Minnenas album! Del 42.

Vi rider vidare i dramatikens värld.
 
Kjell Bergqvist spelade huvudrollen i "Rid i natt". Det var med
hänvisning till vår gemensamma medverkan där som jag lyckades
få kontakt med Kjelle många år senare och erbjuda honom
jobb i vår revy. Han tackade ja. Respekt!
 
Vi satte oss till bords i det rosa köket i det gula huset vid urskogsbrynet, Albin, Nicke och jag. Vi var alldeles utmattade efter vårt abrupta avsked från Uffe och Cocosteatern. Dränerade på energi, uppgivna och hungriga. Vi råkade dock ha en i Ljusnan tjuvfiskad laxöring i frysen, som Nickes brorsa hade haft med sig när han hälsat på. Dags att ta fram den och lägga balsam i magen om än inte på såren. Albin hade vid det här laget gått över från bröstmjölk, via välling, mosade bananer och barnmat till fisk med potatismos. Men precis när vi skulle lassa in Albins första tugga och snålvattnet hade börjat rinna på mig och Nicke, ringde telefonen. Nicke och jag tittade på varandra, ingen orkade gå till hallen och svara, men telefonen fortsatte ringa, så till sist lyfte jag min tunga bak, släpade mig ut till hallen, blickade långt och missnöjt på Nicke som inte gjorde någon ansats till att resa sig och avlasta den trötta modern. I ultrarapid lyfte jag luren och svarade lagom trött i rösten (Detta var såklart långt före nummerpresentatörens tid och vi utgick från att det var Uffe som ringt på fyllan, kanske glömt att vi hade slutat på Cocosteatern eller nå’t.)
- Hej! Är det Marianne Tedenstad jag pratar med?
– Ja.
- Jag heter Per Sjöstrand och ska filmatisera en ny TV-serie baserad på Wilhelm Mobergs ”Rid i Natt”, med Kjell Bergqvist i huvudrollen. Övriga skådespelare är Lauritz Falk, Allan Svensson, Anna Azcárate, Gurie Nordvall, Tord Peterson med flera.
– Jaha! (Jag rätade på ryggen.)
- Tidigare har jag bland annat gjort ”Raskens”, du kanske minns den?
- Äh, ja, jovisst, självklart!
- Jag har en roll i ”Rid i Natt” som inte är tillsatt och undrar om du skulle vara intresserad. Det är många filmdagar utspridda på några månader och inspelningsplatsen är oftast i Dalarna.
Här någonstans började jag sakta vakna ur min dvala och la på extra intresse i rösten. Jag sa något om att jag hade sett en tidigare version av ”Rid i Natt” och att om jag hade uppfattat det rätt, skulle jag nu få gestalta Anna Azcárates rollfigurs väninna. Eller?
Nej, så var det inte. Per förklarade att jag skulle spela Bocks unga hustru. Men vad gjorde det, jag tackade såklart ja, på stående fot. Vilken lättnad att slippa gå till kulturarbetsförmedlingen och bjuda ut sig! Det kändes som om en liten ängel suttit på min axel och via sina himlakanaler lyckats få ut budskapet om att jag var ledig för jobb. Jag sa sedan till herr regissören att jag gladde mig extra mycket åt att jag skulle få spela en småländsk karaktär, med tillhörande naturlig dialekt. Per svarade att allt skulle spelas på rikssvenska. Oj då. Så nu skulle jag tvingas fortsätta tala min förfinade småländska, den som ännu sitter inpräntad från min första skådespelartid då de på Jönköpings Länsteater ansåg att jag skulle lägga mig till med att prata på R. Ja så heter det när smålänningar ska prata med tungspets-r i stället för tungrots-r. Då pratar man på R. Jag pratar fortfarande på R så fort jag passerar Jönköping och är på väg norrut och det motsatta när jag passerar Jönköping på väg söderut. Skulle jag nänts komma till Värnamo och prata på R vore det stötande för medsystrar och -bröder smålänningar. Förneka sitt ursprung på det där sättet går inte an!
   Nåväl, det blev ett långt telefonsamtal med Per Sjöstrand och vi gjorde där och då upp om det mesta inför kommande kontraktsskrivning. Nicke fick sätta min mat på värmning, men det gjorde inget, för det var med glädje jag efter samtalet med Per, återgav dess innehåll för Nicke, och Laxöringen smakade utsökt. På den tiden hade vi ingen vinkällare, så vi skålade i mjölk som var vår normala bordsdryck, men vad gjorde väl det.
   Alltså var min arbetssituation grejad för en tid. Nicke fick vara hemmapappa och försöka tänka ut vad han skulle vilja göra framöver. Att gå tillbaka till mäkleriet var knappast ett alternativ nu när han fått smak på skådespeleri. Tanken på att starta vårt eget teaterbolag grodde i oss, och vi smakade på lämpliga namn för teatern och fastnade för det klassiska teaternamnet Apolloteatern, efter den mångsidige guden Apollon, därefter registrerade vi Apolloteatern AB och började sälja barnföreställningar med vårt trogna clownprogram. Vi fanns kvar i Folkparkernas artistutbud och när vi meddelade att vi var beredda att turnera igen bokade det på, men Nicke ville mer.
   Jag hade några inspelningsdagar med ”Rid i Natt” ganska snart inpå regissör Sjöstrands första kontakt, alltså under våren 1983, men Nicke och jag hade även gott om tid att diskutera vår familjebild. Ville vi vara en bekväm liten familj med en snäll, tonårig bonusson plus ett litet lätthanterligt gossebarn, eller ville vi bli en ”riktig” familj med ännu ett barn som kunde busa med de andra? Valet var inte svårt, så vi lade manken till och jag blev snart gravid och var naturligtvis tvungen att meddela min TV-regissör. Men herr Sjöstrand såg inte ett dugg bekymrad ut när jag lade fram fakta om mitt välsignade tillstånd - Det passar bra för du ska ändå vara gravid i rollen, då slipper du gå med kudde. Enda kruxet var att jag skulle föda mitt barn i rollen när jag fortfarande var gravid på riktigt. Men ni ska veta att SVT:s kostymörer var bra på att snöra gravidmagar på den tiden. Mot slutet av min graviditet stod det varje inspelningsdag tre personer och drog ihop ett snörliv runt magen på mig, och fick mig att se nyförlöst ut i stället för höggravid.
   Under sommaren var det inspelningsledigt, så Nicke och jag, som sedan en tid gått på jazzdanslektioner i Stockholm, anmälde oss att åka med på en dansresa till Kreta, dansa är alltid kul. Vi turades om att dansa, de övriga kursdeltagarna dansade både förmiddags- och eftermiddagspass under tvåveckorskursen, men vi hade ju Albin med oss och han krävde vid det här laget en hel del aktivitetsstöd av sina föräldrar. För min del var halvdagsdansande precis lagom med tanke på den växande magen.
   Efter dansresan till Kreta reste Nicke till London där min före detta lärare på Drama Centre, Doreen Cannon, gav sommarkurser för svenska skådespelare. Jag hade ju blivit god vän med Doreen, och hon ville mer än gärna ha med min man ”Nick” på kursen. Jag och Albin hängde med och passade på att umgås med mina gamla londonvänner. Så passerade den sommaren utan att vi hann sakna Cocosteatern ett endaste dugg.
 
En av våra inspirerande danspedagoger på Kreta var Lena Madsén.
Innan morgonens första danspass ledde hon uppvärmning på gräsmattan
utanför hotellet...
 
... men dansklasserna ägde rum inomhus.
 
Det fanns tid över för andra aktiviteter än dans. Av storleken på
pokalerna att döma var det min make som vann matchen.
Fr. v. Nicke Wagemyr och Torsten Wahlund.
 
Doreen Cannon har fått en lämplig tackpresent från sina dramatiska
adepter. "So what" var en av hennes klassiska repliker om eleven
inte var trovärdig i sitt scenario.
 
Dags att bygga till gula huset vid urskogsbrynet.

   Samtidigt startade vi ett rejält tillbygge av gula huset vid urskogsbrynet. Stadsplaneringen hade blivit klar, man var i full gång med att lägga rör i gatan, vi skulle få kommunalt vatten och avlopp redan under sommaren, så när vi kom hem efter våra resor åkte mulltoan ut och det blev vattenklosett i gula huset. Vilken lyx.
   Under hela hösten hade jag fullt upp med att vara byggledare för tillbyggnaden, mellan mina inspelningsdagar som kändes som rena semestern i jämförelse. Jag och de övriga skådespelarna blev så oerhört väl omhändertagna av SVT, det var första klass tågresor, inkvartering i mysiga pensionat, catering av bästa sort, ja allt vi stjärnor kunde önska oss. Kvällsstunderna samlades vi ”ungdomar” runt Lautitz Falk, något man såg fram emot under hela dagarna. Lauritz var en formidabel berättare med ett osedvanligt spännande liv bakom sig som norsk motståndsman och internationell regissör, film- och teaterskådespelare. Vi drogs som flugor kring en sockerbit till honom för att lyssna på hans otroliga sannhistorier. Han var också en skicklig magiker och imponerade med trolleritrick, han var bra på att skissa porträtt och han underhöll oss mer än gärna med alla sina färdigheter, långt fram på morgontimmarna då höststormarna ven utanför. Det var Kjelle Berqvist, Anna Azcárate, jag och några till som föredrog Lautitz Falks aftonstunder i övre hallen framför att sitta vid TV:n i sällskapsrummet där nere.
 
Bocks unga hustru - in action.

   Om ottan blev vi sedan skjutsade ut till någon skogstjärn för att ligga och klappa tvätt i iskallt vatten, någon skulle trilla i, någon skulle gå ner sig i något kärr, ibland skulle man komma ut ur någon liten timmerstuga eller döpa sitt barn i något litet skogskapell eller gå i kyrkan på predikan.
   Tre dagar före julafton var tillbyggnaden av gula huset inflyttningsklar och alla köksattiraljer skulle bäras till det nya, stora köket. Jag var höggravid och hade så ont av ödem i händerna, vilket jag nu vet var karpalt tunnelsyndrom, så jag bar tallrikarna en och en mellan lillfingrarna, som var de enda som fungerade. Tur att Nickes snälla storasyster Birgitta kom och hjälpte till. Dagen före julafton hade vi fått möbleringen av nya delen bobar. Svågern Sven som var skogshuggare kom med en fyra meter hög grantopp, komplett med kottar och allt, och placerade i nya rummet där vi hade högt i tak och öppen planlösning. Mamma och pappa kom upp från Småland, förberedda på att ta hand om Albin under kommande förlossning.
   Den 25 december kl 08.20 1983, när mamma, pappa och Albin satt bänkade framför den TV-sända julottan, passade en ny son på att ta sig ut. Vi hade planerat för en liten Alice, men vid ett ultraljud några veckor före förlossningen, hade vi upptäckt att det var en liten Simon som låg där inne och bidade sin tid. Och när han ville ut kom han med besked. Mitt starkaste minne från förlossningen var kaffe- och pepparkakslukten från Danderyds BB-personals morgonkaffe. Personalen tog det väldigt lugnt i fikarummet fram tills krystvärkarna helt oväntat satte igång och då var det stressade barnmorskor som uppmanade mig, - HÅLL IGEN! HÅLL IGEN! HÅLL IGEN! Men krystvärkarna pressade ut Simon Roland till världen i en rasande fart. Den nyfödde visade sig vara en exakt kopia av storebror Nils Albin som nyfödd, samma vikt 4070 gram och samma längd 51 centimeter.
 
Exakt åtta timmar före Simons födelse.
 - Hoppsan! Jag hade tydligen tappat fokus från den egna
kroppsfixeringen och glömt att det växer "oönskat" hår under armana.
 
Exakt åtta timmar efter Simons ankomst. Bildkvaliteten verkar
ha påverkats av att fotografen var något skakig på handen efter
en ganska intensiv morgonstund på Danderyds BB.
Just det: Nicke fotade.

    Under sista inspelningsdagen av ”Rid i natt” som var i januari 1984, tog jag med mig baby Simon till inspelningsplatsen. Han fick ligga och sova bredvid chauffören som satt och väntade hela dagen i den uppvärmda bussen och höll ett öga på guldklimpen. När de andra skådespelarna gick till cateringlunchen, gick jag till bussen och ammade och bytte blöjor på Simon. Jag bad någon kollega ta med en macka tillbaka till inspelningsplatsen, så jag kunde få i mig några tuggor då och då mellan tagningarna.
   Makarna Wagemyr sjösatte också Apolloteaterns första teaterprojekt hösten 1983. Nicke gjorde en nyöversättning av Bill Manhofs ”Ugglan och kissekatten”, vi anställde Denise Karabuda i den kvinnliga rollen, Nicke spelade såklart mannen, Sten Lonnert regisserade, någon från SVT byggde dekoren, Jakob Landefjord körde tekniken och jag var producent. Vi gjorde en storartad premiär på Tibble Teater i november, spelade där några kvällar, sedan hyrde vi Puckteatern i Stockholm i december.
 
Apolloteaterns två direkrörer med första personalen.
"Ugglan och Kissekatten" blev resultatet.
Fr.v. Sten Lonnert, Nicke Wagemyr, Jacob Landefjord,
jag och Denise Karabuda. Det måste ha varit i början av
repetitionerna med tanke på min pyttelilla gravidmage.
 
Aj, aj, aj... vill man vara skådis får man lida pin. Nicke som Felix
och Denise som Doris i "Ugglan och kissekatten".
Den randiga morgonrocken har varit min pappas. Den passade lika
bra på pappa, som på "Felix", som på Loffe Carlsson i en revysketch,
som den passar Strindberg i Nickes senaste monolog "Enslingen
i Blå Tornet". Hög kvalitet och klassisk design - en oslagbar kombo.
 
Denise pappa, som är en mycket respekterad dokumentärfilmare,
hade inget emot att posera framför kameran tillsammans med sin
dotter.

   I Stockholms innerstads teaterbrus passerade vår produktion ganska obemärkt, men därefter blev vi inbjudna att under våren gästspela på Nya Teatern, som låg i Femman i Götborg. Vi anlitade Gunilla Gårdfeldt som gjorde en uppstramning av pjäsen och vi fick ett mycket gott mottagande med fina recensioner i Göteborgs Posten, och spelade där under en period för utsålda hus. Jag var nere i Götet under några dagar, men det var inte lätt att göra nytta med två blöjbarn, varav ett sprang runt och röjde mellan bänkraderna och den andra skulle ammas. För min del kändes det som att det var dags för lite mammaledighet. Jag hade ju trots allt fött två barn och ännu inte trappat ner på jobbet. Det må bära eller brista, tänkte jag, men nu ville jag vara mammaledig ett tag. Och så blev det, i alla fall ett litet tag.
 
P.S. I samband med att jag tecknade ner detta blogginlägg, kom jag osökt att tänka på en annan sak och riktar mig därför direkt till Allan Svensson, en av rollinnehavarna i ”Rid i natt” (liksom jag), före detta Värnamobo (liksom jag), före detta boende i min lägenhet på Lilla Essingen (liksom jag). När du skulle flytta sågs vi på Strålgatan för överlämnandet av nyckeln och då sa du till mig att du inte hunnit rengöra ugnen. Du lovade att fixa tre inspelningsdagar på TV till mig, om du slapp göra det. Ugnen var totalt ingrodd med spill från dina kulinariska utsvävningar. Allan, - Jag väntar fortfarande på de där inspelningsdagarna. För du ska veta att jag fick ligga på knä och skrubba ugnen, säkert i tre dagar. Och nu med ränta på ränta i över trettio år borde jag vara uppe i en huvudroll i en TV-serie. Ring mig!
 
Detta var före mikrovågsugnens genombrott.

Minnenas album! Del 41.

Cocosteatern, Albin, livet runtomkring och vi.
 
Denna bild är så talande för Robbans och Uffes relation. De var
bästa vänner, skapade teater tillsammans och Robban stöttade
Uffe i ur och skur. 

Uffe Larsson älskade verkligen sin roll som teaterchef. Han lät trycka upp visitkort där han titulerade sig ungefär så här; Teaterchef, Teaterdirektör, Konstnärlig ledare, Regissör, Producent, Pjäsförfattare, Skådespelare och Innovatör. Det var säkert med glimten i ögat han gav sig alla dessa titlar, men för oss som lärde känna honom väl, förstod vi att alla titlarna var väldigt viktiga för honom. Med all rätt, för han var ju verkligen allt det där också.
    Efter ett par månader med min och Nickes föreställning ”Udda vänner” var det dags att iscensätta ett stort teaterprojekt. Uffe hyste förkärlek till Molières verk som ju inrymmer massor av humor och allvar på samma gång. Han valde därför att sticka ut hakan i teatervärlden med klassikern ”Den inbillade sjuke”. Uffe ville enbart regissera och inte medverka på scenen, varför vet jag inte. I rollistan ingick Håkan Rylander (en äldre, etablerad skådespelare i huvudrollen), Robert Stopp (mångårige vapendragaren nummer ett, som hade övervintrat alla Uffes frostnätter), Randi Almaas och Ewa Nilsson från det gamla Cocosgänget, Mats Ohlsson var ny och teknikälskaren Jacob Landefjord rattade ljud och ljus. Och så klart medverkade både jag och Nicke.
 
Hela ensemblen med sin regissör på bild i lokalpressen.

Albin var alltid med. På den tiden var rönet att spädbarn skulle
ligga på magen. Jag är iklädd målaroverall och håller på med
dekorfix. Det är mitt i natten.

Trots många timmar på teatern hanns privatlivet med. Här firar
vi storebror Patrick på 14-årsdagen den 13 mars 1982. Just i
dag när jag skriver detta fyller han 46 och har hunnit skänka oss
barnbarnen Samuel (7år) och Ludvig (1,5 år). Vovven hette Liza,
och hade döpts efter Minelli.

    Självutnämnd ekonomiansvarig som jag var, gjorde jag upp en budget. I den rymdes månadslön till huvudrollsinnehavaren (villkoret för hans medverkan), och timpenning till alla övriga. Detta, samt kostym, peruk och hyra gick under spalten debet. Kostymerna hyrdes från Riksteatern som tog betalt för minsta lilla spetsnäsduk och perukerna från någon annan ickesponsor. Allt övrigt hjälptes vi åt att ordna. Uffe fixade dekor från Dramaten, Robban gjorde affisch och jag hjälpte till med programmet som trycktes på en av Robbans kompisars tryckeri, Ewa och Randi ryckte in både här och där, inte minst som barnvakt åt Albin, Nicke skötte försäljningen och jag som sagt ekonomin, därutöver repeterade vi tills vi stupade. En lista sattes upp i köket där man skrev upp sina arbetstimmar, det gällde allt från städning till dekorbygge, repetitioner och föreställningar. Timpenningen var låg men rättvis, och alla verkade respektera systemet.
 
Uffe kunde inte hålla fingrarna i styr, utan styrde ut Albin som
den "Inbillades sjuke", placerade honom med peruk på
huvudet och manus i hand
i huvudrollsinnehavarens stol.

    Det blev premiärkväll med röd lykta på dörren, Albin sov i Uffes kontor och allt kändes superbra… utom en sak, regissören dök inte upp till showtime. Mitt under föreställningen hittade dock Ewa och Randi honom däckad på foajégolvet. De späda skådespelerskorna hann precis före paus dra in den lealösa, tunga teaterchefen och placera honom i kontoret bredvid Albins vagn, så publiken slapp se eländet. När jag kom ut i pausen, låg han där på golvet bredvid barnvagnen helt utslagen och tyst, medan Albin jollrade i vanlig ordning. Detta var fösta gången jag erfor Uffes spritmissbruk, men inte den sista. Tyvärr hade dessutom någon (läs Uffe) snott biljettkassan under premiärkvällens första akt.
    Jag ammade Albin i pausen, kommer inte ihåg upplösningen, men vi spelade klart pjäsen, och fick finfina recensioner i lokaltidningen. Jag minns att vi då och då under spelperioden hade kö som ringlade sig ut på gatan, och det hände även att folk fick vända på grund av att det var fullsatt, men de kom oftast tillbaka följande kväll. En av de som fick vända var dåvarande täbybon och superstjärnan Lill Lindfors men även hon kom, till Uffes och vår andras stora förtjusning, tillbaka och såg föreställningen en annan kväll. Detta kom Lill tydligen ihåg länge för hon har vid ett par tillfällen, när hon träffat Nicke senare i livet, gett komplimanger för den fina föreställningen av ”Den inbillade sjuke” på Cocosteatern. Vi fick klirr i kassan, och alla inblandade kunde få sin beskärda del av kakan enligt den överenskommelse vi gjort. Det lilla överskottet som blev lade vi in i nästa produktion.
 
Janne och Eva som nyblivna makar utanför Lovö Kyrka.
 
Det var en strålande sommardag på Ekerö, det mest fantastiska
bröllop jag varit med om (förutom mitt eget) med 250 bröllopsgäster
på middag i det gröna. Albin var också där, fast helt omedveten om
att det var skådespelerskan i ett av hans framtida favoritprogram
"Fem myror är mer än fyra elefanter" som hade bjudit in honom.

    Vi har nu kommit fram till sommaren 1982, Albin var sex månader, Eva Ramaeus och Janne Jönsson bjöd in till bröllop, därefter åkte vi på semester till London. Det var där mina vänner från scenskolan fanns, och min gamla landlady, Mrs. Franceis, hade ställt i ordning sitt sovrum till min nya lilla familj. Julian bodde kvar i vår lägenhet en trappa upp på 133 Iverson Road. I och med Albins födelse hade vårt förhållande normaliserats, vi såg varandra som gamla goda vänner. Även Nicke och Julian fann varandra denna sommar och jag minns att de satt och pratade mest hela nätterna. Första kvällen när Nicke kom ner till mig och Albin i Mrs. Franceis sovrum, sa han att Julian var den trevligaste person han någonsin träffat. Hur många gånger hade jag inte hört det tidigare, jo varje gång jag hade presenterat Julian för någon när vi var tillsammans. För mig var det en frihet att ha lämnat honom och vara gift med Nicke. Skönt ändå att vara vänner, för Julians familj var den som hade gett mig koden till min kulturfyllda tillvaro som ännu värmer livets innersta rum.
 
Julian förälskade sig i Albin som vore det hans egen son.
 
Min före detta landlady, Mrs Franceis, bjöd på turkey till söndagsmiddag.
Fr. v. Mrs Franceis 83 år, Julian, landladyn´s dotter Margaret Franceis,
jag och Albin. Nicke är fotograf.
 
Några av mina scenskolevänner Michael, Rosalind, Nicki och Carole
träffar Albin för första gången på en lunchrestaurang vid Primrose Hill.
Nicke fotgraferar.
 
Min vän Lambert från Frankrike kom till London och umgicks
några dagar. Jag hade fått ett ryck och klippt mig denna dag.
Albin var hopplöst klåfingrig, så det var opraktiskt att ha långt
hår. Fotograf: Nicke
 
Mor och son, lika som bär? Fotograf: Fadern
 
    Efter London, under sensommaren, blev det såklart en vända till Småland och Bolmen och mamma och pappa och alla andra där. Uffe ringde oavbrutet till oss om en pjäsidé som han hade, pjäsen skulle heta "Ståmatålmannen" och huvudrollen skulle spelas av Nicke. Till slut kom Uffe ner till Småland för att spåna vidare tillsammans med oss. Min syster Eva, som var danspedagog med egen dansskola, men även jobbade som dramalärare på Finnvedens gymnasium, tog in Uffe som gästlärare under några lektioner, så han tjänade lite extra pengar samtidigt. Han mottogs med öppna famnen av mina föräldrar, det bäddades och donades inför hans ankomst, och trots teaterlektioner, båtutflykter och fiskeexpeditioner fick vi ihop ett bra manus tillsammans. Uffe stod för de galnaste idéerna, vi skrev olika scener, och Nicke de flesta sångerna, ett riktigt teamwork.
    Så fort vi kom hem till Täby satte repetitionerna igång. Pjäsens handling ägde rum på tre platser; i en hall hemma hos Rutan och Palle, på en tandläkarmottagning och i en gigantisk mun.
 
Uffe och jag som Rutan och Palle. Han har tandvärk och jag
upptäcker ett stort svart hål i en tand, så vi måste gå till
tandläkaren.
 
Åh, vilken tjusig tandläkarmottagning vi fixade. Eino Pakkinen,
brandman och extraknäckande dekoratör på Cocosteatern,
målade kulissen. Stolen kom från anno datsumal.
 
   Uffe fixade två nyutexaminerade konstnärer som tandbyggare till jättetänder och han fixade även en tunga i form av en röd jätteskumgummimatta från Dramaten. Jag tror faktiskt att det var när han sett den mattan i samband med att vi återlämnat dekoren från ”Den inbillade sjuke”, som han fått idén till pjäsen. Jag fixade kostym och Nicke sålde föreställningarna, Uffe regisserade och spelade pojken Palle och tandtrollet Placke, Nicke spelade tandläkare och Ståmatålmannen, jag spelade flickan Rutan och tandtrollet Rötan och Jacob skötte tekniken. Vi skrattade oss genom hela repetitionsarbetet.
 
Här kommer tandtrollet Plakke med tandvärk på väg in i
jättemunnen, där jag redan rumsterar om. En nykter aktör
vid just detta fotograferingstillfälle.
 
 
Inne i munnen blir Plakke och Rötan helt yra och nästan
omkullkastade när vi jagar Palles pannkakor med massor
av sylt och grädde.
 
   Premiären kom och så gjorde Cecilia Hagen. Hon var där med sin dotter, men inte bara för nöjes skull utan för att skriva för Expressens kulturbilaga som skulle fokusera på barnteater i kommande nummer. Tyvärr hade hon ingen fotograf med sig, men efter föreställningen undrade hon om hon kunde skicka ut en följande dag, som var en söndag, inga problem för oss förstås.
    Men ingen Uffe dök upp till sminkningen och han svarade inte på telefon, så vi åkte över till hans lägenhet i Hägernäs och hittade honom i sängen, stupfull med kläderna på, vi släpade ut honom till bilen och in på teatern, sminkade honom och iklädde honom tandtrollskostymen. Fotografen kom medan vi höll på, jag visade in fotografen i salongen och Nicke fick snabbt på sig sin Ståmatålmannenkostym och de började fota. Så var det tandtrollens tur. Jag baxade upp Uffe som hade piggnat till lite och fotografen fick en bild av oss tillsammans. Gott och väl så, men vilken pers. Albin var dock lika jollrig som vanligt och brydde sig inte ett smack om all uppståndelse, utan drack en flaska välling och log sig igenom dramat. Några av de kommande dagarna blev en riktig prövning.
    Vi hade förbokade skolklasser som skulle se föreställningen. Uffe ringde mitt i nätterna, ofta runt tresnåret, och sa att han var sjuk och att vi måste ställa in. Vi svarade att vi inte kunde ställa in så sent för det gick inte att få tag på klasserna som åkte bussar till teatern på morgonen. Moster Birgit skjutsades dessutom dagligen hem till oss av morbror Ragnar, hela vägen från Hägersten genom Stockholm till Täby för att ta hand om Albin som hade börjat krypa och inte gick att ha med på teatern under föreställningarna. Moster Birgit satt då hemma i Villa Villekulla under Albins sovstund och packade 150 ”godispåsar” med tandkräm och tandtråd och lite annat jox som vi delade ut till barnen efter varje föreställning. Så vi tänkte inte ställa in, utan hämtade resolut Uffe varje morgon, riggade scenen och såg till att Uffe inte drack sprit på ett par timmar. Sedan genomförde vi föreställningarna. Det var så förfärligt hemsk att spela med Uffe då, att jag inte ens kan beskriva det.
    Uffe bar på ett beroende, ett osympatisk genetiskt arv som tog över hans person, något han inte kunde styra över, men alltid efter några dagar var Uffe tillbaka som den underbare, kreatören och inspiratören han borde varit hela tiden.
    På den tiden kom Expressen inte ut förrän på eftermiddagarna, så vi hade inte sett reportaget när vi spelade på fredagsförmiddagen. Efter föreställningen åkte Nicke till Täby Centrum och köpte Expressen. Där såg han en liten blänkare på framsidan med bild på Uffe och mig. När han öppnade mittuppslaget täcktes det av Nicke som Ståmatålmannen, och inte ett reportage utan en recension som man gärna vill att alla ska läsa. En annan recension från Staffan Westerbergs uppsättning "Tröstefilten" på Dramaten fick en liten bild i en ynka spalt bredvid. Nicke kom hem och la upp tidningen på bordet, – WOW! MIDDLESPREAD!!! sa före detta svärmorn som var på besök från London. Det kändes fantastiskt och vi utgick från att Uffe skulle tycka detsamma. På lördagen, när Uffe kom in på teatern (vi var som vanligt först på plats), sa han ingenting. Vi väntade och väntade, till slut kunde Nicke inte hålla sig utan frågade, – Har du inte sett Expressen? –Jo, muttrade Uffe. Han var spik nykter, fräsch som en nyponros, slätrakad och normalt sett borde han varit överlycklig över att hans teater fått Expressens mittuppslag, men så var inte fallet. Det tog lite tid innan vi kunde klura ut vad det var som var fel, men till slut fattade vi. Det var Nicke som stod i fokus på mittuppslaget och inte han. - Aj, aj, aj.

Expressens "Middlespread".

    Men denna ”Middlespread” ledde i alla fall till att det blev fullkomlig vallfärdning till Cocosteatern från Stockholm, Danderyd, Solna, Vallentuna, Åkersberga, Sollentuna, Upplands Väsby, Norrtälje och alla Täbyskolor. En hel årsuppsättning 5 – 10-åringar såg och älskade Ståmatålmannen. Vi spelade nästan alla veckans dagar. På helgerna kom många barn som redan hade sett pjäsen, men ville se den igen, så de kom tillsammans med sina föräldrar, morföräldrar och farföräldrar, vi spelade och spelade och spelade månad ut och månad in, 120 Ståmatålmannenföreställningar blev det. Året förlöpte, vi nästan bodde på teatern och när vi inte var där kom Uffe hem till oss och vi låtsades ha ledigt tillsammans, fast vi jobbade och spånade på nästa produktion oavbrutet.
 
Här i vår vildvuxna trädgård behövde verkligen ansas, men när Uffe kom
var det med manus i hand, och vi jobbade med nästa pjäs under trädgårdsarbetet.
 
Så mycket tokerier han höll på med, käre Uffe. Här roas vi runt köksbordet
i vårt rosa kök i gula huset. Notera att vi har tekoppar framför oss, så detta
var en bra dag. Ewa Nilsson (numera Jonason) från gamla Cocosgänget
sitter bredvid. 
 
   Vi gjorde även en revy runt julhelgen och vi harvade på med allt arbete runt omkring. Uffe skaffade Antabus och jag bevakade att han tog dem, även om han försökte lura mig med att ta andra tabletter ibland, men jag kom på honom för det mesta. När jag inte gjorde det hamnade vi på ruta ett igen.
 
Uffe la sin själ i allt han gjorde, så länge han var i form. Till Albins
ettårsdag författade, renskrev och uppträdde han med en sång
på melodin han skrivit till tandtrollen i "Ståmatålmannen".
 
Så här fint hade Uffe maskinskrivit sången på ett vikt ark i A-3. Det är
så märkligt hur vår historia slutade, med tanke på allt Uffe gjorde för
oss och allt vi gjorde för honom, under vår korta tid tillsammans.
  
Sångtexten i läsbar skrift:
"1.Du heter Albin, du är ett charmtroll, det tycker fler än jag.
    Med dina händer, i håren du känner, river runt och griper tag.
    Vem som är fadern, vem som är modern, det spelar ingen roll.
    Du kryper runt i gula villan och håller ständigt koll.
Refr. Du vill att alla ska ägna tid åt dig.
        Om ingen gör det så släpper du en grej.
        Då rusar alla fram och tar dig i famn.
        Men blöjan den är ren och du börjar le.
2. I dag är den dagen, då du lämnar hagen, för att stå på egna ben.
    Pappa och mamma, dom kommer mesamma, dom lägger på en rem.
    Göm undan vasen, och videon för fasen, och stereon likaså.
    Ja du kära Albin, det är våndan av att kunna gå.
Refr. Men du är toppen, du är den bästa vi vet.
        Och klar i knoppen, du blir nog profet.
        Men tiden dit min vän, är svår och lång.
        Så ta och lyd mitt råd och lyssna på Albins sång.
3. Ända från magen, och uti hagen, du varit på tiljan med.
    När vi repeterat, du alltid domderat, du skulle vara med.
    När du mig irriterat, med dig jag jonglerat, för att få dig tyst.
    Men ingenting hjälpte, bara mammas byst.
Refr: Ja du lille Albin, vi alla önskar dig väl.
        Och att du lär dig, vad som är rätt och fel.
        Du blir nog killen som alla gillar bäst.
        Nu är det nog med skryt, för nu ska det bli fest."
 
Åh vad du siade rätt om Albin Uffe, för Albin blev verkligen killen som alla gillar.

    Eftersom Uffe var periodare och ibland inte alls skötte sina uppgifter på teatern, fick Nicke och jag ta ansvaret för nästan allt. En dag på teatern, efter femton månader tillsammans med Uffe, sa han, - Ni tänker ta teatern från mig. Vi blev ganska chockade och Nicke svarade – Är det så du tänker, vill vi inte vara kvar, för den tanken har aldrig föresvävat oss. I och med det avslutades vårt samarbete. Vi kramades och Uffe sa, - No hard feelings! Vi svarade, - No hard feelings!
    Uffe fick snart in Johan Sjögren som medarbetare i Cocosteatern och de skapade bland annat barnföreställningen ”Tim och Tom”. Vi var och tittade på dem och som vanligt var det mycket underhållande att se alla tokiga idéer förverkligade av Uffe och Co. Ur just den idén föddes Uffes TV-succé ”Bröderna Olsson”, och enlig den information jag har hört, lämnade Uffe Cocosteatern då, fast det kände vi inte till. Johan, Robban och någon mer, drev Cocos vidare, jag känner inte till några detaljer, men ett par år efter att vi hade slutat på teatern, såg det ut som att den stod tom när man åkte förbi. Först reagerade vi inte på det, men när vi passerade igen, ytterligare ett halvår senare såg det exakt lika tomt ut, så vi ringde Uffe och frågade om verksamheten hade lagts ner. Han svävade på svaret innan han sa att Cocosteatern fanns kvar men att verksamheten hade omorganiserats. Han stod dock personligen som ansvarig för hyreskontraktet men pengarna hade inte räckt till hyran. Vi frågade då om Uffe ville överlåta lokalen till oss, vilket han gärna ville, så vi gick tillsammans med Uffe till hyresvärden och övertagandet ordnades. Uffe frågade om vi ville köpa ut inredningen, men vi tackade nej.  Uffe uttryckte efteråt sin lättnad över att lokalen ändå skulle få fortsätta att finnas som teater och vi pratade om att sätta upp "Ståmatålmannen" i ApolloTeaterns regi. Den idén stöttade Uffe, men själv skulle han såklart inte kunna vara med för han hade TV-jobb och andra projekt på gång då. Vi skildes som vänner. Vi kom överens om en dag för nyckelöverlämnande, så att Cocosteatern skulle få tid att flytta ut sina saker. – No hard feelings! – No hard feelings!.
    Vi fortsatte att gå och se Uffe i olika föreställningar i Stockholm med omnejd, och Uffe brukade komma och se vad vi gjorde i Täby. En gång kom han och filmade en av våra revyer på Tibble Teater åt oss, han ringde också ibland. Vi förmedlade kontakten till Robert Gustafsson, när Uffe hade sett Robert hos oss. Även om vi anade Uffes bitterhet över att inte ha kvar sin teater i Täby, visade han aldrig det för oss.
    Många år senare, när Uffe kom ut med sin bok fick vi läsa en helt förvriden version om hur våra vägar hade korsats, han skrev inte våra namn, men för initierade var det tydligt att han syftade på oss. Han skrev att vi hade provspelat för att komma med i Cocosteatern och han beklagade att han varit full vid provspelningen och därför antagit oss. Det var helt osant. Hur det verkligheten hade gått till, kan ni läsa i mitt förra blogginlägg.
    Ytterligare några år senare fick vi höra på omvägar att Uffe sagt till flera kollegor att vi hade stulit hans teater. Ja, det kom mer och mer märklig information om Uffes ogrundade ryktesspridning om oss, och det sårade verkligen både mig och Nicke ända in i våra själar. Det är därför jag ägnar så många ord åt min egen upprättelse om relationen till Uffe, som tyvärr kommer alldeles för sent, på grund av Uffes för tidiga bortgång. Vi träffade aldrig Uffe privat efter att hans bok hade kommit ut och närhelst vi sågs på teaterpremiärer eller på fester hos gemensamma vänner, kramades han alltid, men det gavs inget utrymme för närhet i våra samtal. Sista gången vi träffade Uffe var på Bosse Parneviks 70-årskalas i Spegelsalen på Grand Hotell. Uffe var toastmaster, han skötte det perfekt, proffsigt och roligt, utan att ta fokus från kvällens jubilar. Uffe Larsson var en riktigt bra aktör.
    Mina minnen av Uffe ligger på ett outtömligt lager. Jag kan och vill inte skriva om alla. Efter hans plötsliga frånfälle, ringde en journalist från ”Mitt i Täby” och intervjuade mig, jag svarade artigt på frågorna, men sa inga överord om Uffe. Nu med distans till händelserna sörjer jag en alldeles ovanligt begåvad kollega. Jag hoppas vi ses i teaterhimlen Uffe, i sällskap av försoningens änglavakt.
 
- No hard feelings! - No hard feelings!

Minnenas album! Del 40.

En teaterdirektör.
 
Han såg sig som den store teaterdirektören, men drog sig inte
för att städa scenen inför premiären.
 
Ögonen glittrade som diamanter, tänderna gnistrade som snöstjärnor, smilgroparna var djupa, skrattet klingade raspigt, (hur det nu kan göra det?), ordvitsarna haglade, pjäsidéerna sprutade fram. Han var lång och mullig till formen, han var rolig så det förslog och hans ägde oinskränkt kreativitet.
    Efter gymnasiet återvände den gamle eleven Uffe Larsson till Tibble, men då som skapare av en ny tids musikaliska teaterstycken. Tibble gymnasiums estetutbildning hade lagt grunden för många Täbygymnasisters teaterintresse, genom att varje år sätta upp körspel på teatern. När Uffe senare startade Cocosteatern med bland andra Peter Dalle och Pontus Enhörning engagerades också ett begåvat gäng teaterintresserade gymnasister. Tillsammans satte de upp maffiga elevuppsättningar på Tibble Teater.
    En ny era i teatral yra slog rot i Täby. Det var under senare hälften av 1970-talet, och succéerna som följde på varandra, kröntes med ett musikdramatiskt stycke av Uffe Larsson som gavs titeln ”Kvartingen som sprängdes”. Musikalen handlade om en ung mans hårda kamp mot ett ångestfyllt beroende av jästa och destillerade drycker. Efter den uppsättningen fick Cocosteatern motta ett kommunalt kulturstipendium.
    Om detta visste jag intet när Uffe kom fram till mig på teatern. Jag hade ju bara bott i Täby ett år och under den tiden hade jag pendlat till Kalmar och Byteatern som skådis, pendlat till Stockholm och S:t Eriks sjukhus som sjukvårdsbiträde, turnérat som clown, ägnat min tid åt att inreda Ville Villekulla, gift mig, varit på honeymoon, stöttat Nickes ordförandeskap under utvecklingen av ”Täby blir sta’n på landet” (vilket innefattade huttande Kentas inneboende), hållit på med en del annat, samt framfött Albin. Jag hade alltså inte hunnit knyta an till Täby och dess innevånare, ej heller lärt känna förortens övriga aktörer. Jag visste bara att jag kände mig tillfreds i vårt lilla gula hus vid urskogens bryn, även om jag saknade gelikar att stötta mig mot i min nya mammaroll. Jag hade ju tidigare bott utomlands under sju år, och de få svenska vänner jag hade vårdat under den tiden bodde fyrtio mil söderut. Det fanns dock en familj vi umgicks med i Täby, det var Jöbacks, som ofta bjöd hem oss till sin stora Hägernäsvilla. Arne och Monica, Mickes och Peters föräldrar, kallade sig för farmor och farfar till Albin, redan innan han föddes.
    Tillbaka till Tibble Teater. Plötsligt stod Uffe Larsson där framför mig, under pausen av ”Täby blir sta’n på landet” och gullade med tvåveckorsgamla Albin. Uffe gjorde roliga miner och Albin jollrade till svar. Uffe sa till mig att han skulle prata jobb med Nicke efter föreställningen. Jag kom ihåg att Nicke hade nämnt Uffes namn veckan före, men i övrigt visste jag inget om mannen ifråga.
    ”I väntan på vaddå?” var en teatralisk pastisch som Uffe hade sammanställt, baserad på bibelns berättelser om händelseförloppet från ängeln Gabriels uppenbarelse inför Maria, fram till Jesu födelse. Den skulle spelas i Cocosteaterns nyförvärvade och egenhändigt uppbyggda teaterlokal i Näsby Parks före detta kapell. Kyrkbänkarna hade rivits ut och ersatts av SF:s uttjänta biostolar, väggarna hade målats röda, en vridscen som man hade fått från en annan teater hade placerats mitt i den fasta scenen, vilken man byggt över altarplatsen. Dramaten hade skänkt en blank, gulbrun plisséridå till Täbys nya teateretablissemang och till foajén hade Uffe även lyckats tigga till sig en biljettkur från SF, med glasruta och inbyggd kassa, ni vet en sådan där med stållock som man lyfter upp. Där i plåtlådan under stållocket fanns olika sedelfack med fjädrande klämmor som höll sedlarna på plats, och utanför satt myntfack som man tryckte på, så att mynten matades ut i handen. Alla dessa detaljer var viktiga för Uffe, för han ville vara teaterdirektör med egen teater som gav den rätta atmosfären åt besökarna. Men som för att hedra den föregående hyresgästens verksamhet i lokalen hade Uffe medvetet låtit krokarna och siffrorna på vilka man hängde upp söndagens psalmnummer sitta kvar. Det var dessa krokar och nummer som hade gett Uffe inspiration att lägga in ytterligare en spelscen i det kommande teaterstyckets handling. Och den extrascenen ville han att Nicke skulle spela.
    De övriga medverkande var trogna Cocosanhängare från Tibbletiden, men nu hade de slutat gymnasiet och planerade att driva och spela teater på heltid, så de hade ägnat hösten åt att bygga teaterinredningen, och var i full gång med repetitionerna när Nicke kom in i bilden. Nicke hade sitt dagjobb i Marmorhallarna, varpå han bara kunde komma till teatern kvällstid, så Uffe pratade igenom sin idé med Nicke, sedan fick Nicke improvisera. Det hela gick ut på att Nicke skulle vara en bitter kyrkvaktmästare som hade blivit kvar när kapellet flyttat. Han skulle hitta olika anledningar att ge ovett åt några av besökarna när de anlände och se till att de hängde sina ytterkläder i garderoben, han skulle dessutom på ett vresigt sätt placera publiken i salongen, och sedan skulle han muttrande sätta upp psalmnummer innan själva föreställningen började.
    Jag tog med mig Albin i vagnen och gick dit och tittade en kväll, och visst fick jag skratta mycket, och gänget på scenen verkade ha roligt tillsammans. Jag såg dock aldrig till vare sig Pontus Enhörning eller Peter Dalle, så jag tror att de vid det laget redan hade gått vidare till andra aktörer inom nöjesbranschen. Även de övriga medarbetarna, fick jag reda på hade börjat se sig om efter andra jobb eller utbildningar för de hade kommit till insikt om att det blivit väldigt tomt i plånboken när man inte hade annat engagemang att försörja sig med än det på Cocosteatern. Så från och med januari hade Uffe knappast några medarbetare kvar, i alla fall inte på heltid, fast han hade en egen teater, och han hade fått stipendium från Täby kommun för att spela barnteater. Uffe var helt enkelt desperat och behövde snabbt som ögat få fram en barnpjäs, för han hade tydligen redan fått flera förfrågningar om den verksamheten.
 
Innan repetitionsarbetet på Cocosteaterns satte igång, hann vi
i alla fall åka till Småland, umgås med familjen, fira jul och döpa
Nils Albin. Här med kusinerna Fredrik och Louise.
 
Lyckliga morföräldrar och stolta föräldrar med Albin som tycker
uppståndelsen är lite tröttsam. Konstigt att han är en sån artist
i dag som hela tiden skapar uppståndelse på alldeles egen hand
i egenskap av musikproducent och DJ med artisnamnet Albin Myers.

    Uffe hade tidigare varit och sett Nickes och mitt clownprogram ”Udda vänner” någonstans, och när nu Albin var en hel månad gammal frågade Uffe om inte vi kunde komma och spela ”Udda vänner” under vårsäsongen från och med januari, alltså när Albin var två månader. Vad säger man? Vi försökte förklara för Uffe att vi i så fall fick stryka ett nummer där jag skulle sitta på Nickes axlar och sedan ramla framåt i en kullerbytta, för min kropp hade ännu inte läkt nertill efter förlossningen och jag var ganska öm. Uffe fattade aldrig det, utan försökte övertala mig att genomföra akrobatiken, men tvangs acceptera att den scenen ströks. Vi kunde heller inte spela mer än på helgerna eftersom Nicke hade sitt mäkleri att sköta. Till slut kom vi dock överens om att vi skulle spela tio föreställningar under de kommande helgerna, så när Albin var två månader, var det bara att repetera upp föreställningen, och sedan var karusellen igång.
 
Är man frilansare tackar man inte nej till jobb, så att amma
Albin mellan föreställningarna blev mer regel än undantag.
Här är han två månader gammal och vi har tryckt in oss på
Uffe Larssons kontor backstage på Cocosteatern för en stunds
privata aktiviteter.

    Det beställdes skolföresällningar från kommunen och Uffe bokade in dem på vardagar, så Nicke tvingades stänga kontoret alltom oftast för att åka till Täby och spela barnteater. Till slut höll det inte längre, utan efter ett tag på Cocosteatern stängde Nicke, som föredrog skådespeleri framför mäkleri, ner sin verksamhet på Marmorhallarna och tog med sig några objekt på fickan som han sålde efterhand. Och vips arbetade vi båda heltid på Cocosteatern.
    När det blev lönedags visade det sig att pengarna som kommit in hade hamnat på villovägar. Jag vet inte vart, men Uffe som var teaterchef och höll i det hela hade fått ebb i kassan trots att alla våra föreställningar hade sålt bra. Det kändes snöpligt och även om man redan tidigare hade anat att Uffe inte var den bästa när det gällde att hålla i finanserna, så kunde vi inte acceptera att bli blåsta på konfekten, så jag utsåg mig själv till ekonomichef, inget som Uffe i det läget ens försökte opponera sig emot. Där någonstans begynte femton månaders balanserande på slak lina tillsammans med Uffe, en stundom farsartad och stundom dramatisk kämpalek, kantad av teaterchefens kreativitet, humor, ångest, spritmissbruk, lögner och svek, men framför allt av kärleken till teatern.
 
 Vilken cirkus.

RSS 2.0