metoden har jag dock haft extra mycket glädje av; Near, Strong, Remote och Adream, försök tyda det om du kan! Under Yats lektioner i Movement blev vi vid varje tillfälle placerade på olika ställen i salen, dels för att man inte skulle goa in sig på en invand plats, utan man tvangs lära sig att vara bekväm var man än befann sig, dels för att olika personer utstrålar olika mycket energi och de som utstrålar mest energi ska placeras så att deras energi sprids till de andra. Jag minns väl när Yat, på sin fruktansvärt svenskklingande engelska, förklarade att jag var ett lysande exempel på positiv energi  – She radiates, one feels it strongly, Marianne radiates. Ja, just den dagen kände jag mig extra glad om nu det var möjligt, för jag var nästan alltid lycklig på Drama Centre.

 


Min klasskamrat och vän Elisabeth Spender (numera gift med Barry
Humphries = Dame Edna), John Blatchley och jag på examensdagen.


John Blatchley (en av skolans tre grundare) hade mer eller mindre gått i pension när Group Fourteen började, men hans fru, fransyskan Catarina, undervisade i hans specialitet som var improvisation. Under hennes lektioner fick vi bland annat lära oss att hitta karaktärsdrag genom att titta på djur. Under första året på Drama Centre ingick fri entré till London Zoo för att vi skulle studera djurens beteende. Åh, vad många timmar vi vandrade runt på Zoo efter lektionerna på lördagarna eller på söndagsförmiddagarna. Vi fick sedan välja olika djur som senare skulle gestaltas i klassrummet. Jag minns att jag var en isbjörn under en del av utbildningen. Detta kanske låter knäppt, men faktiskt kan det vara användbart att tänka sig en karaktär som ett djur, till exempel hal som en ål, listig som en räv, arg som ett bi o.s.v.

 


Mamma och Christopher Fettes på min examnesdag.


Christopher Fettes (en av skolans tre grundare) undervisade oftast regieleverna och han var själv skolans mest klart lysande regissör. Under hans regi ledde han oss i användandet av de olika metoderna och han kunde få vem som helst att göra vad som helst på scenen. Han hade en aura som satte alla i nästan gudomlig respekt för hans person, men hans leende när han var nöjd med något, smittande av sig så man blev alldeles varm i hjärtat.

 

Utöver dessa nämnda lärare hade vi olika röst- och tallärare av varierande kvalitet, samt en lärare i mask d.v.s. teatersminkning. Under en tid hade vi en fruktansvärt dålig lärare i talteknik. Alla elever var överens om detta, men ingen vågade klaga. En dag när jag fick en obefogad anmärkning för något hon tyckte att jag inte hade tagit till mig, brast det för mig och jag talade om för henne vad jag och alla med mig ansåg om hennes obefintliga förmåga att lära ut sitt ämne. Oj, oj, oj, det tog hus i helvete!!!... och höll på att få förödande följder för mig. Samtalsämnet dagen efter bland alla skolans elever och lärare gällde mitt beteende dagen innan. Jag kände ett starkt stöd från många elever, men andra vågade knappast visa sig tillsammans med mig. På kvällen efter skolans lektioner blev jag kallad till Diciplinary Board på kansliet en trappa upp. Där på plats satt alla de som hade varit med när jag gjorde min audition för att komma in på skolan. D.v.s. Christopher, Yat, John, en tredjeårselev och någon mer, vem det nu var. De satt bredvid varandra bakom ett gigantiskt bord och jag fick slå mig ner mittemot. Vilket filmklipp det skulle ha blivit, från utskällning till avrättning in spe. Där blev jag uppläxad så det osade om det. Jag fick bland annat veta att Drama Centre enbart höll sig med mycket kvalificerade lärare. Jag fattar inte varifrån jag fick styrkan, men jag höll fast vid min åsikt och vek inte en tum. Jag fick veta att vem som än uttryckte sitt missnöje på det sätt som jag hade gjort, obönhörligen kastades ut från skolan. Blev relegerad helt enkelt! I nästa mening sa Yat att det inte gällde mig, de hade beslutat att göra ett undantag. Ja nog hade alla ett gott öga till mig, det var bara det att de lät svensfödde Yat framföra att jag var välkommen att fortsätta utbildningen. Sedan tror jag att de innerst inne visste att de anställt en lärare som inte höll måttet, men att de gjort ett sådant misstag kunde de naturligtvis inte erkänna för en uppkäftig elev.


Just den läraren i talteknik sågs ej mer på skolan.


Kommentarer
Postat av: Thord

Hej!

Jag minns ju att du berättade mycket om skolan när du var hemma på lov eller helger men när jag nu läser en mer detaljerad redogörelse av vad ni fick genomgå så förstår jag vilken övertygelse du hade och har och att det var och är teater som gäller!

Fortsätt berätta/Kram Thord

2011-10-19 @ 18:59:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0