Minnenas album! Del 24.

Deppa på!

 


Så här hade det varit förr på midsommaraftnarna. Moster Astrid, grannen
Eva Tybrandt och moster Birgit band blomsterkransarna...
 

Det var dagen före midsommarafton 1979 och det har aldrig varit så synd om mig tidigare som det var då. Jag kände mig så oändligt ensam. Telefonen var tyst, de ringde inte ens från S:t Eriks. De var tydligen fulltaliga på Gyn, Förrlossningen och BB. Mina älskade föräldrar var på grandios fest hos sina golfkompisar på Näsbyholms gård vid vackra sjön Hindsen utanför Värnamo. Min kära syster med man och gulliga ungar hade fullt upp med att fira årets längsta dag tillsammans med sina vänner och deras gulliga ungar, någonstans på Västkusten. Och min snygge 23:årige bror var omsvärmad på något party på Öland. Kvar fanns bara jag som kände mig ensam och övergiven i Svea rikes mest tätbefolkade stad. Hur kunde det bli så, efter mitt spännande liv under mina år utomlands då jag inte för en sekund hade saknat min kärnfamilj? Under uppväxten i familjens sköte hade jag varit ”dan lella”, omhuldad och älskad, men plötslig betraktades jag som en vuxen, självständig person. Jag fattade ingenting! Jag ville ju bara kliva tillbaka in i familjelivet och fira midsommar som vi allid hade gjort, tillsammans med mostrar, morbröder, grannar och kusiner ute på vårt sommarställe vid norra Bolmen. Marschera till tonerna av ”Daggstänka berg” med Gösta Tybrandt i täten med sin gitarr, plocka eklövskvistar, klä stången, binda blomsterkransar och om natten vila huvudet på en kudde över sju sorters blommor och drömma om min tillkommande. Märkligt att den traditionen hade försvunnit… eller inte, alla släktens ungdomar hade gått vidare i livet och börjat skapa nya, egna traditioner. Inte så konstigt kanske att de inte tänkte på mig just den dagen, dessutom hade jag ju själv valt att lämna småstadens sociala myspys sju år tidigare.

 

 
...grannen Gösta Tybrandt, kusin Roland, morbror Ragnar, pappa och morbror
Gunnar klädde midsommarstången med eklöv...

 

Så där satt jag på balkongen till min jättefina, egenrenoverade etta på Strålgatan, med utsikt över mälarseglarnas fyllda spinnakrar och försökte pigga upp mig med att spisa flamencomusik på min nyinköpta stereo, men inte strålade jag för det. Nej, snarare surade jag. Varför kunde jag inte bara vrida tillbaka tiden, stanna hemma i Forsheda, gifta mig, få barn och leva lycklig resten av livet? Fast när jag tänkte efter så var det ju faktiskt ingen i hemtrakten som hade gjort anspråk på min hand, ingen hade velat ha en rödhårig flicka med fräknar, höga ryskliknande kindknotor och små, bleka ögon. Just i den stunden var mitt självförtroende på exakt den nivån.

 


...och det blev rena balansakten när Roland skulle klättra upp till toppen
och sätta flaggan på plats. De yngre kusinerna rände väl runt någonstans.

 

Men jag hade ju faktiskt vänner! En av dessa vänner som jag kunde öppna mitt inre för och som alltid lyssnade och förstod, hette Lambert Wilson och bodde i Paris. – Tro det eller ej, men som genom magisk tankeöverföring ringde han natten mot midsommarafton 1979 och jag fick gråta ut en stund. Ett telefonsamtal från Paris blev upptakten till mitt midsommarfirande. Jag citerar mig själv från ”Minnenas album! Del 14” –”Kom ner till mig så ska jag fixa jobb i en TV-serie... ...jag satte mig på tåget kl 07.00 på morgonen och blickade sorgset ut mot det svenska midsommarfirandet från min fönsterplats. Det blev byte i Köpenhamn och sovvagn till Paris dit jag anlände följande morgon. Sedan vidare med franskt snabbtåg till Bretagne där en limousine hämtade vid stationen och på måndagsmorgonen sminkades jag till studenthora i ett TV-drama om franska revolutionen. Jag dansade bland annat utanför en historisk byggnad och ropade - au feu de prefie = bränn stället. Det blev tre veckors filmande med hyfsat betalt, och som varande huvudrollsinnehavarens bästa vän fick även jag stjärnstatus och det var mycket upplyftande som omväxling.”

 


En vän att hålla i handen mellan tagningarna är aldrig fel.
 

Från tyck-synd-om-mig-för-jag-är-så-ensam, till uppskattad-fransk-sextonhudratalshora-på-film.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0