Minnenas album! Del 12.

Här var det ord och inga visor!

 


Min käre klasskamrat Lambert Wilson håller på
att missa det magiska klockslaget 09.00.

 

Information om Drama Centres historia spreds från mun till mun och om jag inte minns saken fel så hade min teaterskola skapats av ett utbrytargäng från Central School of Speech and Drama, CSSD, för övrigt en av de två scenskolorna med fina lokaler utan atmosfär som jag hade sökt till. Christopher Fettes, Yat Malmgren och John Blatchley hade undervisat i sina respektive specialämnen på CSSD, men kom inte längre överens med skolans ledning och sa upp sig. Ett 20-tal elever vägrade då fortsätta studierna där och i princip tvingade de lärartrion att starta en helt ny scenskola. Christopher, Yat och John hittade en gammal nergången kyrkolokal till uthyrning på Prince of Wales Road i London Borough of Camden, ungefär fem kilometer från Piccadilly Circus, och där drog de igång Drama Centre med buller och bång. Året bör ha varit 1962 om jag har räknat rätt och utbrytargruppen kallade sig ”Group One”.

 

Det berättades för mig att Drama Centre strax efter utbrytningen från CSSD hade utvecklats till en av de mest respekterade scenskolorna i London. Det hade tagit ett tag innan etablissemanget accepterat detta faktum och skolan fick kämpa för sin existens under flera år, men efter ett tag kunde inte Drama Centres förträfflighet ignoreras av myndigheterna som godkände läroanstalten som halvstatlig högkola. Detta betydde att engelska medborgare och invandrade flyktingar från vissa länder inte behövde betala någon årsavgift eftersom halva skolavgiften bekostades av staten och den andra halvan av elevernas respektive hemkommuner eller immigrationsverket. Utländska medborgare i största allmänhet, såsom jag och några andra, fick stå för halva årskostnaden själva. När jag blev antagen som elev var skolan inne på sitt fjortonde år och min årskull kallades således ”Group Fourteen”. Då, år 1975, låg den halva årsavgiften på 1000 pund, vilket i mitt fall finansierades av ett lån från pappa. Min vardagsekonomi däremot bestod av besparingar från mina jobb på teatrarna och Norway Foodcentre samt att Julian betalade hyra och mat eftersom jag hade stått för detta till 100 % under våra två första år tillsammans. Enda skillnaden mellan när jag umgällde mat och uppehälle och Julian gjorde det, var att jag brukade laga kött- och fiskrätter, men under Julians försörjningsperiod bestod matsedeln av ris och bönor sju dagar i veckan. Bara när vi var i hans föräldrahem över helgerna ibland, blev det så kallad vanlig mat. Men vad gjorde det mig? Jag var i sjunde himlen på alla plan och Julian en mästerkock på bönrätter!

 


Allt som oftast kom mina kurskamrater och njöt av Julians
underbara bönrätter i vårt hem. Här ser ni
Wladimir Mirodan
från Drama Centres regilinje, sedemera rektor på skolan,

peka ut exakt vilken böna han föredrar att serveras ur Julians
gryta.



Ris och bönor ska här snart avnjutas av mig och Julian (som
tar fotot), Alan Coveney (fortfarande en mina närmsta vänner,
numera skådespelare i Bristol), Mark Raymond (amerikanare
i min klass som blev filmproducent i USA) och Vladimir (som
innan han kom till Drama Centre hade varit regiassistent på
Operan i Paris tror jag att det var). Kolla in mina Carl Larssontavlor
på väggen som jag hade för att liksom befästa mitt svenska ursprung.


Drama Centre hade tre olika linjer man kunde söka till. Det var skådespelarlinjen och regilinjen, som båda var treåriga utbildningar, och så fanns det en tvåårig dramapedagogutbildning. Varje år antogs 28 elever till skådespelarlinjen, men alla fick inte stanna i tre år. Det var utgallring en gång om året och man kunde bli bortgallrad av olika anledningar. En kille i min klass fick inte gå kvar på skolan eftersom ledningen bedömde att han redan var en fullfjädrad komiker och han föreslogs söka arbete inom den genren på en gång. Vissa fick lämna skolan för att de inte ansågs ta till sig utbildningen och föreslogs välja andra scenskolor eller rent av andra yrkesbanor, så stämningen på skolan kokade varje gång vi närmade oss den stora sorteringen. Ja jäklar i min lilla låda vad falska vi var när vi kramade och tröstade dem som inte gick vidare. Inombords jublade vi som var kvar. Av 28 skådespelarelever var vi 14 som fick slutdiplom.

 


Här är det yttersta beviset på att jag var en av de lyckliga som klarade tre år på Drama Centre.

En av 14 diplomerade i ”Group Fourteen”!


Kommentarer
Postat av: NicaAnkan

Det är så härligt att läsa om dig, ditt liv och det du gjort. det ger mig en större bild av dig - och så skriver du så bra!

2011-09-28 @ 23:24:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0