Minnenas album! Del 40.

En teaterdirektör.
 
Han såg sig som den store teaterdirektören, men drog sig inte
för att städa scenen inför premiären.
 
Ögonen glittrade som diamanter, tänderna gnistrade som snöstjärnor, smilgroparna var djupa, skrattet klingade raspigt, (hur det nu kan göra det?), ordvitsarna haglade, pjäsidéerna sprutade fram. Han var lång och mullig till formen, han var rolig så det förslog och hans ägde oinskränkt kreativitet.
    Efter gymnasiet återvände den gamle eleven Uffe Larsson till Tibble, men då som skapare av en ny tids musikaliska teaterstycken. Tibble gymnasiums estetutbildning hade lagt grunden för många Täbygymnasisters teaterintresse, genom att varje år sätta upp körspel på teatern. När Uffe senare startade Cocosteatern med bland andra Peter Dalle och Pontus Enhörning engagerades också ett begåvat gäng teaterintresserade gymnasister. Tillsammans satte de upp maffiga elevuppsättningar på Tibble Teater.
    En ny era i teatral yra slog rot i Täby. Det var under senare hälften av 1970-talet, och succéerna som följde på varandra, kröntes med ett musikdramatiskt stycke av Uffe Larsson som gavs titeln ”Kvartingen som sprängdes”. Musikalen handlade om en ung mans hårda kamp mot ett ångestfyllt beroende av jästa och destillerade drycker. Efter den uppsättningen fick Cocosteatern motta ett kommunalt kulturstipendium.
    Om detta visste jag intet när Uffe kom fram till mig på teatern. Jag hade ju bara bott i Täby ett år och under den tiden hade jag pendlat till Kalmar och Byteatern som skådis, pendlat till Stockholm och S:t Eriks sjukhus som sjukvårdsbiträde, turnérat som clown, ägnat min tid åt att inreda Ville Villekulla, gift mig, varit på honeymoon, stöttat Nickes ordförandeskap under utvecklingen av ”Täby blir sta’n på landet” (vilket innefattade huttande Kentas inneboende), hållit på med en del annat, samt framfött Albin. Jag hade alltså inte hunnit knyta an till Täby och dess innevånare, ej heller lärt känna förortens övriga aktörer. Jag visste bara att jag kände mig tillfreds i vårt lilla gula hus vid urskogens bryn, även om jag saknade gelikar att stötta mig mot i min nya mammaroll. Jag hade ju tidigare bott utomlands under sju år, och de få svenska vänner jag hade vårdat under den tiden bodde fyrtio mil söderut. Det fanns dock en familj vi umgicks med i Täby, det var Jöbacks, som ofta bjöd hem oss till sin stora Hägernäsvilla. Arne och Monica, Mickes och Peters föräldrar, kallade sig för farmor och farfar till Albin, redan innan han föddes.
    Tillbaka till Tibble Teater. Plötsligt stod Uffe Larsson där framför mig, under pausen av ”Täby blir sta’n på landet” och gullade med tvåveckorsgamla Albin. Uffe gjorde roliga miner och Albin jollrade till svar. Uffe sa till mig att han skulle prata jobb med Nicke efter föreställningen. Jag kom ihåg att Nicke hade nämnt Uffes namn veckan före, men i övrigt visste jag inget om mannen ifråga.
    ”I väntan på vaddå?” var en teatralisk pastisch som Uffe hade sammanställt, baserad på bibelns berättelser om händelseförloppet från ängeln Gabriels uppenbarelse inför Maria, fram till Jesu födelse. Den skulle spelas i Cocosteaterns nyförvärvade och egenhändigt uppbyggda teaterlokal i Näsby Parks före detta kapell. Kyrkbänkarna hade rivits ut och ersatts av SF:s uttjänta biostolar, väggarna hade målats röda, en vridscen som man hade fått från en annan teater hade placerats mitt i den fasta scenen, vilken man byggt över altarplatsen. Dramaten hade skänkt en blank, gulbrun plisséridå till Täbys nya teateretablissemang och till foajén hade Uffe även lyckats tigga till sig en biljettkur från SF, med glasruta och inbyggd kassa, ni vet en sådan där med stållock som man lyfter upp. Där i plåtlådan under stållocket fanns olika sedelfack med fjädrande klämmor som höll sedlarna på plats, och utanför satt myntfack som man tryckte på, så att mynten matades ut i handen. Alla dessa detaljer var viktiga för Uffe, för han ville vara teaterdirektör med egen teater som gav den rätta atmosfären åt besökarna. Men som för att hedra den föregående hyresgästens verksamhet i lokalen hade Uffe medvetet låtit krokarna och siffrorna på vilka man hängde upp söndagens psalmnummer sitta kvar. Det var dessa krokar och nummer som hade gett Uffe inspiration att lägga in ytterligare en spelscen i det kommande teaterstyckets handling. Och den extrascenen ville han att Nicke skulle spela.
    De övriga medverkande var trogna Cocosanhängare från Tibbletiden, men nu hade de slutat gymnasiet och planerade att driva och spela teater på heltid, så de hade ägnat hösten åt att bygga teaterinredningen, och var i full gång med repetitionerna när Nicke kom in i bilden. Nicke hade sitt dagjobb i Marmorhallarna, varpå han bara kunde komma till teatern kvällstid, så Uffe pratade igenom sin idé med Nicke, sedan fick Nicke improvisera. Det hela gick ut på att Nicke skulle vara en bitter kyrkvaktmästare som hade blivit kvar när kapellet flyttat. Han skulle hitta olika anledningar att ge ovett åt några av besökarna när de anlände och se till att de hängde sina ytterkläder i garderoben, han skulle dessutom på ett vresigt sätt placera publiken i salongen, och sedan skulle han muttrande sätta upp psalmnummer innan själva föreställningen började.
    Jag tog med mig Albin i vagnen och gick dit och tittade en kväll, och visst fick jag skratta mycket, och gänget på scenen verkade ha roligt tillsammans. Jag såg dock aldrig till vare sig Pontus Enhörning eller Peter Dalle, så jag tror att de vid det laget redan hade gått vidare till andra aktörer inom nöjesbranschen. Även de övriga medarbetarna, fick jag reda på hade börjat se sig om efter andra jobb eller utbildningar för de hade kommit till insikt om att det blivit väldigt tomt i plånboken när man inte hade annat engagemang att försörja sig med än det på Cocosteatern. Så från och med januari hade Uffe knappast några medarbetare kvar, i alla fall inte på heltid, fast han hade en egen teater, och han hade fått stipendium från Täby kommun för att spela barnteater. Uffe var helt enkelt desperat och behövde snabbt som ögat få fram en barnpjäs, för han hade tydligen redan fått flera förfrågningar om den verksamheten.
 
Innan repetitionsarbetet på Cocosteaterns satte igång, hann vi
i alla fall åka till Småland, umgås med familjen, fira jul och döpa
Nils Albin. Här med kusinerna Fredrik och Louise.
 
Lyckliga morföräldrar och stolta föräldrar med Albin som tycker
uppståndelsen är lite tröttsam. Konstigt att han är en sån artist
i dag som hela tiden skapar uppståndelse på alldeles egen hand
i egenskap av musikproducent och DJ med artisnamnet Albin Myers.

    Uffe hade tidigare varit och sett Nickes och mitt clownprogram ”Udda vänner” någonstans, och när nu Albin var en hel månad gammal frågade Uffe om inte vi kunde komma och spela ”Udda vänner” under vårsäsongen från och med januari, alltså när Albin var två månader. Vad säger man? Vi försökte förklara för Uffe att vi i så fall fick stryka ett nummer där jag skulle sitta på Nickes axlar och sedan ramla framåt i en kullerbytta, för min kropp hade ännu inte läkt nertill efter förlossningen och jag var ganska öm. Uffe fattade aldrig det, utan försökte övertala mig att genomföra akrobatiken, men tvangs acceptera att den scenen ströks. Vi kunde heller inte spela mer än på helgerna eftersom Nicke hade sitt mäkleri att sköta. Till slut kom vi dock överens om att vi skulle spela tio föreställningar under de kommande helgerna, så när Albin var två månader, var det bara att repetera upp föreställningen, och sedan var karusellen igång.
 
Är man frilansare tackar man inte nej till jobb, så att amma
Albin mellan föreställningarna blev mer regel än undantag.
Här är han två månader gammal och vi har tryckt in oss på
Uffe Larssons kontor backstage på Cocosteatern för en stunds
privata aktiviteter.

    Det beställdes skolföresällningar från kommunen och Uffe bokade in dem på vardagar, så Nicke tvingades stänga kontoret alltom oftast för att åka till Täby och spela barnteater. Till slut höll det inte längre, utan efter ett tag på Cocosteatern stängde Nicke, som föredrog skådespeleri framför mäkleri, ner sin verksamhet på Marmorhallarna och tog med sig några objekt på fickan som han sålde efterhand. Och vips arbetade vi båda heltid på Cocosteatern.
    När det blev lönedags visade det sig att pengarna som kommit in hade hamnat på villovägar. Jag vet inte vart, men Uffe som var teaterchef och höll i det hela hade fått ebb i kassan trots att alla våra föreställningar hade sålt bra. Det kändes snöpligt och även om man redan tidigare hade anat att Uffe inte var den bästa när det gällde att hålla i finanserna, så kunde vi inte acceptera att bli blåsta på konfekten, så jag utsåg mig själv till ekonomichef, inget som Uffe i det läget ens försökte opponera sig emot. Där någonstans begynte femton månaders balanserande på slak lina tillsammans med Uffe, en stundom farsartad och stundom dramatisk kämpalek, kantad av teaterchefens kreativitet, humor, ångest, spritmissbruk, lögner och svek, men framför allt av kärleken till teatern.
 
 Vilken cirkus.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0