Minnenas album! Del 41.

Cocosteatern, Albin, livet runtomkring och vi.
 
Denna bild är så talande för Robbans och Uffes relation. De var
bästa vänner, skapade teater tillsammans och Robban stöttade
Uffe i ur och skur. 

Uffe Larsson älskade verkligen sin roll som teaterchef. Han lät trycka upp visitkort där han titulerade sig ungefär så här; Teaterchef, Teaterdirektör, Konstnärlig ledare, Regissör, Producent, Pjäsförfattare, Skådespelare och Innovatör. Det var säkert med glimten i ögat han gav sig alla dessa titlar, men för oss som lärde känna honom väl, förstod vi att alla titlarna var väldigt viktiga för honom. Med all rätt, för han var ju verkligen allt det där också.
    Efter ett par månader med min och Nickes föreställning ”Udda vänner” var det dags att iscensätta ett stort teaterprojekt. Uffe hyste förkärlek till Molières verk som ju inrymmer massor av humor och allvar på samma gång. Han valde därför att sticka ut hakan i teatervärlden med klassikern ”Den inbillade sjuke”. Uffe ville enbart regissera och inte medverka på scenen, varför vet jag inte. I rollistan ingick Håkan Rylander (en äldre, etablerad skådespelare i huvudrollen), Robert Stopp (mångårige vapendragaren nummer ett, som hade övervintrat alla Uffes frostnätter), Randi Almaas och Ewa Nilsson från det gamla Cocosgänget, Mats Ohlsson var ny och teknikälskaren Jacob Landefjord rattade ljud och ljus. Och så klart medverkade både jag och Nicke.
 
Hela ensemblen med sin regissör på bild i lokalpressen.

Albin var alltid med. På den tiden var rönet att spädbarn skulle
ligga på magen. Jag är iklädd målaroverall och håller på med
dekorfix. Det är mitt i natten.

Trots många timmar på teatern hanns privatlivet med. Här firar
vi storebror Patrick på 14-årsdagen den 13 mars 1982. Just i
dag när jag skriver detta fyller han 46 och har hunnit skänka oss
barnbarnen Samuel (7år) och Ludvig (1,5 år). Vovven hette Liza,
och hade döpts efter Minelli.

    Självutnämnd ekonomiansvarig som jag var, gjorde jag upp en budget. I den rymdes månadslön till huvudrollsinnehavaren (villkoret för hans medverkan), och timpenning till alla övriga. Detta, samt kostym, peruk och hyra gick under spalten debet. Kostymerna hyrdes från Riksteatern som tog betalt för minsta lilla spetsnäsduk och perukerna från någon annan ickesponsor. Allt övrigt hjälptes vi åt att ordna. Uffe fixade dekor från Dramaten, Robban gjorde affisch och jag hjälpte till med programmet som trycktes på en av Robbans kompisars tryckeri, Ewa och Randi ryckte in både här och där, inte minst som barnvakt åt Albin, Nicke skötte försäljningen och jag som sagt ekonomin, därutöver repeterade vi tills vi stupade. En lista sattes upp i köket där man skrev upp sina arbetstimmar, det gällde allt från städning till dekorbygge, repetitioner och föreställningar. Timpenningen var låg men rättvis, och alla verkade respektera systemet.
 
Uffe kunde inte hålla fingrarna i styr, utan styrde ut Albin som
den "Inbillades sjuke", placerade honom med peruk på
huvudet och manus i hand
i huvudrollsinnehavarens stol.

    Det blev premiärkväll med röd lykta på dörren, Albin sov i Uffes kontor och allt kändes superbra… utom en sak, regissören dök inte upp till showtime. Mitt under föreställningen hittade dock Ewa och Randi honom däckad på foajégolvet. De späda skådespelerskorna hann precis före paus dra in den lealösa, tunga teaterchefen och placera honom i kontoret bredvid Albins vagn, så publiken slapp se eländet. När jag kom ut i pausen, låg han där på golvet bredvid barnvagnen helt utslagen och tyst, medan Albin jollrade i vanlig ordning. Detta var fösta gången jag erfor Uffes spritmissbruk, men inte den sista. Tyvärr hade dessutom någon (läs Uffe) snott biljettkassan under premiärkvällens första akt.
    Jag ammade Albin i pausen, kommer inte ihåg upplösningen, men vi spelade klart pjäsen, och fick finfina recensioner i lokaltidningen. Jag minns att vi då och då under spelperioden hade kö som ringlade sig ut på gatan, och det hände även att folk fick vända på grund av att det var fullsatt, men de kom oftast tillbaka följande kväll. En av de som fick vända var dåvarande täbybon och superstjärnan Lill Lindfors men även hon kom, till Uffes och vår andras stora förtjusning, tillbaka och såg föreställningen en annan kväll. Detta kom Lill tydligen ihåg länge för hon har vid ett par tillfällen, när hon träffat Nicke senare i livet, gett komplimanger för den fina föreställningen av ”Den inbillade sjuke” på Cocosteatern. Vi fick klirr i kassan, och alla inblandade kunde få sin beskärda del av kakan enligt den överenskommelse vi gjort. Det lilla överskottet som blev lade vi in i nästa produktion.
 
Janne och Eva som nyblivna makar utanför Lovö Kyrka.
 
Det var en strålande sommardag på Ekerö, det mest fantastiska
bröllop jag varit med om (förutom mitt eget) med 250 bröllopsgäster
på middag i det gröna. Albin var också där, fast helt omedveten om
att det var skådespelerskan i ett av hans framtida favoritprogram
"Fem myror är mer än fyra elefanter" som hade bjudit in honom.

    Vi har nu kommit fram till sommaren 1982, Albin var sex månader, Eva Ramaeus och Janne Jönsson bjöd in till bröllop, därefter åkte vi på semester till London. Det var där mina vänner från scenskolan fanns, och min gamla landlady, Mrs. Franceis, hade ställt i ordning sitt sovrum till min nya lilla familj. Julian bodde kvar i vår lägenhet en trappa upp på 133 Iverson Road. I och med Albins födelse hade vårt förhållande normaliserats, vi såg varandra som gamla goda vänner. Även Nicke och Julian fann varandra denna sommar och jag minns att de satt och pratade mest hela nätterna. Första kvällen när Nicke kom ner till mig och Albin i Mrs. Franceis sovrum, sa han att Julian var den trevligaste person han någonsin träffat. Hur många gånger hade jag inte hört det tidigare, jo varje gång jag hade presenterat Julian för någon när vi var tillsammans. För mig var det en frihet att ha lämnat honom och vara gift med Nicke. Skönt ändå att vara vänner, för Julians familj var den som hade gett mig koden till min kulturfyllda tillvaro som ännu värmer livets innersta rum.
 
Julian förälskade sig i Albin som vore det hans egen son.
 
Min före detta landlady, Mrs Franceis, bjöd på turkey till söndagsmiddag.
Fr. v. Mrs Franceis 83 år, Julian, landladyn´s dotter Margaret Franceis,
jag och Albin. Nicke är fotograf.
 
Några av mina scenskolevänner Michael, Rosalind, Nicki och Carole
träffar Albin för första gången på en lunchrestaurang vid Primrose Hill.
Nicke fotgraferar.
 
Min vän Lambert från Frankrike kom till London och umgicks
några dagar. Jag hade fått ett ryck och klippt mig denna dag.
Albin var hopplöst klåfingrig, så det var opraktiskt att ha långt
hår. Fotograf: Nicke
 
Mor och son, lika som bär? Fotograf: Fadern
 
    Efter London, under sensommaren, blev det såklart en vända till Småland och Bolmen och mamma och pappa och alla andra där. Uffe ringde oavbrutet till oss om en pjäsidé som han hade, pjäsen skulle heta "Ståmatålmannen" och huvudrollen skulle spelas av Nicke. Till slut kom Uffe ner till Småland för att spåna vidare tillsammans med oss. Min syster Eva, som var danspedagog med egen dansskola, men även jobbade som dramalärare på Finnvedens gymnasium, tog in Uffe som gästlärare under några lektioner, så han tjänade lite extra pengar samtidigt. Han mottogs med öppna famnen av mina föräldrar, det bäddades och donades inför hans ankomst, och trots teaterlektioner, båtutflykter och fiskeexpeditioner fick vi ihop ett bra manus tillsammans. Uffe stod för de galnaste idéerna, vi skrev olika scener, och Nicke de flesta sångerna, ett riktigt teamwork.
    Så fort vi kom hem till Täby satte repetitionerna igång. Pjäsens handling ägde rum på tre platser; i en hall hemma hos Rutan och Palle, på en tandläkarmottagning och i en gigantisk mun.
 
Uffe och jag som Rutan och Palle. Han har tandvärk och jag
upptäcker ett stort svart hål i en tand, så vi måste gå till
tandläkaren.
 
Åh, vilken tjusig tandläkarmottagning vi fixade. Eino Pakkinen,
brandman och extraknäckande dekoratör på Cocosteatern,
målade kulissen. Stolen kom från anno datsumal.
 
   Uffe fixade två nyutexaminerade konstnärer som tandbyggare till jättetänder och han fixade även en tunga i form av en röd jätteskumgummimatta från Dramaten. Jag tror faktiskt att det var när han sett den mattan i samband med att vi återlämnat dekoren från ”Den inbillade sjuke”, som han fått idén till pjäsen. Jag fixade kostym och Nicke sålde föreställningarna, Uffe regisserade och spelade pojken Palle och tandtrollet Placke, Nicke spelade tandläkare och Ståmatålmannen, jag spelade flickan Rutan och tandtrollet Rötan och Jacob skötte tekniken. Vi skrattade oss genom hela repetitionsarbetet.
 
Här kommer tandtrollet Plakke med tandvärk på väg in i
jättemunnen, där jag redan rumsterar om. En nykter aktör
vid just detta fotograferingstillfälle.
 
 
Inne i munnen blir Plakke och Rötan helt yra och nästan
omkullkastade när vi jagar Palles pannkakor med massor
av sylt och grädde.
 
   Premiären kom och så gjorde Cecilia Hagen. Hon var där med sin dotter, men inte bara för nöjes skull utan för att skriva för Expressens kulturbilaga som skulle fokusera på barnteater i kommande nummer. Tyvärr hade hon ingen fotograf med sig, men efter föreställningen undrade hon om hon kunde skicka ut en följande dag, som var en söndag, inga problem för oss förstås.
    Men ingen Uffe dök upp till sminkningen och han svarade inte på telefon, så vi åkte över till hans lägenhet i Hägernäs och hittade honom i sängen, stupfull med kläderna på, vi släpade ut honom till bilen och in på teatern, sminkade honom och iklädde honom tandtrollskostymen. Fotografen kom medan vi höll på, jag visade in fotografen i salongen och Nicke fick snabbt på sig sin Ståmatålmannenkostym och de började fota. Så var det tandtrollens tur. Jag baxade upp Uffe som hade piggnat till lite och fotografen fick en bild av oss tillsammans. Gott och väl så, men vilken pers. Albin var dock lika jollrig som vanligt och brydde sig inte ett smack om all uppståndelse, utan drack en flaska välling och log sig igenom dramat. Några av de kommande dagarna blev en riktig prövning.
    Vi hade förbokade skolklasser som skulle se föreställningen. Uffe ringde mitt i nätterna, ofta runt tresnåret, och sa att han var sjuk och att vi måste ställa in. Vi svarade att vi inte kunde ställa in så sent för det gick inte att få tag på klasserna som åkte bussar till teatern på morgonen. Moster Birgit skjutsades dessutom dagligen hem till oss av morbror Ragnar, hela vägen från Hägersten genom Stockholm till Täby för att ta hand om Albin som hade börjat krypa och inte gick att ha med på teatern under föreställningarna. Moster Birgit satt då hemma i Villa Villekulla under Albins sovstund och packade 150 ”godispåsar” med tandkräm och tandtråd och lite annat jox som vi delade ut till barnen efter varje föreställning. Så vi tänkte inte ställa in, utan hämtade resolut Uffe varje morgon, riggade scenen och såg till att Uffe inte drack sprit på ett par timmar. Sedan genomförde vi föreställningarna. Det var så förfärligt hemsk att spela med Uffe då, att jag inte ens kan beskriva det.
    Uffe bar på ett beroende, ett osympatisk genetiskt arv som tog över hans person, något han inte kunde styra över, men alltid efter några dagar var Uffe tillbaka som den underbare, kreatören och inspiratören han borde varit hela tiden.
    På den tiden kom Expressen inte ut förrän på eftermiddagarna, så vi hade inte sett reportaget när vi spelade på fredagsförmiddagen. Efter föreställningen åkte Nicke till Täby Centrum och köpte Expressen. Där såg han en liten blänkare på framsidan med bild på Uffe och mig. När han öppnade mittuppslaget täcktes det av Nicke som Ståmatålmannen, och inte ett reportage utan en recension som man gärna vill att alla ska läsa. En annan recension från Staffan Westerbergs uppsättning "Tröstefilten" på Dramaten fick en liten bild i en ynka spalt bredvid. Nicke kom hem och la upp tidningen på bordet, – WOW! MIDDLESPREAD!!! sa före detta svärmorn som var på besök från London. Det kändes fantastiskt och vi utgick från att Uffe skulle tycka detsamma. På lördagen, när Uffe kom in på teatern (vi var som vanligt först på plats), sa han ingenting. Vi väntade och väntade, till slut kunde Nicke inte hålla sig utan frågade, – Har du inte sett Expressen? –Jo, muttrade Uffe. Han var spik nykter, fräsch som en nyponros, slätrakad och normalt sett borde han varit överlycklig över att hans teater fått Expressens mittuppslag, men så var inte fallet. Det tog lite tid innan vi kunde klura ut vad det var som var fel, men till slut fattade vi. Det var Nicke som stod i fokus på mittuppslaget och inte han. - Aj, aj, aj.

Expressens "Middlespread".

    Men denna ”Middlespread” ledde i alla fall till att det blev fullkomlig vallfärdning till Cocosteatern från Stockholm, Danderyd, Solna, Vallentuna, Åkersberga, Sollentuna, Upplands Väsby, Norrtälje och alla Täbyskolor. En hel årsuppsättning 5 – 10-åringar såg och älskade Ståmatålmannen. Vi spelade nästan alla veckans dagar. På helgerna kom många barn som redan hade sett pjäsen, men ville se den igen, så de kom tillsammans med sina föräldrar, morföräldrar och farföräldrar, vi spelade och spelade och spelade månad ut och månad in, 120 Ståmatålmannenföreställningar blev det. Året förlöpte, vi nästan bodde på teatern och när vi inte var där kom Uffe hem till oss och vi låtsades ha ledigt tillsammans, fast vi jobbade och spånade på nästa produktion oavbrutet.
 
Här i vår vildvuxna trädgård behövde verkligen ansas, men när Uffe kom
var det med manus i hand, och vi jobbade med nästa pjäs under trädgårdsarbetet.
 
Så mycket tokerier han höll på med, käre Uffe. Här roas vi runt köksbordet
i vårt rosa kök i gula huset. Notera att vi har tekoppar framför oss, så detta
var en bra dag. Ewa Nilsson (numera Jonason) från gamla Cocosgänget
sitter bredvid. 
 
   Vi gjorde även en revy runt julhelgen och vi harvade på med allt arbete runt omkring. Uffe skaffade Antabus och jag bevakade att han tog dem, även om han försökte lura mig med att ta andra tabletter ibland, men jag kom på honom för det mesta. När jag inte gjorde det hamnade vi på ruta ett igen.
 
Uffe la sin själ i allt han gjorde, så länge han var i form. Till Albins
ettårsdag författade, renskrev och uppträdde han med en sång
på melodin han skrivit till tandtrollen i "Ståmatålmannen".
 
Så här fint hade Uffe maskinskrivit sången på ett vikt ark i A-3. Det är
så märkligt hur vår historia slutade, med tanke på allt Uffe gjorde för
oss och allt vi gjorde för honom, under vår korta tid tillsammans.
  
Sångtexten i läsbar skrift:
"1.Du heter Albin, du är ett charmtroll, det tycker fler än jag.
    Med dina händer, i håren du känner, river runt och griper tag.
    Vem som är fadern, vem som är modern, det spelar ingen roll.
    Du kryper runt i gula villan och håller ständigt koll.
Refr. Du vill att alla ska ägna tid åt dig.
        Om ingen gör det så släpper du en grej.
        Då rusar alla fram och tar dig i famn.
        Men blöjan den är ren och du börjar le.
2. I dag är den dagen, då du lämnar hagen, för att stå på egna ben.
    Pappa och mamma, dom kommer mesamma, dom lägger på en rem.
    Göm undan vasen, och videon för fasen, och stereon likaså.
    Ja du kära Albin, det är våndan av att kunna gå.
Refr. Men du är toppen, du är den bästa vi vet.
        Och klar i knoppen, du blir nog profet.
        Men tiden dit min vän, är svår och lång.
        Så ta och lyd mitt råd och lyssna på Albins sång.
3. Ända från magen, och uti hagen, du varit på tiljan med.
    När vi repeterat, du alltid domderat, du skulle vara med.
    När du mig irriterat, med dig jag jonglerat, för att få dig tyst.
    Men ingenting hjälpte, bara mammas byst.
Refr: Ja du lille Albin, vi alla önskar dig väl.
        Och att du lär dig, vad som är rätt och fel.
        Du blir nog killen som alla gillar bäst.
        Nu är det nog med skryt, för nu ska det bli fest."
 
Åh vad du siade rätt om Albin Uffe, för Albin blev verkligen killen som alla gillar.

    Eftersom Uffe var periodare och ibland inte alls skötte sina uppgifter på teatern, fick Nicke och jag ta ansvaret för nästan allt. En dag på teatern, efter femton månader tillsammans med Uffe, sa han, - Ni tänker ta teatern från mig. Vi blev ganska chockade och Nicke svarade – Är det så du tänker, vill vi inte vara kvar, för den tanken har aldrig föresvävat oss. I och med det avslutades vårt samarbete. Vi kramades och Uffe sa, - No hard feelings! Vi svarade, - No hard feelings!
    Uffe fick snart in Johan Sjögren som medarbetare i Cocosteatern och de skapade bland annat barnföreställningen ”Tim och Tom”. Vi var och tittade på dem och som vanligt var det mycket underhållande att se alla tokiga idéer förverkligade av Uffe och Co. Ur just den idén föddes Uffes TV-succé ”Bröderna Olsson”, och enlig den information jag har hört, lämnade Uffe Cocosteatern då, fast det kände vi inte till. Johan, Robban och någon mer, drev Cocos vidare, jag känner inte till några detaljer, men ett par år efter att vi hade slutat på teatern, såg det ut som att den stod tom när man åkte förbi. Först reagerade vi inte på det, men när vi passerade igen, ytterligare ett halvår senare såg det exakt lika tomt ut, så vi ringde Uffe och frågade om verksamheten hade lagts ner. Han svävade på svaret innan han sa att Cocosteatern fanns kvar men att verksamheten hade omorganiserats. Han stod dock personligen som ansvarig för hyreskontraktet men pengarna hade inte räckt till hyran. Vi frågade då om Uffe ville överlåta lokalen till oss, vilket han gärna ville, så vi gick tillsammans med Uffe till hyresvärden och övertagandet ordnades. Uffe frågade om vi ville köpa ut inredningen, men vi tackade nej.  Uffe uttryckte efteråt sin lättnad över att lokalen ändå skulle få fortsätta att finnas som teater och vi pratade om att sätta upp "Ståmatålmannen" i ApolloTeaterns regi. Den idén stöttade Uffe, men själv skulle han såklart inte kunna vara med för han hade TV-jobb och andra projekt på gång då. Vi skildes som vänner. Vi kom överens om en dag för nyckelöverlämnande, så att Cocosteatern skulle få tid att flytta ut sina saker. – No hard feelings! – No hard feelings!.
    Vi fortsatte att gå och se Uffe i olika föreställningar i Stockholm med omnejd, och Uffe brukade komma och se vad vi gjorde i Täby. En gång kom han och filmade en av våra revyer på Tibble Teater åt oss, han ringde också ibland. Vi förmedlade kontakten till Robert Gustafsson, när Uffe hade sett Robert hos oss. Även om vi anade Uffes bitterhet över att inte ha kvar sin teater i Täby, visade han aldrig det för oss.
    Många år senare, när Uffe kom ut med sin bok fick vi läsa en helt förvriden version om hur våra vägar hade korsats, han skrev inte våra namn, men för initierade var det tydligt att han syftade på oss. Han skrev att vi hade provspelat för att komma med i Cocosteatern och han beklagade att han varit full vid provspelningen och därför antagit oss. Det var helt osant. Hur det verkligheten hade gått till, kan ni läsa i mitt förra blogginlägg.
    Ytterligare några år senare fick vi höra på omvägar att Uffe sagt till flera kollegor att vi hade stulit hans teater. Ja, det kom mer och mer märklig information om Uffes ogrundade ryktesspridning om oss, och det sårade verkligen både mig och Nicke ända in i våra själar. Det är därför jag ägnar så många ord åt min egen upprättelse om relationen till Uffe, som tyvärr kommer alldeles för sent, på grund av Uffes för tidiga bortgång. Vi träffade aldrig Uffe privat efter att hans bok hade kommit ut och närhelst vi sågs på teaterpremiärer eller på fester hos gemensamma vänner, kramades han alltid, men det gavs inget utrymme för närhet i våra samtal. Sista gången vi träffade Uffe var på Bosse Parneviks 70-årskalas i Spegelsalen på Grand Hotell. Uffe var toastmaster, han skötte det perfekt, proffsigt och roligt, utan att ta fokus från kvällens jubilar. Uffe Larsson var en riktigt bra aktör.
    Mina minnen av Uffe ligger på ett outtömligt lager. Jag kan och vill inte skriva om alla. Efter hans plötsliga frånfälle, ringde en journalist från ”Mitt i Täby” och intervjuade mig, jag svarade artigt på frågorna, men sa inga överord om Uffe. Nu med distans till händelserna sörjer jag en alldeles ovanligt begåvad kollega. Jag hoppas vi ses i teaterhimlen Uffe, i sällskap av försoningens änglavakt.
 
- No hard feelings! - No hard feelings!

Kommentarer
Postat av: albin

Det är kul att läsa om sakerna man hade lite koll på. Få hela historien berättad i mer detalj.

2014-04-13 @ 15:55:04
Postat av: Nica

Och jag som vet. Jag blir alldeles tårögd. På riktigt. Uffe var helt jävla fantastisk och skitjobbig, och fantastisk, unik och jävligt, jävligt jobbig. Kärlek.

2014-04-13 @ 22:49:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0