Minnensa album! Del 25.

 

Varför inte roa sig med filminspelning i Bretagne?

 


Idolbild på min coole räddare i nöden, Lambert.
 
 

Lambert som är en hästmänniska fick mig att gå in och
plocka blommar i hagen, ganska coolt det också.

Nog har jag minnen att bära med mig för en hel livslängd, från sommaren 1979. Under tre veckors inspelningar av denna kostym-TV-serie om franska revolutionen, residerade Lambert och jag i ett landsortshotells svit någonstans i Betagne. Vi jobbade hela dagarna och höll hov i sviten med kollegorna långt in på småtimmarna, efter att vi kommit hem från de lokala krogarna där vi hade gottat oss i franska delikatesser. Det vill säga när vi inte hade nattscener att spela in. På mornarna intog jag en mocca-kopp starkt kaffe och en croissant på det lokala fiket tillsammans med bygdens arbetare, innan sminket kl 06.00. Huvudrollinnehavaren Lambert gled in i limousine vi 10-snåret, men vad gjorde det mig? Han hade ju fixat in mig i inspelningen som gav mig osannolika upplevelser och hur mycket ork som helst. Ett par timmars sömn per natt räcke gott och väl för min del just då.

 


Här fastnade inte skrattet i halsen, under en av
våra nattliga fester.
 

En helg när vi hade långledigt, åkte Lambert till Paris, medan jag for och hälsade på Lamberts moster Monique med familj i ett semesterhus vid atlantkusten. Monique och jag hade blivit mycket goda vänner under Drama Centre-tiden, då hon lite då och då hade hälsat på i London. Jag hade även varit hemma hos henne flera gånger tidigare, i hennes lantliga, medeltida stenhus söder om Paris, där hon bodde med sin make Philippe, deras två fagra tonårsdöttrar och en yngre, gudomligt söt son. Dessa spirituella, generösa människor gav mig så mycket värme och kärlek att jag för en tid helt glömde bort att frossa i min självömkan, som tidigare nästan hade tagit överhand hemma i Sverige.

 


Monique och jag några år senare på en
skärgårdstur i Stockholm.

 

En solvarm inspelningsdag i juli levererades ett telegram till Mamselle Tedenstad. Det var från min agentmamma Vivian i Forsheda. På den tiden ringde man inte sådär utan vidare, nej vi höll mest kontakt brevledes. Så när jag hade ankommit till inspelningsplatsen i Bretagne, skickade jag adressen till mamma, så att hon skulle kunna kontakta mig om något akut hände hemma i Svea rike. Det akuta som förmedlades i telegrammet var att jag hade blivit erbjuden en sexmånaderstjänst på nybildade Jönköpings länsteater och hon hade tackat ja… igen, precis som hon hade gjort när jag varit i London förra hösten och fick erbjudandet att hoppa in för en sjuk skådespelerska på Lulle Stassteater. Jag hade ju nästan gett upp teatersvängen, men i Jönköping hade de väl kollat igenom min ansökning som jag hade skickat ett par månader tidigare, och tyckte kanske att de villa locka till sig en äkta småländska, vad vet jag.

 

Jag var tacksam, även om det inte kändes som drömscenariot, nu när jag hade fixat min lägenhet i Stockholm, men Jönköpingsjobbet var ju bara för ett halvår, från och med måndagen den 10:e september 1979, till och med fredagen den 7:e mars 1980, så det var bara att tacka och ta emot. När de hade presskonferens på länsteatern i juli 1979, om höstens produktioner, kunde jag av naturliga skäl inte medverka eftersom den inträffade under inspelningen i Frankrike. Men länsteatern gjorde precis som de hade gjort i Luleå, fast där hade de förstås sagt att de flög in mig från London medan de på Länsteatern i Jönköping skröt om att en av höstens skådespelerskor för närvarande var i Frankrike och spelade in film. Det såg fint ut i Jönköpingspostens tryck och höjde teaterns status. Vad mig anbelangade, hade jag gärna stannat kvar i Frankrike efter inspelningen, men så kan man ju inte göra.

 


Romantisk middag med Julian på Strålgatan.
 

Jag åkte hem i slutet av juli och ett par dagar senare kom Julian till Stockholm. Innerst inne hyste jag då en förhoppning om att han skulle stanna kvar hos mig på Strålgatan och vara mig trogen resten av livet. Och för en tid verkade det nästan som att det skulle bli så. Han fick skrivarlust och ville stoppa tiden när vi var på tur i Skärgården, hans gitarr klingade dessutom så vackert, att han säkert skulle kunna spela sig rik i Stockholm, om han bara hade försökt. Det var en härlig tid. Julian och jag älskade varandra lidelsefullt och gjorde turist-Stockholm tillsammans, med allt vad det innebar av Vaktparaden, Gamla Stan, Djurgården, Söder, Waxholmsbåtarna, Stockholms skärgård, Kungsträdgården, Östermalmshallarna, Slottet, Stadshuset, Moderna museet, Nordiska museet och sommarstängda Dramatens soldränkta trappa.

 


Julian och vaktparaden vid Nybroplan.
 
 


Julian försöker hålla en stärna på Stadshustornet, men jag
som fotar har tydligen inte fattat det.

 

Pappa fyllde 60 år den 9:e augusti. Hela familjen kom till Stockholm och mamma Vivian, pappa Sigurd, storasyster Eva med man Yngve och deras barn Fredrik och Louise, lillebror Bo, Julian och jag celebrerade på Skansen hela dagen. Kvällen kröntes med en hejdundrande middag på Operakällaren. Ett par dagar senare for de andra hem till Småland igen och Julians flamenco-gitarrist-kollega från London, tillika vår gemensamme vän, Christian Buic dök upp på Strålgatan. Vi tre tillsammans tog min lilla högerstyrda Fiat ner till Smålandsskogarna och firade pappa igen, då tillsammans med alla fastrar, farbröder, mostrar, morbröder, kusiner och vänner. Vi festade i dagarna tre så att sommarstugan vid Bolmen gungade och flamencomusiken klingade över de småländska tegarna. Det var en ljuvlig tid att minnas för all framtid.

 


Denna familjebild med mamma och pappa och deras
avkommor, togs på Skansen på pappas 60-årsdag.
Mamma hade sytt våra fina folkdräkter.

 

Julian, lillebror Bo, pappa och Christian kollar när mamma
rensar morgonens fiskarfänge vid Bolmen.
 

Julian tog dock båten tillbaka till England några dagar senare, precis som planerat. Jag skjutsade honom till Göteborg och Christian tog flyget tillbaks till London. Jag harvade hem till Lilla Essingen i min Fiat, lika ensam som i början av sommaren, men med visshet om att jag var älskad och med väntande skådisjobb i Jönköping. Dessutom med ett innerlig önskan från Julian som hade fått mig att lova att fira kommande jul tillsammans med honom i London.

 

Ett drygt dygn senare kostade jag på mig ett telefonsamtal till Julian för att höra om han var väl hemkommen till vår lägenhet på Iverson Road. Lägenheten som jag en gång hade fixat, som jag hade renoverat, som jag hade inrett. En svensk tjej svarade… i telefonen som fortfarande stod i mitt namn!!! De hade träffats på båten. Där hade han satt sin sista potatis i min åker, denne oemotståndlige man som jag hade dyrkat i fem år.

 

Att vara kär i en opålitlig man är det värsta som finns.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0