Minnensa album! Del 25.

 

Varför inte roa sig med filminspelning i Bretagne?

 


Idolbild på min coole räddare i nöden, Lambert.
 
 

Lambert som är en hästmänniska fick mig att gå in och
plocka blommar i hagen, ganska coolt det också.

Nog har jag minnen att bära med mig för en hel livslängd, från sommaren 1979. Under tre veckors inspelningar av denna kostym-TV-serie om franska revolutionen, residerade Lambert och jag i ett landsortshotells svit någonstans i Betagne. Vi jobbade hela dagarna och höll hov i sviten med kollegorna långt in på småtimmarna, efter att vi kommit hem från de lokala krogarna där vi hade gottat oss i franska delikatesser. Det vill säga när vi inte hade nattscener att spela in. På mornarna intog jag en mocca-kopp starkt kaffe och en croissant på det lokala fiket tillsammans med bygdens arbetare, innan sminket kl 06.00. Huvudrollinnehavaren Lambert gled in i limousine vi 10-snåret, men vad gjorde det mig? Han hade ju fixat in mig i inspelningen som gav mig osannolika upplevelser och hur mycket ork som helst. Ett par timmars sömn per natt räcke gott och väl för min del just då.

 


Här fastnade inte skrattet i halsen, under en av
våra nattliga fester.
 

En helg när vi hade långledigt, åkte Lambert till Paris, medan jag for och hälsade på Lamberts moster Monique med familj i ett semesterhus vid atlantkusten. Monique och jag hade blivit mycket goda vänner under Drama Centre-tiden, då hon lite då och då hade hälsat på i London. Jag hade även varit hemma hos henne flera gånger tidigare, i hennes lantliga, medeltida stenhus söder om Paris, där hon bodde med sin make Philippe, deras två fagra tonårsdöttrar och en yngre, gudomligt söt son. Dessa spirituella, generösa människor gav mig så mycket värme och kärlek att jag för en tid helt glömde bort att frossa i min självömkan, som tidigare nästan hade tagit överhand hemma i Sverige.

 


Monique och jag några år senare på en
skärgårdstur i Stockholm.

 

En solvarm inspelningsdag i juli levererades ett telegram till Mamselle Tedenstad. Det var från min agentmamma Vivian i Forsheda. På den tiden ringde man inte sådär utan vidare, nej vi höll mest kontakt brevledes. Så när jag hade ankommit till inspelningsplatsen i Bretagne, skickade jag adressen till mamma, så att hon skulle kunna kontakta mig om något akut hände hemma i Svea rike. Det akuta som förmedlades i telegrammet var att jag hade blivit erbjuden en sexmånaderstjänst på nybildade Jönköpings länsteater och hon hade tackat ja… igen, precis som hon hade gjort när jag varit i London förra hösten och fick erbjudandet att hoppa in för en sjuk skådespelerska på Lulle Stassteater. Jag hade ju nästan gett upp teatersvängen, men i Jönköping hade de väl kollat igenom min ansökning som jag hade skickat ett par månader tidigare, och tyckte kanske att de villa locka till sig en äkta småländska, vad vet jag.

 

Jag var tacksam, även om det inte kändes som drömscenariot, nu när jag hade fixat min lägenhet i Stockholm, men Jönköpingsjobbet var ju bara för ett halvår, från och med måndagen den 10:e september 1979, till och med fredagen den 7:e mars 1980, så det var bara att tacka och ta emot. När de hade presskonferens på länsteatern i juli 1979, om höstens produktioner, kunde jag av naturliga skäl inte medverka eftersom den inträffade under inspelningen i Frankrike. Men länsteatern gjorde precis som de hade gjort i Luleå, fast där hade de förstås sagt att de flög in mig från London medan de på Länsteatern i Jönköping skröt om att en av höstens skådespelerskor för närvarande var i Frankrike och spelade in film. Det såg fint ut i Jönköpingspostens tryck och höjde teaterns status. Vad mig anbelangade, hade jag gärna stannat kvar i Frankrike efter inspelningen, men så kan man ju inte göra.

 


Romantisk middag med Julian på Strålgatan.
 

Jag åkte hem i slutet av juli och ett par dagar senare kom Julian till Stockholm. Innerst inne hyste jag då en förhoppning om att han skulle stanna kvar hos mig på Strålgatan och vara mig trogen resten av livet. Och för en tid verkade det nästan som att det skulle bli så. Han fick skrivarlust och ville stoppa tiden när vi var på tur i Skärgården, hans gitarr klingade dessutom så vackert, att han säkert skulle kunna spela sig rik i Stockholm, om han bara hade försökt. Det var en härlig tid. Julian och jag älskade varandra lidelsefullt och gjorde turist-Stockholm tillsammans, med allt vad det innebar av Vaktparaden, Gamla Stan, Djurgården, Söder, Waxholmsbåtarna, Stockholms skärgård, Kungsträdgården, Östermalmshallarna, Slottet, Stadshuset, Moderna museet, Nordiska museet och sommarstängda Dramatens soldränkta trappa.

 


Julian och vaktparaden vid Nybroplan.
 
 


Julian försöker hålla en stärna på Stadshustornet, men jag
som fotar har tydligen inte fattat det.

 

Pappa fyllde 60 år den 9:e augusti. Hela familjen kom till Stockholm och mamma Vivian, pappa Sigurd, storasyster Eva med man Yngve och deras barn Fredrik och Louise, lillebror Bo, Julian och jag celebrerade på Skansen hela dagen. Kvällen kröntes med en hejdundrande middag på Operakällaren. Ett par dagar senare for de andra hem till Småland igen och Julians flamenco-gitarrist-kollega från London, tillika vår gemensamme vän, Christian Buic dök upp på Strålgatan. Vi tre tillsammans tog min lilla högerstyrda Fiat ner till Smålandsskogarna och firade pappa igen, då tillsammans med alla fastrar, farbröder, mostrar, morbröder, kusiner och vänner. Vi festade i dagarna tre så att sommarstugan vid Bolmen gungade och flamencomusiken klingade över de småländska tegarna. Det var en ljuvlig tid att minnas för all framtid.

 


Denna familjebild med mamma och pappa och deras
avkommor, togs på Skansen på pappas 60-årsdag.
Mamma hade sytt våra fina folkdräkter.

 

Julian, lillebror Bo, pappa och Christian kollar när mamma
rensar morgonens fiskarfänge vid Bolmen.
 

Julian tog dock båten tillbaka till England några dagar senare, precis som planerat. Jag skjutsade honom till Göteborg och Christian tog flyget tillbaks till London. Jag harvade hem till Lilla Essingen i min Fiat, lika ensam som i början av sommaren, men med visshet om att jag var älskad och med väntande skådisjobb i Jönköping. Dessutom med ett innerlig önskan från Julian som hade fått mig att lova att fira kommande jul tillsammans med honom i London.

 

Ett drygt dygn senare kostade jag på mig ett telefonsamtal till Julian för att höra om han var väl hemkommen till vår lägenhet på Iverson Road. Lägenheten som jag en gång hade fixat, som jag hade renoverat, som jag hade inrett. En svensk tjej svarade… i telefonen som fortfarande stod i mitt namn!!! De hade träffats på båten. Där hade han satt sin sista potatis i min åker, denne oemotståndlige man som jag hade dyrkat i fem år.

 

Att vara kär i en opålitlig man är det värsta som finns.


Minnenas album! Del 24.

Deppa på!

 


Så här hade det varit förr på midsommaraftnarna. Moster Astrid, grannen
Eva Tybrandt och moster Birgit band blomsterkransarna...
 

Det var dagen före midsommarafton 1979 och det har aldrig varit så synd om mig tidigare som det var denna dag. Jag kände mig så oändligt ensam. Telefonen var tyst, de ringde inte ens från S:t Eriks. De var tydligen fulltaliga på Gyn, Förrlossningen och BB. Mina älskade föräldrar var på grandios fest hos sina golfkompisar på Näsbyholms gård vid vackra sjön Hindsen utanför Värnamo. Min kära syster med man och gulliga ungar hade fullt upp med att fira årets längsta dag tillsammans med sina vänner och deras gulliga ungar, någonstans på Västkusten. Och min snygge 23:årige bror var omsvärmad på något party på Öland. Kvar fanns bara jag som kände mig ensam och övergiven i Svea rikes mest tätbefolkade stad. Hur kunde det bli så, efter mitt spännande liv under mina år utomlands då jag inte för en sekund hade saknat min kärnfamilj? Under uppväxten i familjens sköte hade jag varit ”dan lella”, omhuldad och älskad, men plötslig betraktades jag som en vuxen, självständig person. Jag fattade ingenting! Jag ville ju bara kliva tillbaka in i familjelivet och fira midsommar som vi allid hade gjort, tillsammans med mostrar, morbröder, grannar och kusiner ute på vårt sommarställe vid norra Bolmen. Marschera till tonerna av ”Daggstänka berg” med Gösta Tybrandt i täten med sin gitarr, plocka eklövskvistar, klä stången, binda blomsterkransar och om natten vila huvudet på en kudde över sju sorters blommor och drömma om min tillkommande. Märkligt att den traditionen hade försvunnit… eller inte, alla släktens ungdomar hade gått vidare i livet och börjat skapa nya, egna traditioner. Inte så konstigt kanske att de inte tänkte på mig just den dagen, dessutom hade jag ju själv valt att lämna småstadens sociala myspys sju år tidigare.

 

 
...grannen Gösta Tybrandt, kusin Roland, morbror Ragnar, pappa och morbror
Gunnar klädde midsommarstången med eklöv...

 

Så där satt jag på balkongen till min jättefina, egenrenoverade etta på Strålgatan, med utsikt över mälarseglarnas fyllda spinnakrar och försökte pigga upp mig med att spisa flamencomusik på min nyinköpta stereo, men inte strålade jag för det. Nej, snarare surade jag. Varför kunde jag inte bara vrida tillbaka tiden, stanna hemma i Forsheda, gifta mig, få barn och leva lycklig resten av livet? Fast när jag tänkte efter så var det ju faktiskt ingen i hemtrakten som hade gjort anspråk på min hand, ingen hade velat ha en rödhårig flicka med fräknar, höga ryskliknande kindknotor och små, bleka ögon. Just i den stunden var mitt självförtroende på exakt den nivån.

 


...och det blev rena balansakten när Roland skulle klättra upp till toppen
och sätta flaggan på plats. De yngre kusinerna rände väl runt någonstans.

 

Men jag hade ju faktiskt vänner! En av dessa vänner som jag kunde öppna mitt inre för och som alltid lyssnade och förstod, hette Lambert Wilson och bodde i Paris. – Tro det eller ej, men som genom magisk tankeöverföring ringde han natten mot midsommarafton 1979 och jag fick gråta ut en stund. Ett telefonsamtal från Paris blev upptakten till mitt midsommarfirande. Jag citerar mig själv från ”Minnenas album! Del 14” –”Kom ner till mig så ska jag fixa jobb i en TV-serie... ...jag satte mig på tåget kl 07.00 på morgonen och blickade sorgset ut mot det svenska midsommarfirandet från min fönsterplats. Det blev byte i Köpenhamn och sovvagn till Paris dit jag anlände följande morgon. Sedan vidare med franskt snabbtåg till Bretagne där en limousine hämtade vid stationen och på måndagsmorgonen sminkades jag till studenthora i ett TV-drama om franska revolutionen. Jag dansade bland annat utanför en historisk byggnad och ropade - au feu de prefie = bränn stället. Det blev tre veckors filmande med hyfsat betalt, och som varande huvudrollsinnehavarens bästa vän fick även jag stjärnstatus och det var mycket upplyftande som omväxling.”

 


En vän att hålla i handen mellan tagningarna är aldrig fel.
 

Från tyck-synd-om-mig-för-jag-är-så-ensam, till uppskattad-fransk-sextonhudratalshora-på-film.


RSS 2.0