Minnenas album! Del 20.

I Lule var de´ kul!

 


Ett fotoklipp från Västerbottenskuriren. Rolf Degerlund längst fram i profil
med en yxa i handen, ovanför honom Björn Sjöö som i föreställningen
bland annat spelade på såg. Jag står på en kista som fattig, men tuff
flicka och mopsar mig mot jägmästaren som spelas av Lars Löfgren.

 

Kamerornas blixtar hade slocknat och ingen kom och mötte dag två i Luleå. Så det var bara att traska från mitt tillfälliga inneboenderum till nya jobbet genom vinande snöstorm. Jag höll på att inte hitta till Lule Stassteaters säte, men någonstans på halva vägen lyckades jag ta mig in på ett fik och lokalisera mig innan jag pulsade vidare mot mitt mål. Efter alla ljumma Londonvintrar kände jag mig som om jag nu medverkade i min uppväxttids mest fängslande film Barnen från Frostmofjället och inbillade mig således att det alltid var så här i Norrland.

 

Tre av fyra dagar återstod att plugga repliker, repa scenerier, hitta min rolls karaktärsdrag och lära känna mina medarbetare. Varje dag repeterade vi i olika lokaler och satte upp och rev dekoren. Det var förresten inte bara dekoren som dagligen skulle byggas och rivas, nej vi avgränsade och klädde in hela salongen också, för att skapa bättre teatermiljö än vad som erbjöds. Allt flöt på hur bra som helst, så som det bara kan göra när man jobbar med sköna typer som Rolf Degerlund, Björn Sjöö och Lars Löfgren. Själv blev jag ganska omgående tillfrågad och utnämnd till turnébusschaufför också. Toppen tyckte jag som inte gillar att vara passagerare på isiga norrlandsvägar med tuffa killar vid ratten. Jag vet inte ens om de andra hade körkort, eller kanske var det bara så att de tyckte bättre om att sitta och jäsa i baksätet och läsa Aftonbladet än att köra bil.

 


Coola grabbarna Björn och Lars tar det lugnt i en lyxig loge
(läs sunkigt omklädningsrum) medan Rolf som vanligt var
och fixade pratet med arrangören.

 


Eftersom jag inte lyckades få Rolf
att fastna på bild 1978, googlade
jag fram en som är tagen sisådär
30 år senare.


Lule Stassteater var en fri grupp med allt vad det innebar av ideologiskt tänkande, trängd ekonomi och överarbete. Rolf hade nyligen tagit på sig chefskapet och nu gällde det att rädda hem en turné som redan var såld. Att ställa in skulle vara katastrof. Det gällde pengarna eller livet! Sällan, varken förr eller senare, har jag fått känna mig så betydelsefull. Jag fick dessutom massor av uppskattning för min rolltolkning av publik och övrig ensemble. Pjäsen hette Tjuvjakten och handlade om orättvisor i samhället, inget problem för mig, jag gillar heller inte orättvisor.

 

Från början hade pjäsen regisserats av Mats Bergman, Ellen och Ingmar Bergmans son, men eftersom Mats hade fått jobb på Stockholms Stadsteater var det teaterchefen Degerlund själv som ledde repetitionsarbetet. Visst är världen liten ändå, jag kom liksom indirekt, INDIREKT i kontakt med Ingmar Bergman på alla sätt utom på det enda som räknades.

 

Rolf, Björn, Lars och lilla jag turnerade från Umeå i söder till Övertorneå i norr och spelade för barn i städer och byar. Det var revelj kl 06.00 på mornarna, sedan transport till gympasal, bibliotek eller bygdegård där scenrummet och dekoren, som bland annat innehöll en äkta gammal skolorgel, skulle byggas upp. Inga lätta saker precis, speciellt på vissa platser där man fick bära i trappor, som till exempel på Umeå bibliotek. Vi spelade oftast två föreställningar per dag, rev sedan bygget, packade bussen och drog vidare till nästa ställe. Hotellen var många och av olika kvalitet men stämningen i det lilla turnerande teatersällskapet god. Under några dagar hade vi ett TV-team med på turnén. De gjorde ett program för Tvåan om vilka olika villkor fria teatergrupper visavi institutionsteatrar levde under, om orättvisor helt enkelt.

 

Vintern var kall och snörik, men vilka vackra dagar jag fick uppleva! Jag minns att jag tog en promenad en dag vid lunchtid under pausen mellan två föreställningar i ett förstummande underskönt Svanstein. Solen låg röd och grann i horisonten, en rosa träkyrka reste sig mitt i byn och i det minimala, snöomgärdade postkontoret köpte jag fina vykort med bilder på kyrkan i vinterskrud. På dem präntade jag bland annat ner att jag var en av ytterst få skådespelare som hade spelat teater norr om poolcirkeln, något som jag visste skulle göra intryck på mina kamrater i England och Frankrike.

 


Jag passerade Svanstein kyrka på min lunchpromenad, och sprungen
som jag är från Småland hade jag aldrig tidigre sett en så fräckt
rosamålad kyrka, för i mina gamla hemtrakter är kyrkorna oskuldsfullt vita.


Den tolfte december var mina turnékamrater riktigt deppiga. De hade ju familjer och barn hemma i Lule och tyckte det kändes botten att följande morgon inte få vakna i sina egna sängar och bli lussade för. Vi hade just inkvarterat oss på Järnvägshotellet i Övertorneå för natten, då jag fick en idé, smög ner till receptionen, frågade hotellägarinnan om hon visste var jag kunde köpa färska lussebullar och pepparkakor i ottan. - Det fixar jag! sa hon, varpå jag inspirerades ännu mer och hastade ut i byn minuterna före stängningsdags, hittade en liten allt-i-allo-affär, köpte en luciakrona och ett brett, rött sidenband. I min packning ingick redan fotsid vit bommullsunderkjol och långärmad vit T-shirt.

 

Följande morgon skulle vi som vanligt upp och iväg kl 06.00, men vid femtiden den 13:e december 1978 klädde jag mig till lucia. Det doftade saffran när jag smög ner till köket och där på slagbordet tronade en dukad bricka med kaffe, nygräddade, varma lussebullar och tända ljus. Bredvid tindrade en mycket nöjd madam som hade gått upp mitt i natten för att baka, och på så sätt hjälpa mig att realisera min överraskning till grabbarna. I glädjerus omfamnade jag denna makalösa kvinna, sen tog jag brickan, skred uppför trappan, äntrade kollegornas sovrum och framförde Luciasången med min vackraste stämma. Rolf och Björn skrattade så de grät, jag tror mest åt falsksången men också för att de blev tagna på sängen. Jag för min del sjöng båda verserna utan att röja med en min att jag uppfattade vad som var roligt. Någon nytta ska man väl ändå ha av att vara utbildad skådespelerska även om Drama Centre inte ansågs lika fint som den svenska scenskolan.

 

Hä va Lule hä.


Minnenas album! Del 19.

Utbildad utomlands gav tumme ner!



Mina största idoler, mamma och pappa efter väl förättat värv. Bilden är
tagen i sommarstugan på pappas 85-årsdag den 9 augusti 2004, drygt
två år efter mammas stora hjärnblödning. Dagen efter denna bild togs
fick hon en propp i reptilhjärnan, vilken gjorde henne mycket svag för
resten av livet, men de fick ytterligare fyra värdefulla år tillsammans
innan hennes hjärta stannade den tionde maj 2008, dagen före hennes
84-årsdag.

 

Tre månader efter examen från Drama Centre hade jag lämnat min sambo i London, gjort ett nedslag hos mamma och pappa i Forsheda, anmält mig på arbetsförmedlingen i Värnamo, fått och genomfört mitt första skådisjobb i Lilla London och under tiden skrivit ett antal ansökningsbrev till teatrar i Götet och huvudstaden. Min uppväxt som var rotad i djupaste, småländska företagarandan under 1950- och 60-talen hade varit ganska teaterfattig, så när som på två pjäser som fullständigt hade slukat mitt intresse när de gästat Värnamo Folkets Hus under min gymnasietid. Det var Brechts Mutter Courage i en formidabel riksteateruppsättning och Becketts I väntan på Godot med den fabulösa duon Strandberg - Järegård. Men nu var det nya tider och bara att försöka ta reda på vad som fanns att söka i teatersverige och chansa. Det jag visste var att jag inte ville tillhöra en fri grupp som hade som främsta mål att klanka på industriledare samt värva partimedlemmar åt VPK Vänsterpartiet Kommunisterna eller KPML(r) Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) som ägnade stor kraft åt att utesluta alla oliktänkande ur sin gemenskap, vilket var mycket vanligt förekommande på 1970-talet, särskilt inom teatern. Mina största idoler var mina föräldrar och alla deras småländska gelikar, som trots att de sprungit ur yttersta fattigdom, blivit framgångsrika fria företagare som utan förtryckarfasoner genererat massor av arbetstillfällen. Knappast något att skämmas över eller revoltera mot tyckte jag.

 

De flesta mottagarna av mitt ansökningsbrev behagade inte svara, någon enstaka skrev att de hade fast ensemble och inte var i behov av att utöka den, någon annan tackade för mitt fina brev men hade tyvärr ingen plats ledig. Chefen vid Göteborgs Stadsteater, Mats Johannson, fick jag faktiskt träffa, men bara för att jag, när jag ändå befann mig i Göteborg, stolpade upp till hans högsäte och knackade på dörren. Han verkade besvärad över mitt besök och informerade mig med viss emfas att jag med mina 28 år på nacken var alldeles för gammal för att komma nyutbildad och söka jobb på det här viset. Dessutom med utländsk examen! Skäms på mig!!!

 

Jag blev på detta ganska abrupta sätt snart varse att svensk institutionsteater var ett stängt forum för sådana som jag, det vill säga sådana som tagit egna initiativ, som inte goat in sig i vänsterns varma gemenskap och därtill skaffat sin utbildning utomlands. På den tiden såg man i Sverige dessutom generellt sett ner på alla utländska utbildningar, inte bara inom teatern. Men som sagt, teatrarna hade sina fasta ensembler och om man behövde någon ny aktör eller aktris plockades de oftast direkt från scenskolorna eller från andra teatrar, audition var det knappast tal om i Svea rikes dåtid. Det kändes motigt, så efter avslutad Göteborgssejour reste jag tillbaka till Julians öppna famn och sökte tröst. Han var i alla fall mäkta stolt över mig och skroderade för sina vänner och musikerkollegor över att jag hade spelat Carl von Linnés dotter på Göteborgs Kammarteater.

 

Allt var sig likt på 133 Iverson Road i London. Mina inredningsdetaljer i form av inramade Carl Larsson- och John Bauerreproduktioner, som symboliserade hemmets svenska influens, hängde kvar på väggarna. Julian hade inte ändrat på en sak, det var bara betydligt dammigare. Så jag städade en smula, ägnade mig år amour och började fundera på nästa steg i livet. Teaterapan i mig kände sig en aning tulltufsad, så jag hade tänkt stanna ett tag eftersom det såg så dött ut på karriärfronten i Sverige. Mamma stod för bevakning av post och telefon i hemlandet. På den tiden var mobilen inte ens uppfunnen, nej det var fast telefon som gällde, och jag ville ju inte att de osannolika presumtiva arbetsgivarna i Sverige skulle veta att jag var utomlands, så mammas positiva inställning till att agera min assistent kom väl till pass.

 

På den tredje dagen uppstod teaterlusten i mig igen. Julian var nere på Cork and Bottle vid Leischester Square och spelade sin flamenco medan jag var hemma och fräschade upp min lekamen, för vi skulle mötas nere på sta’n senare på kvällen. Då ringde telefonen, fem ihärdiga dubbelsignaler, innan jag hann svara…six-two-four-three-two-eight-seven…  det var mamma. - Hjälp nån är död! tänkte jag som vanligt när jag hörde mammas röst från andra sidan Nordsjön, men så var det gudskelov inte. Assistentmodern berättade entusiastiskt att en kille vid namn Rolf Degerlund hade ringt från Lule Stassteater där en skådespelerska tyvärr hade blivit akut sjuk, att de skulle ut på turné med nypremiär om fyra dagar och att de behövde någon som kunde hoppa in och repetera den krankas roll direkt i morgon bitti. - Jag tackade JA! sa mamma. Så det var bara att rafsa ihop packningen igen, ta undergrounden ner till Cork and Bottle, säga au revoir till Julian, hoppa på bussen till Heathrow och väl där boka flygbiljett till Arlanda med anslutningsplan till Luleå. Följande morgon kl 09.00 togs jag emot av Rolf Degerlund på Luleflygplatsen. När vi 20 minuter senare anlände till repetitionslokalen möttes jag av ett imponerande pressuppbåd med blixtrande kameror och dagen därpå när jag slog upp norrlandstidningarna stod där att läsa att Lule Stassteater flugit in skådespelerskan Marianne Tedenstad från London för att rädda turnén. Ja, ja… bjärta kontraster är kul ibland. Till och med i proletärernas norrländska rike gillade de att skapa stjärnstatus, även om det bara gällde en liten bortsprungen frifräsande småländska.

 

Fint värre såg det ut i tidningarna i alla fall.


Minnenas album! Del 18.

 

Jag sov i Ingmar Bergmans säng!

 


Mitt första jobb efter Drama Centre var på Göteborgs Kammarteater.

 

Jag hade inte mer än installerat mig i mitt gamla flickrum på Forsgatan 5 i Forsheda innan det var dags att packa kappsäck igen, destination Lilla London. Jag kände noll personer i Göteborg och visste inte var jag skulle bo, men efter att Ellen Bergman, författare tillika regissör av stycket En afton 1783 beskrivit rollen för mig som en förnumstig storasyster som dessutom skulle knyppla, ännu en färdighet att förkovra sig i, tänkte jag att rollen skulle passa mig som hand i handske. Manuset var inte färdigskrivet, men de andra aktörerna som var etablerade i branschen hade redan tackat ja, så det kändes helt enkelt toppenkul.

 


Att se mig på bild tillsammans med Ellen Bergman
ger mig fortfarande nervösa fjärilar i magen.
Fånigt, men sant.


Vid kollationeringen fick vi alltså läsa manuskriptet för första gången. Vilken tur att det var en enaktare, för hade den varit längre hade inte ens vi som skulle spela stycket orkat hålla oss vakna. Händelseförloppet i pjäsen gick ut på att jag som äldsta dotter till Carl von Linné skulle sitta och knyppla samt växelvis högläsa ur skrifter med berättelser från Linnés resor och så skulle min yngre syster, som spelades av Gunilla Gårdfeldt, ibland rycka boken från mig, läsa och brista ut i kaskader av beundran över den under sin levnad alltid frånvarande och sedan fem år döde fadern. Den tredje kvinnan, som spelades av Birgitta Helling, agerade äldre släkting och beskyddare av dessa två Linnés döttrar. Hennes roll var att kila in spridda uppfostrande repliker här och där. Vilket debacle. Jag som inte kan läsa högläsning ens på modern svenska utan att staka mig, skulle läsa Linnés skrifter på 1700-talssvenska! Det var förfärligt. Nog borde jag väl ha kunnat hitta några intressanta karaktärsdrag, hitta en inre kärna, men det gjorde jag inte. Ellen ville se slutresultat redan vid kollationeringen, jag blev nervös och tyvärr aldrig bekväm, varken i rollen eller med Ellen.

 


Min trevliga kollega Birgitta Helling och jag i samspråk
innan föreställningen.


Ellen Bergman bodde i en herrgård utanför Götet och där i öfvre hallen brukade hennes skötebarn Göteborgs Kammarteater framföra sina uppsättningar. Vi repeterade just i öfvre hallen, men spelade sedan stycket som lunchteater på Historiska Museet i Ostindiska Huset, som i samband med nationalikonen Carl von Linnés tvåhundrade dödsdag satsade på minnesutställning och teater. Göteborgsrecensenterna som kom på premiären var ganska snälla i sina omdömen och sedan var det bara att bita ihop och spela sin roll varje dag mellan kl 13.00 och 14.00.

 


Min lillasyster i pjäsen, Gunilla Gårdfeldt, blev som en storasyster
i livet. Kärleken sitter i än och jag har Ellen Bergman att tacka för det.


Underbara Gunilla Gårdfeldt blev mitt stöd under denna tid. Vi utvecklade en nära vänskap. På helgerna brukade jag bli bjuden till Gunilla och hennes familj där det dukades upp fantastiska middagar med möra köttbitar, hemgjord bearnaisesås, fräscha sallader, mustiga viner och himmelska desserter. Vilken ljuspunkt i tillvaron! Gunilla var dessutom en stor beundrare av Doreen Cannon, min lärare och vän från Drama Centre. Doreen hade liksom Movement Psychology-läraren Yat Malmgren och rektorn/regissören Christopher Fettes, undervisat en hel del på Göteborgs Teaterhögskola och Gunilla som gått där, hade verkligen anammat Doreens metod. Faktiskt så till den milda grad att hon sedermera utvecklade den till fullo och… ”Hon har länge varit pedagog vid Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet, där hon i dag har en professur i musikdramatik och scenisk/musikalisk kommunikation. I sin undervisning bygger hon vidare på bland andra Doreen Cannons och Stanislavskis tankar om skådespeleri” (Wikipedia). Gunilla blev alltså professor, en titel hon bär med den äran, speciellt med tanke på hur passionerat hon jobbade för att nå dit.

 


Min riktiga storasyter Eva tog med sina kamrater och tittade
på pjäsen. Här hälsar de på Gunilla efter föreställningen.
Ingen anade då att Gunilla var en blivande professor.

 

Vår regissör i En Afton 1783 Ellen Bergman var ändå vänlig på många sätt, även om jag kände mig hämmad i hennes närvaro. Bland annat upplät Ellen ett av herrgådsrummen till mig tills jag hade fixat något annat. Rummet var möblerat med en sängmöbel à la 1940-tal och hon lät mig förstå att det var just den sängen hon och demonregissören Ingmar Bergman, hennes före detta make tillika far till hennes fyra barn, hade inhandlat tillsammans som nygifta. Det var med viss tillfredställelse jag låg där på kvällarna och författade brev till Julian samt till de närmsta Drama Centre-vännerna Alan och Lambert. Jag minns att jag inledde breven med ”I´m writing this letter, laying in Ingmar Bergman’s bed…”. Ingmar var ju all världens skådespelares drömregissör och en vanlig replik till mig under Drama Centre-tiden hade varit ”Lucky you who are Swedish” och med det menade de att det skulle bli enkelt för mig att få jobba med filmgurun. Det visade sig vara lättare sagt än gjort, men jag fick ju i alla fall ligga fjorton nätter i hans säng.

 


Jag älskar denna bild som ser ut som en välbyggd teaterdekor,
men det är faktiskt entrén till huset på Linnégatan i Göteborg
där jag residerade ett par höstmånader 1978.


Ett eget boende till mig i Lilla London fixade till slut kollegan Birgitta. Det blev en mysigt möblerad rivningslägenhet med dusch och toa i källaren. Den låg, tro det eller ej, på LINNÉGATAN! Mitt starkaste minne från den lägenheten är att en morgon när jag satte på radion meddelades det att påven hade dött och att Ronny Pettersson, Sveriges största Formel-1-stärna någonsin, hade förolyckats.

 

Ett annat betydligt mindre morbit minne från mina två Göteborgsmånader, är från en morgon när jag som vanligt skulle ta bilen till repetitionerna och en parkeringsbot satt fastklämd under vindrutetorkaren. Jag blev irriterad, för min ekonomi tillät absolut inte betalning av parkeringsböter, men enligt allmän utsago fanns det på den tiden ingen möjlighet att få en bot indragen när den väl kommit.

 

Eftersom min bil fortfarande var engelskregistrerad kom jag på ett sätt att slippa undan den nesliga boten, som gällde tillfälligt parkeringsförbud på grund av nattlig gatustädning. Jag skrev ett oerhört trevligt brev till adekvat myndighet och förklarade att jag just återvänt till Sverige efter flera års utlandsvistelse, att jag innan dess hade bott hela mitt liv i byn Forsheda och att jag inte hade fått lära mig något om vägskyltar för nattliga städpatruller när jag 1968 tagit körkort i Värnamo. Jag bad om ursäkt för min okunnighet och skrev också att jag nu skulle skaffa en teoribok och uppdatera mig om alla nya trafikskyltar och regler i Sverige. En vecka senare fick jag svar från myndigheten att de hade makulerat min bot. Det var en av de gånger jag känt att min formuleringsförmåga borde ha gjort mig till advokat i stället för taskspelare. Denna tanke har sedan återkommit till mig när jag vid några tillfällen i livet vunnit små privata tvister, vilket jag kommer att framhäva i framtida mer självhävdande avsnitt av Minnenas Album.

 

Götet var gjort.


RSS 2.0