Minnenas album! Del 27.

Arbetet på en länsteater ur grodperspektiv.
 
Titta vilken fin affisch man kan göra när man har en
länsteater. Och "CLOWNERI" vilket spännande namn
på en barnteaterföreställning.

Ibland bär det emot att sätta sig ner och fortsätta med sin föresats, nämligen att skriva om sitt liv i kronologisk ordning, lägga ut det på bloggen och kunna stå för vad man skrivit. Men om man ska hinna med allt innan glömskan sätter sina klor i en, är det bara att bita ihop, vilket är vad jag gör i skrivande stund.

Det var hösten 1979 och den relativt nybildade Jönköpings länsteater skulle bli min bas närmsta halvåret. Jag hade installerat mig i en etta i Rosenlundsområdet och vinkat adjö till Drama Centre-vännen Alan som varit på Sverigebesök. Min första arbetsdag på Jönköpings länsteater, belägen i gamla tändsticksfabriksområdet, var i antågande. Följande morgon klockan 9 tågade jag således upp för den smala trappan till teaterns lokaler. Väl inne i de slitna rummen möttes jag av idel leenden. Det borde båda gott.
 

Köksbestyr i lilla lägenheten på Rosenlundsområdet i Jönköping.

Efter att teaterchefen Bernt Lindquist gjort en kort presentation av övriga institutionsmedarbetare, som bestod av ett tiotal skådespelare i olika åldrar, av producenten, scenografen och några andra anställda, dök vår regissör upp och det var dags att ta itu med repetitionerna. Regissören, som egentligen var clown, hette Alfredo Colombaioni. Tre skådespelarteam om två personer vardera, skulle repetera in en halvtimmes clownföreställning. Producenten, en före detta betitlad militär som enligt teaterskvallret hade gjort bort sig i det militära, hade redan sålt in hundratals föreställningar med premiär tre veckor senare, så det var pang på rödbetan kan man säga.
 
Repetitionsdag 1 - måndag: Vi fick börja med att leta fram gymnastikmattor och lägga ut på golvet. Därefter visade signor Colombaioni upp ett antal akrobatiska clownnummer och vi fick försöka apa efter. Det var inga som helst problem för mig, för vid den tiden var jag fortfarande gymnastiskt begåvad och tyckte det var jättekul. Där fanns väl någon mer som gillade dessa övningar, men de flesta skådespelarkollegorna blev yra i huvudet, mådde pyton, fick ont i kroppen och så vidare. Jag for mest illa under en övning då vi ”klättrade om lott” på varandra och hamnade i någon slags ställning med näsorna framför varandras bakar. Det såg väldigt roligt ut, men mitt problem var att den manliga kollegan jag gjorde övningen med, ansträngde sig så till den milda grad att han släppte väder rakt i näsan på mig, samtidigt som jag gjorde en inandning med densamma. Därav blev även jag, trots min vighet, yr i huvudet. Ingen av oss nämnde någonsin denna fjärt, det hade bara blivit ännu mer pinsamt, eftersom detta hände första dagen på jobbet och vi inte kände varandra. Det hände sig också så att denne fisande skådespelare som hade gått Göteborgs scenskola och en kvinnlig dito som gjort detsamma, verkade ha fått för sig att jag var någon slags fientlig person som man borde ställa mot väggen. Inte vet jag, men de utspred en kyla som jag inte förstod mig på då, men långt senare tolkade som att de såg mig som en konkurrent om framtida roller och inte som en kollega. Dessutom hade jag gått på Drama Centre i London och för det ska man verkligen ”inte tro att man är någon”. Det trodde jag inte heller för mitt självförtroende hade rasat i botten sedan jag kommit hem från de upplyftande Londonåren.
 
Repetitionsdag 2 - tisdag. Repetitionerna skulle starta klockan 9, men en skådis som var vår representant för teaterförbundet, kallade ensemblen till fackmöte klockan 8. Jag infann mig snällt en timma innan repetitionen och hamnade till min stora förvåning på ett krismöte. Delar av den fasta ensemblen hade kommit fram till att chefen inte var klok, producenten inte var klok, regissören inte var klok, den kommande turnén inte var klok. Ingenting var klokt… vilket dårhus jag hade hamnat på! Klockan 9 kom chefen som ”inte var klok”, producenten som ”inte var klok”, regissören som ”inte var klok” och de övriga som ”inte var kloka” till teatern. Alla log och kramades och de akrobatiska övningarna fortsatte i repetitionssalen precis som dagen innan.
 
Repetitionsdag 3 - onsdag. Samma procedur som dagen före.
 
Repetitionsdag 4 - torsdag. Same procedure as before.
 
Repetitionsdag 5 - fredag. Klockan 8, sedvanligt krismöte, som för var dag mer och mer började likna planeringsmöten för myteri. Jag som inte hade jobbat mer än några dagar på teatern kände mig ganska olustig. Från delar av ensemblen låg det någon slags ilska i luften som jag inte kunde sätta fingret på. De agerade kungar och drottningar. Klockan 9 kom som vanligt alla "stygga" till teatern, det kramades och repetitionerna fortsatte. Denna femte repetitionsdag lades akrobatiknumren i en viss följd för att ge en förhöjande effekt. Vi repeterade våra komiska krumbukter i rätt ordning om och om igen. Vi blev bättre och bättre, men signor Colombiaoni verkade inte nöjd med oss, utan upprepade hela tiden, ”praaata litte” . Det var svårt att förstå vad han menade, men till slut fattade vi att vi inte skulle få något manus, utan förväntades själva komma på roliga repliker. Hej och hå!
 
 

Det måste ha varit ett väldigt närvarofrånfall denna dag på teatern.
 
Lördag och söndag hade vi ledigt. Jag åkte upp till Stockholm för att träffa en tjej på Stockholms Stadsteater som letade efter en lägenhet att hyra i andra hand. Perfekt tyckte jag, som sökte hyresgäst till min lya på Lilla Essingen. Jag gick till sceningången på Vallingatan och mötte tjejen, men det visade sig att hon redan hade fått tag på en annan lägenhet. Det kändes snopet, men så dök gamla Värnamobon tillika Stadsteaterskådisen Allan Svensson upp, vi hejade och han undrade vad jag gjorde där. Jag berättade om min lägenhet och han lyste upp som en sol. Följande morgon skulle han nämligen flytta ut ur sin andrahandslägenhet och visste inte var han skulle bo (förutom halva nätterna på Wasa Hof och Vickan förstås). Detta resulterade i en bostadseufori och Allan bjöd mig på en krogrunda som varade tills solen gick upp. Senare på morgonen hjälpte jag honom att flytta in i min lägenhet, samtidigt som jag flyttade ut mina saker på ett släp som på något sätt kördes till min Rosenlundslägenhet.
 
Andra veckans repetitioner. Samma procedur på Jönköpings länsteater som första veckan, med krismöte på mornarna klockan 8, repetitioner från klockan 9 och hela tiden den stående regianvisningen ”PRAAATA LITTE. SÄG NÅGOT ROLIGT! SÄLJ! SÄLJ! SÄLJ!” Med detta menade alltså signor Colombiaoni att vi mellan de akrobatiska numren skulle titta ut mot publiken, le brett, göra stora gester och säga något roligt, för så hade han och hans bror gjort i alla år på cirkusen, och så hade hans förfäder sedan flera generationer gjort. Lätt som en plätt tyckte han och svårt som attan tyckte ensemblen. Vi hade ju fullt upp bara med att genomföra all denna akrobatik. Lördagen och söndagen var vi lediga och jag ägnade mig åt en av mina favoritsysselsättningar, att pyssla i lägenheten.
 

Åh vad jag var bra på att posera! Jag borde kanske ha blivit
fotomodell i stället för "clown".
 
Tredje repetitionsveckan: Om två dagar var det dags för första publikrepet. Vi förväntades vara fullfjädrade cirkusartister, premiären var på lördagen och turnéstart följande måndag.
 
Under månaderna som gick skulle turnébussar packas och köras, dekor bäras in och resas, smink och kostym sättas på, barnteater spelas, dekor rivas och bäras ut, smink och kostym avlägsnas, turnébussar packas och köras, dekor bäras in och resas, smink och kostym sättas på, barnteater spelas, dekor rivas och bäras ut, smink och kostym avlägsnas och så vidare, två till tre gånger om dagen. Den militäriske producenten sålde in fler och fler föreställningar och innan jag var klar med Jönköpings länsteater hade jag spelat 250 clownföreställningar, och fler skulle det bli, men tack och lov inte i Jönköpings län. Jag återkommer säkert med nya intrikata detaljer om livet som institutionsskådespelare, men nu orkar jag inte bita ihop mer för denna gång utan ger i stället skrivkrampen fritt spelrum.
 
Det kommer mera.
 

RSS 2.0