Minnenas album! Del 13.

Group Fourteen!

 

I utbildningen på Drama Centre ingick inte enbart dramastudier utan även att lära sig allt annat som hör en teateruppsättning till. Därför fick vi i slutet av varje termin i ettan, det vill säga tre gånger eftersom de har tre terminer per år i England, arbeta under en tvåveckorsperiod med allt utom dramaövningar. Där slog Drama Centre två flugor i en smäll kan man säga, då vi fick jobba praktiskt med treornas uppsättningar. Den första terminen ingick jag, tillsammans med klasskamraten David, i rekvisitaavdelningen och vi sprang runt på alla Londons marknader för att hitta prylar som skulle bidra till en perfekt atmosfär på scenen.

 


Delar av Group Fourteen på puben efter skolan. Julian sitter i mitten
och frotterar sig. På lördagar efter sista lektionen brukade han möta upp.
Sittande t.v. Sarah (en av eleverna som inte fick stanna till trean).
Stående Lambert Wilson (numera internationell teater- och filmstjärna)
och Angela Walsh (som jag senare har sett i engelska kostymserier).
Lite bredvid, David med bagetterna (åkte tyvärr ut efter ettan) och Michael
Mears (har sedan gjort mest teater- och radio, men sågs i Fyra bröllop och
en begravning). Sittande t.h. Elaine Paton och Alan Coveney (numera framstående
teterskådespelare) fick vara kvar i tre år. Fotografen är jag som också fick stanna tiden ut.

 

 

Det sades att Group Fourteen var en stark grupp med mycken dynamik, Group Thirteen sa man var något svagare medan Group Twelve, som gick i trean när min grupp gick i ettan, ansågs som kraftfull. Naturligtvis kände vi oss mycket speciella som jämfördes med treorna som vi såg upp till som gudar. De stod ju på tröskeln till yrkeslivet och vi fick glänta på deras dörr. Agenter, producenter och regissörer kom och tittade på deras uppsättningar och det var ett helt annat stuk på allt runt dem. Det hyrdes in teknik, det byggdes originaldekorer, de spelade teater för betalande publik o.s.v. Sådant som vi ettor kände låg långt bort i framtiden och som hälften av gruppen aldrig någonsin skulle få erfara.

 

Sista terminen i ettan blev jag uttagen som statist i treornas slutuppsättning och det var det absolut bästa av allt, inget rännande på marknader då inte, utan repetitioner med Christopher Fettes som regissör, något som ettorna aldrig annars fick uppleva. Kostymprovning, koreografi och fullsatta hus fick man också var med om. Jag spelade bondmora i ett spanskt drama. Vi utvalda ettor var hopen som mobbade och dödade huvudrollsinnehaven, spelad av Pierce Brosnan, en tredjeårselev som hade extra Star Quality. Detta visade sig ännu tydligare senare i livet då han blev Remington Steel och James Bond och en av papporna i Mama Mia plus en massa annat. Men i denna uppsättning har jag för mig att han hette Gomez och jag Guzmanes. I slutet av pjäsen dansade vi runt hans kranium uppsatt på en stör och skallade -Long live the Gusmanez. Någon fantastisk dockmakare hade gjort en avgjutning av Pierces ansikte och sedan byggt upp ett mycket trovärdigt avhugget huvud. Jag hade en märklig huvudbonad snodd runt håret och med mina höga kindben liknade Julian mig vid en saftig melon när jag skuttade omkring där på scenen i ett lyckorus.

 


Pierce CV-foto med personlig hälsning.

 

Jag spelade Bondmora inte Bondbrud!


Minnenas album! Del 12.

Här var det ord och inga visor!

 


Min käre klasskamrat Lambert Wilson håller på
att missa det magiska klockslaget 09.00.

 

Information om Drama Centres historia spreds från mun till mun och om jag inte minns saken fel så hade min teaterskola skapats av ett utbrytargäng från Central School of Speech and Drama, CSSD, för övrigt en av de två scenskolorna med fina lokaler utan atmosfär som jag hade sökt till. Christopher Fettes, Yat Malmgren och John Blatchley hade undervisat i sina respektive specialämnen på CSSD, men kom inte längre överens med skolans ledning och sa upp sig. Ett 20-tal elever vägrade då fortsätta studierna där och i princip tvingade de lärartrion att starta en helt ny scenskola. Christopher, Yat och John hittade en gammal nergången kyrkolokal till uthyrning på Prince of Wales Road i London Borough of Camden, ungefär fem kilometer från Piccadilly Circus, och där drog de igång Drama Centre med buller och bång. Året bör ha varit 1962 om jag har räknat rätt och utbrytargruppen kallade sig ”Group One”.

 

Det berättades för mig att Drama Centre strax efter utbrytningen från CSSD hade utvecklats till en av de mest respekterade scenskolorna i London. Det hade tagit ett tag innan etablissemanget accepterat detta faktum och skolan fick kämpa för sin existens under flera år, men efter ett tag kunde inte Drama Centres förträfflighet ignoreras av myndigheterna som godkände läroanstalten som halvstatlig högkola. Detta betydde att engelska medborgare och invandrade flyktingar från vissa länder inte behövde betala någon årsavgift eftersom halva skolavgiften bekostades av staten och den andra halvan av elevernas respektive hemkommuner eller immigrationsverket. Utländska medborgare i största allmänhet, såsom jag och några andra, fick stå för halva årskostnaden själva. När jag blev antagen som elev var skolan inne på sitt fjortonde år och min årskull kallades således ”Group Fourteen”. Då, år 1975, låg den halva årsavgiften på 1000 pund, vilket i mitt fall finansierades av ett lån från pappa. Min vardagsekonomi däremot bestod av besparingar från mina jobb på teatrarna och Norway Foodcentre samt att Julian betalade hyra och mat eftersom jag hade stått för detta till 100 % under våra två första år tillsammans. Enda skillnaden mellan när jag umgällde mat och uppehälle och Julian gjorde det, var att jag brukade laga kött- och fiskrätter, men under Julians försörjningsperiod bestod matsedeln av ris och bönor sju dagar i veckan. Bara när vi var i hans föräldrahem över helgerna ibland, blev det så kallad vanlig mat. Men vad gjorde det mig? Jag var i sjunde himlen på alla plan och Julian en mästerkock på bönrätter!

 


Allt som oftast kom mina kurskamrater och njöt av Julians
underbara bönrätter i vårt hem. Här ser ni
Wladimir Mirodan
från Drama Centres regilinje, sedemera rektor på skolan,

peka ut exakt vilken böna han föredrar att serveras ur Julians
gryta.



Ris och bönor ska här snart avnjutas av mig och Julian (som
tar fotot), Alan Coveney (fortfarande en mina närmsta vänner,
numera skådespelare i Bristol), Mark Raymond (amerikanare
i min klass som blev filmproducent i USA) och Vladimir (som
innan han kom till Drama Centre hade varit regiassistent på
Operan i Paris tror jag att det var). Kolla in mina Carl Larssontavlor
på väggen som jag hade för att liksom befästa mitt svenska ursprung.


Drama Centre hade tre olika linjer man kunde söka till. Det var skådespelarlinjen och regilinjen, som båda var treåriga utbildningar, och så fanns det en tvåårig dramapedagogutbildning. Varje år antogs 28 elever till skådespelarlinjen, men alla fick inte stanna i tre år. Det var utgallring en gång om året och man kunde bli bortgallrad av olika anledningar. En kille i min klass fick inte gå kvar på skolan eftersom ledningen bedömde att han redan var en fullfjädrad komiker och han föreslogs söka arbete inom den genren på en gång. Vissa fick lämna skolan för att de inte ansågs ta till sig utbildningen och föreslogs välja andra scenskolor eller rent av andra yrkesbanor, så stämningen på skolan kokade varje gång vi närmade oss den stora sorteringen. Ja jäklar i min lilla låda vad falska vi var när vi kramade och tröstade dem som inte gick vidare. Inombords jublade vi som var kvar. Av 28 skådespelarelever var vi 14 som fick slutdiplom.

 


Här är det yttersta beviset på att jag var en av de lyckliga som klarade tre år på Drama Centre.

En av 14 diplomerade i ”Group Fourteen”!


Minnenas album! Del 11.

Drama Centre London, I´m all Yours!



Svensken Yat Malmgren, en av Drama Centres grundare.
Under tre år min lärare i Labanmetoden "Movement Psychology"
och "Movement"
. I bakgrunden Angela Walsh.

 

Den händelserika, känsloladdade och spännande sommaren 1975 led mot sitt slut. Jag skakade av mig det som hade varit jobbigt och gladdes åt vad som komma skulle. Det tjocka kuvertet med det positiva beskedet om att jag hade blivit antagen som elev på Drama Centre hade ju till min stora lycka dumpit ner några veckor tidigare och det innehöll bland annat en inköps- och göralista av det roligare slaget.
Inköpslistan.
En svart långärmad, benlös dansdräkt.
Ett par svarta danstights.
Ett par svarta, mjuka, platta dansskor i skinn.
Ett par svarta karaktärsskor med medelhög klack (typ flamencoskor med rem).
Detta skulle man ha för att det enligt skolans ledning var av största vikt att alla elever var enhetligt klädda tre dagar i veckan, kl 09.00 – 10.30, under Yat Malmgrens Movement Classes. Allt inköptes i en specialbutik för dansare som rätt och slätt hette Bally.
Göralistan.
Skicka in följande mått i inches:
Midjemått.
Stussmått.
Inches från midjan till ankeln.
Måtten behövdes för att det skulle sys upp en likadan långkjol till var och en av de kvinnliga eleverna. Den skulle sedan användas under repetitioner där långkjol tarvades på vederbörande skådespelerskas tilldelade karaktär fram till dess att kostymer som hade sytts upp av fenomenalt flitiga teatersömmerskor var klara att tas i bruk.

 


Min klasskamrat Carol Street och jag som landlady i Eugene Ionescos
"Oh What a Bloody Circus". Vi spelade samma roll samtidigt fast spegelvänt.
Ett av regissören Christopher Fettes "genidrag"
.

 

Konstigt nog har jag inget minne av den första dagen på Drama Centre, men jag minns en lektion under första veckan då vi, klassens alla elever, låg ner och gjorde en andningsövning. Liggande där på det kalla, stensatta, före detta kyrkogolvet, översköljdes jag av en varm lyckoström, förundrad över att just jag andades just där och just då tillsammans med 27 andra noggrant utvalda, begåvade lyckostar.

 


Många roller blev det. Här är jag som Mme Dédé, tillsammans
med min romans i pjäsen, spelad av Alan Coveney, i "Belle Epoque"
av Simon Crawford och Chris Hobbs.

 


Här föreställer jag mamma till en lydig son som gestaltades av
Tom Bowls. Jag tror att det var i Maxim Gorkys Summerfolk.

 

Reglerna var många på skolan, de var inte skrivna, men vi upplystes om dem muntligt av skolans rektor och högst rankade regissör Christopher Fettes. Den som inte följde reglerna till punkt och pricka hotades med relegering utan pardon.

Här kommer ett exempel på en viktig regel:
Måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar och lördagar kl 09.00 började första lektionen. Den elev som inte var på plats och ombytt i tid, var inte välkommen under resten av dagen. Om för sen ankomst upprepades vid ett flertal tillfällen var man överhuvudtaget inte längre välkommen till skolan. Trots att eleverna bodde utspridda runt Londons förorter, ofta långt från skolan, gällde inte tunnelbaneförseningar som skäl för att inte komma i tid. Man ska ta med allt sådant i beräkningen annars kan man enligt Christopher Fettes inte vara skådespelare. - För hur skulle det se ut om man inte började föreställningarna på teatrarna i tid på grund av förseningar i trafiken?

 

Jag minns ett tillfälle då jag en söndag hade blivit matförgiftad av sådan där engelsk grådaskig korv. Inte nog med att jag kräktes en hel natt, men när jag ringde till skolan på måndagsmorgonen och försökte förklara att jag inte orkade komma förrän senare på dagen fick jag inte komma alls. Det var fruktansvärt för det var i slutet av en termin och vi hade viktiga repetitioner under eftermiddagen och min frånvaro drabbade hela gruppen. Men så var regeln, om man inte hade medverkat på de ”tråkiga” lektionerna under förmiddagen hade man inte tillträde till de roliga repetitionerna under eftermiddagen. Och så var dagen nästan alltid upplagd. Man började med undervisning av det monotonare slaget och på eftermiddagarna var det pur lycka med repetitioner. Fast ibland var det inlagt en tradig röstövning mellan 18.00 och 19.30 som sista lektion för dagen. Ja det var stenhårt men underbart!

 

Men efter den dagen fick jag inte i mig en korvbit på femton år!


RSS 2.0