Minnenas album! Del 26.

 

 

Alan Coveney - en kär vän.

 


Examensdag på Drama Centre 7 juli 1978. Nästa gång vi träffas, Alan och jag, är vi
professionella teaterapor. 
 

Jamendså hade jag kommit till mitten/slutet av augusti 1979 och de var bara ett par veckor kvar innan jag skulle börja på Jönköpings länsteater. Julian hade för sista gången i sitt liv lyckats trycka ner mig i skorna genom att intimisera med en splitter ny bekantskap från Englandsfärjan, direkt efter våra två romantiska veckor tillsammans i Stockholm och Småland. Men det var ju jag som året innan hade bestämt mig för att flytta från vårt gemensamma hem i England och det var ju jag som hade skapat ett nytt eget hem i Sverige, så jag hade väl bara mig själv att skylla. Turligt nog hade en av mina absolut bästa vänner i livet bokat en resa för att hälsa på mig i Sverige.

 

Alan Coveney, den till språket mest engelske av engelsmän, den till sinnet mest godhjärtade av godhjärtade, den till själen mest känslosamma av känslosamma, den till intellektet mest intelligenta av intelligenta, den till åhörare mest lyssnande av lyssnande och den till inspirationskälla mest upplyftande av upplyftande. Alla dessa påtagligt positiva egenskaper till trots, blev Alan en av mina mesta tvillingsjälar av tvillingsjälar.

 

Alan och jag, liksom min vän Lambert som jag har presenterat tidigare, gick i ”Group Fourteen” på Drama Centre, men jag kommer inte ihåg mitt första möte med Alan. Det måste naturligtvis ha varit första dagen på scenskolan i september 1975. Men Alans närvaro var inte lika påtaglig som min andra klasskamrat Lamberts… Alan kastade sig inte på knä framför mig och öste ur sig superlativ som Lambert gjorde… Alan snuvade inte åt sig halva min medhavda lunchmacka rakt framför näsan på mig i ett enda bett som Lambert gjorde … Alan bar inte senaste klädmodet som Lambert gjorde… Alan åkte inte hem till mamma med sin smutstvätt som Lambert gjorde (alltså flög med tvätten till Paris, sedan tvättade tjänstekvinnan, inte Lamberts mamma)… Alan såg inte ut som en grekisk gud som Lambert gjorde… nej, min käraste vän Alan var/är inte som min älskade vän Lambert, men tillsammans gav dessa två herrar mitt umgängesbehov (utanför Julians familj) allt en liten småländska i förskingringen kan önska sig av vänskap, äventyr, utmaningar och glädje.

 


Alan hade en förmåga att charma kvinnor. Här dock i karaktär, backstage på Drama Centre,
tillsammans med scenskolekamraterna Frances och Elaine. C:a 1977-78.

 

Alan är intellektuell, han hade redan en master av någon fin universitetsutbildning när han kom till Drama Centre. Han var då en mogen man i 26-årsåldern, jag var 25 och en förveten lantlolla och Lambert, som var 16, var ett charmerande kändisbarn på nya äventyr.

 

Även om jag i detta blogginlägg har för avsikt att hylla min vän Alan, har det ibland gnisslat oroväckande vasst mellan oss och jag kan inte låta bli att berätta följande lilla anekdot från en av våra resor tillsammans på kontinenten, jag tror det var påsken 1977, då hans snobbiga engelska uttal tillsammans med hans ibland typiskt engelskt uppnästa beteende gjorde mig galen. Vi hade just anlänt med nattåget från Waterloo Station i London till Gare du Nord i Paris där vi blev hämtade av Lamberts moster Monique, som vi skulle börja vår ferie hos. Monique tog med oss till en helt ljuvlig, typiskt fransk grönsaksbutik med de fräschaste frukter och grönsaker man kunde skåda, upplagda i vackra lådor och på hyllor. Sån’t som man annars bara ser på film. Medan Monique shoppade loss, stod Alan och jag där och såg över detta hav av färggranna frukter och grönsaker. Det fanns allt från de mest djuplila auberginer till de mörkrödaste tomater våra ögon har skådat. Då pekade plötsligt Alan på tomaterna med sitt långa, spretiga pekfinger och sa på sin allra snobbigaste engelska  -They don’t even have proper tomatoes in France. Jag dog nästan av skämmighet, och svarade - Don’t you dare point your finger like that. Varpå Alan svarade tillbaka – I point my finger as much as I like. Och då, av en ren händelse, råkade jag bita Alan i pekfingret så hårt jag kunde! Aj, aj, aj! Det tog faktiskt flera år innan ärret gick bort, men dessbättre ärrades inte vårt vänförhållande i övrigt av den incidensen.      

 


Här från en av våra semestrar i Frankrike tillsammans med fr.v. Lamberts mormor,
min pappa Sigurd, Lambert, Lamberts mamma Nicole, Alan, Lamberts pappa
George och min mamma Vivian. Lamberts föräldrar öppnade sitt hem för alla vänner
- alltid lika generösa och älskvärda. Nu är alla ur den "äldre" generatioen änglar.
Jag fotade. Fortfarande 1970-talet.
 
 

Alan och jag på ännu en semesterbild från Frankrike, flera år senare i Avninon där
vi besökte Lambert som spelade den manlige
huvudrollen i La Celestine, på den
stora arenan i påvepalatsets ruiner. M
ina pojkar Albin och
Simon solar sig också i
glansen.
Nicke tog bilden. Någon gång under 1980-talet.
 
 

Lunch i trädgården i Avinon. Fr.v. Albin, Lambert, jag, Alan och Simon.
Nicke är stjärnfotografen.
 

Men nu tänker jag hoppa till sommaren 1979, där jag började denna berättelse om Alan. Han kom alltså till Stockholm och besökte mig och höll mig uppe, vilket han hade gjort många gånger förut i London när Julian svikit mig. Alan kom med båten till Göteborg och vi började med några typiska svenska, till vädret skiftande, sommardagar vid Bolmen. Alan plockade sina livs första kantareller, vi plockade även blåbär på någon av Bolmens 362 öar och mitt ute på sjön, i ekan, lärde jag Alan sjunga Vem kan segla förutan vind. Än i dag sitter den som en smäck om han lyder när man manar honom ljuda sin känslosamma stämma.

 

Efter några småländska semesterdagar for vi med min minimala, vänsterstyrda Fiat till Lilla Essingens Strålgata, och vi turistade tillsammans i augusti-Stockholm under en vecka eller så. Därefter hjälpte han mig att stuva in så mycket som fick plats av mitt nyligen införskaffade bohag i Fiaten, och vi for tillbaka till Småland och Jönköping, där teatern hade fixat en lägenhet till mig i Rosenlundsområdet. Alan hjälpte mig alltså att flytta in där, innan han tog båten tillbaka till Great Britain.

 

Alan, första kvällen i min lägenhet i Jönköping. Placering på golvet eftersom
möblerna
ännu ej flyttats från Strålgatan. Roligt ändå att se att jag hade fått med
mig en krukväxt placerad i en porslinspotta. Högsta modet på den tiden.
De anskrämliga tapeterna hade jag naturligtvis inte valt själv
. Definitivt 1979.

 

Alan och jag har fortsatt följas åt genom livet, även om det för det mesta har varit på distans och ibland har det gått långt mellan mötena. Vi träffade våra respektive tillkommanden ungefär samtidigt, vi gifte oss ungefär samtidigt, vi fick barn ungefär samtidigt, vi startade egen teater ungefär samtidigt, fast han i Bristol och jag i Täby, och så vidare. Flera gånger under årens lopp har vi samarbetat i olika teaterprojekt. En gång höll Alan i audition i Bristol och påbörjade regin till en av Apolloteaterns engelska uppsättningar, som jag sedan gjorde finish på i Täby. Fyra skådespelare kom hit, två bodde hemma hos oss och de andra två bodde hos olika värdfamiljer i en månad. Vi gav föreställningar på Apolloteatern, dagtid för skolklasser och kvällstid för den vanliga teaterpubliken. Pjäsen hette Overruled och är skriven av den legendariske engelske författaren George Bernhard Shaw. Ett par år senare gjorde vi ett liknande upplägg. Då kom Alan hit tillsammans med en engelsk skådespelerska och jag regisserade dem i Harold Pinters The Lover.

 

Nästa gemensamma projekt vi gjorde var när Alan skrev en fantastisk historia som innehöll typisk engelsk Music Hall-musik, som han till allas glädje spelade tillsammans med Apolloteaterns fasta ensemble, det vill säga Mia Ståhl Broborg. Sedan kom han över till Sverige och Apolloteatern ännu en gång och spelade sin alldeles egna, otroligt fängslande monolog Close Enough to Touch som bland annat handlar om de grova övergrepp som han och hans skolkamrater upplevde i en väl ansedd engelsk internatskola på 1960-talet. En skakande berättelse, paketerad i ett sällsamt bra monologformat. Det var mycket populärt med engelsk teater i Sverige på den tiden och beläggningen på teatern, både dagtid och kvällstid, var god.

 


Under ett av Alans Sverigebesök tog vi båten ut till Sandhamn tillsammans med
våra vänner. Jag sitter med fr.v. Eliza och min guddotter Anabelle i knät. Camilla
Kretz står tillsammans med Alan som pekar med sitt berömda pekfinger, Nicke
och Alans sambo Pattie har vänt ryggen till vår fotograf Felix Lancelot.
Detta borde vara runt slutet av 1990-talet.
 

Ett annat tillfälle då vi samarbetade med Alan, var ett år efter att Apolloteatern hade tackat ja till att sätta upp en pjäs på uppdrag av ett läkemedelsföretag. Nicke skrev således manus, jag regisserade. Anders Sundqvist, Suzanne Ernrup och Maria Simonsson spelade rollerna och ämnet som behandlades var erektil dysfunktion. Vi framförde stycket på ett antal läkarkongresser i Sverige i samband med lanseringen av det som snart skulle bli världens mest kända läkemedel. Året därpå fick vi en annorlunda förfrågan från läkemedelsföretaget. De ville ha pjäsen översatt till engelska och den skulle spelas i Rom för den samlade internationella journalistkåren från världens alla stora läkarvetenskapliga magasin. Ett väldigt roligt och spännande uppdrag för oss, som ju var mest vana vid uppmärksamhet i Täby med omnejd. Rom kändes lite mer internationellt. Hur kul som helst, helt enkelt.

 

Nickes pjäs som han givit titeln En äkta man översattes hjälpligt av läkemedelsbolagets internationella översättningsbyrå, men Alan och jag fick bearbeta den engelska versionen ganska rejält innan den blev spelbar. Sedan åkte jag först till Bristol, där Alan hade haft audition med flera kvinnliga skådespelerskor innan han hade vaskat fram två för ändamålet perfekta, han själv skulle spela mannen. Jag installerades i Bed and Breakfast, eftersom jag skulle vara där ganska länge och Alans lilla hus var överbefolkat av tonåssöner vid den tidpunkten. I en pissoarluktande festlokal, tillhörande en sunkig pub regisserade jag sedan ensemblen under någon vecka.

 

Bättre förhållanden blev det dock när vi kom till vår spelplats i Rom. Där möttes vi av limousiner och installerades på ett femstjärnigt hotell, så man fick liksom kompensation för det engelska snusket. Det mest krävande i Rom var faktiskt att få det italienska hotellets restaurangpersonal att fatta att vi behövde en skål färska räkor med tillbehör som rekvisita innan pjäsen skulle spelas kl 09.00 en morgon. Men efter många vändor till köket lyckades vi få fram det också. Vi gjorde veritabel succé med pjäsen, som på engelska fick titeln A Real Man. Den romerska föreställningen efterföljdes av oerhörda diskussioner mellan en expertpanel och journalister. På det hela taget ett mycket lyckat projekt. Detta var dessutom den enda gången i min karriär jag haft nöjet att flyga första klass och fått känna mig som en internationell viktigpetter.

 


Hemma i köket hos Alan och Pattie. Alans ytterst oklädsamma mustasch är odlad
till den karaktär han vid tillfället gestaltade på den egna teatern Show of Strength
eller var det på Bristol Old Vic eller var det på någon turné eller? Med tanke på hans
jättetröja måste det här fotot vara taget någon gång i slutet av 1980-talet.
 
 
Alan arbetar ännu i denna dag som skådespelare, med utgångspunkt från Bristol. Han har också regisserat mycket, skrivit dramatik och drivit egen teater under sin långa teatrala karriär. Privat umgås vi närhelst tillfälle bjuds, i Bristol, i London, i Täby eller i Rö. Senaste gången han var i Sverige var tillsammans med sin sambo Pattie här hos mig och Nicke i Roslagens Rö och tro det eller ej, vi plockade kantareller och blåbär och Alan sjöng Vem kan segla förutan vind med sin känslosamma stämma, roendes ekan mitt ute i Rösjön. Min vän Alan, en osedvanligt begåvad själ som jag håller av och ser upp till.

 

To Alan with love.


RSS 2.0