Minnenas album! Del 23.

 

Solokvist i den svenska huvudstaden!

 


Hur ensam, samarbiten och övergiven kan man känna sig
sommaren 1979 som hemvändande svensk?
Bara prästkragarna och en förvirrad fotograf lägger märke till mig.
 

Då var det dags att hitta en överlevnadsstrategi för min hemvändande själ. Jag hade alltså på det enda sättet som erbjöds, via svartmäkleri, lyckats få förstahandskontrakt på hyresrätten på Lilla Essingens Strålgata. Yrkesmässigt hade jag accepterat att teatrarnas revir var som Fort Knox, och koden in i fortet verkade vara sexig eller partibunden. Jag avstod från att ta reda på vilket, hoppade istället upp på cykeln, trampade till S:t Eriks sjukhus, som på den tiden var ett vanligt allmänt sjukhus med BB och Långvårdsavdelning och allt däremellan, och anmälde mig till en kurs i sjukvård. Behovet av timvikarierande sjukvårdsbiträden var enormt, och efter tre dagars betald intensivutbildning hade jag jobb över öronen.

 

Bädda sjuksängar, torka bajs, dra draglakan, bära bäcken, servera frukost, lunch och middag i salarna, vaka över döende, lyssna och trösta cancerpatienter, mäta blodtryck, assistera vid förlossningar, ge sprutor för att dra ihop livmodern efteråt, ta hand om pappor, bära ut döda foster, ta hand om efterlevande… ja det var inte lite som krävdes av mig efter tre dagars utbildning. Men det passade mig, jag kände mig behövd och satt gärna på rasten och pratade med någon orolig patient eller med läkarna och frågade ut dem om alltmöjligt. Inte visste jag att sån’t var förbjudet. Läkarna visade visserligen intresse av att delge sin kunskap, men några av mina chefer, särskilt en del systrar på långvården och på avdelningarna för nyopererade, uppskattade inte min vetgirighet. Hierarkin på sjukhuset var något jag inte var bekant med sedan tidigare, så där gjorde jag bort mig. På BB och på de gynekologiska avdelningarna stötte jag inte på det problemet, där uppskattades mitt kunskapstörstande och empatin jag hade för patienterna, så jag lät ganska snart meddela personalavdelningen att de inte fick ringa in mig för annat än BB, Förlossningen och Gyn. Egentligen fick man inte ställa sådana villkor som timanställd, men behovet av arbetskraft var så stort att de gick med på det. Därefter fick jag alldeles lagom mycket jobb och fann mig väl tillrätta.

 

Jag fick uppleva många hjärtskärande ögonblick på S:t Eriks sjukhus. Känslor från smärta och sorg till glädjerus tumlade runt inombords. Liv och död på det mest påtagliga sättet intog min vardag och det gällde att hålla känslorna i styr när man gick ut genom sjukhusporten efter arbetsdagen. Jag hade ju ingen nära vardagsvän att ty mig till efter jobbet, och jag kände mig tämligen ensam i huvudstaden. Men jag försökte klamra mig fast vid den enda tråd som fanns med anknytning till teater och till Värnamo, vilken var Allan Svensson-tråden. Vi kände varandra flyktigt från gymnasietiden, han hade därefter gått på Göteborgs scenskola, som ju hade association till min scenskola, Drama Centre, och Allan jobbade vid denna tid på Stockholms stadsteater. Det föreföll mig att han efter varje arbetsdag gick på krogen tillsammans med sina kollegor, så där på Wasa Hof, passade jag på att dyka upp när ensamheten kändes för svår. Där hängde stadsteaterns skådisar som en homogen familj, och med någon slags acceptans av min närvaro, som jag gott kan tacka Allan för, bereddes jag alltid plats runt deras bord. Där kunde jag sitta och låta mig roas av skådespelarnas prat om kvällens föreställning, medan känslorna från min arbetsdags vedermödor sakta bleknade. Jag uppfattade inga djupanalyser om pjäserna de hade spelat, men alla pratade, högt och mycket, och vid enstaka tillfällen fick jag en pratstund med någon av dessa yviga scenkonstnärer. Jag minns inte dem alla, men namn som Philip Zandén, Mats Bergman och Claes Ljungmark tillhörde de som gjorde sig omaket att flytta isär stolarna och få fram en extrastol när jag dök upp. Inte alls så att de flörtade, nej- nej, men just de vågade ge mig ett litet leende när jag kom där och såg ensam ut.

 

En annan man som pratade med mig var Fred Gunnarsson. Han gjorde då dundersuccé i huvudrollen som Elefantmannen i pjäsen med samma namn. Han var en kille med ett ganska grovhugget yttre och hade ofta spelat småroller som ”den onde”, men i och med sin gestaltning av Elefantmannen hade han vuxit i aktning bland kollegor, recensenter och publikum och stod liksom på topp vid denna tidpunkt. De kvinnliga kollegorna har jag inget minne av, antingen gick de inte på krogen, eller så noterade jag enbart manligt sällskap. Min innersta önskan var ju faktiskt att hitta den rätte och bilda familj, men trots detta var jag inte mottaglig för kurtis, eftersom mitt hjärta bodde hos mitt hopplösa ex i London. Men som sagt, ingen man så lång ögat nådde, försökte förföra mig, så den problematiken kunde jag bortse från. Däremot var det med sorg i hjärtat jag läste i bladet senare under sommaren att Fred Gunnarsson hade drunknat. Det skvallrades om att han hade festat ombord på en segelbåt och i fyllan och villan råkat ramla över relingen. Jag vet inte om det var så det gick till, men det var den storyn som spreds. Han blev 40 år.

 

Sommaren kom som sagt till Strålgatan på Lilla Essingen och jag försökte njuta av tillvaron. Prenumererade på DN, frukosterade och läste tidningen på balkongen, cyklade till jobbet på S:t Eriks och direkt efter jobbet, ner och bada på Smedsuddsbadet, varmbadade sedan i mitt sittbadkar och skrev brev till mina vänner utomlands och läste böcker innan jag sa god natt till mig själv. Låter som ett perfekt singelliv… om man nu gillar singelliv, vilket jag inte gjorde.

 

Stadsteatern stängde i juni, krogen avfolkades, moster och morbror reste till Småland, där de alltid spenderade hela somrarna eftersom morbror Ragnar, som var gymnasielärare, hade sommarlov. Den annalkande midsommaraftonen kändes som ett hot eftersom mina föräldrar hade brutit det traditionella midsommarfirandet med familjen och tackat ja till fest hos sina vuxenvänner. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag och mina syskon hade varit utflugna sedan flera år. Åh, vad jag tyckte synd om mig själv som skulle sitta ensam, och i förlängningen troligtvis förbli en gammal barnlös nucka, som man kunde ringa till från S:t Eriks när något av biträderna på BB eller Gyn var sjuk. Det enda jag såg fram emot var sensommargäster från England. Min käraste vän från Drama Centre, Alan Coveney, skulle komma över ett par veckor i augusti, och innan dess, i slutet av juli, min lössläppte passion Julian. I övrigt var det tomt i kalendern.

 


Nog borde jag väl kunna få napp med den putmunnen.
 

En trängtande särling.


Minnenas album! Del 22.

 

Så här kan man inte ha det!

 

Min närmaste familj i Stockholm, moster Birgit och morbror Ragnar, som hjälpte mig så mycket
under min
vilsna nybörjartid som hemvändande svensk 1979. Här firas 29-årsdagen i lyan på
Lilla Essingen. Det måste vara min kusin Roger som tagit bilden, för det är ju dukat för fyra.

 

Nej, nej, nej, att vid 28 och trekvarts års ålder, återigen stå som en luffare med sitt pick och pack i ett knyte och knacka på dörren hos moster Birgit i Hägersten, kändes inte helt rätt.  Moster som bara drygt tjugo dagar tidigare hade blivit av med min inneboende lekamen. Men efter tre veckor, som hade känts som oceaner av tid, inhyst i hytten på en teaterbåt, knegandes med svartjobb hos en självförhärligande, från stat- och landsting bidragstagande kulturkapten, med ett ego som sträckte sig långt över relingen på hans kvalmiga skuta, fann jag ingen annan råd.

 

Åååh vad skönt det var att komma in i värmen ändå. Hos moster var det öppna famnen, ombonat, inrutat och välordnat. Vardagarna ägnade moster åt ompyssling av bortskämd make och minutiöst tillvaratagande av råvaror i köket. Lördagstemat på Hägerstensvägen var ”Tipsextra”. Då intogs finrummet av Chelsea, Arsenal, Liverpool, Manchester United och allt vad de hette… morbror Ragnar tippade och tittade på engelska fotbollsmatcher på TV, moster Birgit trippade och serverade leverpastejsmörgåsar, kaffe och två cl whisky i halvtid. Varmt och kärleksfullt, men inte helt okey för mig, med tanke på att jag hade för avsikt att finna ett eget vuxenliv i Sverige efter mina fulländade, dramatiskt passionerade, suveräna fem år i London. Ett liv som jag hade lämnat med minst sagt tveeggad känsla.

 

- Kragen! tänkte jag, den måste jag ta mig i. - Vad behöver jag mest av allt för att gå vidare i livet? frågade jag mig själv. - Ett eget boende. blev mitt svar. Varpå jag återupptog lägenhetsletandet. Gamla sta’n verkade mysigt, där ville jag bo. En liten etta skulle räcka bra… ha, ha, ha. Redan då, 1979, visade det sig vara en utopi, om man inte råkade sitta på en stor förmögenhet, vilket jag inte gjorde. Däremot satt jag på en liten dito som hade kommit min väg av generösa föräldrar, som valt att med varm hand dela med sig av sina tillgångar.

 

Jag skannade Stockholm, från Norrtull till Skanstull utan resultat. Att få tag på en lägenhet på ett juste sätt fanns inte på Stockholmskartan. Efter ett tag bestämde jag mig för att nagga innerstaden i kanterna, varpå jag begav mig ut på Lilla Essingen. Där hittade jag det perfekta nästet och behövde endast tulla lite på moralen. Det innebar 25000 lakan för övertagandet av hyreskontraktet genom en märklig trestegsaffär som jag aldrig förstod mig på. Fru Zuckerkopf ägde i alla fall hyreshuset och snart halva min förmögenhet. Den andra halvan tog svartmäklaren hand om. Härliga tider, strålande tider!

 

Jag flyttade in med en madrass och satte igång renoveringsarbetet. Det blev bastmatta på hall- och köksgolv, rosa tak och luckor i köket, precis som jag hade inrett lägenheten i London. Rumsväggarna målade jag vita och la in en gräddfärgad, mysigt raggig heltäckningsmatta. Badrummet innehöll bl a ett slitet sittbadkar som morbror Ragnar tog sig an med den äran och lackade vitt. Kusin Roland kopplade på släpet på sin bil och kom upp med arvegods från Småland. Jag avlutade gammelmoster Veras byrå och mostrarna Astrids och Birgits gamla köksbord och två stolar från deras ungdomslägenhet i Karlsborg på 1940-talet. Jag specialbeställde en 150 cm bred säng, hittade en fin pall på second hand på Söder som passade perfekt till sängbord och sydde gardiner av handvävda badhanddukar som jag hade fått 1970 av min första förhoppningsfulla tilltänkta svärmor i Kulltorp.

 

Utsikt från min balkong på Lilla Essingen.
 
Balkong fanns också, med utsikt över Essingeledens bilköer och Mälarens rika liv med skridskoåkare under vintern och regattor sommartid. Min engelskregistrerade lilla Fiat fick plats på gatan utanför, min röda Monark trampcykel hade kommit på släpet med Roland och en liten ICA-butik låg runt hörnet. Jag kände mig nästan lycklig, och bestämde mig för att strunta i alla, i mina ögon inskränkta och sektistiska teatergrupper som jag utan framgång hade sökt plats hos, och i stället söka min arbetslycka inom något mer meningsfullt yrke än taskspeleri. S:t Görans sjukhus på Kungsholmen blev mitt mål. Där fanns det lediga jobb.
 
Dags att gå vidare med livet.

RSS 2.0