Minnenas album! Del 22.

 

Så här kan man inte ha det!

 

Min närmaste familj i Stockholm, moster Birgit och morbror Ragnar, som hjälpte mig så mycket
under min
vilsna nybörjartid som hemvändande svensk 1979. Här firas 29-årsdagen i lyan på
Lilla Essingen. Det måste vara min kusin Roger som tagit bilden, för det är ju dukat för fyra.

 

Nej, nej, nej, att vid 28 och trekvarts års ålder, återigen stå som en luffare med sitt pick och pack i ett knyte och knacka på dörren hos moster Birgit i Hägersten, kändes inte helt rätt.  Moster som bara drygt tjugo dagar tidigare hade blivit av med min inneboende lekamen. Men efter tre veckor, som hade känts som oceaner av tid, inhyst i hytten på en teaterbåt, knegandes med svartjobb hos en självförhärligande, från stat- och landsting bidragstagande kulturkapten, med ett ego som sträckte sig långt över relingen på hans kvalmiga skuta, fann jag ingen annan råd.

 

Åååh vad skönt det var att komma in i värmen ändå. Hos moster var det öppna famnen, ombonat, inrutat och välordnat. Vardagarna ägnade moster åt ompyssling av bortskämd make och minutiöst tillvaratagande av råvaror i köket. Lördagstemat på Hägerstensvägen var ”Tipsextra”. Då intogs finrummet av Chelsea, Arsenal, Liverpool, Manchester United och allt vad de hette… morbror Ragnar tippade och tittade på engelska fotbollsmatcher på TV, moster Birgit trippade och serverade leverpastejsmörgåsar, kaffe och två cl whisky i halvtid. Varmt och kärleksfullt, men inte helt okey för mig, med tanke på att jag hade för avsikt att finna ett eget vuxenliv i Sverige efter mina fulländade, dramatiskt passionerade, suveräna fem år i London. Ett liv som jag hade lämnat med minst sagt tveeggad känsla.

 

- Kragen! tänkte jag, den måste jag ta mig i. - Vad behöver jag mest av allt för att gå vidare i livet? frågade jag mig själv. - Ett eget boende. blev mitt svar. Varpå jag återupptog lägenhetsletandet. Gamla sta’n verkade mysigt, där ville jag bo. En liten etta skulle räcka bra… ha, ha, ha. Redan då, 1979, visade det sig vara en utopi, om man inte råkade sitta på en stor förmögenhet, vilket jag inte gjorde. Däremot satt jag på en liten dito som hade kommit min väg av generösa föräldrar, som valt att med varm hand dela med sig av sina tillgångar.

 

Jag skannade Stockholm, från Norrtull till Skanstull utan resultat. Att få tag på en lägenhet på ett juste sätt fanns inte på Stockholmskartan. Efter ett tag bestämde jag mig för att nagga innerstaden i kanterna, varpå jag begav mig ut på Lilla Essingen. Där hittade jag det perfekta nästet och behövde endast tulla lite på moralen. Det innebar 25000 lakan för övertagandet av hyreskontraktet genom en märklig trestegsaffär som jag aldrig förstod mig på. Fru Zuckerkopf ägde i alla fall hyreshuset och snart halva min förmögenhet. Den andra halvan tog svartmäklaren hand om. Härliga tider, strålande tider!

 

Jag flyttade in med en madrass och satte igång renoveringsarbetet. Det blev bastmatta på hall- och köksgolv, rosa tak och luckor i köket, precis som jag hade inrett lägenheten i London. Rumsväggarna målade jag vita och la in en gräddfärgad, mysigt raggig heltäckningsmatta. Badrummet innehöll bl a ett slitet sittbadkar som morbror Ragnar tog sig an med den äran och lackade vitt. Kusin Roland kopplade på släpet på sin bil och kom upp med arvegods från Småland. Jag avlutade gammelmoster Veras byrå och mostrarna Astrids och Birgits gamla köksbord och två stolar från deras ungdomslägenhet i Karlsborg på 1940-talet. Jag specialbeställde en 150 cm bred säng, hittade en fin pall på second hand på Söder som passade perfekt till sängbord och sydde gardiner av handvävda badhanddukar som jag hade fått 1970 av min första förhoppningsfulla tilltänkta svärmor i Kulltorp.

 

Utsikt från min balkong på Lilla Essingen.
 
Balkong fanns också, med utsikt över Essingeledens bilköer och Mälarens rika liv med skridskoåkare under vintern och regattor sommartid. Min engelskregistrerade lilla Fiat fick plats på gatan utanför, min röda Monark trampcykel hade kommit på släpet med Roland och en liten ICA-butik låg runt hörnet. Jag kände mig nästan lycklig, och bestämde mig för att strunta i alla, i mina ögon inskränkta och sektistiska teatergrupper som jag utan framgång hade sökt plats hos, och i stället söka min arbetslycka inom något mer meningsfullt yrke än taskspeleri. S:t Görans sjukhus på Kungsholmen blev mitt mål. Där fanns det lediga jobb.
 
Dags att gå vidare med livet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0