Minnenas album! Del 21.

ABB - Arbetslös, Bostadslös, Barnlös!
 

Det fanns en lindansös, men kanske behövdes en ormkvinna?
 
 
Hur kul är det på en skala att vara 28-plus, arbetslös, bostadslös och barnlös? Nu på 2000-talet vet många, men mot slutet av 1970-talet kände jag mig ganska ensam i situationen. Det grämde mig. Men jag hade valt min väg själv, det fanns ingen annan att skylla på, så jag fick se till att ta mig i nackskinnet och fixa ett eget liv.

Under mina år utomlands hade de gamla vännerna spritt sig i Sverigeriket. De var nu yrkesarbetande, egnahemsägande familjeförsörjare och det fanns inga gelikar att knyta an till. Efter mina två skådespelar-sejourer i Göteborg och Norrland, hälsade jag på lite här och där, bodde i kappsäck och kände mig allmänt förvirrad trots den fina basen hos mamma och pappa i Forsheda. Den stora passionen, som inte ville släppa taget, fanns kvar i London... Så kan man ju inte ha det!!!
 
Nej, jag bestämde mig för att åka till Stockholm och söka lyckan. Regissören Ellen Bergman hade gett mig det rådet när jag jobbade hos henne på Göteborgs Kammarteater. Hon sa – I Göteborg finns inte mycket teater, men Stockholm är världens teatertätaste stad, så dit ska du söka dig. Det kändes som en bra idé. Jag hade dessutom under Londonåren vant mig vid ett stort kulturutbud, och förutom att jag ville jobba med scenkonst, hade jag blivit en kulturkonsument som älskade att insupa godsaker från en riklig teaterbuffé.



Moster Birgit - en av mina skyddsänglar, lämnade
jordelivet 2011, 90 år gammal.



I Stockholm önskade jag residera centralt, men även på den tiden var det näst intill omöjligt att hitta en lämplig boplats i huvudstaden. Moster Birgit, en av fem underbara mostrar bodde med man och son i Hägersten, till henne var jag välkommen. Jag fick sova i finrummet på soffan, bakom den förvarade jag mina mest nödvändiga tillhörigheter, det vill säga kläder, tandborste och en nyinköpt orange skrivmaskin. Varje morgon under ett par månaders tid, steg jag upp och gjorde i ordning rummet så att det skulle vara in takt inför kommande dags och kvälls umgänge, sedan gick jag ut på sta’n och letade bostad, jobb... ett liv. Jag gick runt och försökte presentera mig på teatrarna, men de var mest som barrikaderade fort. Under mitt kontaktsökande fick jag känslan av att Dramatens, Stadsteaterns, de fria teatergruppernas och i viss mån privatteatrarnas engagemang mestadels uppfylldes av självuppfyllelse. Ingen nyfikenhet sipprade i mina ögon ut mot utbölingar som jag. Vilket inte riktigt stämde, för dåvarande teaterchef på Oscarsteatern ville en tid senare ha med mig i ”A Chorus Line”, så dit fick jag komma på audition. Det var extra roligt eftersom den engelske dansinstruktören som satt i juryn hade medverkat i Deja Revy och vi kände varandra från tiden då jag jobbade på New London Theatre som påkläderska, sisådär fyra år tidigare. Tyvärr var och är jag ingen musikalartist, men jag gick i alla fall vidare flera omgångar och det roliga var att det inte var på sången jag sprack utan på dansen. Jag kunde göra dubbelpiruett men inte trippel, vilket krävdes.

Till slut fick jag i alla fall napp på en flytande teater, ett stycke svensk teaterhistoria bestående av en båt med en scen, en teaterchef, en lindansande hustru och ett antal skådespelare som på skattebetalarnas och egen bekostnad under flera år hade gått runt i Stockholms Skärgård, gjort strandhugg och spelat ”gratis” teater för öbor och turister. Biljetterna "såldes" för en handfull blåbär, en strut svamp eller en kram. Kul idé, fast inte särskilt lönsamt. Men nu var det vinter och båten låg i docka någonstans i en isande skärgård. En manlig skådespelare samt teaterchefen jobbade med båtens underhåll medan lindanserskan vistades i familjens bostad, ett av kulturhusen på Söder i Stockholm.

Jag blev erbjuden att sortera alla tusentals tidningsurklipp om verksamheten mot att jag fick bo i en hytt och äta den mat som serverades. Detta skulle senare rendera en finfin roll med svart lön under kommande sommar. Vilket märkligt äventyr. Jag sorterade hela dagarna, åt gamla ostskalkar och fick ta emot oförskämdheter från herrarna på båten som bland annat sade sig vara nyfikna på vad jag författde om natten då de hörde min skrivmaskin knattra.
 
 

Äh, det är ju bara teater ändå. Storasyrran på rygg.


Den historian fick sitt avslut efter tre veckor. Jag hade sorterat alla tidningsurklipp, hade tröttnat på ostskalkar och skamlösa maskuliner och packade mina tillhörigheter. I den stunden var vi för första gången helt överens, teaterchefen och jag, han antydde nämligen att jag inte passade in på båten. Han sa att jag var alldeles för introvert och att mitt handslag var för mjukt. Det tycker jag var väldigt skojigt sagt av honom, för aldrig tidigare har jag blivit kallad introvert… och handslaget… tja vad vet jag. Men jag sörjde knappast att lämna ett uttjänt gammalt skrov denna kalla vinter och kommande svartjobb till sommaren. Och min kära Moster Birgit tog återigen emot mig med öppen famn.
 
Man kan knappast påstå att jag hade flyt när jag gick på den båten.

RSS 2.0