Minnenas album! Del 20.

I Lule var de´ kul!

 


Ett fotoklipp från Västerbottenskuriren. Rolf Degerlund längst fram i profil
med en yxa i handen, ovanför honom Björn Sjöö som i föreställningen
bland annat spelade på såg. Jag står på en kista som fattig, men tuff
flicka och mopsar mig mot jägmästaren som spelas av Lars Löfgren.

 

Kamerornas blixtar hade slocknat och ingen kom och mötte dag två i Luleå. Så det var bara att traska från mitt tillfälliga inneboenderum till nya jobbet genom vinande snöstorm. Jag höll på att inte hitta till Lule Stassteaters säte, men någonstans på halva vägen lyckades jag ta mig in på ett fik och lokalisera mig innan jag pulsade vidare mot mitt mål. Efter alla ljumma Londonvintrar kände jag mig som om jag nu medverkade i min uppväxttids mest fängslande film Barnen från Frostmofjället och inbillade mig således att det alltid var så här i Norrland.

 

Tre av fyra dagar återstod att plugga repliker, repa scenerier, hitta min rolls karaktärsdrag och lära känna mina medarbetare. Varje dag repeterade vi i olika lokaler och satte upp och rev dekoren. Det var förresten inte bara dekoren som dagligen skulle byggas och rivas, nej vi avgränsade och klädde in hela salongen också, för att skapa bättre teatermiljö än vad som erbjöds. Allt flöt på hur bra som helst, så som det bara kan göra när man jobbar med sköna typer som Rolf Degerlund, Björn Sjöö och Lars Löfgren. Själv blev jag ganska omgående tillfrågad och utnämnd till turnébusschaufför också. Toppen tyckte jag som inte gillar att vara passagerare på isiga norrlandsvägar med tuffa killar vid ratten. Jag vet inte ens om de andra hade körkort, eller kanske var det bara så att de tyckte bättre om att sitta och jäsa i baksätet och läsa Aftonbladet än att köra bil.

 


Coola grabbarna Björn och Lars tar det lugnt i en lyxig loge
(läs sunkigt omklädningsrum) medan Rolf som vanligt var
och fixade pratet med arrangören.

 


Eftersom jag inte lyckades få Rolf
att fastna på bild 1978, googlade
jag fram en som är tagen sisådär
30 år senare.


Lule Stassteater var en fri grupp med allt vad det innebar av ideologiskt tänkande, trängd ekonomi och överarbete. Rolf hade nyligen tagit på sig chefskapet och nu gällde det att rädda hem en turné som redan var såld. Att ställa in skulle vara katastrof. Det gällde pengarna eller livet! Sällan, varken förr eller senare, har jag fått känna mig så betydelsefull. Jag fick dessutom massor av uppskattning för min rolltolkning av publik och övrig ensemble. Pjäsen hette Tjuvjakten och handlade om orättvisor i samhället, inget problem för mig, jag gillar heller inte orättvisor.

 

Från början hade pjäsen regisserats av Mats Bergman, Ellen och Ingmar Bergmans son, men eftersom Mats hade fått jobb på Stockholms Stadsteater var det teaterchefen Degerlund själv som ledde repetitionsarbetet. Visst är världen liten ändå, jag kom liksom indirekt, INDIREKT i kontakt med Ingmar Bergman på alla sätt utom på det enda som räknades.

 

Rolf, Björn, Lars och lilla jag turnerade från Umeå i söder till Övertorneå i norr och spelade för barn i städer och byar. Det var revelj kl 06.00 på mornarna, sedan transport till gympasal, bibliotek eller bygdegård där scenrummet och dekoren, som bland annat innehöll en äkta gammal skolorgel, skulle byggas upp. Inga lätta saker precis, speciellt på vissa platser där man fick bära i trappor, som till exempel på Umeå bibliotek. Vi spelade oftast två föreställningar per dag, rev sedan bygget, packade bussen och drog vidare till nästa ställe. Hotellen var många och av olika kvalitet men stämningen i det lilla turnerande teatersällskapet god. Under några dagar hade vi ett TV-team med på turnén. De gjorde ett program för Tvåan om vilka olika villkor fria teatergrupper visavi institutionsteatrar levde under, om orättvisor helt enkelt.

 

Vintern var kall och snörik, men vilka vackra dagar jag fick uppleva! Jag minns att jag tog en promenad en dag vid lunchtid under pausen mellan två föreställningar i ett förstummande underskönt Svanstein. Solen låg röd och grann i horisonten, en rosa träkyrka reste sig mitt i byn och i det minimala, snöomgärdade postkontoret köpte jag fina vykort med bilder på kyrkan i vinterskrud. På dem präntade jag bland annat ner att jag var en av ytterst få skådespelare som hade spelat teater norr om poolcirkeln, något som jag visste skulle göra intryck på mina kamrater i England och Frankrike.

 


Jag passerade Svanstein kyrka på min lunchpromenad, och sprungen
som jag är från Småland hade jag aldrig tidigre sett en så fräckt
rosamålad kyrka, för i mina gamla hemtrakter är kyrkorna oskuldsfullt vita.


Den tolfte december var mina turnékamrater riktigt deppiga. De hade ju familjer och barn hemma i Lule och tyckte det kändes botten att följande morgon inte få vakna i sina egna sängar och bli lussade för. Vi hade just inkvarterat oss på Järnvägshotellet i Övertorneå för natten, då jag fick en idé, smög ner till receptionen, frågade hotellägarinnan om hon visste var jag kunde köpa färska lussebullar och pepparkakor i ottan. - Det fixar jag! sa hon, varpå jag inspirerades ännu mer och hastade ut i byn minuterna före stängningsdags, hittade en liten allt-i-allo-affär, köpte en luciakrona och ett brett, rött sidenband. I min packning ingick redan fotsid vit bommullsunderkjol och långärmad vit T-shirt.

 

Följande morgon skulle vi som vanligt upp och iväg kl 06.00, men vid femtiden den 13:e december 1978 klädde jag mig till lucia. Det doftade saffran när jag smög ner till köket och där på slagbordet tronade en dukad bricka med kaffe, nygräddade, varma lussebullar och tända ljus. Bredvid tindrade en mycket nöjd madam som hade gått upp mitt i natten för att baka, och på så sätt hjälpa mig att realisera min överraskning till grabbarna. I glädjerus omfamnade jag denna makalösa kvinna, sen tog jag brickan, skred uppför trappan, äntrade kollegornas sovrum och framförde Luciasången med min vackraste stämma. Rolf och Björn skrattade så de grät, jag tror mest åt falsksången men också för att de blev tagna på sängen. Jag för min del sjöng båda verserna utan att röja med en min att jag uppfattade vad som var roligt. Någon nytta ska man väl ändå ha av att vara utbildad skådespelerska även om Drama Centre inte ansågs lika fint som den svenska scenskolan.

 

Hä va Lule hä.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0