Minnenas album! Del 42.

Vi rider vidare i dramatikens värld.
 
Kjell Bergqvist spelade huvudrollen i "Rid i natt". Det var med
hänvisning till vår gemensamma medverkan där som jag lyckades
få kontakt med Kjelle många år senare och erbjuda honom
jobb i vår revy. Han tackade ja. Respekt!
 
Vi satte oss till bords i det rosa köket i det gula huset vid urskogsbrynet, Albin, Nicke och jag. Vi var alldeles utmattade efter vårt abrupta avsked från Uffe och Cocosteatern. Dränerade på energi, uppgivna och hungriga. Vi råkade dock ha en i Ljusnan tjuvfiskad laxöring i frysen, som Nickes brorsa hade haft med sig när han hälsat på. Dags att ta fram den och lägga balsam i magen om än inte på såren. Albin hade vid det här laget gått över från bröstmjölk, via välling, mosade bananer och barnmat till fisk med potatismos. Men precis när vi skulle lassa in Albins första tugga och snålvattnet hade börjat rinna på mig och Nicke, ringde telefonen. Nicke och jag tittade på varandra, ingen orkade gå till hallen och svara, men telefonen fortsatte ringa, så till sist lyfte jag min tunga bak, släpade mig ut till hallen, blickade långt och missnöjt på Nicke som inte gjorde någon ansats till att resa sig och avlasta den trötta modern. I ultrarapid lyfte jag luren och svarade lagom trött i rösten (Detta var såklart långt före nummerpresentatörens tid och vi utgick från att det var Uffe som ringt på fyllan, kanske glömt att vi hade slutat på Cocosteatern eller nå’t.)
- Hej! Är det Marianne Tedenstad jag pratar med?
– Ja.
- Jag heter Per Sjöstrand och ska filmatisera en ny TV-serie baserad på Wilhelm Mobergs ”Rid i Natt”, med Kjell Bergqvist i huvudrollen. Övriga skådespelare är Lauritz Falk, Allan Svensson, Anna Azcárate, Gurie Nordvall, Tord Peterson med flera.
– Jaha! (Jag rätade på ryggen.)
- Tidigare har jag bland annat gjort ”Raskens”, du kanske minns den?
- Äh, ja, jovisst, självklart!
- Jag har en roll i ”Rid i Natt” som inte är tillsatt och undrar om du skulle vara intresserad. Det är många filmdagar utspridda på några månader och inspelningsplatsen är oftast i Dalarna.
Här någonstans började jag sakta vakna ur min dvala och la på extra intresse i rösten. Jag sa något om att jag hade sett en tidigare version av ”Rid i Natt” och att om jag hade uppfattat det rätt, skulle jag nu få gestalta Anna Azcárates rollfigurs väninna. Eller?
Nej, så var det inte. Per förklarade att jag skulle spela Bocks unga hustru. Men vad gjorde det, jag tackade såklart ja, på stående fot. Vilken lättnad att slippa gå till kulturarbetsförmedlingen och bjuda ut sig! Det kändes som om en liten ängel suttit på min axel och via sina himlakanaler lyckats få ut budskapet om att jag var ledig för jobb. Jag sa sedan till herr regissören att jag gladde mig extra mycket åt att jag skulle få spela en småländsk karaktär, med tillhörande naturlig dialekt. Per svarade att allt skulle spelas på rikssvenska. Oj då. Så nu skulle jag tvingas fortsätta tala min förfinade småländska, den som ännu sitter inpräntad från min första skådespelartid då de på Jönköpings Länsteater ansåg att jag skulle lägga mig till med att prata på R. Ja så heter det när smålänningar ska prata med tungspets-r i stället för tungrots-r. Då pratar man på R. Jag pratar fortfarande på R så fort jag passerar Jönköping och är på väg norrut och det motsatta när jag passerar Jönköping på väg söderut. Skulle jag nänts komma till Värnamo och prata på R vore det stötande för medsystrar och -bröder smålänningar. Förneka sitt ursprung på det där sättet går inte an!
   Nåväl, det blev ett långt telefonsamtal med Per Sjöstrand och vi gjorde där och då upp om det mesta inför kommande kontraktsskrivning. Nicke fick sätta min mat på värmning, men det gjorde inget, för det var med glädje jag efter samtalet med Per, återgav dess innehåll för Nicke, och Laxöringen smakade utsökt. På den tiden hade vi ingen vinkällare, så vi skålade i mjölk som var vår normala bordsdryck, men vad gjorde väl det.
   Alltså var min arbetssituation grejad för en tid. Nicke fick vara hemmapappa och försöka tänka ut vad han skulle vilja göra framöver. Att gå tillbaka till mäkleriet var knappast ett alternativ nu när han fått smak på skådespeleri. Tanken på att starta vårt eget teaterbolag grodde i oss, och vi smakade på lämpliga namn för teatern och fastnade för det klassiska teaternamnet Apolloteatern, efter den mångsidige guden Apollon, därefter registrerade vi Apolloteatern AB och började sälja barnföreställningar med vårt trogna clownprogram. Vi fanns kvar i Folkparkernas artistutbud och när vi meddelade att vi var beredda att turnera igen bokade det på, men Nicke ville mer.
   Jag hade några inspelningsdagar med ”Rid i Natt” ganska snart inpå regissör Sjöstrands första kontakt, alltså under våren 1983, men Nicke och jag hade även gott om tid att diskutera vår familjebild. Ville vi vara en bekväm liten familj med en snäll, tonårig bonusson plus ett litet lätthanterligt gossebarn, eller ville vi bli en ”riktig” familj med ännu ett barn som kunde busa med de andra? Valet var inte svårt, så vi lade manken till och jag blev snart gravid och var naturligtvis tvungen att meddela min TV-regissör. Men herr Sjöstrand såg inte ett dugg bekymrad ut när jag lade fram fakta om mitt välsignade tillstånd - Det passar bra för du ska ändå vara gravid i rollen, då slipper du gå med kudde. Enda kruxet var att jag skulle föda mitt barn i rollen när jag fortfarande var gravid på riktigt. Men ni ska veta att SVT:s kostymörer var bra på att snöra gravidmagar på den tiden. Mot slutet av min graviditet stod det varje inspelningsdag tre personer och drog ihop ett snörliv runt magen på mig, och fick mig att se nyförlöst ut i stället för höggravid.
   Under sommaren var det inspelningsledigt, så Nicke och jag, som sedan en tid gått på jazzdanslektioner i Stockholm, anmälde oss att åka med på en dansresa till Kreta, dansa är alltid kul. Vi turades om att dansa, de övriga kursdeltagarna dansade både förmiddags- och eftermiddagspass under tvåveckorskursen, men vi hade ju Albin med oss och han krävde vid det här laget en hel del aktivitetsstöd av sina föräldrar. För min del var halvdagsdansande precis lagom med tanke på den växande magen.
   Efter dansresan till Kreta reste Nicke till London där min före detta lärare på Drama Centre, Doreen Cannon, gav sommarkurser för svenska skådespelare. Jag hade ju blivit god vän med Doreen, och hon ville mer än gärna ha med min man ”Nick” på kursen. Jag och Albin hängde med och passade på att umgås med mina gamla londonvänner. Så passerade den sommaren utan att vi hann sakna Cocosteatern ett endaste dugg.
 
En av våra inspirerande danspedagoger på Kreta var Lena Madsén.
Innan morgonens första danspass ledde hon uppvärmning på gräsmattan
utanför hotellet...
 
... men dansklasserna ägde rum inomhus.
 
Det fanns tid över för andra aktiviteter än dans. Av storleken på
pokalerna att döma var det min make som vann matchen.
Fr. v. Nicke Wagemyr och Torsten Wahlund.
 
Doreen Cannon har fått en lämplig tackpresent från sina dramatiska
adepter. "So what" var en av hennes klassiska repliker om eleven
inte var trovärdig i sitt scenario.
 
Dags att bygga till gula huset vid urskogsbrynet.

   Samtidigt startade vi ett rejält tillbygge av gula huset vid urskogsbrynet. Stadsplaneringen hade blivit klar, man var i full gång med att lägga rör i gatan, vi skulle få kommunalt vatten och avlopp redan under sommaren, så när vi kom hem efter våra resor åkte mulltoan ut och det blev vattenklosett i gula huset. Vilken lyx.
   Under hela hösten hade jag fullt upp med att vara byggledare för tillbyggnaden, mellan mina inspelningsdagar som kändes som rena semestern i jämförelse. Jag och de övriga skådespelarna blev så oerhört väl omhändertagna av SVT, det var första klass tågresor, inkvartering i mysiga pensionat, catering av bästa sort, ja allt vi stjärnor kunde önska oss. Kvällsstunderna samlades vi ”ungdomar” runt Lautitz Falk, något man såg fram emot under hela dagarna. Lauritz var en formidabel berättare med ett osedvanligt spännande liv bakom sig som norsk motståndsman och internationell regissör, film- och teaterskådespelare. Vi drogs som flugor kring en sockerbit till honom för att lyssna på hans otroliga sannhistorier. Han var också en skicklig magiker och imponerade med trolleritrick, han var bra på att skissa porträtt och han underhöll oss mer än gärna med alla sina färdigheter, långt fram på morgontimmarna då höststormarna ven utanför. Det var Kjelle Berqvist, Anna Azcárate, jag och några till som föredrog Lautitz Falks aftonstunder i övre hallen framför att sitta vid TV:n i sällskapsrummet där nere.
 
Bocks unga hustru - in action.

   Om ottan blev vi sedan skjutsade ut till någon skogstjärn för att ligga och klappa tvätt i iskallt vatten, någon skulle trilla i, någon skulle gå ner sig i något kärr, ibland skulle man komma ut ur någon liten timmerstuga eller döpa sitt barn i något litet skogskapell eller gå i kyrkan på predikan.
   Tre dagar före julafton var tillbyggnaden av gula huset inflyttningsklar och alla köksattiraljer skulle bäras till det nya, stora köket. Jag var höggravid och hade så ont av ödem i händerna, vilket jag nu vet var karpalt tunnelsyndrom, så jag bar tallrikarna en och en mellan lillfingrarna, som var de enda som fungerade. Tur att Nickes snälla storasyster Birgitta kom och hjälpte till. Dagen före julafton hade vi fått möbleringen av nya delen bobar. Svågern Sven som var skogshuggare kom med en fyra meter hög grantopp, komplett med kottar och allt, och placerade i nya rummet där vi hade högt i tak och öppen planlösning. Mamma och pappa kom upp från Småland, förberedda på att ta hand om Albin under kommande förlossning.
   Den 25 december kl 08.20 1983, när mamma, pappa och Albin satt bänkade framför den TV-sända julottan, passade en ny son på att ta sig ut. Vi hade planerat för en liten Alice, men vid ett ultraljud några veckor före förlossningen, hade vi upptäckt att det var en liten Simon som låg där inne och bidade sin tid. Och när han ville ut kom han med besked. Mitt starkaste minne från förlossningen var kaffe- och pepparkakslukten från Danderyds BB-personals morgonkaffe. Personalen tog det väldigt lugnt i fikarummet fram tills krystvärkarna helt oväntat satte igång och då var det stressade barnmorskor som uppmanade mig, - HÅLL IGEN! HÅLL IGEN! HÅLL IGEN! Men krystvärkarna pressade ut Simon Roland till världen i en rasande fart. Den nyfödde visade sig vara en exakt kopia av storebror Nils Albin som nyfödd, samma vikt 4070 gram och samma längd 51 centimeter.
 
Exakt åtta timmar före Simons födelse.
 - Hoppsan! Jag hade tydligen tappat fokus från den egna
kroppsfixeringen och glömt att det växer "oönskat" hår under armana.
 
Exakt åtta timmar efter Simons ankomst. Bildkvaliteten verkar
ha påverkats av att fotografen var något skakig på handen efter
en ganska intensiv morgonstund på Danderyds BB.
Just det: Nicke fotade.

    Under sista inspelningsdagen av ”Rid i natt” som var i januari 1984, tog jag med mig baby Simon till inspelningsplatsen. Han fick ligga och sova bredvid chauffören som satt och väntade hela dagen i den uppvärmda bussen och höll ett öga på guldklimpen. När de andra skådespelarna gick till cateringlunchen, gick jag till bussen och ammade och bytte blöjor på Simon. Jag bad någon kollega ta med en macka tillbaka till inspelningsplatsen, så jag kunde få i mig några tuggor då och då mellan tagningarna.
   Makarna Wagemyr sjösatte också Apolloteaterns första teaterprojekt hösten 1983. Nicke gjorde en nyöversättning av Bill Manhofs ”Ugglan och kissekatten”, vi anställde Denise Karabuda i den kvinnliga rollen, Nicke spelade såklart mannen, Sten Lonnert regisserade, någon från SVT byggde dekoren, Jakob Landefjord körde tekniken och jag var producent. Vi gjorde en storartad premiär på Tibble Teater i november, spelade där några kvällar, sedan hyrde vi Puckteatern i Stockholm i december.
 
Apolloteaterns två direkrörer med första personalen.
"Ugglan och Kissekatten" blev resultatet.
Fr.v. Sten Lonnert, Nicke Wagemyr, Jacob Landefjord,
jag och Denise Karabuda. Det måste ha varit i början av
repetitionerna med tanke på min pyttelilla gravidmage.
 
Aj, aj, aj... vill man vara skådis får man lida pin. Nicke som Felix
och Denise som Doris i "Ugglan och kissekatten".
Den randiga morgonrocken har varit min pappas. Den passade lika
bra på pappa, som på "Felix", som på Loffe Carlsson i en revysketch,
som den passar Strindberg i Nickes senaste monolog "Enslingen
i Blå Tornet". Hög kvalitet och klassisk design - en oslagbar kombo.
 
Denise pappa, som är en mycket respekterad dokumentärfilmare,
hade inget emot att posera framför kameran tillsammans med sin
dotter.

   I Stockholms innerstads teaterbrus passerade vår produktion ganska obemärkt, men därefter blev vi inbjudna att under våren gästspela på Nya Teatern, som låg i Femman i Götborg. Vi anlitade Gunilla Gårdfeldt som gjorde en uppstramning av pjäsen och vi fick ett mycket gott mottagande med fina recensioner i Göteborgs Posten, och spelade där under en period för utsålda hus. Jag var nere i Götet under några dagar, men det var inte lätt att göra nytta med två blöjbarn, varav ett sprang runt och röjde mellan bänkraderna och den andra skulle ammas. För min del kändes det som att det var dags för lite mammaledighet. Jag hade ju trots allt fött två barn och ännu inte trappat ner på jobbet. Det må bära eller brista, tänkte jag, men nu ville jag vara mammaledig ett tag. Och så blev det, i alla fall ett litet tag.
 
P.S. I samband med att jag tecknade ner detta blogginlägg, kom jag osökt att tänka på en annan sak och riktar mig därför direkt till Allan Svensson, en av rollinnehavarna i ”Rid i natt” (liksom jag), före detta Värnamobo (liksom jag), före detta boende i min lägenhet på Lilla Essingen (liksom jag). När du skulle flytta sågs vi på Strålgatan för överlämnandet av nyckeln och då sa du till mig att du inte hunnit rengöra ugnen. Du lovade att fixa tre inspelningsdagar på TV till mig, om du slapp göra det. Ugnen var totalt ingrodd med spill från dina kulinariska utsvävningar. Allan, - Jag väntar fortfarande på de där inspelningsdagarna. För du ska veta att jag fick ligga på knä och skrubba ugnen, säkert i tre dagar. Och nu med ränta på ränta i över trettio år borde jag vara uppe i en huvudroll i en TV-serie. Ring mig!
 
Detta var före mikrovågsugnens genombrott.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0