Minnenas album! Del 18.

 

Jag sov i Ingmar Bergmans säng!

 


Mitt första jobb efter Drama Centre var på Göteborgs Kammarteater.

 

Jag hade inte mer än installerat mig i mitt gamla flickrum på Forsgatan 5 i Forsheda innan det var dags att packa kappsäck igen, destination Lilla London. Jag kände noll personer i Göteborg och visste inte var jag skulle bo, men efter att Ellen Bergman, författare tillika regissör av stycket En afton 1783 beskrivit rollen för mig som en förnumstig storasyster som dessutom skulle knyppla, ännu en färdighet att förkovra sig i, tänkte jag att rollen skulle passa mig som hand i handske. Manuset var inte färdigskrivet, men de andra aktörerna som var etablerade i branschen hade redan tackat ja, så det kändes helt enkelt toppenkul.

 


Att se mig på bild tillsammans med Ellen Bergman
ger mig fortfarande nervösa fjärilar i magen.
Fånigt, men sant.


Vid kollationeringen fick vi alltså läsa manuskriptet för första gången. Vilken tur att det var en enaktare, för hade den varit längre hade inte ens vi som skulle spela stycket orkat hålla oss vakna. Händelseförloppet i pjäsen gick ut på att jag som äldsta dotter till Carl von Linné skulle sitta och knyppla samt växelvis högläsa ur skrifter med berättelser från Linnés resor och så skulle min yngre syster, som spelades av Gunilla Gårdfeldt, ibland rycka boken från mig, läsa och brista ut i kaskader av beundran över den under sin levnad alltid frånvarande och sedan fem år döde fadern. Den tredje kvinnan, som spelades av Birgitta Helling, agerade äldre släkting och beskyddare av dessa två Linnés döttrar. Hennes roll var att kila in spridda uppfostrande repliker här och där. Vilket debacle. Jag som inte kan läsa högläsning ens på modern svenska utan att staka mig, skulle läsa Linnés skrifter på 1700-talssvenska! Det var förfärligt. Nog borde jag väl ha kunnat hitta några intressanta karaktärsdrag, hitta en inre kärna, men det gjorde jag inte. Ellen ville se slutresultat redan vid kollationeringen, jag blev nervös och tyvärr aldrig bekväm, varken i rollen eller med Ellen.

 


Min trevliga kollega Birgitta Helling och jag i samspråk
innan föreställningen.


Ellen Bergman bodde i en herrgård utanför Götet och där i öfvre hallen brukade hennes skötebarn Göteborgs Kammarteater framföra sina uppsättningar. Vi repeterade just i öfvre hallen, men spelade sedan stycket som lunchteater på Historiska Museet i Ostindiska Huset, som i samband med nationalikonen Carl von Linnés tvåhundrade dödsdag satsade på minnesutställning och teater. Göteborgsrecensenterna som kom på premiären var ganska snälla i sina omdömen och sedan var det bara att bita ihop och spela sin roll varje dag mellan kl 13.00 och 14.00.

 


Min lillasyster i pjäsen, Gunilla Gårdfeldt, blev som en storasyster
i livet. Kärleken sitter i än och jag har Ellen Bergman att tacka för det.


Underbara Gunilla Gårdfeldt blev mitt stöd under denna tid. Vi utvecklade en nära vänskap. På helgerna brukade jag bli bjuden till Gunilla och hennes familj där det dukades upp fantastiska middagar med möra köttbitar, hemgjord bearnaisesås, fräscha sallader, mustiga viner och himmelska desserter. Vilken ljuspunkt i tillvaron! Gunilla var dessutom en stor beundrare av Doreen Cannon, min lärare och vän från Drama Centre. Doreen hade liksom Movement Psychology-läraren Yat Malmgren och rektorn/regissören Christopher Fettes, undervisat en hel del på Göteborgs Teaterhögskola och Gunilla som gått där, hade verkligen anammat Doreens metod. Faktiskt så till den milda grad att hon sedermera utvecklade den till fullo och… ”Hon har länge varit pedagog vid Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet, där hon i dag har en professur i musikdramatik och scenisk/musikalisk kommunikation. I sin undervisning bygger hon vidare på bland andra Doreen Cannons och Stanislavskis tankar om skådespeleri” (Wikipedia). Gunilla blev alltså professor, en titel hon bär med den äran, speciellt med tanke på hur passionerat hon jobbade för att nå dit.

 


Min riktiga storasyter Eva tog med sina kamrater och tittade
på pjäsen. Här hälsar de på Gunilla efter föreställningen.
Ingen anade då att Gunilla var en blivande professor.

 

Vår regissör i En Afton 1783 Ellen Bergman var ändå vänlig på många sätt, även om jag kände mig hämmad i hennes närvaro. Bland annat upplät Ellen ett av herrgådsrummen till mig tills jag hade fixat något annat. Rummet var möblerat med en sängmöbel à la 1940-tal och hon lät mig förstå att det var just den sängen hon och demonregissören Ingmar Bergman, hennes före detta make tillika far till hennes fyra barn, hade inhandlat tillsammans som nygifta. Det var med viss tillfredställelse jag låg där på kvällarna och författade brev till Julian samt till de närmsta Drama Centre-vännerna Alan och Lambert. Jag minns att jag inledde breven med ”I´m writing this letter, laying in Ingmar Bergman’s bed…”. Ingmar var ju all världens skådespelares drömregissör och en vanlig replik till mig under Drama Centre-tiden hade varit ”Lucky you who are Swedish” och med det menade de att det skulle bli enkelt för mig att få jobba med filmgurun. Det visade sig vara lättare sagt än gjort, men jag fick ju i alla fall ligga fjorton nätter i hans säng.

 


Jag älskar denna bild som ser ut som en välbyggd teaterdekor,
men det är faktiskt entrén till huset på Linnégatan i Göteborg
där jag residerade ett par höstmånader 1978.


Ett eget boende till mig i Lilla London fixade till slut kollegan Birgitta. Det blev en mysigt möblerad rivningslägenhet med dusch och toa i källaren. Den låg, tro det eller ej, på LINNÉGATAN! Mitt starkaste minne från den lägenheten är att en morgon när jag satte på radion meddelades det att påven hade dött och att Ronny Pettersson, Sveriges största Formel-1-stärna någonsin, hade förolyckats.

 

Ett annat betydligt mindre morbit minne från mina två Göteborgsmånader, är från en morgon när jag som vanligt skulle ta bilen till repetitionerna och en parkeringsbot satt fastklämd under vindrutetorkaren. Jag blev irriterad, för min ekonomi tillät absolut inte betalning av parkeringsböter, men enligt allmän utsago fanns det på den tiden ingen möjlighet att få en bot indragen när den väl kommit.

 

Eftersom min bil fortfarande var engelskregistrerad kom jag på ett sätt att slippa undan den nesliga boten, som gällde tillfälligt parkeringsförbud på grund av nattlig gatustädning. Jag skrev ett oerhört trevligt brev till adekvat myndighet och förklarade att jag just återvänt till Sverige efter flera års utlandsvistelse, att jag innan dess hade bott hela mitt liv i byn Forsheda och att jag inte hade fått lära mig något om vägskyltar för nattliga städpatruller när jag 1968 tagit körkort i Värnamo. Jag bad om ursäkt för min okunnighet och skrev också att jag nu skulle skaffa en teoribok och uppdatera mig om alla nya trafikskyltar och regler i Sverige. En vecka senare fick jag svar från myndigheten att de hade makulerat min bot. Det var en av de gånger jag känt att min formuleringsförmåga borde ha gjort mig till advokat i stället för taskspelare. Denna tanke har sedan återkommit till mig när jag vid några tillfällen i livet vunnit små privata tvister, vilket jag kommer att framhäva i framtida mer självhävdande avsnitt av Minnenas Album.

 

Götet var gjort.


Kommentarer
Postat av: Thord

Hej igen!Äntligen ett nytt avsnitt av dina minnen!Mitt minne av detta är utöver teaterstycket, förfest hemma hos Gunilla sedan Lill Lindfors på Trägår'n med besök backstage efter showen tack vare en hjälpsam servitör från,tror jag,Nässjö.Lill ville inte dansa med mej men sjöng min önskelåt som hon inte ville sjunga från scenen.Hoppas allt är bra med er,kanske vi ses i V-mo ngn gång!

2012-05-03 @ 20:11:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0