Minnenas album! Del 17.

Återvändaren!

 


Julian och jag under ett Sverigebesök 1976,
vid Värnamo Golfbana.


Det tog emot, men mot slutet av sommaren 1978 packade jag mina kläder och mitt silver och styrde kosan mot Svedala. Det blev bilfärd, London - Immingham, därifrån båt till Göteborg och efter 24 timmar på den krängande Nordsjön, fortsatt bilresa till Forsheda. Vid det laget var jag nämligen lycklig ägare till världens minsta, högerstyrda gamla rosthög. Jag hade dessförinnan slitit ut en Morris Minor på mina och Julians utflykter i Södra England och således bytt upp mig till en Fiat 600. Det var dock inga problem att stuva in allt jag ville ta med till Sverige. Julians och min Londonlägenhet hyrde vi möblerad, så av mina personliga tillhörigheter lämnade jag bara kvar symaskinen, en väggspegel, några keramikkrukor, gardiner och tavlor. Mina kläder som hade rymts i en typiskt engelsk, gammal garderobsmöbel fick plats i en resväska och ovan nämnda silver i handväskan. Silvret var bestick av märket Uppsala som mina föräldrar hade samlat åt mig under uppväxten. Julian och jag åt alltid med silvret för det passade så bra till bönor och ris och gick/går inte att använda till kött. Knivarna är för slöa att skära med, gafflarna för mjuka att hålla emot med och skedarna blir brännheta om man använder dem till att sleva i sig annan soppa än Gazpacho. Men silvret var ju ändå en gåva från mina föräldrar till mig, så jag tog med det.

 


Här på utflykt till Jane Austins hus (tror jag).

 


Och här på väg till Stonehenge tillsammans med Julian och hans bror Kevin.

 

Julian stöttade mig i mitt beslut att lämna London och vi kom överens om att försöka oss på ett distansförhållande. Hans föräldrar däremot var förkrossade. De hade sett mig som den perfekta svärdottern och verkligen längtat efter bildandet av ännu en svensk-engelsk familj. Julians mamma var ju svenska och hans pappa engelsman. Jag lovade att inte bryta kontakten med dem och kunde knappast förstå själv varifrån jag fick kraften att lämna England, eftersom mitt hjärta bultade lika hårt för Julian då, som när vi träffades första gången. Jag minns att under hela vårt förhållande, varje gång vi hade varit ifrån varandra några timmar och möttes hemma eller på stan, började mina ben springa mot honom och mitt hjärta höll på att sprängas av lycka när han tog emot mig i sin ”o”-trygga famn och snurrade mig runt, precis som man ser på film.

 


Jag höll mitt löfte och kontakten med Eva, David och även med katten
Grizella i Davids knä. Här 1995 hemma hos dem söder om London, alltså
17 år efter att jag flyttat tillbaka till Sverige. David såg mig djupt i ögonen
innan jag åkte därifrån och sa
med glimten i ögat men med sorg i hjärtat,
"I hate you for leaving us".


I Forsheda välkomnades jag av mina föräldrar med förtröstansfulla öppna armar. Fast nog kändes det märkligt. Jag hade ju besökt Sverige flera gånger under mina utlandsår, men att komma tillbaks och inte ha en aning om vilken riktning jag skulle ta mot mitt framtida liv kändes svårt. Trots allt var jag tvungen att börja någonstans, så jag gick till arbetsförmedlingen i Värnamo och anmälde mig som arbetssökande skådespelerska. De hade aldrig tidigare varit med om något liknande och visste varken ut eller in, men de skrev ner mina uppgifter och jag gick därifrån utan någon större förhoppning om napp. Sedan satte jag mig på tåget till Kalmar för vidare färd mot Borgholm, där min bror hade en sommarbutik tillsammans med kusinen ”Jan i Nederby” Jan-Olof Karlsson. De sålde kläder och till och med Silvia hade varit där och handlat. Jag åkte dit för att besöka lillbrorsan Bosse, men så hände det osannolika, jag blev kallad till provspelning på Göteborgs Kammarteater. Arbetsförmedlingen i Värnamo hade alltså vänt sig till Göteborgsavdelningen för att höra sig för om skådespelarjobb till mig. Helt otroligt! Jag frapperades över hur den svenska modellen kunde fungera så perfekt. Det var bara att lämna Öland efter ett par dagar och förbereda något att spela upp. Jag valde att göra ett egenhändigt författat, allvarligt scenario plus en annan monolog, jag har för mig att det var något ur Molirères ”Den girige”. På svenska! Jag som inte hade spelat teater på svenska sedan gymnasiet, det vill säga sju tidigare.

 


Min familj fanns alltid där för mig. Jag, lillebror Bo, storasyster
Eva, pappa Sigurd och mamma Vivian som är en ängel nu.
Halssmycket jag bär är en lyckopeng från Julian.

 

Ellen Bergman och hennes Kammarteater hade mottagit ett bidrag för att skriva och producera ett teaterstycke till minne av Carl von Linnés 200-åriga dödsdag. Ellen hade sammanställt ett ”drama” med tre kvinnliga karaktärer. Den ena skulle vara en mogen kvinna och spelas av skådespelerskan, tillika Ellen Bergmans kammarteaterkompanjon, Birgitta Helling. Sedan skulle det vara två döttrar till Linné, varav den från TV:s Tiotusenkronorsfrågan välkända skådespelerskan, dansaren och sångerskan Gunilla Gårdfeldt hade lovat att spela den äldre systern, en något mastigare karaktär än Gunilla vanligtvis brukade erbjudas. Och så saknade de någon som skulle spela lillasystern. De hade testat några skådespelerskor, men inte hittat den rätta… så kom jag. Jag spelade upp mina scener för Ellen och hon tyckte direkt att jag skulle vara perfekt som den äldre av systrarna. Det var bara ett problem. Ellen ville absolut ha med Gunilla Gårdfeldt, och hur skulle det gå om Gunilla inte ville spela den fjärilslikt fladdrande yngre systern. Jag åkte tillbaks till Forsheda men blev återkallad till Göteborg ganska direkt, för Ellen hade beslutat att sammanföra mig med Gunilla i hopp om att Gunilla skulle ändra sig och gå med på att spela den yngre. Det sa klick direkt mellan Gunilla och mig och vi kom överens om att jag skulle spela storasyster och Gunilla lillasyster. Detta var åtta dagar efter min återkomst till Sverige.

 

Götet nästa!


RSS 2.0