Minnenas album! Del 11.

Drama Centre London, I´m all Yours!



Svensken Yat Malmgren, en av Drama Centres grundare.
Under tre år min lärare i Labanmetoden "Movement Psychology"
och "Movement"
. I bakgrunden Angela Walsh.

 

Den händelserika, känsloladdade och spännande sommaren 1975 led mot sitt slut. Jag skakade av mig det som hade varit jobbigt och gladdes åt vad som komma skulle. Det tjocka kuvertet med det positiva beskedet om att jag hade blivit antagen som elev på Drama Centre hade ju till min stora lycka dumpit ner några veckor tidigare och det innehöll bland annat en inköps- och göralista av det roligare slaget.
Inköpslistan.
En svart långärmad, benlös dansdräkt.
Ett par svarta danstights.
Ett par svarta, mjuka, platta dansskor i skinn.
Ett par svarta karaktärsskor med medelhög klack (typ flamencoskor med rem).
Detta skulle man ha för att det enligt skolans ledning var av största vikt att alla elever var enhetligt klädda tre dagar i veckan, kl 09.00 – 10.30, under Yat Malmgrens Movement Classes. Allt inköptes i en specialbutik för dansare som rätt och slätt hette Bally.
Göralistan.
Skicka in följande mått i inches:
Midjemått.
Stussmått.
Inches från midjan till ankeln.
Måtten behövdes för att det skulle sys upp en likadan långkjol till var och en av de kvinnliga eleverna. Den skulle sedan användas under repetitioner där långkjol tarvades på vederbörande skådespelerskas tilldelade karaktär fram till dess att kostymer som hade sytts upp av fenomenalt flitiga teatersömmerskor var klara att tas i bruk.

 


Min klasskamrat Carol Street och jag som landlady i Eugene Ionescos
"Oh What a Bloody Circus". Vi spelade samma roll samtidigt fast spegelvänt.
Ett av regissören Christopher Fettes "genidrag"
.

 

Konstigt nog har jag inget minne av den första dagen på Drama Centre, men jag minns en lektion under första veckan då vi, klassens alla elever, låg ner och gjorde en andningsövning. Liggande där på det kalla, stensatta, före detta kyrkogolvet, översköljdes jag av en varm lyckoström, förundrad över att just jag andades just där och just då tillsammans med 27 andra noggrant utvalda, begåvade lyckostar.

 


Många roller blev det. Här är jag som Mme Dédé, tillsammans
med min romans i pjäsen, spelad av Alan Coveney, i "Belle Epoque"
av Simon Crawford och Chris Hobbs.

 


Här föreställer jag mamma till en lydig son som gestaltades av
Tom Bowls. Jag tror att det var i Maxim Gorkys Summerfolk.

 

Reglerna var många på skolan, de var inte skrivna, men vi upplystes om dem muntligt av skolans rektor och högst rankade regissör Christopher Fettes. Den som inte följde reglerna till punkt och pricka hotades med relegering utan pardon.

Här kommer ett exempel på en viktig regel:
Måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar och lördagar kl 09.00 började första lektionen. Den elev som inte var på plats och ombytt i tid, var inte välkommen under resten av dagen. Om för sen ankomst upprepades vid ett flertal tillfällen var man överhuvudtaget inte längre välkommen till skolan. Trots att eleverna bodde utspridda runt Londons förorter, ofta långt från skolan, gällde inte tunnelbaneförseningar som skäl för att inte komma i tid. Man ska ta med allt sådant i beräkningen annars kan man enligt Christopher Fettes inte vara skådespelare. - För hur skulle det se ut om man inte började föreställningarna på teatrarna i tid på grund av förseningar i trafiken?

 

Jag minns ett tillfälle då jag en söndag hade blivit matförgiftad av sådan där engelsk grådaskig korv. Inte nog med att jag kräktes en hel natt, men när jag ringde till skolan på måndagsmorgonen och försökte förklara att jag inte orkade komma förrän senare på dagen fick jag inte komma alls. Det var fruktansvärt för det var i slutet av en termin och vi hade viktiga repetitioner under eftermiddagen och min frånvaro drabbade hela gruppen. Men så var regeln, om man inte hade medverkat på de ”tråkiga” lektionerna under förmiddagen hade man inte tillträde till de roliga repetitionerna under eftermiddagen. Och så var dagen nästan alltid upplagd. Man började med undervisning av det monotonare slaget och på eftermiddagarna var det pur lycka med repetitioner. Fast ibland var det inlagt en tradig röstövning mellan 18.00 och 19.30 som sista lektion för dagen. Ja det var stenhårt men underbart!

 

Men efter den dagen fick jag inte i mig en korvbit på femton år!


Kommentarer
Postat av: Chris Hobbs

Dear Marianne! I just stumbled over your website. I do hope you are doing well.



With love,



Chris


Svar: Thanks Chris, I remember you and I'm very glad to hear from you. I'm doing well, still working with theatre, have a wonderful family with ONE husband since 31 years, three sons and two grandsons. Love Marianne
Marianne Tedenstad Wagemyr

2012-02-19 @ 13:34:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0