Minnenas album! Del 19.

 

Utbildad utomlands gav tumme ner!

 

 


Mina största idoler, mamma och pappa efter väl förättat värv. Bilden är
tagen i sommarstugan på pappas 85-årsdag den 9 augusti 2004, drygt
två år efter mammas stora hjärnblödning. Dagen efter denna bild togs
fick hon en propp i reptilhjärnan, vilken gjorde henne mycket svag för
resten av livet, men de fick ytterligare fyra värdefulla år tillsammans
innan hennes hjärta stannade den tionde maj 2008, dagen före hennes
84-årsdag.

 

Tre månader efter examen från Drama Centre hade jag lämnat min sambo i London, gjort ett nedslag hos mamma och pappa i Forsheda, anmält mig på arbetsförmedlingen i Värnamo, fått och genomfört mitt första skådespelarjobb i Lilla London och under tiden skrivit ett antal ansökningsbrev till teatrar i Götet och huvudstaden. Min uppväxt som var rotad i djupaste, småländska företagarandan under 1950- och 60-talen hade varit ganska teaterfattig, så när som på två pjäser som fullständigt hade slukat mitt intresse när de gästat Värnamo Folkets Hus under min gymnasietid. Det var Brechts Mutter Courage i en formidabel riksteateruppsättning och Becketts I väntan på Godot med den fabulösa duon Strandberg - Järegård. Men nu var det nya tider och bara att försöka ta reda på vad som fanns att söka i teatersverige och chansa. Det jag visste var att jag inte ville tillhöra en fri grupp som hade som främsta mål att klanka på industriledare samt värva partimedlemmar åt VPK Vänsterpartiet Kommunisterna eller KPML(r) Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) som ägnade stor kraft åt att utesluta alla oliktänkande ur sin gemenskap, vilket var mycket vanligt förekommande på 1970-talet, särskilt inom teatern. Mina största idoler var mina föräldrar och alla deras småländska gelikar, som trots att de sprungit ur yttersta fattigdom, blivit framgångsrika fria företagare som utan förtryckarfasoner genererat massor av arbetstillfällen. Knappast något att skämmas över eller revoltera mot tyckte jag.

 

De flesta mottagarna av mitt ansökningsbrev behagade inte svara, någon enstaka skrev att de hade fast ensemble och inte var i behov av att utöka den, någon annan tackade för mitt fina brev men hade tyvärr ingen plats ledig. Chefen vid Göteborgs Stadsteater, Mats Johannson, fick jag faktiskt träffa, men bara för att jag, när jag ändå befann mig i Göteborg, stolpade upp till hans högsäte och knackade på dörren. Han verkade besvärad över mitt besök och informerade mig med viss emfas att jag med mina 28 år på nacken var alldeles för gammal för att komma nyutbildad och söka jobb på det här viset. Dessutom med utländsk examen! Skäms på mig!!!

 

Jag blev på detta ganska abrupta sätt snart varse att svensk institutionsteater var ett stängt forum för sådana som jag, det vill säga sådana som tagit egna initiativ, som inte goat in sig i vänsterns varma gemenskap och därtill skaffat sin utbildning utomlands. På den tiden såg man i Sverige dessutom generellt sett ner på alla utländska utbildningar, inte bara inom teatern. Men som sagt, teatrarna hade sina fasta ensembler och om man behövde någon ny aktör eller aktris plockades de oftast direkt från scenskolorna eller från andra teatrar, audition var det knappast tal om i Svea rikes dåtid. Det kändes motigt, så efter avslutad Göteborgssejour reste jag tillbaka till Julians öppna famn och sökte tröst. Han var i alla fall mäkta stolt över mig och skroderade för sina vänner och musikerkollegor över att jag hade spelat Carl von Linnés dotter på Göteborgs Kammarteater.

 

Allt var sig likt på 133 Iverson Road i London. Mina inredningsdetaljer i form av inramade Carl Larsson- och John Bauerreproduktioner, som symboliserade hemmets svenska influens, hängde kvar på väggarna. Julian hade inte ändrat på en sak, det var bara betydligt dammigare. Så jag städade en smula, ägnade mig år amour och började fundera på nästa steg i livet. Teaterapan i mig kände sig en aning tulltufsad, så jag hade tänkt stanna ett tag eftersom det såg så dött ut på karriärfronten i Sverige. Mamma stod för bevakning av post och telefon i hemlandet. På den tiden var mobilen inte ens uppfunnen, nej det var fast telefon som gällde, och jag ville ju inte att de osannolika presumtiva arbetsgivarna i Sverige skulle veta att jag var utomlands, så mammas positiva inställning till att agera min assistent kom väl till pass.

 

På den tredje dagen uppstod teaterlusten i mig igen. Julian var nere på Cork and Bottle vid Leischester Square och spelade sin flamenco medan jag var hemma och fräschade upp min lekamen, för vi skulle mötas nere på sta’n senare på kvällen. Då ringde telefonen, fem ihärdiga dubbelsignaler, innan jag hann svara…six-two-four-three-two-eight-seven…  det var mamma. - Hjälp nån är död! tänkte jag som vanligt när jag hörde mammas röst från andra sidan Nordsjön, men så var det gudskelov inte. Assistentmodern berättade entusiastiskt att en kille vid namn Rolf Degerlund hade ringt från Lule Stassteater där en skådespelerska tyvärr hade blivit akut sjuk, att de skulle ut på turné med nypremiär om fyra dagar och att de behövde någon som kunde hoppa in och repetera den krankas roll direkt i morgon bitti. - Jag tackade JA! sa mamma. Så det var bara att rafsa ihop packningen igen, ta undergrounden ner till Cork and Bottle, säga au revoir till Julian, hoppa på bussen till Heathrow och väl där boka flygbiljett till Arlanda med anslutningsplan till Luleå. Följande morgon kl 09.00 togs jag emot av Rolf Degerlund på Luleflygplatsen. När vi 20 minuter senare anlände till repetitionslokalen möttes jag av ett imponerande pressuppbåd med blixtrande kameror och dagen därpå när jag slog upp norrlandstidningarna stod där att läsa att Lule Stassteater flugit in skådespelerskan Marianne Tedenstad från London för att rädda turnén. Ja, ja… bjärta kontraster är kul ibland. Till och med i proletärernas norrländska rike gillade de att skapa stjärnstatus, även om det bara gällde en liten bortsprungen frifräsande småländska.

 

 

Fint värre såg det ut i tidningarna i alla fall.

Trackback
RSS 2.0